Jag är allra mest intresserad av forskning som jag kan relatera till på ett personligt plan. Förmodligen är det därför jag är så fascinerad av den forskning om självkontroll och tidsinkonsistens som inom nationalekonomin har växt kraftigt under det senaste decenniet. Vanligtvis handlar självkontrollskonflikter om svårigheten att agera i sitt eget långsiktiga intresse (se till exempel tidigare inlägg om svårigheten att spara), men det kan också ha att göra med moraliska beslut.

I en mycket välciterad studie från 1999 visar forskarna i marknadsföring Baba Shiv och Alexander Fedorikhin att risken för att vi faller för en frestelse – i det här fallet en smaskig chokladkaka i stället för fruktsallad – är större om vi ombetts att hålla en svår sifferkombination i huvudet medan vi fattar beslutet. Tolkningen av detta resultat är att den ”högre”, kognitiva delen av hjärnan hålls så sysselsatt av sifferkombinationen att den inte mäktar med att kämpa emot den mer driftsstyrda impulsen att äta kakan.

Men upplever vi inte en liknande konflikt när det gäller moraliska beslut? Om vi ställs inför frågan hur mycket av en hundralapp som vi vill skänka till välgörenhet så får vi kanske en impuls att behålla allt, samtidigt som vårt mer resonerande jag tycker att vi nog borde skänka bort en del. Eller är det tvärtom? När vi ser en tiggare på gatan kanske vi får en impuls att skänka pengar, men hejdar oss när vi tänker mer på saken. Den här frågan dyker även upp i moralfilosofin. Västerländsk moralfilosofi har framförallt betonat den resonerande sortens moral, medan s.k. intutionister fokuserar på att vi har djupt liggande moraliska intuitioner som vi också bör följa.

Den norska nationalekonomidoktoranden Karen Hauge undersöker tillsammans med ett par medförfattare just den här frågan i en serie experiment. Metoden är densamma som i Shiv och Fedorikhins studie, men beslutet handlar om hur mycket av en hundralapp man vill skänka bort. Resultaten är inte helt entydiga och det är överlag väldigt små effekter.

En förklaring till dessa tvetydiga resultat är att moraliska överväganden både handlar om affektiva och kognitiva processer – i många fall handlar det om en kombination av impulser och mer resonerande överväganden. Kanske måste vi därför hitta mer entydiga moraliska dilemman och ”skruva upp volymen” på det moraliska självkontrollsproblemet för att hitta tydliga effekter. Kanske genom att utsätta en nunna för diverse syndiga frestelser?

Att personer i maktställning ibland missbrukar denna för egen vinning är inget nytt. Inte heller det faktum att sådant maktmissbruk kan gå hand i hand med offentliga uttalanden om vikten av att inte bete sig ”omoraliskt”. Vissa skulle till och med säga att just denna kombination av fusk och skenhelighet är kännetecknande för personer med mycket makt (det är t ex tesen i boken ”Political hypocrisy: The mask of power, from Hobbes to Orwell and beyond” av David Runciman).

Denna uppfattning får stöd i ny forskning av Adam Galinsky och hans medförfattare Joris Lammers och Diedrik Stapel som är under publicering i Psycological Science. I fem olika experiment lyckas de på ett finurligt sätt visa en rad intressanta saker. Genom att slumpmässigt försätta personer i situationer där de ”har makt” alternativt ”inte har makt” och sedan låta dessa utföra uppgifter som inte på något sätt relaterar till denna maktposition, men där det i ett fall finns möjligheter att fuska och i ett annat fall handlar om att svara på frågor om ”moraliskt uppförande” finner de intressanta skillnader mellan grupperna. Det visar sig att de som är i en maktposition uppvisar den skenheliga kombinationen av att både fuska mer än dem utan makt, samtidigt som de ställer högre krav på sin omgivnings oklanderliga agerande.

Givet dessa resultat går de sedan vidare och testar skillnader mellan en grupp där individerna fås att tycka att de hamnat i en maktposition för att de förtjänat den, och en annan grupp andra där personerna i stället lockas att uppfatta sin situation som en där de oförtjänt har makt (alternativt helt rättvist hamnat i en position utan makt). Resultaten är i dessa fall att personerna som uppfattar sin maktposition som rättmätig blir ännu hårdare i bedömningen av sin omgivning medan de inte verkar tycka att motsvarande beteende från deras egna sida är så farligt. För dem som istället uppfattar sin position som oförtjänt tycks istället ställa högre krav på sig själv medan de inte tycker att andras dåliga beteende är så farligt.

Deras resultat tyder alltså på att det finns en förstärkande effekt till en redan ojämlik fördelning av makt (som förstås kan tolkas som en relation som kan finns i en rad olika situationer). De som redan har makt tar sig inte bara större friheter utan verkar också tycka att detta är som det ska vara, samtidigt som de signalerar att andra i deras omgivning ska ”hålla igen”. De som inte har makt agerar däremot på ett sätt där de ytterligare begränsar sig samtidigt som de är mer förlåtande till andras maktmissbruk.

(Se The Economist’s artikel om denna forskning här).