Detta är ett gästinlägg av Claes Bäckman, Assistant Professor vid Department of Economics and Business Economics, Aarhus Universitet.
Det är ett välkommet besked att Finansinspektionen meddelat att inkomstbortfall kopplat till coronaviruset är ett skäl till undantag från amorteringskravet. Men att tillfälligt ge undantag från amorteringskravet är inte tillräckligt. Istället bör amorteringskravet avskaffas för nuvarande bolån. Huruvida det ska återinföras för nya bolån så småningom bör diskuteras.
Riksbanken och regeringen tar idag till extraordinära insatser för att rädda hushållens och företagens ekonomi. Som en del i en lång rad åtgärder har Finansinspektionen meddelat att inkomstbortfall kopplat till coronaviruset är skäl till undantag från amorteringskravet, och flera banker har redan annonserat att deras kunder kan ansöka om under en period. Finansinspektionen har dessutom bett bankerna att vara ”generösa i sin tillämpning av att medge undantag”.
Det är ett välkommet besked. Amorteringskravet innebär att bolånetagare tvingas spara genom att betala av sina lån. Ekonomisk teori och sunt förnuft säger att vi inte ska spara nu, utan snarare att vi nu ska använda våra besparingar för att hantera inkomstbortfall och betala räkningar. Att medge undantag för kravet under en period förbättrar kassaflödena för dem som ansöker om det, och gör det också möjligt för hushållen att spara i mer likvida tillgångar inför framtida utgifter.
Frågan är dock om undantag är nog i dagsläget och om det inte varit enklare och mer effektivt att helt enkelt avskaffa amorteringskravet, i alla fall under en period. Att ge undantag åt enskilda låntagare ställer stora krav på att bankerna ska utvärdera sina låntagare, vilket rimligtvis tar tid och innebär svåra avvägningar. Antal varsel och uppsägningar tyder på att en stor uppgång i arbetslösheten och att många hushåll skulle behöva amorteringsfrihet. Om alla fall ska utvärderas individuellt ställer det stora krav på bankerna, som behöver göra avvägningar om ett inkomstbortfall är på grund av viruset. Även om bankerna är generösa i sina bedömningar måste de rimligtvis gå igenom varje fall, ett tidskrävande arbete. Dessutom kräver det att bankerna själva gör avvägningar om ett inkomstbortfall är på grund av coronaviruset. Har en person som självmant stannar hemma på grund av rädsla för coronaviruset ett inkomstbortfall på grund av sjukdom? I dagsläget vill vi ju faktiskt uppmuntra alla som kan att stanna hemma, och vi bör underlätta det så mycket som möjligt.
Det finns dessutom anledning att tro på att hushåll reagerar trögt på ekonomiska incitament (Andersen m fl, 2019), i vilket fall många som kan behöva amorteringsfrihet inte får det. Till sist gäller undantag inte nya lån. Det gör det svårare för hushåll att använda sitt uppsparade bostadskapital. För även om amorteringar är ett sparande och inte en kostnad påverkar amorteringar hur mycket hushållen kan låna bland annat genom att amorteringar räknas in i bankernas Kvar-att-leva-på kalkyler.[1] Genom att ta bort kravet blir det ”billigare” att låna.
I nuläget är målet är att hushållen och företagen klarar av att hantera nedstängningen av ekonomin. Det är alltså i dagsläget inte en stimulans som behövs, utan snarare överbryggning under en period av låga inkomster. Att avskaffa kravet ger alla bolånetagare mer likviditet med minsta möjliga hinder, gör att bankerna inte behöver utvärdera om deras kunder har skäl för amorteringsfrihet, och gör det gör det enklare för hushållen att använda sig av sina besparingar. Det blir tydligt att alla kan få amorteringsfrihet och det går snabbare än att alla fall ska utvärderas individuellt. Att avskaffa amorteringskravet är därför en bättre strategi för att hjälpa hushållen klara sig igenom överbryggningsperioden vi befinner oss i.
Att avskaffa amorteringskravet kan även hjälpa ekonomin att återhämta sig efter att den mest omedelbara krisen är över. Även under en återhämtningsperiod bör tvångssparande undvikas och det bör vara så enkelt som möjligt för hushållen att låna av sitt uppsparade bostadskapital. Under återhämtningsperioden ger lägre amorteringar en direkt effekt på konsumtion genom lägre sparande och ”billigare” lån, men också en indirekt effekt på konsumtion genom att bostadspriserna påverkas av amorteringar. Det leder i sin tur till högre konsumtion bland bostadsägare genom så kallade förmögenhetseffekter. Lägre amorteringar har tidigare gett stora makroekonomiska effekter (Bäckman & Khorunzhina, 2020).
