Den senaste tiden har utvecklingen i Kina varit mer i fokus än vanligt (och det vill inte säga lite). De kinesiska börserna har fallit kraftigt sedan juni och Shanghaibörsens fall på 8 procent två dagar i rad häromveckan har placerat utvecklingen bland de stora börskrascherna. Bilden nedan (tagen från the Economist) visar nedgångens storlek i relation till andra välkända krascher.
Oron har långt ifrån lagt sig och analytiker överallt funderar nu som bäst på vart den kinesiska ekonomin är på väg. Den dominerande bilden i prognoser över långsiktig tillväxt från organisationer som OECD, IMF och Världsbanken har varit en fortsatt kraftig tillväxt. Konsensus verkar ligga på en BNP/capita tillväxttakt kring 6-7 procent de kommande åren och något lägre – runt 5-6 procent – på lite längre sikt (se olika prognoser här, här, här och här).
Prognoser som dessa har ofta ett stort mått av ”förutsatt att inget dramatiskt händer” över sig. I praktiken betyder det ett stort mått av persistens i landets tillväxttakt. I en mycket omfattande Världsbanksstudie från 2013 med titeln ”China 2030” är rubriken över den första tabellen just ”Projected growth pattern assuming steady reforms and no major shocks” (gissningen där är en gradvis avtrappning från 7 procent fram till 2020 ner till 5 procent 2030).
Många ekonomer har dock poängterat att det verkar finnas ett återkommande mönster av att när länder når en viss inkomstnivå av utveckling så avstannar utvecklingen. Länder hamnar i vad som brukar kallas en ”middle-income trap”. Det finns många tänkbara skäl till detta: att tillväxt baserad på låga arbetskraftskostnader blir allt svårare ju rikare ett land blir, att möjligheterna att kopiera teknologi blir allt svårare ju närmare man kommer den teknologiska fronten, att fortsätta med ekonomiska och politiska reformer blir svårare, och så vidare. Det finns många studier finner empiriskt stöd för en sådan ”middle-income-trap” och Kina befinner sig på en utvecklingsnivå där denna potentiella problematik är alltmer relevant (se t.ex. studier här, här och här).
I en relativt ny studie, Asiaphoria meets regression to the mean,(se NBERdigest, WP här, VoxEU här) av Lant Pritchett och Larry Summers ifrågasätts dock mycket av tänket bakom de prognoser som görs och även tanken att det skulle finnas en speciell problematik för länder i medelinkomstspannet.
Deras huvudsakliga invändning är att tillväxtprognoser tenderar att lägga för stor vikt vid landets utveckling den senaste tiden och extrapolerar i alltför stor utsträckning den senaste tidens utveckling in i framtiden. De konstaterar, lite avmätt, att de senaste decennierna har upplevt ett enormt uppsving för tillväxtregressioner där i stort sett varje studie som funnit en signifikant förklaringsvariabel följt av en annan studie som visat att den inte är signifikant. (Fotnot 4 i deras artikel rekommenderas för den som är road av syrliga kommentarer).
Det finns dock ett faktum som står sig, menar Pritchett och Summers, och det är den starka tendens som finns för tillväxttakter att falla tillbaka mot den genomsnittliga globala tillväxttakten, så kallad ”regression to the mean”. Över längre tidshorisonter är ett lands tidigare tillväxt således en dålig prediktor för framtida tillväxt. Vad är kvantitativa implikationerna av detta för Kinas framtida tillväxt? Bilden nedan visar de olika tillväxtbanorna som kommer fram av deras analys.
Som alltid när man pratar om tillväxt är det bra att påminna sig om hur stora de kummulativa skillnaderna blir mellan en tillväxttakt på 7 jämfört med 4 eller 2 procent. Fortsatt tillväxt på 7 procent jämfört med ”full regression to the mean” är för Kina en fråga om dryga 20 000 miljarder $US i aggregerad skillnad över de kommande 20 åren). I relation till idén om en ”middle-income trap” (som de speciellt tar upp här) så håller Pritchett och Summers förvisso med om att mönstret finns i data, men i relation till ”mean reversion” är fenomenet kvantitativt oviktigt. Deras analys tyder på att utmaningarna att fortsätta växa är ungefär lika stora på alla nivåer.
Sammantaget kan man finna både bra och dåliga nyheter för Kinas fortsatta tillväxt i Pritchett och Summers analys. Kina står ut som exceptionellt i deras data. Av alla perioder av kraftig långsiktig tillväxt (mer än 6% över minst en 8 årsperiod) – det finns bara 28 sådana – så är nästan alla kortare än ett decennium (medianen är 9 år), nästan alla slutar i en kraftig nedgång snarare än en gradvis sänkning av tillväxten, bara två sådana perioder – Kina 1977-1991 och Sydkorea 1964-1982 – följs av en ökning av tillväxt takten, och Kina var 2010 det enda land någonsin, någonstans som uppvisat mer är 32 år av över 6 procentig tillväxt. Att en fortsatt utveckling på den nivån redan då var statistiskt osannolik har inte hindrat Kina att fortsätta växa.
