Medan vi nationalekonomer inte har några större problem att förstå mekanismerna bakom finanskrisen finns det en del gåtor vi har svårt att förklara. En sådan gäller prissättningen av trådlöst bredband på hotell. Medan de stora, fina — och dyra — konferenshotellen tar extra betalt för bredband är det nästan alltid inkluderat i rumspriset på de sunkiga motellen längs Highway 101.
Rimligen borde de som tar in på motellen vara mer priskänsliga än gästerna på konferenshotellen, inte minst som de oftast betalar boendet ur egen ficka. Detta talar för att bredbandet skulle vara valfritt på motellen men inkluderat på hotellen. Dessutom torde nästan samtliga laptop-bärande gäster på hotellen vara intresserade av bredband medan många som bor på motell inte har en dator med sig. Även detta talar för att de stora hotellen borde inkludera bredbandet i rumspriset medan motellen borde erbuda det som tillval. Istället det är precis tvärtom.
Två dagars spekulerande med andra välutbildade kollegor har inte resulterat i några vettiga förklaringar. Det hela är ett mysterium som måste lösas, annars förlorar jag snart tron på mikroekonomins förklaringsvärde. Att det skulle bero på någon irrationalitet tror jag däremot inte på; därtill är mönstret för systematiskt. Därför undrar jag nu om Ekonomistas läsare kan hjälpa till med rimliga hypoteser. Ett icke-exkluderbart och icke-rivaliserande pris utlovas till bästa förslag!
Ekonomistas 
Om hotellen nu möter prisokänsliga kunder är det ju lika bra att safta på med ett högt pris. Motellens incitament är ju dock lite sämre utefter din beskrivning. Det är inte så att din uppskattning av de olika kunderna som besöker hotellen respektive motellen är felaktig? Unga datoranvändande människor på motellen och gamla teknofober på hotellen?
En annan tanke är att det kanske är dyrt att upprätta de systemen som behövs för inlogg och liknande om det skulle vara ett tillvalssystem, vilket bäddar för att stora hotell har råd, medan små motell tar en enklare lösning och delar ut bredband till alla sina rum.
Några reflektioner ur min egen erfarenhet som både affärsresenär och privatresenär.
Jag tycker du nämner lösningen i din text, nämligen att boende på de stora fina hotellen är inte så priskänliga och betalar inte ur egen ficka. När de väljer hotell är bredband inte en faktor, enbart grundpriset då många företag har gränser för hur dyrt man får bo. När de väl checkat in och bredbandet inte ingår är detta inte ett problem eftersom kostnaden för bredbandet kan expensas, betalningsviljan är därför hög.
I motellfallet är det tvärtom. Privatresenärer väljer hotell utifrån andra kriterier, exempelvis om bredbandet ingår eller ej. Väl på plats har man en tight budget som gör att man inte vill lägga pengar på extrautgifter som trådlöst bredband utan hellre tar laptopen under armen och går till närmaste internetcafe.
Steven landsburg (författaren till bla The Armchair Economist) tar upp frågan i en av sina kolumner på Slate.
http://www.slate.com/id/2135226/
Han kommer inte fram till ett självklart svar på frågan men vänder på en del stenar.
Systemen för att hantera betalningen för bandbredden kostar att driva, men kan man ta ut en lagom saftig avgift, den brukar väl ligga runt $10/dygn, så lönar det sig om tillräckligt många använder tjänsten. På konferenshotellen är det tillräckligt många och det är lätt att bara meddela receptionen att man vill ha tjänsten så hamnar det på hotellnotan då man checkar ut. Bland gästerna där är snarare frågan om hotellet har tillgång till trådlöst nät, och inte om det är kostnadsfritt eller ej.
På de billiga hotellen är det inte tillräckligt många som skulle använda betalningstjänsten för att det ska vara lönsamt, så då är det enklast att bara köpa några billiga trådlösa basstationer och sätta upp i hotellet som får sköta sig själva. Kostnaden för dessa billiga basstationer täcks förhoppningsvis av att något fler hotellgäster väljer just detta hotell eftersom de då har fri tillgång till Internet och många privatresenärer gillar antagligen att kunna meddela sina nära och köra. Nuförtiden tror jag att många budgetresenärer har med sig egna laptops för att t ex lagra semesterbilder/filmer från kameran samt för att skriva mail.
