I dag presenterade Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) sin årliga rapport. Vår uppgift är att granska regeringens finanspolitik så fokus i årets rapport ligger naturligtvis på hanteringen av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen. Vi menar att regeringen huvudsakligen har valt rätt inriktning på de finanspolitiska stimulanserna: man har satsat på arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar, och ökade statsbidrag till kommunerna. Men vi anser att större (och tidigare) stöd till kommunerna behövs och att satsningarna på arbetsmarknadspolitiken delvis borde ha annan utformning. Jag lär få anledning att återkomma till olika delar av rapporten i senare ekonomistasinlägg, men låt mig kort utveckla några av våra huvudpoänger.
I gårdagens SvD sa kommunminister Mats Odell att:
Många företag går dåligt och många enskilda drabbas hårt av arbetslöshet. Det är inte realistiskt att kommunsektorn ska gå helt torrskodd genom detta fruktansvärda oväder som nu drar fram.
Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.
I rapporten framför vi även ett antal förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. För det första menar vi att en konjunkturberoende ersättning är önskvärd. Regeringen har under senare år stramat åt villkoren kring a-kassan för att ge starkare drivkrafter för de arbetslösa att söka och finna ny anställning. Vi anser att dessa förändringar har varit motiverade och att de kommer att leda till en bättre fungerande arbetsmarknad på sikt. Men i en djup lågkonjunktur har de arbetslösa mindre möjligheter att påverka sin situation. Det är då motiverat att tillfälligt göra villkoren i a-kassan mer generösa.
För det andra menar vi att även finansieringen av försäkringen bör vara konjunkturberoende så att avgifterna till a-kassan inte behöver bero på konjunkturläget. I det nuvarande systemet stiger a-kasseavgiften när arbetslösheten stiger bland kassans medlemmar. Differentieringen av avgifter mellan olika kassor kan vara motiverad, men den kan uppnås utan att avgifterna stiger över lag i en lågkonjunktur. Statens andel av finansieringen av försäkringen bör alltså öka när den genomsnittliga arbetslösheten stiger.
Slutligen påpekar vi att arbetslöshetsförsäkringen borde vara obligatorisk och statligt administrerad (Jonas har tidigare utvecklat argumenten för en sådan försäkring här på Ekonomistas). Detta är förmodligen politiskt orealistiskt då endast miljöpartiet verkar instämma, men det låga deltagandet i försäkringen kommer att bli ett allt större problem under lågkonjunkturen. Förmodligen finns de bästa möjligheterna till en större reform just under en kris där systemets brister blir som mest synliga.
Ekonomistas 
Lämpligt nog kommenterade Neo påståendet om att staten borde ge mer pengarna till kommunerna häromdagen
http://www.magasinetneo.se/blog/2009/05/07/kaebbel-paa-socialdemokratisk-hemmaplan
Visst är det denna rapport som presenteras imorgon bitti på IVAs konferenscenter?
Om du är Keynesian eller neoklassisk ekonom är det definitivt rätt att satsa på Public Spending.
Det är dock en mycket viktig punkt som saknas. Om du satsar 1 krona hur mycket av den 1 kronan kommer ut i resultat i form av ökad offentlig service? (Låt oss glömma Keynes bisarra idéer om skapa makework, låtsas arbeten, hans exempel med att gräva ner pengar.)
Om mer resurser satsas på en offentliga sektorn men det ger inga effektivitetsförbättringar och mer arbeten bör dessa resurser inte satsas. Det leder till att den offentliga sektorn för ytterligare incitament till icke önskvärda beteenden. En Baumol effekt i kubik.
Jag anser att inom den offentliga sektor bör man anamma principen om Lean Production, jag kallar det Lean Government. Jag är är i princip emot den stora staten men anser att den idag är ett faktum som alla måste leva med vare sig vi vill eller inte, däremot får den under inga förhållanden ta mer resurser, dess finansieringsnivå måste frysas på nuvarande nivå helst i absoluta tal men åtminstone som en andel av BNP. Istället bör principen om Lean Government införas samt de delar av de offentligt finansierade delarna av socialförsäkringssystemet överföres till privata alternativ i enlighet med de pricniper som skapades av den stora pensionsreformen. Raka rör mellan avgifter, skatter och förmåner. Försäkringsmässiga grunder, ingen PayAsYouGo. 75 % statligt finansierat och 25 % semi individuella konton(PPM) samt möjlighet att teckna privata tilläggsförsäkringar. Idag går 80 % av de skatter en individ betalar tillbaks till samma individ endast 20 % är omfördelande.
