Ny bok om beteendeekonomi och politik

Ett av de områden som jag fascineras allra mest av inom nationalekonomin är hur genombrottet för beteendeekonomin förändrar de politiska recept som nationalekonomer skriver ut. Det blir sannerligen inte lättare — men betydligt intressantare! — att hitta rätt politikrecept när man ska ta hänsyn till att människor inte är helt rationella, har problem med självkontroll och bryr sig om andra.  William Congdon, Jeffrey Kling och Sendhil Mullainathan har skrivit en bok på detta ämne som förefaller mycket lovande. Boken heter Policy and Choice: Public Finance through the Lens of Behavioral Economics och finns än så länge att ladda ned helt gratis här.

Är vi för tjocka?

Bilden nedan visar BMI-fördelningen bland svenska mönstrande män mellan 1983 och 2000. Som synes blev svenskarna rejält mycket tjockare under den här perioden. Den här utveckligen och huruvida något bör göras åt den diskuteras i en ESO-rapport som presenterades förra veckan.

Ett glädjande tecken bland de många dystra sifforna i rapporten är att viktökningen bland 10-åringar verkar ha planat ut sedan millenieskiftet. Men vikten har planat ut på en högre nivå än ett par decennier tidigare. Eftersom vi tenderar att gå upp i vikt under livstiden innebär det att genomsnittsvikten i befolkningen förmodligen kommer fortsätta att öka under årtionden framöver. Enligt rapportförfattarna kommer detta leda till ökade kostnader för samhället i form av sjukfrånvaro, förtida död och vårdkostnader. (I en artikel i senaste numret av Journal of Economic Perspectives diskuteras de principiella frågorna om överviktens eventuella externa effekter i mer detalj.)

I rapporten poängteras att det inte framförallt är de med extrem övervikt som är det stora problemet eftersom de numerärt sett är ganska få. De stora kostnaderna uppstår av den stora andel av befolkningen med måttlig övervikt eftersom de är så väldigt många fler (detta brukar kallas preventionsparadoxen).  Det är alltså var och varannan person som behöver minska något kilo för att samhällets kostnader inte ska öka. En av många åtgärder som diskuteras i rapporten för att minska problemet är en särskild skatt på onyttiga livsmedel.

Svenskarna blir alltså tjockare och det medför merkostnader för samhället. Rapportförtfattarna argumenterar däremot för att vi även är för tjocka för vårt eget bästa. En sak som talar för det är att en knapp tredjedel av svenskarna uppger att de försöker gå ner i vikt. Vi lever stillasittande liv och utsätts för kaloririka frestelser som naturen helt enkelt inte rustat oss för att hantera. Ett sådant resonemang är förstås svårt att helt leda i ”bevis”, men jag tror personligen det ligger mycket i det.

Mer generellt kan man fundera över vad politikens uppgift är i det här sammanhanget. Liberalt sinnade skulle förmodligen hävda att människor bör lämnas att fatta helt egna beslut när det gäller vad de ska äta (åtminstone så länge det inte skadar andra). Enligt ett annat synsätt har samhället också en uppgift att hjälpa oss att fatta bättre beslut. Det råder förmodligen stor enighet i befolkningen om att det är bra att inte vara för tjock, att spara mycket, att inte dricka för mycket etc. Det finns mängder av ideal som de flesta av oss strävar efter att leva efter, men som vi inte riktigt kan leva upp till själva och som samhället skulle kunna försöka hjälpa oss att uppnå.

Tyvärr är det förmodligen mycket svårt att med god vetenskaplig precision fastställa om vi sparar och äter för mycket eller för litet för vårt eget bästa. Däremot kan man konstatera att den politiska tidsandan förändras när det gäller synen på detta.  På 1980-talet fanns till exempel en enhet inom Finansdepartementet som kallades Spardelegationen och som hade som en av sina främsta uppgifter att bedriva opinionsbildning för att vi skulle spara mer och inte köpa på kredit. Sedan dess förefaller denna slags humanistiskt fostrande — eller paternalistiskt mästrande — politik ha varit på återtåg.

