Nya rön om USAs ökande förmögenhetsklyftor

Varför ökar inte förmögenhetsojämlikheten i USA trots att landets inkomstskillnader ökat kraftigt de senaste decennierna? Den frågan har stötts och blötts bland forskare och politiker under flera år utan att någon landat i konkreta svar. Men en ny studie av fransmännen Emmanuel Saez och Gabriel Zucman hävdar att lösningen är lika enkel som intuitiv: förmögenhetsojämlikheten i USA har ökat de senaste decennierna, och orsakerna ligger framför allt i ökade toppinkomster samt högre sparande bland de redan rika. Metoden som Saez och Zucman använder är dock inte oproblematisk, och säkerligen är inte sista ordet sagt i denna viktiga fråga.

Tidigare i år hävdade ytterligare en fransman, Thomas Piketty, i sin bok Capital in the 21st Century att den amerikanska förmögenhetsojämlikheten verkar ha ökat på senare år. De data han presenterade i boken var emellertid inte vidare tydliga gällande denna ökning; tvärtom visade topprocentens förmögenhetsandel i USA ingen större trend sedan 1980-talets början (se Ekonomistas om detta bl a här och här).

Men nu har Pikettys mångårige medförfattare Saez och hans före detta doktorand Zucman angripit fenomenet i en ny studie genom att använda en helt en annan datakälla än vad som tidigare studerats: taxeringsstatistik över olika sorters kapitalinkomst, t ex ränteinkomst, utdelningar, pensionsinkomster. Utifrån dessa flöden, alltså löpande inkomster, och information om avkastningens storlek kan man uppskatta den underliggande stocken, alltså förmögenheten, från vilka inkomsterna härrör.

Denna metod kallas kapitaliseringsmetoden och är välkänd sedan decennier, ja rentav sekler. Ett exempel på hur den fungerar: En taxerad ränteinkomst på 100 kr observeras. Om den effektiva räntan (avkastningen) är 4% innebär detta att kontobehållningen måste vara 2500 kr (dvs 100/4%). Samma princip kan appliceras taxerade utdelningsinkomster och information om direktavkastningen.

Vad säger då de nya serierna över förmögenhetsfördelningens utveckling? Bilden nedan visar andelen av den totala hushållsförmögenheten som ägs av den rikaste tusendelen bland alla skatteenheter, dvs individer eller gifta par, mellan 1913 och 2013. Serien uppvisar en tydlig U-formad trend, med relativt höga ojämlikhetsnivåer i början och slutet av perioden, då den rikaste tusendelen ägde nästan en femtedel av all privat förmögenhet. Tiden efter den stora depressionen och andra världskriget fram till 1980-talets början präglades av relativt låg ojämlikhet, ungefär hälften så höga toppandelar. Forskarna visar att denna trend drivs av den yttersta toppen.

image

Men samtidigt som kapitaliseringsmetoden är enkel, och i princip korrekt, lider den av flera välkända problem. Det kanske främsta är att avkastningen, i exemplet ovan räntan 4%, normalt sett inte är känd. Om man skulle gissa på 4% medan den verkliga räntesatsen är 2% så underskattar man förmögenheten som blir hälften så stor som i verkligheten. Om räntan istället är högre än 4% så överskattar man förmögenheten. Andra problem är att räntan kan bero på förmögenhetens storlek, att avkastningen skiljer sig mellan olika sorters tillgångar, att när det gäller aktier finns företag inte alls lämnar utdelningar och då kan metoden inte användas alls, att vissa former av kapital inte avkastar kontanta pengar överhuvudtaget, t ex hus- och markägande eller orealiserade kapitalvinster.

Saez och Zucman avhandlar utförligt de flesta av dessa problem i såväl artikeln som i olika appendix. Bland annat jämför man flöden och stockar i den stora urvalsundersökningen Survey of Consumer Finances, SCF (som f ö ligger till grund för den hittillsvarande amerikanska statistiken) och finner att kapitaliseringsmetoden fungerar väl. Denna jämförelse visas i bilden nedan. Forskarna jämför även med makroserier från finansräkenskaperna och individuella data över stiftelser. Överlag anser författarna att samstämmigheten är stor. Det är dock uppenbart att alla problem inte är lösta och att sista ordet därmed inte är sagt.

image

Hur kan då de tidigare källorna i USA inte visat på någon tydlig uppgång i förmögenhetsfördelningen medan dessa nya serier gör det? Saez och Zucman hävdar att de faktiskt kan förklara gapet. Bilden nedan visar topptiondelens förmögenhetsandel enligt deras nya data och enligt SCF, och här syns en likartad uppgång. Men hade bilden visat topprocentens andel hade SCF-serien varit nästan platt medan Saez och Zucman får en tydlig uppgång. Saez och Zucman menar att detta i hög grad beror på att SCF inte fullt ut fångar de allra rikastes förmögenheter, medan Saez och Zucman gör detta genom korrigeringar. Men en viktigare skillnad är att SCF baseras på hushåll, vilket är den gängse enheten inom fördelningsforskningen, medan Saez och Zucman studerar deklarationsenheter (som observeras i taxeringsstatistiken) vilka består av en kombination av individer och gifta par. Om vi har tydliga mönster i om folk gifter sig, hur folk gifter sig (rika med rika t ex) och om det finns trender i dessa mönster kan det få en stor inverkan på fördelningsutfallet i termer av taxeringsenheter. Häri ligger förmodligen ett ganska stort problem i de nya serierna.

image

Sista ordet är därmed inte sagt gällande beskrivningen av den amerikanska förmögenhetsfördelningens utveckling. Men att landskapet nu än en gång har ritats om är klart. Hädanefter kommer studien av Saez och Zucman vara utgångspunkten som alla forskare och politiker måste förhålla sig till (senaste Federal reserves Janet Yellen), och det ska bli spännande att följa den fortsatta forskningen inom detta mycket aktiva forskningsfält.

Trackbacks

  1. […] Nya rön om USAs ökande förmögenhetsklyftor – Ekonomistas. […]

  2. […] mer i toppen av fördelningen. De två bilderna nedan (tagna från Saez och Zucmans studie som Daniel skrivit om här) illustrerar upp och nedgångarna kring 2000 och 2008 i USA (och som syns speciellt tydligt för […]

  3. […] I en ny studie av mig och Jacob Lundberg, doktorand vid Uppsala universitet, använder vi emellertid en annan metod: kapitalisering av inkomster och utgifter. Ansatsen utgår från information på individnivå över taxerade kapitalinkomster och -utgifter (t ex räntor, utdelningar) och aggregerade genomsnittliga avkastningsräntor för olika typer av kapitaltillgångar eller skulder. Med hjälp av dessa beräknas sedan varje persons tillgång eller skuld genom att dividera kapitalinkomsten eller utgiftsräntan med den korresponderande genomsnittliga räntesatsen. Kapitaliseringsmetoden är ingalunda ny utan har använts sedan länge i olika sammanhang (och nyligen av två franska ekonomer för att beräkna USAs förmögenhetskoncentration). […]

  4. […] utgår från att kombinera tidigare skattningar av förmögenhetsfördelningen (för USA är det Saez och Zucman, 2016, och för Sverige är det Roine och Waldenström, 2009 och Lundberg och Waldenström, 2016) med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s