I återhämtningsperioden är det dessutom en nackdel att ha gett tillfälliga undantag. Om kampen mot coronaviruset fortfarande pågår eller om vi befinner oss i en lågkonjunktur när undantagsperioden tar slut kommer många hushåll fortfarande ha lägre inkomster än tidigare, och att tvinga dem att börja spara igen kan ge en oönskad utgiftschock. Även om undantag kan ges igen i framtiden är det tillräckligt mycket osäkerhet i prognoserna över när ekonomin ska ha återhämtat sig för att framåttänkande hushåll bör ha det i åtanke och börja försiktighetsspara istället. Det är förstås inte något dåligt i sig att spara (det är enklare att komma åt besparingar på bankkontot än besparingar i bostaden), men det riskerar att sakna ner återhämtningen. Ett undantag från amorteringar ger således inte samma effekter som att avskaffa kravet.
Med tanke på den prekära situation vi befinner oss i är det värt att diskutera om amorteringskravet bör avskaffas. Oavsett var man tidigare stått i debatten om amorteringskravets nytta och kostnader är det tydligt att vi lever i extraordinära tider och att det finns goda skäl till att inte amortera just nu. Det enklaste sättet att se till att så många som möjligt får den möjligheten är att avskaffa kravet nu. Om vi fortfarande anser att nyttan med amorteringskravet överväger kostnaderna kan amorteringskravet kan sedan införas igen i ett senare skede eller gradvis öka tillbaka till tidigare nivå. Det bör då tydligt kommuniceras att det nya gamla kravet kommer gälla nya bolån och inte befintliga lån.
I inlägget ovan har jag argumenterat att det inte är tillräckligt att enbart ge undantag från amorteringskravet. Istället bör amorteringskravet istället avskaffas permanent för nuvarande bolån. Att göra det hade underlättat hanteringen av den överbryggningsperiod vi befinner oss i och hjälpt ekonomin återhämta sig senare. Huruvida det ska införas för nya bolån så småningom eller inte bör diskuteras.
Referenser
Andersen, S., J.Y. Campbell, K.M. Nielsen och T. Ramadorai (2019), “Sources of inaction in household finance: Evidence from the Danish mortgage market”, under publicering i American Economic Review. https://www.nber.org/papers/w21386
Bäckman, Claes, och Natalia Khorunzhina (2020), “Interest-only mortgages and consumption growth: Evidence from a mortgage market reform”, https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=3533247 .
Flodén, Martin, Matilda Kilström, Jósef Sigurdsson och Roine Vestman (2019), “Household Debt and Monetary Policy: Revealing the Cash-Flow Channel”, http://www.matildakilstrom.com/wp-content/uploads/2019/12/cashflow_channel.pdf .
SBAB (2018), “Mer än var tredje svensk ser amorteringen som en kostnad”, https://www.sbab.se/1/om_sbab/press/arkiv_publicering/pressmeddelande/2018-03-27_mer_an_var_tredje_svensk_ser_amorteringen_som_en_kostnad_.html .
________________
[1] Ett högre tvingat sparande än vad hushållen egentligen vill är också en kostnad från ett livscykelperspektiv, och tvingat sparande i illikvida tillgångar såsom en bostad är en kostnad för dem som vill spara i andra tillgångar. Dessutom verkar många svenska hushåll missta amorteringar för en kostnad (SBAB, 2018).
Ekonomistas 
Förslaget gynnar gruppen bolåneinnehavare. Bäckman ger inga argument för varför just denna grupp ska gynnas av statligt agerande här och nu. Om målet är att hålla konsumtionen uppe under krisen så bör helikopterpengar till alla vara baslinjen – enkelt, snabbt, generellt. Vill Bäckman avvika från det och komma med förslag som gynnar särskilda grupper så måste han argumentera för varför just dom bör särbehandlas.
Skillnaden mot helikopterpengar är att amorteringsfrihet i tex 6 månader inte belastar budgeten och att den inte har någon kostnad för samhället. Det är riktiga pengar rakt in i plånböckerna. Ok, inte för alla men de som inte gynnas får det ju inte sämre utan de bör också gynnas indirekt från multiplikatoreffekten . Amorteringar är vidare en större “kostnad” för yngre som också drabbas hårdare i varsel så ganska bra riktning på åtgärden.