Finansiell analfabetism

I en ny uppsats av Johan Almenberg och Olof Widmark presenteras resultaten från en enkät som undersöker svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (se även Johans debattartikel i Expressen idag och en krönika i SvD i helgen). Till exempel visar det sig vara 69 procent som korrekt lyckas dela två miljoner på fem, medan 96 procent förstår att de ska få 15 kronor i växel på en hundralapp om de handlat för 85 kronor. 88 procent svarar att aktier brukar gå upp och ner mer i värde än obligationer, medan det bara är 68 procent som förstår att det är säkrare att köpa andelar i en aktiefond än aktier i ett enskilt företag. Det finns stora skillnader mellan olika grupper — det är rika, välutbildade, medelålders män som har bäst färdigheter.

Författarna visar också att det finns ett positivt samband mellan räknefärdighet/finansiell förmåga och sannolikheten att man äger sin bostad respektive att man äger aktier. Förmodligen går orsakssambandet i båda riktningar. De med goda färdigheter och kunskaper vågar satsa på bostadsköp och aktier och kommer därmed tendera att bli (ännu) rikare. Men förmodligen är det också ganska lärorikt att själv äga aktier och bostäder och det gör oss kanske bättre både på att räkna och tänka finansiellt (till exempel höll jag själv aldrig koll på repo-räntan innan jag köpte bostad).

I mina ögon är det här angelägen forskning, bland annat för att kalibrera nationalekonomers ögon för människors kognitiva begränsningar. I en del nationalekonomisk forskning görs hårresande antagande vad gäller rationalitet och framåtblickande, till exempel i modeller för livscykelsparande, och då kan det nog vara nyttigt att få reda på att det bara är drygt två av tre som på rak arm kan dela två miljoner med fem och vet att fondsparande är mindre riskfyllt än sparande i enskilda aktier.

Vart tog det gömda utlandskapitalet vägen?

En av de mest accepterade ”sanningarna” i svensk skattedebatt gäller hur förmögenhetsskatten drivit ut stora mängder kapital ur landet. Men SCB reviderade nyligen sina serier för nationalräkenskaperna, och bilden av en skattedriven kapitalflykt är inte längre tydlig. Kanske stämmer den inte alls.

I en kort artikel i det senaste numret av Ekonomisk Debatt redovisar jag hur revideringen radikalt ändrar uppskattningen av hushållens gömda utlandskapital. Bakgrunden är beräkningar från Skatteverket som visar hur hushållen sedan 1980-talet flyttat ut uppemot 400 mdr kronor ur landet (så även i senaste Skattestatistisk årsbok, sid 228). Skatteverket har beräknat utlandskapitalet genom att jämföra hushållens sparande i nationalräkenskaperna (dvs skillnaden mellan det vi tjänar och det vi konsumerar eller investerar) och hushållens sparande i finansräkenskaperna (summan av bankinlåning, aktiedepåer mm). Om skillnaden är positiv betyder det att hushållen gömmer undan kapital.

I SCB:s reviderade serier minskas sparandet i nationalräkenskaperna. Bilden nedan visar den gamla serien och en ny där revideringarna inkluderats (på min hemsida finns artikel och Excelfil med data). Istället för ett utflöde skedde ett inflöde under 1990- och 2000-talet. Paradoxalt nog har kapitalet flödat ut efter förmögenhets- och arvskatternas avskaffande.

image

Slutsatsen om förmögenhetsskattens effekter är nu inte uppenbar. Metoden är högst osäker, och även den nya serien kan komma att revideras. Särskilt gäller det den osäkerhet som den senaste finanskrisens stora kapitalströmmar kan ha orsakat.

Ändå kvarstår faktum: ”sanningen” om förmögenhetsskattens effekt på kapitalflykten var inte fullt så enkel som vi trodde. Just den serie från Skatteverket som regeringen hänvisade till när man slopade förmögenhetsskatten uppvisar nu en rakt motsatt bild än vad den tidigare gjorde. Detta är ett tydligt exempel på att den ekonomiska statistikens osäkerhet måste tas på största allvar. Även korrekta slutsatser kan i slutändan bli fel om de grundas på ett felaktigt faktaunderlag.