I år skulle den skotske tänkaren David Hume fyllt 300 år ifall han levt. De flesta tänker nog på Hume som filosof och historiker, men faktum är att Hume även lämnade viktiga bidrag till nationalekonomisk teori, särskilt handelsteori.
- David Hume (1711-1766)
Merkantilismen var en nationalistisk ekonomisk doktrin som dominerade mångas tänkande under Humes tid, men som märks även idag. En grundpelare i merkantilismen är att länder kan berika sig genom att minska importen från andra länder samtidigt som man ökar exporten. På detta sätt skapas ett inflöde av betalningsmedel, på Humes tid framför allt guld och silver, vilket tänktes leda till ökad inhemsk rikedom.
Men enligt Hume var detta i grunden feltänkt. Anledningen är att den ökade tillgången på betalningsmedel påverkar prisnivån. I takt med att exporten ökar, och alltså även inflödet av betalningsmedel ökar, kommer den inhemska penningmängden öka vilket så småningom leder till stigande priser i hemlandet. Och när priserna i hemlandet stiger blir landets varor dyrare för utlänningar, och det kommer göra dem mindre villiga att köpa dessa varor. Exporten minskar således och istället ökar importen, vilket är detsamma som att betalningsmedlen nu flödar ut ur landet. Detta är Humes berömda “price-specie-flow mechamism”, och utgör grunden till kvantitetsteorin.
Intressant nog verkar inte Humes handelsteoretiska tankar slagit an hos hans nära vän och landsman Adam Smith. Även om Smith också kritiserade merkantilismen var det på andra grunder än Humes eleganta mekanism.
Lever David Hume trots detta kvar i makroekonomins läroböcker? Ja, faktiskt. Jag hittar honom i böckerna av Mankiw, Burda och Wyplosz och även i den enda svenska makroläroboken, Makroekonomi skriven av lundaekonomerna Klas Fregert och Lars Jonung, som ju innehåller en hel del doktrinhistoia. Detta är positivt med tanke på att David Humes tankar kring handelns betydelse och effekter har bäring än idag.
Ekonomistas 
Hej Daniel!
Trevligt att du tar upp David Hume. Han är faktiskt nämnd på sidorna 121, 250 (kvantitetsteorin) och 446 (price-specie flow) i Fregert och Jonung “Makroekonomi”, tredje upplagan, 2010. (sid 121 och 446 finns i registret). Han fanns med i de tidigare upplagorna också.
Vänliga hälsningar
Klas Fregert
Klas, bra att du förtydligar. Jag letade lite och kollade i index, men måste missat det. Sorry! Jag korrigerar i inlägget.
/Daniel
Hume är en av mina favoritekonomer. Men jag skulle vilja hävda att hans originalitet inte ligger så mycket i hans förståelse för vad vi idag benämner kvantitetsteorin. Denna har människor förstått genom alla tider (tidigaste skriftliga källa om detta, mig veterligen, från Kina 700 f. Kr.).
(För empiriska bevis för detta behöver du bara titta på de historiska data över KPI från 1200-talet som Riksbanken-projektet tagit fram 😉 )
Även merkantilisterna förstod detta utmärkt, och Mun gjorde det explicit (likt senare “merkantilister” som John Locke). Men deras stora oro var inte ett överutbud av pengar, utan en brist på betalningsmedel. Man måste komma ihåg att detta var innan Bank of England började ge ut papperspengar etc. De tänkte sig sålunda att en ökning av mängden betalningsmedel – genom export av varor – skulle stimulera den ekonomiska aktiviteten i landet, och riskerna för inflation var för dem sekundära. Men visst, ekonomer som Mun såg handeln helt klart som ett nollsummespel. Detta är nog den stora skillnaden mot senare, mer frihandelsvänliga, tänkare.
Nyare doktrinhistorisk forskning argumenterar mer i termer av att Hume förvisso anammade en kvantitetsteori, men med en viss modifikation. Han menade nämligen att ett inflöde av ädelmetall på kort sikt kan ha en viss stimulans på produktionen – dvs reala effekter. Pengar var sålunda endast neutrala på kort sikt. Men viktigt var även att han såg ekonomin i ett bredare perspektiv, där handel skulle leda till civilisering, starkt samhälle, ökad kunskap och välstånd. Han var med andra ord först och främst en upplysningsman!
Om detta kan du se mer om i C. Wennerlind, “David Hume’s Monetary Theory Revisited: Was He Really a Quantity Theorist and an Inflationist?” Journal of Political Economy. February 2005. Vol. 113. No. 1: 223-37
“Men deras stora oro var inte ett överutbud av pengar, utan en brist på betalningsmedel.”
– Kan vara intressant att här nämna:
1) Att det enda sättet att inte få obalanser i världshandeln, är att ha en guldmyntfot och hundraprocentiga reserver för bankerna. Exempelvis att USA har ett ett stort handelsöverskott, medan Kina har ett stort handelsunderskott. Dessa obalanser kan med tiden skapa ekonomiska kriser.
Orsaken är att en guldmyntfot ökar penningmängden och höjer priserna i länder som har handelsöverskott. Samtidigt som en guldmyntfot minskar penningmängden och sänker priserna i länder som har handelsunderskott. Därmed utjämnas handeln automatiskt mellan länderna.
2) En brist på betalningsmedel är inte möjligt eftersom en sjunkande penningmängd innebär att pengarnas köpkraft ökar. En mindre mängd pengar gör samma arbete som en tidigare större mängd pengar gjorde.
3) Att en minskning av penningmängden och sjunkande priser, inte behöver leda till en lägre real efterfrågan i ekonomin. Om exempelvis detta skulle leda till att företagens försäljningsintäkter sjunker med 10 % och även företagens kostnadspriser sjunker med 10 %, blir skillnaden mellan intäkter och kostnader procentuellt densamma som tidigare. Eftersom vinsten i procent av omsättningen blir den samma, sjunker inte produktionen i ekonomin.
3) Lagen om komparativa fördelar förutsätter att en guldmyntfot existerar. Detta innebär att det med dagens valutasystem, kan vara så att handeln mellan länder skapar vinnare och förlorare.
“Han menade nämligen att ett inflöde av ädelmetall på kort sikt kan ha en viss stimulans på produktionen – dvs reala effekter.”
– Intressant att notera, att detta hände i PIGS-länderna när dessa övergick till Euron. Räntan blev för låg och detta ledde till en kraftig upplåning som på kort sikt stimulerade produktionen. Detta ledde till felinvesteringar och tillgångsbubblor. I exempelvis Irland var 25 % av den manliga arbetskraften anställd inom byggbranschen. Investeringar, som i exempelvis nya bostäder, kan gynnas på kort sikt.
Nyskapade pengar är extremt icke-neutrala. De höjer inte alla priser lika mycket och vid samma tidpunkt. Därför fungerar stimulansåtgärder på kort sikt.
För att pengar ska kunna vara neutrala, måste nyskapade pengar höja alla intäktspriser och kostnadspriser procentuellt lika mycket, vid samma tidpunkt. Om pengar är neutrala är penningstimulanser på både kort och lång sikt helt verkningslösa.
Royal Society for the encouragement of Arts, Manufactures and Commerce ( RSA ) hade ett intressant samtal om Hume förra veckan: Hume at 300
Filosofiska rummet hade nyligen ett program tillägnat Hume. Bara att ladda ner och lyssna, även om de inte går in på hans ekonomiska teorier.