Vi kan förstås använda oss av andra förslag också. Det här förslaget är en del i en lång rad åtgärder som föreslagits, och med tanke på hur stor Corona-chocken är för svensk ekonomi kan vi behöva göra många av dem.
Dessutom är förslaget innebär detta förslag faktiskt att hushåll med bolån i större utsträckning kan klara sig själva utan helikopterpengar. För är det inte bättre att be hushåll med stora egna resurser att använda sina egna resurser först? Med lägre amorteringar blir det lättare för dem att göra det direkt, enkelt, snabbt och för en stor del av befolkningen. Det ger som Andreas Håkansson säger ovan ingen belastning på budget att låta bolånetagare amortera mindre. Om denna grupp får kan vi sen ge mer helikopterpengar till de verkligt behövande, om det är policyn som vi föredrar.
Bolån är en vald ekonomisk risk. Avsteg från amorteringskrav kostar eftersom det signalerar till bolånetagare och de banker som valt att upprätta bolånen att när det kommer till kritan så slipper dom bära riskerna och följa reglerna, för staten täcker upp med särskild hjälp/undantag till deras ekonomiska särintressens förmån. *Det* är en samhällsekonomisk risk/kostnad.
“Om denna grupp får kan vi sen ge mer helikopterpengar till de verkligt behövande …”
Fel prioriteringsordning. De mest ekonomist utsatta grupperna i samhället har inte bolån. Det är dom faller hårdast i en kris. Det borde vara en ekonomisk-politisk järnlag att först och snabbast införa policy som ger de mest utsatta grupperna robust stöd. När den hjälpen bevisligen är på plats kan stöd till ekonomiskt rikare grupper diskuteras.
Jag tror att vi har lite andra uppfattningar om vad amorteringar är. Bolånetagare och bankerna bär fortfarande riskerna om amorteringskravet avskaffas under en period. Jag har heller inte förordat att det här är det enda vi ska göra, och att inget i förslaget säger något om prioritetsordningen. Dessutom är det inte tal om ekonomiskt stöd från statsbudget här, utan istället att hushåll med bolån ska få möjligheter att klara sig själva utan statligt stöd. Då blir det mer pengar över till robust stöd för de ekonomiskt utsatta.
“Bolånetagare och bankerna bär fortfarande riskerna om amorteringskravet avskaffas under en period”
Avskaffande under en period spär på de bolåneekonomin inneboende systemrisker. De riskerna är externaliteter.
“Då blir det mer pengar över till robust stöd för de ekonomiskt utsatta.”
Så fungerar inte svensk politisk ekonomi under kriser. Banker och gruppen bostadsägare är mäktigare än andra, ekonomiskt svagare samhällsgrupper och använder den makten för att få/ta åt sig först och mest, bl.a. genom att förslag som ditt genomförs. Sen blir det i praktiken inte så mycket för övriga, trickle-down-retoriken till trots. Att politiker/ekonomer nu
bara säger att de “förvänta sig” att bankerna av god vilja avstår utdelningar är en tydlig indikation att detta blir en bailout främst för de mest förmögna, som vanligt.
Om du verkligen är för stöd till de ekonomiskt utsatta så bör du kräva att amorteringskravet ligger fast åtminstone tills efter att de ekonomiskt mest utsatta bevisligen först fått stöd. Om bankerna sen krisar till följd av amorteringskravet så kan staten ge stöd – i utbyte mot ägarandelar i bankerna. Stora ägarandelar, givet den mycket goda förhandlingsposition staten just nu har. Sådana nya statliga resurser täcker över tid upp för helikopterpengar här och nu och mer därtill.
https://www.peoplespolicyproject.org/2020/03/23/how-to-think-about-corporate-bailouts-correctly/
Jag tror icke-bolåne-person fokuserar lite fel här. Det är inte bara ekonomiskt starka hushåll (visserligen ett relativt begrepp) som har bostadslån, snarare är det medelsvensson utan någon direkt förmögenhet. De hushåll som är förmögna omfattas ändå inte av amorteringskravet.
Nej Kalle, det är du som inte förstår.
“Det är inte bara ekonomiskt starka hushåll (visserligen ett relativt begrepp) som har bostadslån”
Har jag inte påstått. För mitt argument räcker att det finns mer ekonomiskt utsatta grupper.