Lean Government tänkande kopplat till de reformer i välfärden jag förespråkar leder till ett robust och tryggt system för framtiden. I princip kan alla vara överens om detta oavsett om du gillar den stora staten och statlig finansiering eller om du vill ha en minimal stat och finansiera allt privat. Nu talar vi om majoriteten av svenskar, inte de som röstar på M och V men de fick ju inte vara med i förra reformen heller pga av sin ansvarslösa ekonomisk politik eller anarkokapitalister, de senare existerar dock inte i Sverige, möjligen får de plats i en telefonkiosk.
Martin K: Ja. Det är konferens om rapporten imorgon.
Alex: Nu talar vi ju inte om en expansion av kommunsektorn, utan om att i möjligaste mån upprätthålla dess tidigare nivå (därför tycker jag också att det är fel att kalla detta för en “stimulans”). Sedan kan man förstås ha olika uppfattning om hur stor den offentliga sektorn bör vara, men den diskussionen bör föras separat från diskussionen om konjunkturpolitiken.
Martin – som framgår av Neo-länken ovan är extrapengarna till kommunerna försumbara (måste vara det) och mindre än tex de pengar kommunerna tidigare sparat in på sänkta arbetsgivaravgifter. Det borde finnas betydligt bättre ställen att lägga dessa resurser på.
“Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång)”
Jag trodde att nationalekonomi var fri från värderingar. Men där misstog man sig.
Om man i varje lågkonjunktur ska utöka de offentliga finanserna (oavsett om det handlar om “tillfälliga” a-kasseförbättringar eller bidrag till kommunerna) för att stimulera ekonomin återkommer ju det eviga politiska dilemmat för de folkvalda (som gärna vill bli omvalda) att försöka föra en lika stram finanspolitik i högkonjunktur. Ännu har ingen demokrati lyckats med det konststycket – så det kanske är dags att ge upp försöken?
lg: Som du påpekar är regeringens utlovade extra bidrag till kommunerna “små” i sammanhanget (0 respektive 7 mdr kr 2009 och 2010). Det är just därför vi säger att större bidrag är motiverade.
Visst har kommunerna gynnats av lägre sociala avgifter. Men det förslaget lades i höstens budgetproposition. Då trodde regeringen att kommunernas budgetar skulle vara ungefär balanserade under 2009. Sedan dess har regeringen sänkt prognosen för kommunernas skatteintäkter 2009 med 19 mdr kr.
Per: Nationalekonomin kan — i likhet med de flesta samhällsvetenskaperna — nog aldrig väntas vara helt fri från värderingar. Men jag har svårt att se att påståendet att “grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur” är speciellt värdeladdat. Det bygger på såväl empirisk som teoretisk forskning under åtminstone de senaste 80 åren. Forskningen visar att krav på budgetbalans förstärker konjunktursvängningarna (ett möjligt undantag är länder med svaga offentliga finanser).
Även regeringen är med på detta. T ex skriver de i vårpropositionen (s 50) att “Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut”. Men i praktiken kan inte de automatiska stabilisatorerna verka fullt ut om man påtvingar budgetbalans i kommunerna utan att skjuta till extra resurser från statsbudgeten.
Johan: Du tar upp en viktig problematik – i praktiken är det svårt att strama åt i goda tider. Därför menar vi att det behövs en blocköverskridande överenskommelse för att en konjunkturberoende försäkring ska kunna införas. Det är mycket möjligt att en sådan överenskommelse är politiskt orealistisk.
@Martin
Jag prenumererar på Fps Carl Hamiltons nyhetsbrev, jag är ej medlem i Fp. Hamilton har relativt skarp kritik mot rapportens finanspolitiska råd.
Jag delar flera av hans ståndpunkter framför allt när det gäller synen på individer och politikers beteenden. Hamilton skriver att det är både praktisk och politisk omöjligt att klippa av en temporärt höjd a-kassa, individer anpassar sig till de högre nivåerna och det innebär politisk harakiri att ta bort dessa höjningar i goda tider.
Sedan håller jag helt med om att det är helt uppåt väggarn att slopa budgetmarginalen och bryta igenom utgiftstaket. Jag är en stor vän av konstitutionella gränser för hur politiker hantera den ekonomiska politiken, både Bertil Ohlin och Milton Friedman förespråkade detta. Det är oerhört viktigt att sätta ramar för inom vilka gränser som det är tillåtet att finjustera. Om gränserna överskrids ska det precis som i pensionsöverenskommelsen automatiska bromsar, återställare aktiveras. Om det som nu verkar vara för handen att både pensions bromsen och utgiftstaket och budget marginalen måste brytas, förevändningen är en “exceptionell krissituation”, så kommer framtida politiker precis som Hamilton skriver lärt sig att det är bara att åberopa “exceptionell krissituationer” när de vill frångå dessa krav. Jag anser inte att det är en “exceptionell krissituation” idag.