Intressant fråga, Jonas! Men ännu intressantare är hur du ska lyckas utse vinnaren — hur ska vi veta när vi kommit fram till rätt svar?
Det finns en ganska färsk QJE-artikel som handlar om extratjänster på hotell (http://www.economics.harvard.edu/faculty/laibson/files/Shrouded.pdf). Enligt den kommer hotellen ta ut avgifter för extratjänster och försöka dölja information om dessa så länge det finns några “myopic” konsumenter som inte tar hänsyn till dessa när de väljer hotell. Konkurrens mellan hotellen kommer inte att ändra på detta. Kanske är det så, som sagts ovan, att det finns färre “myopics” bland motellgästerna, framförallt för att de är mer priskänsliga (och inte lika ofta betalar med andras pengar).
Enligt samma artikel kommer dock sofistikerade konsumenter att utnyttja detta och välja att bo på hotell som har ett relativt lågt pris med dyra extratjänster, men försöka undvika att använda dessa extratjänster. Jag har mött flera nationalekonomer som är uppretade över dyra internettjänster på hotell och flygplatser (inklusive jag själv)… men borde inte vi om några vara “sofistikerade” och anpassa oss därefter (till exempel genom att skaffa mobilt bredband)? 😉
Jag tror för övrigt den teknologiska förklaring som gavs ovan också är viktig. Att på ett litet motell slänga upp ett par hemmaroutrar kostar några tusenlappar, medan proffssystem som har bra täckning överallt och ett fungerade betalsystem är en investering på hundratusentals kronor.
Mina gissningar täcks in av ovanstående inlägg, men jag vill lägga till supportfrågan – billiga motell är minmalt staffade med så billig arbetskraft som möjligt, och supporten blir därmed svår att klara – även om det gäller så enkla saker som hur man kopplar upp sig. Konferenshotell måste ha IT-support för att klara professionella krav.
En annan gissning: En del stora hotell kan ha fått infrastrukturen betald av en wlan-nätverksoperatör, och tecknat någon slags revenue share-avtal med operatören. Wlna-operatören bearbetar förstås först stora hotell, kedjor etc där betalningsvilliga kunder tar in.
Ar det verkligen sa konstigt att just affarshotellet sardebiterar? Att tillhandahalla tradlost bredband ar valdigt billigt, iaf om man inte har ett debiteringssystem. Pa motellet prissatts det efter kostnad. Pa affarshotellet prissatts det efter kundvarde (eftersom hotellet har monopol inom sina vaggar)
Det ar helt enkelt den gamla hederliga dragkampen mellan konsumenten och producenten om kundmervardet. Generellt kan man val dessutom saga att microteori funkar daligt nar kunden handlar med andras pengar.
Jag haller daremot med om att det ar konstigt att just denna produkt fortfarande sardebiteras. Jag menar man behover ju inte betala extra for varmvatten.
Jag forutsatter att Wifi inom en snar framtid anses lika sjalvklart som el och vatten pa ett hotell.
Jag har givetvis gjort samma märkliga erfarenhet. På dyra-hotellet (i Sverige) ville man ha 150 kronor per dygn för bredbandsuppkopplingen, men de erbjöd mig 3 dygn för 300 kronor när jag tvekade. Eftersom jag var där privat, tänkte jag inte spendera så himla många timmar på hotellet, och de erbjöd entimmeskuponger för 20 kronor. Om jag hade suttit mer än 5 timmar per dygn hade det alltså lönat sig att betala de där 300 kronorna. Men det är inte troligt att man surfar 5 timmar per dygn på semestern. Jag meddelade dessa tankar, vilket var något receptionisten öht inte funderat på tydligen, han såg väldigt konfunderad ut över beräkningen.
Men jag kan inte begripa varför man skulle ha så hutlöst mycket för internetuppkopplingen.
