Livsfarligt lokalt deltagande

Ett problem med utvecklingsbistånd är att det kan riskera att hamna i händerna på nationella eliter och leda till korruption. Därför ses det vanligtvis som positivt om befolkningen kan engageras direkt på lokal nivå, vilket mikrolån är ett av många exempel på. Lokalt deltagande anses dessutom ofta vara positivt ur ett demokratiskt perspektiv. Två kapitel i Miri Stryjans avhandling (som lades fram vid IIES i förra veckan) ställer dock den etablerade positiva synen på lokalt deltagande lite på ända. Allra tydligast är detta i Miris kapitel om folkmordet i Rwanda (samförfattat med Evelina Bonnier, Jonas Poulsen och Thorsten Rogall).

I det fruktansvärda folkmordet i Rwanda dödades cirka 800 000 människor. Civilbefolkningen deltog aktivt och det var främst folkgruppen hutuer som utrotade tutsier. Långt före folkmordet, på 1970-talet, infördes obligatoriska lokala arbetsmöten på lördagar, umuganda, då bybefolkningar träffades för att arbeta med gemensamma projekt. Dessa möten har dock även använts för politiska syften och misstankar har funnits att de har spelat en roll inför folkmordet. Miri visar på ett övertygande sätt att så verkar vara fallet. Hon använder detaljerad data på nederbördsmängder och finner att färre civila deltog i folkmordet på ställen där det regnade mycket på lördagar då dessa möten hölls, men då man kan förmoda att färre deltog på grund av regnandet. Mycket regnande på andra veckodagar påverkade inte civilas deltagande i folkmordet, och sambandet mellan lite lördagsregn och dödande åtfinns bara i byar som styrdes av hutuer. Detta pekar alltså på att den gemenskap och det sociala kapital som dessa byamöten förmodligen gav upphov till, också kunde användas för mycket destruktiva syften.

I ett annat kapitel i avhandlingen redovisar Miri (tillsammans med medförfattarna Erika Deserranno och Munshi Sulaiman) resultatet från ett fältexperiment där de slumpade hur representanter för lokala mikrofinansgrupper i Uganda skulle utses — antingen utsågs gruppledarna genom en öppen diskussion följt av konsensusbeslut, eller genom sluten omröstning. Därefter följdes grupperna under 3,5 år för att kunna studera huruvida sättet att välja gruppledare hade långsiktiga effekter. I de grupper där omröstningen skedde slutet, valdes ledare som var representativa för gruppen som helhet. Öppna konsensusbeslut ledde dock till att man valde gruppledare som var rikare och högre utbildade. Detta påverkade i sin tur hur grupperna fungerade — fler personer, i synnerhet de fattigaste, lämnade de gruppper som valt (icke-representativa) ledare i öppen diskussion. Detta resultat rimmar intressant nog väl med en tidigare svensk studie som visade att öppna, direktdemokratiska torgmöten i små svenska kommuner i 1900-talets början tycks ha gjort det svårare för fattiga att göra sig hörda.

De två sista kapiteln i Miris avhandling handlar om mikrolån som varit mycket i ropet i synnerhet sedan Muhammad Yunus och Grameen Bank fick fredspriset 2006. Utvärderingar av mikrolån tyder dock på att de långsiktiga positiva effekterna är ganska små. Miris avslutande kapitel handlar om hur mikrolån riktade till företag kan utformas på ett bättre sätt, men slutsatserna från dessa båda kapitel låter sig inte lika enkelt sammanfattas med ett par meningar i ett blogginlägg.

Miris avhandling heter Essays on Development Policy and the Political Economy of Conflict och rör sig inom två av IIES profilområden: politisk ekonomi och utvecklingsekonomi. Opponent vid disputationen var Rohini Somanathan som flugit till Stockholm från Delhi. Miri själv påbörjar nu en forskartjänst vid Ben Gurion-universitetet i Israel.