“De hushåll som är förmögna omfattas ändå inte av amorteringskravet.”
Avskaffat amorteringskrav är ett indirekt stöd till bankerna. De mest förmögna har starkare ekonomiskt intresse av statligt stöd till bankerna, eftersom de i högre grad får del av utdelning från bankerna.
Men de svagare grupper som inte påverkas av ett avskaffat amorteringskrav kan få stöd på andra sätt. Det säger detta förslag ingenting om. Denna kris slår ju även mot de som inte tillhör de mest utsatta grupperna (idag) så flera olika åtgärder kommer ändå att behövas. Åtgärder måste riktas mot alla grupper, inte bara de ekonomiskt svaga som någon slags fördelningspolitik.
“kan få stöd på andra sätt”
Allt kan hända i fantasins värld. Men om det är så lätt att få till annat stöd till det svagaste, varför finns det stödet inte på plats redan då? Just det. Svara gärna på det jag skrev tidigare:
Så fungerar inte svensk politisk ekonomi under kriser. Banker och gruppen bostadsägare är mäktigare än andra, ekonomiskt svagare samhällsgrupper och använder den makten för att få/ta åt sig först och mest, bl.a. genom att förslag som ditt genomförs. Sen blir det i praktiken inte så mycket för övriga, trickle-down-retoriken till trots. Att politiker/ekonomer nu
bara säger att de ”förvänta sig” att bankerna av god vilja avstår utdelningar är en tydlig indikation att detta blir en bailout främst för de mest förmögna, som vanligt.
Om du verkligen är för stöd till de ekonomiskt utsatta så bör du kräva att amorteringskravet ligger fast åtminstone tills efter att de ekonomiskt mest utsatta bevisligen först fått stöd.
Nästan lite svårt att bemöta detta. Tror du verkligen inte att landets ledning kan göra mer än en endaste sak under hela denna kris? Men vad menar du med att stödet inte finns på plats? Skulle ett stöd under extrem kris till de svagaste i samhället vara något som finns på plats redan innan krisen är där? Kom ihåg att det är inte ens en månad sedan detta kom på bordet.
Banker och gruppen bostadsägare är en väldigt löst sammansatt grupp. Bostadsägare är ju ändå nästan 3/4 av landets befolkning, långtifrån alla av dessa är särskilt ekonomiskt starka. Klart att det är viktigt att underlätta för den gruppen under en sådan här period. Lika viktigt är det att inte lämna de svaga i hyrd bostad i sticket. Men jag tror inte heller att man kan vänta.
Håller med om att det låter vettigt att slopa amorteringskravet, i alla fall tillfälligt.
Men: riskerar inte åtgärden att skippa amorteringskrav på befintliga lån men eventuellt ha amorteringskrav på nya lån att öka de redan höga inlåsningseffekterna på bostadsmarknaden?
Jag hade föredragit att kravet slopas på både nya och befintliga lån nu, för att sedan möjligtvis återinföras när ekonomin återhämtat sig. Att amorteringskravet bara gäller nya lån är situationen vi har idag, så det kan argumenteras att slopade krav nu ger lägre inlåsningseffekter under en tid. Själv har jag varit skeptisk till att slopade krav hjälper unga i några större utsträckning (se https://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/47-2-cb.pdf), men jag är öppen för att det kan se annorlunda ut i Sverige. Jag anser dock att det är en debatt som bör föras senare. Viktigast just nu är hjälpa hushållens ekonomi idag.
Frågan som uppkommer är i fall denna reform är avsedd att rädda hushållen från att bli oförmögna att klara sina boendekostnader på grund av Corona-stopp eller -minskning av hushållens inkomster. I så fall borde även hyreskostnader behandlas i förslaget. Eller om det är enbart är avsett att rädda bankerna från sin kris, vilken utlösts samtidigt som Corona-utbrottet, genom att ge möjlighet till ökad kreditgivning. Att hänvisa till multiplikatoreffekten som ett bidrag till hyreskostnaderna är ungefär som att hävda att ökad koncentration av förmögenhet och inkomster minskar fattigdomen genom “trickle down”.
Syftet med förslaget är att hjälpa hushållen klara sina utgifter först, och sedan att hjälpa ekonomin återhämta sig. Förslaget handlar om amorteringskravet, som jag anser inte är nödvändigt i dagsläget, inte om hyresmarknaden eller hela svenska ekonomin. Det är klart att ytterligare åtgärder behövs, möjligtvis också t.ex. högre hyresbidrag eller direkta betalningar enligt kommentar ovan. Jag har dock skrivit om amorteringskravet tidigare, och där är jag trygg i att uttala mig. Andra mer kvalificerade att kommentera andra delar av den ekonomiska politiken, som förstås också behövs i dagsläget.