När det sedan gäller min huvudsakliga invändning mot att ge mer eller bibehålla stödet till landsting och kommuner så är det också ur ett beteendemässigt perspektiv. Under en kris är det ett unikt tillfälle att ändra och omorganisera dåligt fungerande organisationer och företag. Om det inte samtidigt som det ges garantier om mer och eller oförändrad finansiering ställs krav på effektivisering och rationalisering så innebär det att kommuner och landsting aldrig kommer att anpassa sig, de vet att oavsett hur bra eller dåligt de hanterar sina tilldelade medelkommer de att få fortsatt finansiering. Om det inte går att effektivisera och rationalisera i dåliga tider så finns det inte en chans i helvete att rationalisera i goda tider, då vill ju alla ha del av den ökande kakan.
++++++++++++++++++++++++++++
Hamiltons Blandning , ännu ej publicerad annat än i email format, se utdrag nedan
Lättsinnigt prejudikat med slopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak.
Ett brott mot det med möda upparbetade förtroendet för det finanspolitiska regelverket skapar ett högst oönskat prejudikat. På denna punkt är Finanspolitiska rådet lättsinnigt och tillåter sig en påfallande svajig ad-hoc argumentation (s 14, sammanfattningen). Dessutom, medan rådet på annat ställe i rapporten motsätter sig en regeländring i pensionssystemet som skulle mildra “bromsen” 2010, och höja pensionerna något, förordar rådet en regeländring i det finanspolitiska regelverket, som både är mindre etablerat och mindre formaliserat. Logiken imponerar inte.
Politik är bl. a. en inlärningsprocess genom prejudikat. Finanspolitiska rådet anser att utgiftstaket kan spräckas utan att förtroendet skadas. Det tror inte jag. Förtroendet för det finanspolitiska ramverket skulle skadas för lång tid om Finanspolitiska rådets prejudicerande rekommendation om bortsopad budgeteringsmarginal och genombrutet utgiftstak genomfördes. Det skulle stimulera ett ökat försiktighetssparande hos hushåll och företag, vilket i sin tur skulle sänka efterfrågan i ekonomin och leda till färre riktiga jobb, särskilt i ett längre perspektiv.
En ökad osäkerhet om tillförlitligheten hos det finanspolitiska regelverket när det blåser ekonomiskt snåla vindar, leder till en permanent bias åt högre långa svenska räntor. Placerare måste gardera sig mot att framtidens svenska regeringar väljer att definiera läget som en “exceptionell krissituation” i en kommande lågkonjunktur, och blåsa på utgifterna och underskotten.
Underskotten.
Problemen är inte alltför små underskott, utan risken för alltför stora underskott. I den ovan nämnda EU-kommissionsprognosen är omslaget i Sveriges offentliga finanser från ett överskott på ca 3,5-4 procent till ett lika stort underskott under loppet av två år (2008-2010), eller – räknat i mdr kr – ett omslag på mellan 200 och 250 mdr kr. Skräcken är detta skulle fortsätta i samma riktning, dvs. kraftigt ökad upplåning utan fast mål eller fäste. Det får inte ske.
@Martin
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen finns det inget som helst skäl att den måste vara statlig, däremot borde den vara obligatorisk.
Den borde beräknas på försäkringsmässiga grunder (De privata eller om de som inte gillar vinstdrivande företag, de ömsesidiga är långt mycket bättre än staten på att driva försäkringsverksamhet) , dvs de yrken som har en stor risk för arbetslöshet betalar en högre premie. I sig borde detta vara okontroversiellt eftersom tjänstemän inom Arbetsskadeförsäkringen, AFA, betalar en premie som en tiondel av det arbetare betalar. Risken att få en arberskada för en arbetar är tio gånger högre, på motsvarande sätt är det när det gäller arberslöshet, inte tio gånger men en mångdubbelt högre faktor.
@Martin
Låt mig klargöra, jag delar inte regeringens syn på hur de lägger upp sin ekonomiska politik i dagens läge, mina inlägg är inte ett försvar för Allians regeringen.
Alex:
Med det bortfall i skatteintäkter som kommunsektorn har idag så får välskötta såväl som misskötta kommuner dra ner lika mycket. Allt detta gör att sysselsättningen tar ännu mer stryk. Ansvar för hur väl de lokala politikerna sköter sig utkrävs i lokala val, i enlighet med vårt politiska system. Det sista kan vara svårt att förstå ur ett Stockholmsperspektiv.
