Enklav-uppsats i stenkastningens tid

2009-09-16 av 5 kommentarer

Det bränns bilar och kastas sten i invandrartäta förorter i t ex Uppsala och Göteborg. Vi har sett samma mönster tidigare i Rosengård och Paris. En av de förklaringar som läggs fram till upploppen är den Stenkastning_vid_Avenynboendesegregation som uppstått, där invandrade tenderar att bosätta sig i andra delar av städerna än de infödda. Det är förståss av högsta policyrelevans att förstå vad denna boendesegregation har för effekter. Lämpligt nog så släpper IFAU idag en rapport författad av Per-Anders Edin, Peter Fredriksson, Hans Grönqvist och Olof Åslund som studerar just effekten av boendesegregationen på flyktingbarns skolresultat.

 Det är sen tidigare väl känt att barn till invandrade klarar sig sämre i skolan, även efter att man tagit hänsyn till skillnader i familjebakgrund (se t ex rapport av Skolverket).  I IFAU-rapporten undersöks i vilken utsträckning detta mönster kan förklaras av dels den etniska sammansättningen bland befolkningen i området, dels utbildningsnivån i området.

Forskarna finner att en hög andel utlandsfödda i området försämrar barnens betyg, medan en hög andel landsmän faktiskt förbättrar betygen. Den senare positiva effekten stiger ju högre utbildade dessa landsmän är.

Är dessa effekter stora frågar då vän av ordning. Nej, inte särksilt. En fördubbling av antalet utlandsfödda i området försämrar barnens betyg med en percentilrank och en fördubbling av antalet landsmän förbättrar betygen med ungefär en halv percentilrank. Effekterna kan alltså bara förklara en liten del av de skillnader som uppmätts mellan utlandsfödda och infödda och är även små om man jämför med de skillnader som observerats mellan pojkar och flickor.

Sammanfattningsvis så pekar rapporten på att frågan är betydlig mer komplicerad än att boende-enklaver är genomgående dåligt. Förmodligen är även orsaken bakom förorternas upplopp mer komplicerad än bara skylla på boendesegregation.

Som en parentes kan nämnas att två av rapportens författare bor bara ett stenkast (ber om ursäkt för ordvitsen, kunde bara inte låta bli) iväg från en av Uppsalas oroshärdar.

Filed Under: Utbildning och forskning

Kommer krisen att påverka biståndet?

2009-09-15 av 10 kommentarer

Härom veckan uppmanade biståndsminister Gunilla Carlsson till en ”uppriktigare debatt om biståndet” som följd av en korruptionsskandal i det zambiska hälsoministeriet där svenska biståndspengar förskingrats. Kritiker var inte sena att utmåla detta som ett försök att skapa misstro mot biståndets möjligheter att göra nytta, för att senare kunna minska dess storlek.

Det kan vara hur det vill med den saken, men det finns definitivt anledning att tro att biståndsbudgeten kommer att minska tillföljd av finanskrisen. Åtminstone om man ser till hur länder i snitt agerat efter tidigare kriser. En ny studie av Emmanuel Frot på SITE visar att effekterna inte bara är stora – biståndsbudgeten minskar med i snitt 13 procent – utan att de också har långsiktiga effekter. Det tycks vidare som om biståndets utvecklingsbana över tid förändras i negativ riktning efter kriser. Alla resultaten är beräknade med konstanthållen BNP och korrigerar således för den rena inkomsteffekten av att länderna bara skulle ha mindre pengar att röra sig med. (Läs studien här eller Emmanuels inlägg på VOX om den här).

Nu är det förstås så att detta är baserat på hur länder tidigare agerat och behöver inte betyda något denna gång. OECDs Development Assistance Committee (DAC) uppmanade redan förra hösten alla givare att inte skära i sina biståndsbudgetar och många har lovat att inte göra det. Vi får väl se. Talk is cheap som det heter…

Filed Under: Internationellt

Vart är huspriserna på väg?

2009-09-14 av 18 kommentarer

Jämfört med många andra länder har de svenska fastighetspriserna klarat sig anmärkningsvärt bra under det senaste årets finanskris — enligt SCBs statistik har priserna på småhus fallit med blygsamma tre procent sedan förra hösten. På vissa håll hörs nu en oro för att Riksbankens expansiva penningpolitik håller priserna på en farligt hög nivå (se t ex Daniels tidigare inlägg).