Samtidigt visar deras analys hur otroligt exceptionell utvecklingen I Kina har varit. Den kan naturligtvis fortsätta men att utgå ifrån att ett land med Kinas tillväxtbakgrund fortsätter växa med 5-6-7 procent per år ”om inget särskilt händer” är ingen bra gissning. Det händer bara om Kina fortsätter att vara exceptionellt.
Ekonomistas 
Måste man inte i bedömningen av Kinas ekonomiska framtid även ta med de politiska faktorerna i beräkningen? Eller göms de undan i “assuming steady reforms and no major shocks”?
Kjell, de politiska faktorerna är naturligtvis enormt viktiga i sammanhanget. I “middle-income-trap” litteraturen pekas ofta dessa ut som den största utmaningen (se t ex artikeln som Daniel S hänvisar till nedan). Pritchett och Summers diskuterar också en rad utmaningar på området i avsnitt 5 i deras artikel. De pekar på en rad saker som vi vet om relationen mellan olika aspekter av politik och hur de relaterar till Kina. T ex är det så att de flesta länder som är rika idag också har en lång (längre) demokratisk historia. I ett tvärsnitt är det dock inte så att demokratier växer snabbare än autokratier, snittet är ungefär lika. Däremot är variansen större bland autokratier; de växer antingen fort eller långsamt. Det syns också i sannolikheten att snabb tillväxt förbyts i negativ tillväxt. Det är också så att tillväxttakt i perioden efter demokratisering ofta varit långsammare än i perioden innan (tabell 11 i deras papper).
Men som sagt, allt detta är genomsnitt för andra länder i tidigare perioder och inte ett facit för hur det kommer gå. Däremot håller jag med Pritchett och Summers om att det kan vara bra att se saker för vad de är: extremt positivt i historiskt perspektiv, snarare än “normal utveckling”.
För den som är intresserad av interaktionen mellan Kinas politiska system och tillväxt samt huruvida de kommer fastna i en middle-income-trap kan jag rekommendera artikeln “Will China Escape the Middle Income Trap? A Politico-economic Theory of Growth and State Capitalism” som går att läsa här: http://yikaiwang.weebly.com/
Sen ska man inte glömma den extremt snabba tillväxten för Kinas kreditmarknader.
Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007 och fjortonfaldigats (!!) sedan år 2000.
De icke-finansiella företagens skuldsättning har ökat från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.
Och vad det är som tillväxten består av.
För närvarande består nästan hälften av Kinas BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.
Det är som upplagt för en rejäl baksmälla!
http://flutetankar.blogspot.se/2015/09/kina-har-tappat-kontrollen.html
Äntligen börjar mainstream-ekonomerna inse att Kina inte kan fortsätta med tillväxttal kring 10% eller mer som de prognostiserat under flera år. Som väntat måste Kina växla från en investerings-ekonomi till konsumtion och det slår ovillkorligen på tillväxten. In normala fall borde det innebära en stagnation ner mot 5-6% under kommande år för att därefter stabiliseras som uthållig nivå. Tyvärr valde Kina att 2008 börja överskuldsätta sig (Flute ovan) för att bromsa nedgången under GFC.
De överinvesteringar som gjorts sedan 2008 innefattar alltså felallokeringar vilka ovillkorligen är övervärderade. Det innebär en s.k balansräknings-recession när tillgångarna ska skrivas ner till marknadsvärden och därigenom belasta realekonomin inkl. bankernas kreditstockar. Vi behöver bara gå till Japan eller t.o.m till en del länder som drabbades av Asien-krisen 1997(Syd-Korea) för att förstå att det inte behövs en finansiell krasch för att kraftigt sänka landets tillväxt. En process som är deflatorisk(valutans köpkraft ökar(Kina devalverar sin peg)) vilket vi nu också ser i Kina. Tyvärr fortsätter Kina att erbjuda hushållen negativa realräntor. Det försvårar övergången till en konsumtionsekonomi. Vidare ser vi en fortsatt förstärkning av dollarn. Kineser har lånat bortåt 3 biljoner dollar via Hong Kong. Det innebär ytterligare förluster i ekonomin och när låntagarna tillsammans med övriga asiatiska dollar-låntagare(6 biljoner $) inser att dollarn fortsätter stiga kommer låneåterbetalningarna ytterligare driva dollarn uppåt. Det finns skäl att tro att tillväxten pga överskuldsättningen sjunker ner mot 3-4% vilket kan betraktas som recession inom stora delar av ekonomin. Citatet ”om inget särskilt händer”(t.ex en bankkris) behöver således inte inträffa för att ekonomin stagnerar ner mot 3%. Det är inte Kinas export som varit huvuddrivkraft av BNP om nu någon trodde det.