Men du får väl lov att medge att även om syftet med förslaget är att hjälpa hushållen att klara sina utgifter först, så är det inte ägnat att hjälpa alla behövande hushåll att klara utgifterna, utan enbart de som har haft kunnat uppvisa tillräckligt stora tillgångar/inkomster för att kunna få banklån till att köpa bostadsrätt?
Claes har väl inte påstått att detta kommer att hjälpa alla hushåll. Alla hushåll ser olika ut så det finns nog inget universalförslag som passar alla. Hyreskostnader låter som att det skulle ligga i ett helt annat förslag än detta.
Sen blir ju lite svårt att jämföra med de som hyr bostad eftersom de idag inte har något krav på att spara X% av sin bostads värde varje år i ett räntesparande. Detta är ju ingen subvention eller bidrag vi pratar om.
Absolut, jag medger att förslaget är till för att hjälpa den del av befolkningen som har ett bolån. Som Kalle säger så är det ju inte tal om någon subvention eller bidrag här, utan ett sätt att göra så att de hushåll som har tillräckligt stora resurser för att få ett bolån bättre kan klara sig själva. Som jag sen skriver behövs andra policies för att hjälpa andra som behöver det (mer). Det här är inte allt vi behöver i nuläget, utan det som jag personligen anser mig kunna uttala mig om!
Som jag även skriver i svar till en kommentar ovan är det ju också en fördel att de som kan klara sig själva gör det. Då kan statliga resurser som annars hade gått till denna grupp gå till dem som behöver det mer.
Jag pratade förresten med FI och en CFO på en av bankerna om detta igår och det var ganska positiva kommentarer.
Jag tolkar inte alls förslaget som att hjälpa de som har bolån.
Jag tolkar förslaget som ett sätt att rädda bankerna från kreditförluster samt ett försök att upprätthålla bobubblan. En bubbelblåsares förslag.
Att banker inte lever med den risk dom tar utan lägger kostnader på samhället är en externalitet utan dess like. Sådant ska givetvis inte uppmuntras. Långivare och låntagare har gått in i avtal med tydliga regler. Sådant ska givetvis upprätthållas, även i kriser, för att skapa tilltro. Jämför tidsinkonsistensproblemet. Bankerna måste internalisera kostnader förknippade med finanskriser. Det är givetvis inte acceptabelt ur ett marknadsekonomiskt perspektiv att privatize the wins and socialize the losses.
Bubblor är till för att poppas och rensa ut dåliga val. Bubblor ska inte blåsas upp och ge incitament till dåliga val.
Förslaget som presenteras är alltså som att ge knark till en missbrukare på avtändning.
Ett synnerligen bra förslag. Gärna i kombination med avskaffande av bolånetaket vilket ger en bred bas att tillföra likviditet till en stor del av befolkningen när den behövs som mest inom en kort tidsram. Det bör även minska trycket för att en stor del av befolkningen tvingas dyka ner i sina likvida besparingar som ISK och K-försäkringar vilket troligtvis lär sätta igång nästa våg av tillgångsförsäljningar på börsen inom kort.
Tack! Det är en intressant poäng med besparingar på ISK och kapitalförsäkringar, den hade jag inte tänkt på.
Ett synnerligen dåligt förslag. Undantag kan nu medges vid inkomstbortfall kopplat till coronaviruset, denna bedömningen måste banken kunna göra och ingår i deras kreditgivningsuppdrag där min bedömning är att de besitter denna kompetensen.
De som ej är drabbade av inkomstbortfall bör fortsatt amortera för att minska risken i samhällsekonomi då kreditriskerna snarare kommer öka framåt, inte minst vid ett kommande prisfall på bostadsmarknaden. Sverige har idag jämfört med nästintill samtliga andra länder de slappaste amorteringskraven, jämför t.ex. Tyskland eller Norge där HELA lånet i regel ska amorteras inom max 30 år.