IG:
Det är tvärtemot så att den sänkta arbetsgivaravgiften är försumbar i jämförelse med det bortfall av skatteintäkter som kommunsektorn haft p.g.a krisen.
Martin – men ökade statsbidrag är ändå försumbara i sammanhanget. (s) förslag ligger 30-50% högre – jättebra, ytterligare ett par tusen anställda. Även om regeringen sköt till tio gånger så mycket pengar som det nuvarande förslaget så är det bara 10% av kommunsektorns totala omsättning och skulle inte göra en jättestor skillnad. Fö måste ju dessa pengar tas någonstans ifrån – dvs skatt. Varför inte istället lägga ner musikskolor, sälja simhallar och öka avgiftsfinansieringen av kommunala verksamheter (ta bort maxtaxan! Kan det gå kanske 400 000 barn på dagis i Sveriga? Höj dagisavgiften med en tusenlapp/barn och månad – det skulle ändå vara kraftigt subventionerat – så drar man in 5 mdr/år)? Skulle radikalt förbättra resursallokeringen.
För övrigt, när jag läste NE GK på SU resp mina NE-kurser på HHS, så nämndes ökade statsutgifter i lågkonjuktur som misslyckade exempel på keynesianism så det verkar verkligen inte alltid vara en åtgärd “man lär sig på grundkursen” att staten ska vidta i lågkonjuktur.
lg: Det finns ju en ganska utpräglad skepsis mot traditionell konjunkturpolitik där man ska försöka motverka mindre svängningar i ekonomin. Skepsisen beror dels på osäkerhet om detta funkar ens under ideala förutsättningar, dels på problemen att tajma åtgärderna korrekt, dels på problemen att hålla tillbaks utgifterna under högkonjunktur.
Vad gäller väldigt allvarliga recessioner/potentiella depressioner är inte skepsisen lika utbredd. Dels är det mer uppenbart att det finns överkapacitet i ekonomin, dels är tajmingproblemen mindre. Alltså är argumenten för ökade utgifter starkare nu än under en vanlig lågkonjunktur men kunskapsläget försvåras av att det trots allt är ganska ont om riktigt djupa recessioner vilket gör empiriska generaliseringar svåra.
I mina ögon är det dock klart att överskottsmålet inte bör vara heligt i dagens situation. Den enda vettiga anledningen till att överhuvudtaget ha ett överskottsmål måste vara att ha finanspolitiskt utrymme i extrema situationer. Att då inte utnyttja detta utrymme när den extrema situationen inträffar är för mig obegripligt.
Det skulle vara kul att höra hur ni resonerat kring att så många av era förslag är ’tillfälliga’, eftersom effekten av stimulanser brukar vara klart mindre av sådana (då den förväntade livsinkomsten inte påverkas nämnvärt). Skulle man inte kunna tänka sig att stora strukturella reformer som kraftigt förbättrar ekonomins funktionssätt skulle kunna vara bättre såväl kort- som långsiktigt (genom att höja förväntad framtida inkomst och därmed konsumtion i innevarande period)?
Karl: Om en tillfällig eller permanent åtgärd har störst effekt beror lite på åtgärdens natur, men i allmänhet kan man nog säga att för en given kostnad får man en större effekt av en tillfällig åtgärd. Jämför t ex en permanent sänkning av momsen med en tillfällig sänkning. (Bäst kanske att påpeka att vi inte förespråkar en momssänkning.) Att sänka momsen permanent med 5 procentenheter “kostar” ju betydligt (kanske 50 ggr) mer än att göra det under ett år. Om hushållen tror att de slipper att betala för momssänkningen genom att någon annan skatt höjs på sikt kommer de som du säger att känna sig rikare av den permanenta sänkningen än av den tillfälliga, men å andra sidan gör den tillfälliga sänkningen att det är viktigt för hushållen att konsumera nu snarare än i framtiden. Denna effekt lär i praktiken vara helt dominerande.
När det gäller arbetslöshetsersättningen finns det ytterligare skäl att endast höja ersättningen tillfälligt. Alla försäkringssystem måste göra en avvägning mellan nivån på försäkringsskyddet och de effekter försäkringen har på individens incitament att undvika den risk/händelse försäkringen ska ersätta. Eftersom individens har olika förutsättningar att möjligheter att undvika att bli arbetslös i hög- och lågkonjunktur blir även den lämpliga nivån på ersättningen olika i olika konjunkturlägen. Som vi påpekar i vår rapport tycker vi att regeringen har gjort rätt när den tidigare har stramat åt villkoren i a-kassan. Vi menar alltså att det skulle vara helt fel att göra a-kassan permanent mer generös.