Med anledning av detta frågade en utländsk kollega under en lunchdiskussion hur stor den svenska fastighetsprisbubblan var före krisen. Frågan har förstås inget enkelt svar. Visserligen har fastighetspriserna stigit mycket kraftigt under senare år, men det är inte lätt att veta om denna prisökning har varit motiverad eller inte. Jag kom i varje fall att tänka en graf jag nyligen tagit fram i ett annat sammanhang, nämligen över husprisernas utveckling i förhållande till BNP per capita.

Pris på småhus i förhållande till BNP per capita. Källa: SCB och egna beräkningar.

Pris på småhus i förhållande till BNP per capita. Källa: SCB och egna beräkningar.

Figuren ovan visar att de svenska huspriserna sedan 1975 (startåret i SCBs dataserie) har vuxit i samma takt som BNP per capita. Huspriserna hade en svag utveckling under 1980-talets första hälft, men har stigit kraftigt efter 90-talskrisen. Figuren ger naturligtvis inget svar på frågan om huspriserna är för höga, men den antyder att nivån är rimlig.1,2

I Stockholms län har däremot priserna stigit klart snabbare än BNP per capita. Men inte heller här är det uppenbart att uppgången har varit en bubbla. Ett antal strukturella förändringar sedan mitten av 1970-talet skulle kunna motivera ändrade huspriser i förhållande till BNP per capita. Den snabbare prisutvecklingen i Stockholm kan t ex bero på snabbare befolkningsökning (32 procent jämfört med 13 procent i riket sedan 1975) vilket bör driva upp markpriser.

Nu låter det kanske som att jag menar att de svenska huspriserna inte är övervärderade. Det är dock inte min avsikt. Jag är genuint osäker på hur priserna kommer att utvecklas på längre sikt, och något oroad över den allt större optimism som jag tycker mig se kring den ekonomiska utvecklingen under kommande år. Räntorna måste naturligtvis höjas avsevärt innan vi är tillbaka i ett ”normalläge”, och denna anpassning kan bli besvärlig för bostadsmarknaden.

—————

1) Sloped Curve har tidigare, bl a med hjälp av en liknande graf, argumenterat för att vi inte har/hade en husprisbubbla.
2) Figuren ger även stöd för Robert Shillers påstående i The Economists’ Voice att hus- och markpriser i allmänhet inte ska förväntas växa snabbare än inkomsten.

Filed Under: Finans, Makro

Borlaug avliden

2009-09-13 av 1 kommentar

Den enskilda person bidragit till att rädda flest människoliv, fredspristagaren Norman Borlaug, har avlidit. Borlaug var mannen bakom den gröna jordbruksrevolutionen. Hans gärning och implikationerna för dagens debatt om ekologisk mat lyftes fram i ett tidigare inlägg.

Filed Under: Internationellt

Problemförnekande skolverk

2009-09-11 av 17 kommentarer

Det blev ju viss uppståndelse kring den artikel på DN Debatt om betygsinflationen på gymnasiet som Magnus Henrekson och jag skrev för några veckor sedan. Häromdagen fick jag en hög pressklipp och kunde då notera att Skolverket ville nyansera bilden vi målade upp. Visst, sa man, siffrorna är korrekta men ökningen ägde främst rum mellan 1997 och 2001 (eller 2002,  enligt en annan källa). Därefter fick man ordning på problemet genom att kriterier för MVG slogs fast.

Om man tittar på figuren nedan är uttalandet häpnadsväckande. Sedan 2001 (2002) har andelen elever med toppbetyg ökat 180 (150) procent. Räknar man i absoluta tal är ökningen från 2002 till 2007 större än ökningen mellan 1997 och 2002. Frågan man ställer sig är vilket intresse Skolverket har i att tona ner problemen. Och oavsett vad svaret är så väcks frågan om Skolverket är en myndighet att lita på?

Ingen fara på taket sedan 2001?

Ingen fara på taket sedan 2001?