Hade jag rest i jobbet hade jag förstås inte tvekat, det hade förmodligen varit nödvändigt. Så jag antar det har två förklaringar. Dels att man på ett enkelt och billigt, nästan gratis, sätt kan dra in lite mer pengar. Dels valfriheten! Man kan själv ta beslutet att skaffa uppkoppling eller ej. Ingen prånglar på en den. Antag det finns endel gamla konservativa kufar som blir förbannade över att de får “gratis” uppkoppling, och istället skulle vilja dra av den kostnaden från rumskostnaden. De vill inte betala för en tjänst de inte använder.
De som är förbannade för att de måste betala för något de inte använder (hur billigt det nu än är), är viktigare än de som suckande betalar den extra kostnanden, som kanske är 10 % av rummets dygnskostnad … inte så mycket i det perspektivet, även om 150 kr/dygn för bredband i sig är vansinnigt.
Landsburg’s kolumn är roande. Han tar upp problemet med popcorn på bio vilket också analyseras av Tim Hartford i “The Undercover Economist.” Hartford diskuterar också priset på kaffe på Starbucks och liknande samt prissättningen på “rättvisemärkt”, “ekologiskt” och “kravmärkt” mat. Han är mera kategorisk än de som skrivit ovan: det här helt enkelt fråga om gammaldags “prisdiskriminering” dvs. ett sätt att ta ut olika priser för samma vara (i stort sett) från kunder med olika betalningsvilja. Så är det väl också här: lyxhotellets kunder är helt enkelt villiga att betala medan motellgästerna inte är det. Att de får det ändå beror väl på den låga kostnaden som är inbakad i rumspriset och det hela är ju en viss reklam.
I Sverige ger f.ö. Scandic fri wifi – vet inte om ni klassar den kedjan som “motell” eller något annat.
Vi kör väl lite Econ 101 på Highway 101. Är det en medveten koppling?
Följande generaliseringar löser biffen i min mening:
Hotell: Dyr investering, Rika kunder, Internet är en nödvändighetsvara, ofta förbokat, har åkt taxi till hotell.
Motell: Billig investering, Fattiga kunder, Internet är en lyxvara, sällan förbokat och egen bil utanför.
Jag tror de med mer pengar hellre väljer bort bredband, att pyssla med en dator på ett dyrt hotell konkurrerar med andra aktiviteter, dessutom är de mer välbeställda kunderna redan utrustade med egna uppkopplingar via sina företag (mobilt 3G, VPN, säkerhet mm).
Mobilt bredband är helt enkel en lågstatus pryl som billiga motell slänger med i priset, det kostar nästan inget för dem att göra så. Snart helt i klass med den luft vi andas.
Jag måste hålla med ett antal av ovanstående om kostnadsfrågan i att tillhandahålla å ena sidan att system med debiteringssystem och support och å andra sidan ett enkelt system baserat på en konsumentlina ut och ett par trådlösa routrar i hotellet. Som affärsresenär kan jag dessutom hålla med om att jag inte blinkar för att köpa på mig en bredbandsuppkoppling för 100-150 SEK om dagen i tjänst medan jag däremot inte hade gjort det privat.
Dock vill jag (åtminstone delvis) avvika från ett antal ovanstående kommentarer gällande mobilt bredband som substitut – detta fungerar ju i princip (åtminstone än så länge) enbart för nationellt resande medan en stor del av kunderna på dyrare hotell är internationationella resenärer.
Vidare måste jag som telekombranschmänniska få påpeka att det kan vara bra att hålla isär begreppen, tex:
– trådlöst bredband (WiFi eller WLAN) är trådlöst bredband och inte mobilt bredband
– VPN och säkerhet har oerhört litet att göra med om man kopplar upp sig via mobilt bredband, WiFi, WLAN, LAN, DSL, WiMAX eller någon annan teknologi, det är bara en mjukvarulösning som skapar ett Virtuell Privat Nätverk mellan dig och din företagsserver.
Ojda, nu finns det tva Pontus pa ekonomistas …
Nu är väl inte den här frågan så svår.
Stora och dyra hotell är oftast just stora, och att bygga ut bredband på hela hotellet kräver antingen en investering i en ganska ambitiös infrastruktur för detta (och för att täcka kostnaden så tar de betalt), eller så tar de in en extern part (som givetvis tar betalt) som står för linan.