“Per: Nationalekonomin kan — i likhet med de flesta samhällsvetenskaperna — nog aldrig väntas vara helt fri från värderingar. Men jag har svårt att se att påståendet att “grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur” är speciellt värdeladdat.”
Jag syftade i första hand på “bör” i “de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång”. Men den första delen är självklart också värdeladdad. Vad är en “god” konjunkturpolitik? Det är inte alls självklart. Nån kanske föredrar snabb men djup lågkonjunktur framför en längre men grundare lågkonjunktur, nån annan tycker tvärtom. Sen spelar ju självklart ens uppfattning om vad staten ska, och inte ska ägna sig åt in. Du verkar resonera som att om många tycker samma sak så ligger det inte värderingar i botten. Det verkar vara ett vanligt misstag bland ekonomer som av nån outgrundlig anledning ser sig som “neutrala”.
Jag tycker att det är rätt skönt att regeringen inte bara börjar spendera pengar hej villt. Visst, vi har överskott nu, men det överskottet kommer ju att vända till ett underskott under de kommande åren. Som mest bedöms underskotten uppgå till 3,8 procent av BNP år 2010. Att ha större underskott än så är väl knappast önskvärt?
Även Fp (och C tror jag) vill se en obligatorisk a-kassa. Varför intrycket att det bara är Mp?
Det stämmer, men jag tror inte (jag är dock inte säker) att dessa partier förespråkar en statiligt administrerad försäkring. Visst kan man tänka sig andra lösningar, t ex konkurrensutsatta försäkringar eller ett fackligt monopol. Jag har svårt att se poängen med konkurrensutsättning på denna marknad, och den obligatoriska fackliga varianten skapar många problem, vilket visades av debatten kring Sören Ömans utredning förra året.
@Alex
Handlar inte Lean Production främst om varuproduktion. Offentlig sektor har i stort sätt inga varor, bara tjänster.
Eftersom produktiviteten i varuproduktion ökar med kanske 6% per år och i tjänster med kanske 1% så måste statens andel av bnp hela tiden öka för att lönerna inte ska halka efter (samma sak gäller för den privata tjänstesektorn). En frysning av den offentlig sektorns utgifter är alltså en omöjlighet.
Avlant Nilsson (S), jo Lean Production handlar om varuproduktion men principerna bakom fungerar även inom tjänsteproduktion. Det finns mycket stora vinster på digitalisering av journaler, recept mm. att göra. Vidare finns det stora vinster att göra genom att låta sjuksöterksor och psykologer utföra det arbete som läkare i Sverige glr idag, i USA har de sk. Nurse Practitioners samt psykologer har samma status, rätt att skriva ut mediciner och beordra behandling som läkare i USA. Stora delar av diagnostiken kan outsourscas via tele medicin till bl.a. indiska läkare. En ännu större vinst går att åstadkomma om man outsourcar vården till länder med samma kvalitet som den svenska men med ett helt annat kostnadsläge, Indien resp. Thailand. I USA har påbörjats försök med att låta patienter välja snabbare vård och billigare försäkringspremier, i Sverige skulle det motsvaras av lägre skatt, om de väljer vård utanför USA.
Sedan är det som jag skrev att om inget görs kommer av Baumols lag utgifterna för sjukvårdstjänster skena.
Det är därför jag föreslog att den offentliga sektorns sjukvårdskostnader fryses till dagens nivå av BNP samt att den framtid kostnadsökningen överföres till privatpersonen via individuella försäkringar samt en effektivisering av sjukvårdsproduktionen samtidigt sker. Det innebär att sjukvårdsförsäkringen görs om på samma sätt som pensionssystemet, 75 % statligt grundskydd, 25 % eget val på toppen (individuellt konto som i PPM) samt möjlighet som i Frankrike att teckna tilläggsförsäkring, vi kan ju idag teckna privata pensionsförsäkringar varför då inte kompletterande sjukförsäkringar.
Om inget görs kommer den kommunala skatten att g¨mot 70 % enligt utredare, Rekordgenerationens långvårdskostnader kommer att knäcka den svenska ekonomin om den fortsättningsvis är statligt finansierad. (Rekordgenerationen är den absolut rikast pensionärs generationen genom tiderna, de sitter på ca 80 %)
@Alex Ja, Outsourcing till tredje världen kan nog lösa våra problem på kort sikt. Men resten av ditt förslag kommer leda till att klassklyftorna ökar. Om du upplever att pensionärerna har det för bra får du väll öka egenavgifterna i vården, kanske i form av en inkomstrelaterad avgift.