Filed Under: Utbildning och forskning

Fint pris till svensk forskare

2009-09-10 av 2 kommentarer

Ekonomistas gratulerar Hans Grönqvist på SOFI vars avhandling har tilldelats Upjohn Institute Dissertation Awards. Priset delas ut årligen till bästa doktorsavhandling som diskuterar frågor kring sysselsättning. Faktorer som belönas är policy relevans, teknisk kvalitet och presentation. Hans är i fint sällskap, då tidigare pristagare är t.ex.  Patricia Cortes, James X Sullivan och Jeff Smith.

IMG_0063Hans

Hans disputerade i Uppsala i februari 2009 på en avhandling med titeln ”Essays in Labor and Demographic Economics” som bland annat undersökter effekterna av familjetorlek på barnens långsiktiga utfall, av subventionerade p-piller på aborter och tonårsgraviditerer samt av bostadssegregation på den invandrade befolkningens hälsa.

På bilden presenterar Hans en av sina uppsatser på SOLE 2008 i New York

Filed Under: Utbildning och forskning

Det passiva pensionssparandets rationalitet (och brister)

2009-09-10 av 18 kommentarer

soffliggareUnder den, givet innehållet, något genanta rubriken ”Analys” uppmanade DNs ekonomisidor i förra veckan alla att vara mer aktiva i sitt pensionsval. I texten får man veta att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att den som lyckas få en genomsnittlig avkastning på 7 procent i stället för 3,5 procent får betydligt mycket mer i pension. Förvisso så står det också att det ”inte är givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För detta krävs ett visst mått av intresse.” (Jo, det står faktiskt så).

Nu är det ju så att just idén om att man genom att ”engagera sig lite” kan uppnå en avkastning som överträffar marknadens genomsnitt gång efter annan visat sig vara felaktig. Det är till och med så att av alla delar av ”hypotesen om effektiva marknader” så är detta den som står sig bäst, bubblor och ”behavioral finance” till trots. Sedan Michael Jensen, idag professor vid Harvard,  i sin doktorsavhandling 1968 visade att en grupp professionella förvaltare (som vi får anta engagerade sig lite) inte lyckades slå marknaden så har ett otal studier gjorts och utfallet är det samma: marknaden tycks svår att slå (se t ex översikten i JEL av Burton Malkiel eller Richard ”Nudge” Thalers genomgång av ”rational finance” i FT för några veckor sedan).

Ser man mera specifikt till studier av hur personer som gjort aktiva val inom ramen för sitt pensionssparande så tyder inte dessa på att individer utnyttjar möjligheterna på ett rationellt sätt.  Givet svårigheterna att genom aktivt förvaltande har också Harry Flam, professor på IIES vid Stockholms universitet, föreslagit att AP-fondsystemet borde reformeras så att man frångick aktiv förvaltning till förmån för så kallad indexförvaltning. Det är billigare och utfallet är ändå i snitt lika bra.

Allt detta tyder onekligen på att det här med aktivt förvaltande och försöken att slå marknaden bara är bortkastad tid. Men vad skulle hända med marknaden om alla tänkte så? Hela anledningen till att den är ett så bra sätt att aggregera information har ju att göra med att alla frenetiskt informerar sig och försöker förbättra sig för att uppnå ett bättre utfall än andra. Om man tänker så här så blir hela marknadens funktion en kollektiv vara med ett tillhörande ”fångarns dilemma” problem. Alla vill att marknaden ska fungera och detta leder också till det bästa utfallet totalt sett, men givet att marknaden fungerar så skulle alla föredra att inte ägna resurser åt att till ett högt pris söka information som ändå inte blir bättre än index.

Denna teoretiska fundering påverkar förstås vare sig det vettiga i förslaget att minska den aktiva förvaltningen av AP-fonderna eller det faktum att DN borde veta bättre än att påstå att man med ”ett visst mått av intresse” garanterat kan höja avkastningen på sitt pensionssparande. Men ibland undrar jag om det inte på sistone funnits lite för mycket pengar som bara letat efter någonstans att placeras utan något större intresse för i vad.