Ja, Sverige har en annan amorteringskultur, men sedan sparkvoten är hög så bygger hushållen en större balansräkning, inte en med högre risk. Genomsnittliga belåningsgraden på nya lån ligger på 70% vilket är lägre än många andra länder. Hushållsskulder som % av BNP är också i linje med liknande länder och lägre än flera grannländer. Det är värt att notera att den genomsnittliga kreditförlusten för hypotek i Sverige ligger på 0.5bp i genomsnitt de senaste 30 åren vilket är enormt mycket bättre än andra länder. Bankerna har historiskt alltid visat att de absolut vet vad de gör. Det gör inte banker i andra länder där buy-to-let, self-cert, non-conform är vanligt
Om hushåll inte behöver amortera på 6 månader så är det mycket lite pengar när man tänker finansiell stabilitet men mycket pengar som kan hjälpa ekonomin just nu.
Detta förslag kostar inget, det höjer inte risken i systemet och det kan genomföras direkt.
Anledningarna till att så många som möjligt ska få undantag genom att kraven avskaffas behandlas i inlägget ovan. Det är inte en fråga om bankernas kompetens, utan snarare en fråga om att få det ut i samhället så snabbt som möjligt. Det verkar för mig också rimligt att göra så mycket som möjligt för att ekonomin och därmed bostadsmarknaden så snabbt som möjligt kan återhämta sig. Som inlägget ovan också nämner är det ännu en anledning att ta bort kravet nu. Att ta bort kravet minskar kreditriskerna genom att öka likviditeten (se t.ex. den här studien https://cpb-us-w2.wpmucdn.com/voices.uchicago.edu/dist/1/801/files/2019/05/ganong_noel_liquidity_vs_wealth_May2019.pdf)
Avskaffa amorteringskravet och påbörja samtidigt en höjning av fastighetsavgiften.
Att avskaffa fastighetsskatten var i särklass bland det dummaste som borgarna har gjort, skatten var en utmärkt regulator för skenande fastighetspriser.
Typfallet – som ledde till Kristdemokraternas triumf med avskaffad fastighetsskatt – var den pensionerade syfröken (gärna änka) som bodde i den på sjötomt belägna, av föräldrarna ärvda, villan på Lidingö. Förutom sjötomten på Lidingö hade föräldrarna haft godheten att låta dottern ärva även sjötomten på Möja.
När den sammantagna fastighetsskatten för de två esssentiella boendena nådde uppemot 100% av syfrökens nettopension var det lätt för Göran Hägglund att i samarbete med kvällspressen snyfta sig fram till en kraftigt modifierad fastighetsskatt. Resultatet blev en regressiv beskattning, något ganska ovanligt i Sverige.
Istället för “avskaffandet” kunde man ha löst syfrökens bristande kassaflöde med en finansiell variant. Staten kunde vara god – vilket den för övrigt alltid är – och ge henne uppskov med betalningen mot att hon istället för varje år fick sänkt anskaffningsvärde för fastigheterna och därmed en högre reavinst den dag de säljs.Staten blir i slutändan nöjd. Visst, det kan innebära att vi hamnar under nollan i anskaffningsvärde, men vad är problemet med det?
Kanske syfröken skulle få hjälp av de tre energiska och hjälpsamma barnen att söka annat boende då barnen inte vill se mamma bo upp en substantiell del av deras arv varje år.
Naturligtvis blir det svårt att rakt över disk införa full fastighetsskatt så jag föreslår ett gradvis införande genom att fastighetsavgiften höjs med 30-40% varje år och över tid kommer då alltfler fastigheter att slå i taket på 0,75% av taxeringsvärdet.
Alltså, bort med amorteringskravet och återinför fastighetsskatten.
Varför inte bara införa amorteringsfrihet i 2 år för alla lån ?
Verkar som skribentens förslag blir verklighet:
https://www.fi.se/sv/publicerat/pressmeddelanden/2020/banker-far-ge-alla-bolanetagare-undantag-fran-amortering/
En “följdfråga” är ju den om amorteringstvånget varit bra i den meningen att det nu finns en lättnad att erbjuda dem som lånat eller inte ? Stockholms handelskammare verkar tycka att vi varit bättre rustande för krisen utan amorteringstvång, medan FI tvärtom verkar mena att det är tvärtom.
Jag lutar nog åt FIs uppfattning.
Så länge det går att ta bort amorteringskravet i en kris, vilket ju nu görs, så tror jag också att det gör “oss” bättre rustade för krisen. Till största delen för att bankerna måste räkna in amortering när de gör sina kalkyler för hur mycket folk får låna. Men tas det inte bort i en kris ökar det ju utgifterna för de som råkar illa ut jmf. inget amorteringskrav.