Centralbankernas galna negativa räntor är deflatoriska. Vi ser t.ex hur vår egen köpkraft kraftigt minskas bostadsbubblan. För att igen öka pengarnas köpkraft måste räntorna onekligen gå upp vilket på sikt får realekonomin att förbättras och tillväxten stiga(skuldbubblan hos oss ett hinder). Men cb-politiken tycks inte vilja se en ökad tillväxt utan istället fortsätta beskatta oss med negativa räntor. Cb inser inte att investeringar inte i första hand har med räntenivån att göra(visar seriösa empiriska undersökningar. Sämre investeringar görs däremot under för låga räntor). Att konsumenter tidigarelägger sin konsumtion pga för låga räntor bidrar även det till lägre tillväxt framgent. Hur ska långivarna f.ö få betalt för sin utlåning med negativa räntor? Riskpremien? Kapitalägarna bör följaktligen sälja värdepapper med negativ eller i övrigt för låg ränta. Stiger räntan stiger inflationen. Det kommer förr eller senare ske och cb kan inte göra någonting åt det förutsatt de inte gör som Japan.
”middle-income trap” kan översättas med vad väst upplever, dvs avtagande avkastning. För varje investerad dollar faller tillväxten i reala termer. Penningmängdens utveckling sedan 1935 har nått en exponentiell fas medan omsättningshastigheten stagnerar och sedan 2008 faller. Deflationstryck.
Kina befinner sig inte i denna fälla. Långt ifrån trots nämnda skuldbubbla. Ett lands förmögenhet ska värderas utifrån produktivitet, dvs landets produktionsresurser. Ryssland och Afrika i botten(råvaror). Kina och Indien i topp(arbete).
När Japan växte så där snabbt på 1960- och 1970-talen var det många som sade att Japan skulle fortsätta att vara exceptionellt – och att japanerna skulle bli världens största ekonomi och ta över alla storföretag (IBM, General Motors, Grängesberg, you name it) framåt 1990 eller så. Men det blev väl inte riktigt så?
Som motföreställning så har Kilian och Hicks visat att marknaden systematiskt underskattade framtida tillväxt i bl.a. Kina i flera år i början på 2000-talet. Kilian och Hicks ser på faktiska prognoser som div “proffs” gjorde under ett antal år.
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/for.2243/full
Jag vet inte vad detta eller exemplet om Japan säger om framtiden mer än att prognoser förmodligen kommer slå fel även i framtiden. Men även min prognos om detta kan ju visa sig bli fel.
Ja helt riktigt. Så här skriver de i artikeln:
“Many of the great economic forecasting errors of the past half century came from excessive extrapolation of performance in the recent past and treating a country’s growth rate as a permanent characteristic rather than a transient condition. Paul Samuelson’s textbook predicted in 1961 that there was a substantial chance that the USSR would overtake the United States economically by the 1980s. There was a widespread view right up until the end of the 1980s that Japan would continue to grow and outcompete the world.”
och senare:
“…those the authors’ ages or older remember (.) Japan’s rapid growth from the 1960s (though decelerated already by the 1970s) led to popular and academic literature explaining why Japan succeeded and would continue to succeed. Although there were some concerns about a bubble in Japanese real estate, almost no one predicted in 1991 that Japan’s real GDP per capita would be only 12 percent higher in 2011 than 20 years earlier (an annual growth rate of only 0.6 percent) and that total factor productivity in Japan, which had doubled from 1961 to 1991 would be 6 percent lower in 2011 than in 1991…”
Samtidigt (Daniel) så säger det förstås inte att det inte kan fortsätta. De poängterar (vilket jag försökte säga i inlägget) att Kina redan för 20 år sedan såg ut som “outlier” och än mer så för några år sedan.
Tillväxtprognoser för Kina kan inte vara mer än en räkneövning, då BNP-statistiken är allt annat än pålitlig. Utfall motsvarar nästan alltid de officiella prognoserna. Nu vill man introducera kvartalsvisa beräkningar – men ökar detta den statistiska kvalitén? Vidare: Mycket statistik som vi är vana vid finns inte i Kina. En del viktig statistik översätts inte till engelska. Dessutom är transparensen oftast ytterst bristfällig. Just nu tror det officiella Kina fortfarande att 7-procentmålet för 2015 kommer att nås. Då blir det väl så. Men var hamnar den verkliga BNP-tillväxten?
It is a bit early to talk about the issue of mid income trap in China. The current slowing down of growth is simply due to the fact that monetary policy in China has been too tight since 2010, for some reasons.
See the following article published recently in the Economist:
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2015/09/china-s-economy