Filed Under: Finans, Offentlig sektor, Välfärd

Tillväxtens effekt på hälsoutgifterna

2009-09-09 av 12 kommentarer

Före sommaren diskuterade vi i ett ekonomistasinlägg Per Borgs ESO-rapport om hur kostnaden för hälsosektorn kommer att utvecklas i takt med att vi blir rikare. Utgångspunkten där var att hälsa har en hög inkomstelasticitet, dvs att vi vill lägga en större andel av vår inkomst på hälsoutgifter när vi blir rikare. Denna utgångspunkt byggde (åtminstone delvis) på Robert Fogels studier av amerikanska data. Fogel visar att utgifterna för hälsa och sjukvård har ökat ungefär 1,6 gånger mer än inkomsten sedan mitten av 1800-talet och drar därav slutsatsen att inkomstelasticiteten är just 1,6.

På Greg Mankiws blogg läser jag om en ny studie som ifrågasätter detta resultat. Daron Acemoglu och medförfattare har använt skillnader i inkomstutvecklingen i olika amerikanska regioner för att identifiera inkomstelasticiteten, och de finner betydligt lägre elasticiteter än Fogel; de flesta av deras skattningar tyder på en elasticitet lägre än ett, men de kan inte utesluta att elasticiteten är ett.

Hur förklarar då Acemoglu m fl att sjukvårdskostnaderna har ökat kraftigt som andel av BNP i USA? De menar att en rimlig förklaring är att kostnadsökningen har drivits av politiska förändringar (mer omfattande sjukförsäkring) som har ökat efterfrågan på sjuk- och hälsovård.

Även om en hög inkomstelasticitet känns intuitivt riktig verkar studien av Acemoglu m fl väl genomförd och ganska övertygande. Om de har rätt bör vi förmodligen flytta fokus från att bekymra oss om hur vi ska finansiera en ökande andel sjuk- och hälsokostnader till att fundera på vilka finansieringsformer som förhindrar att utgifterna inom dessa områden ökar allt för snabbt. Men eftersom utformningen av sjukförsäkringen är en mycket aktuell och kontroversiell fråga — speciellt i den amerikanska debatten — lär inte sista ordet vara sagt i denna fråga.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Högre lön till politiker ger fler universitetsutbildade ledamöter

2009-09-08 av 23 kommentarer

Jag har tidigare här på Ekonomistas argumenterat för att kommunpolitiker bör avlönas. Jag tror nämligen att ekonomiska incitament spelar roll och att bättre betalda politiker kan innebära att mer kompetenta individer väljer att satsa på en politisk karriär. Nu får jag stöd i en ny finsk studie som visar att högre löner för politiker ökar andelen kandidater med universitetsutbildning.

Det är Kaisa Kotakorpi och Panu Poutvaara som har utvärderat effekterna av en kraftig ökning av lönerna för finska parlamentsledamöter. Mellan riksdagsvalet 1999 och 2003 höjdes geldledamöternas löner med 35 % i ett försök att få fler kompetenta individer att välja en politikerkarriär. Genom att jämföra hur utbildningsnivån förändrats mellan dessa val hos de valbara kandidaterna, med motsvarande förändringar i utbildningsnivå hos kandidater till kommunfullmäktigevalen (där ingen förändring av de ekonomiska incitamenten ägt rum) kan forskarna uttala sig om effekten av denna löneökning. De finner att utbildningsnivån hos de kvinnliga kandidaterna ökade som en följd av löneökningen. För männen är tyvärr inte de identifierande antagandena bakom den empiriska strategin uppfyllda, så de kan inte säga något om effekten för män.

Nu är det naturligtvis inte säkert att universitetsutbildade är mer kompetenta än icke-universitetsutbildade när det gäller att fatta riksdagsbeslut, men resultaten av studien visar tydligt att det spelar roll hur politiker betalas för vilka som väljer att bli politiker.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: ,

Kris inom landstingen – en möjlighet att effektivisera?

2009-09-07 av 7 kommentarer

Läser i dagens Dagens Samhälle att minst 3500 landstingsjobb förväntas försvinna pga landstingens dåliga finanser.  Men om man får tro landstingsdirektör Mona Boström så är detta bara bra. Hon konstaterade nämligen, till åhörarnas häpnad, på en konferens anordnad av SNS förra veckan att:

”Det finns en effektiviseringspotential inom vården på 25-30%”

Följaktligen behövs inga extra pengar till landstingen, utan de skulle bara må bra av att tvingas till besparingar. Det är onekligen en intressant tanke, men jag är inte helt säker på att Sveriges landstingspolitiker håller med.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»