Små hotell i sin tur sitter i regel redan på en internetuppkoppling, en trådlös router för en spottstyver och man kan erbjuda gratis internet till de relativt få gästerna. Det brukar inte funka speciellt bra när hotellet är fullsatt och många bråkar om uppkopplingen har jag noterat.
Johan: Har du något förslag på hur vi skall lösa finanskrisen också? 😉
det mesta har väl sagts, men med en avhandling betitlad “empirical studies of pricing” tillåter jag mig att kasta ur mig några ogrundade åsikter iallafall…
Jag tror storleksvariabeln, eller kedjetillhörighet(?) förklarar mycket, stora företag har oftare kunskap och resurser att utöva prisdiskriminering. De har tillräckligt mycket monitoring/billing, support och kunder för att motivera investeringar i “indivisibles”(typ personal inhouse)
Andelen av kunderna som betalar ur egen ficka funkar nog också, men den är ju delvis endogen som nån observerade.
Det verkar ju vara rätt invecklad prisdiskriminering på de stora hotellen?
-Får man olika “meny” eller villkor baserad på när och hur man bokar sitt boende också? På internet, via resebyrå, via egna hemsidan, långt innan, på plats, i eller utanför nåt trohetsprogram?
Kul att de körde tredje gradens prisdiskriminering rakt av om man trovärdigt visade låg betalningsvilja/förmåga …dvs klädde sig som en akademisk nationalekonom… då fick man ju direkt lägre pris 😉
Min erfarenhet är att hotellprissättning (även i USA?) är mer tumregler och magkänsla än sifferbaserat “science”, som tex flygprissättningen, vad nu det betyder?
Niklas
just my two cents, but its a penny for your thought? -I suspect someone is making a lot of money somewhere…
Niklas: “mer tumregler och magkänsla än sifferbaserat “science””
Gav du inte just en rätt bra beskrivning av nationalekonomi i allmänhet och finansekonomi i synnerhet? 🙂
Niclas och Martin – Ar inte hela poangen med rationalitet att marknaden skall disciplinera den dar magkanslan och tumregeln till den milda grad att beteendet faktiskt liknar nagot … ja, rationellt? Som det dar exemplet med att fanga en boll flygandes i luften …
Johan – LOL.
pontus: Marknaden skall diciplinera…
Kan ha sina svårigheter att dicplinera ett medvetande och ett beteende som formats under en “lite” längre period än det funnits en marknad.
Är det f.ö. önskvärt att diciplinera människan till robot? Faller det på nationalekonomer att diciplinera sig till rationalitet genom ABC-kurser i nek så de sedan kan styra världen utan hänsyn till människorna där ute som inte läst nek-ABC och går runt med en känsla av skam över att de inte beter sig “rationellt” och låter känslor gå ut över sin produktivitet och livssituation. Har själv läst nek-ABC och visst blev jag mer förnuftig och rationell ofta men likt förbannat blir jag inte lyckligare av att konsumera mera t.ex. Snarare av fritid, motion, skog och relation.
ABC-nek åt folket?
Har föresten helst inte för avsikt att följa upp diskussionen. Vill inte kladda ner mycket trevliga ekonomistas med diskussion för långt ifrån ämnet, annars något jag varit bra på och råkade göra nu igen. Vi har olika livssyn men jag respekterar din o ser absolut även positiva saker med konsumtion, marknad och rationalitet. Men konsumtion av trivialiteter i överflöd skadar miljön. Gåvans ekonomi istället för tillväxtens ekonomi tror jag på.
Martin – Jag tankte mest pa att marknaden och konkurrensen tenderar att belona ett vinstmaximerande agerande. De som sa att saga agerar efter en icke vinstmaximerande magkansla tenderar att ga i konkurs (eller att bli “bailed out”, som ar det moderna alternativet till konkurs 😉 )
I ovrigt tycker jag det ar helt rimligt att tolka min tidigare kommentar till att jag tycker att manniskor skall disciplineras till robotar, och att de som inte last grundkurserna i NEK skall kanna skam. Det ar aven helt pa sin plats att dra slutsatsen att min “livssyn” handlar om konsumtion, marknad och rationalitet.
Pontus- stycke 1: Modern konkurs var kul.
Stycke 2: Ironi förlänger livet. Och ledsen för mitt irrationella infall.
