I måndags slog nya ESO (där undertecknad ingår) officiellt upp sina dörrar med ett allmänt semiarium och efterföljande diskussion med delar av forskarsamhället. Tanken med ESO är att det ska vara oberoende av Regeringskansliet och kunna producera tankeväckande rapporter i aktuella och viktiga ämnen. Även “skuggutredningar” till befintliga utredningar är tänkbara.
Något som tydligt framgick av måndagens övningar är att ESO måste våga ta upp även kontroversiella ämnen och inte vara rädda för att provocera. Ett mål som nämndes var t.ex. en uppretad statssekreterare per rapport.
Erik Fichtelius föreslog också, halvt på skämt, halvt på allvar, att ESOs rapportserie, likt de svenska titlarna på Goldie Hawns filmer, skulle ha en gemensam början, nämligen Vad kostar…. Börjar man fundera på detta tema så upptäcker man snart att det finns det en mängd av tänkbara rapporttitlar som garanterat skulle väcka intresse. Några som föreslogs under måndagen var Vad kostar en flykting?, Vad kostar det kommunala självstyrelset? och Vad kostar en Norrlänning?.
En uppenbar risk med förslaget är att ESO genom att följa det kommer att leva upp till Oscar Wildes nidbild av en ekonom (“Someone who knows the price of everything and the value of nothing“). Naturligtvis finns det ett värde att ta emot flyktingar och att ha ett kommunal sjävlstyrelse (vad värdet av en Norrlänning är låter jag vara osagt, uppväxt i Hälsingland som jag är) som man riskerar att glömma bort om man allt för entydigt fokuserar på kostnaderna. Dock tror jag att man inte ska väja för att faktiskt våga presentera kostnader av olika sorts politik. Risken är annars att allmänheten ändå bildar sig en uppfattning om vad saker och ting kostar som förmodligen överstiger de sanna kostnaderna.
Det jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att våga beröra ämnen som är tabubelagda, och jag hoppas att ESO kommer att våga reta upp såväl ministrar som en och annan vd, samtidigt som de förhoppningsvis kan höja den vetenskapliga nivå på den allmäna debatten.
Ekonomistas 
Ett av forskarvärldens främsta uppgifter, så som jag ser det, är väl att ifrågasätta och pröva gängse uppfattningar som råder såväl bland politiker, media liksom “folk i allmänhet”. Det handlar om vetenskap vs. vidskepelse. Om politiker t.ex. envisas med att upprepa ett mantra i all evinnerlig tid utan att definiera begreppen man använder eller redovisar sina motiv, finns det anledning för en samhällsvetare, ekonom eller av annan sort, att titta lite närmare på och reda ut figurerna på ett metodologiskt vederhäftigt sätt. På samma vis bör vi (forskare) vara självkritiska så att vi inte själva ramlar ner i mantra-fällan. Forskarna skall, enligt min mening, vara den kritiska rösten i samhällsdebatten, som inte nöjer sig med de enkla svaren.