Jag tänker på hur det var med teveapparater på amerikanska hotell 1955-56. På riktiga, fina hotell ingick teve alltid i priset. På motellen stod det visserligen en apparat på rummet, men man fick betala särskilt för att få den inkopplad. “Naturligare” prissättning?
Är nyfiken på om inte Jonas öppnade minibaren och prövade macadamianötterna för 10 $ eller lyfte telefonluren för 20 $ utan att ens komma fram, eller tog ett dopp i polen för 20 $ och undrat om inte hotellet vände sig till en mer köpstark målgrupp.
det kanske är så att mikroekonomi inte har något “förklaringsvärde”..
Ande – Det ar naturligtvis ett alternativ. Men du tycker inte det kravs mer observationer for att dra den slutsatsen? Sa antingen ar du korkad, eller sa vill du bara dra den slutsatsen. Jag gissar pa det senare.
Jag vill egentligen inte svara någon som insinuerar att jag är korkad. Men självklart har mikroekonomin ett förklaringsvärde. Mikroekonomi har dock sina brister. Den som inte inser det är ytterst naiv.
Frågan tas också upp i boken “The Economic Naturalist” av Robert H. Frank (2007). Han diskuterar på samma gång frågan om varför “lyxiga” flygbolag har gratis mat medan budgetbolagen endast erbjuder måltider till en kostnad. Han främsta förklaring till internetparadoxen är att marginalkostnaden för att koppla upp ytterligare en kund i princip är noll, och eftersom budgethotellen normalt verkar på en mycket konkurrensutsatt ´marknad finns ett incitament att erbjuda denna tjänst gratis (det kan samtidigt noteras att marginalkostnaden för att erbjuda måltider på flyget inte är noll). De dyrare hotellen har i regel mer priskänsliga kunder (bl.a. eftersom deras arbetsgivare betalar för vistelsen).
Franks bok kan ´för övrigt rekommenderas. Han har som lärare uppmuntrat sina studenter att ställa intrikata frågor om vardagen (mycket handlar om prissättning) och sedan besvara dessa med hjälp av ekonomisk teori. I boken har han sammanställt en stort antal av dessa frågor med försök till svar. Boken är inspirerande, inte minst för den som undervisar A-studenter i nationalekonomi.
Tusen tack för alla intressanta svar. Själv har jag blivit ikappsprungen av verkligheten efter turen till San Francisco och har väldigt dåligt med tid. Därav min frånvaro på bloggen. Det rimligaste svaret borde väl vara att marginalkostnaden för bredband är nära noll och motellen är extremt konkurrensutsatta. Detta pressar ner priset på tjänsten till noll. För de stora hotellen ser det annorlunda ut och det kanske råder konkurrens om pris på avstånd medan det går bra att suga ut lite mer överskott när man väl är på plats. Däremot köper jag inte den teknologiska förklaringen: de flesta nätverk är skyddade och det vore väldigt billigt att låta folk betala för att få lösenordet.
…och hur blir det med det icke-exkluderbara och icke-rivaliserande priset???
Det levereras i form av nya inlägg här på bloggen, nästan dagligen!
En tänkbar förklaring är att de mindre priskänsliga gärna betalar en slant för att få tillgång till internet, medan de fattigare inte efterfrågar det med mindre än att det är “gratis” i betydelsen ingår i priset.
Samtidigt är förmodligen merkostnaden för hotellet mycket liten. Lågprismotellet skulle alltså inte kunna hålla väsentligt lägre priser genom att inte installera internet. Merkostnaden är låg men reklamvärdet av “gratis” internet är stort i synnerhet bland mindre bemedlade.
Jag tror inte att man skulle erbjuda “gratis” internet om det kostade mycket att tillhandahålla internet. Det är alltså knappast troligt att man kommer att få “gratis” gåslever och champagne, men kanske “gratis” internet.
De rika besväras inte av att tvingas betala, medan de fattiga måste lockas med hjälp av ett “gratiserbjudande”. Kostnaden för att tillhandahålla internet är i vilket fall som helst låg.
Egentligen är detta inte konstigare än att “gratis” tårta är mindre lockande för en miljonär än för en fattig stackare. På samma sätt är givetvis höga priser mindre besvärande för rika än för fattiga.