Var förs debatten om den högre utbildningen?

Att Sveriges framtida välfärd bygger på att vi lyckas utbilda vår befolkning på rätt sätt är de flesta eniga om. Sedan flera år har vi också haft en omfattande samhällsdiskussion om den svenska grundskolan och antalet politiska utspel i denna fråga har varit legio. Men när det gäller den andra stora delen av det svenska utbildningssystemet, den högre utbildningen vid universitet och högskolor, är debatten betydligt tystare och tidvis helt frånvarande.

I vintras kom debattboken Universitetsreform. Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen där sex personer, de flesta med lång erfarenhet från svenskt universitetsväsende, formulerade ett antal problem i den högre utbildningen och även presenterade konkreta förslag på hur dessa problem kunde hanteras. I grunden finns en premiss om att den svenska högskolan tappar mark, vilket är svårt att belägga men kanske inte orimligt utifrån grundskolans problem och de allt större andelarna av varje årskull som påbörjar högre studier.

Författarnas huvudpoäng är att högskolan måste ges och ta större ansvar för sin egen verksamhet. Autonomireformen har visserligen minskat statsmaktens inflytande men internt på universiteten även rektorernas och administratörernas position på lärarnas och studenternas bekostnad. Prestationskraven, som periodvis utformas i enlighet med styrmodeller hämtade från övrig offentlig verksamhet eller rentav näringslivet, riskerar skapa incitament som i förlängningen urholkar kunskapsprocessen. Ett exempel är finansieringen som bygger på kvantitativ genomströmning snarare än kvalitet och kunskapsnivå.

De lösningar, eller åtminstone förbättringsförslag, som boken presenterar är ganska vagt formulerade, men syftar till att lyfta just lärarnas möjlighet att själva forma universitetens verksamhet och ledning. Extern rättning av examinationer, en modell som diskuterats flitigt inom ramen för grundskolan, föreslås också som ett sätt att bemöta tendenser till betygsinflation.

I samband med utgivningen presenterades boken på DN Debatt och uppmärksammades även av SULF. En oambitiös sökning på internet visar att boken inte har kommenterats särskilt mycket, vissa undantag (t ex av SUs rektor och en Uppsalaforskare). SULFs tidning Universitetsläraren är annars ett av få ställen där frågor om den högre utbildningen diskuteras återkommande och ett av tidskriften Axxess senaste nummer diskuterar glädjande nog denna fråga. Men i övrigt hörs inte mycket.

Att frågan om den högre utbildningen i Sverige inte får mer uppmärksamhet är förbryllande. Det är ju här som det svenska kunskapssamhället formas, där merparten av dagens unga vuxna får sin yrkesutbildning, där forskning och samhällskritik skapas. Hur kan vi tro att vi kan lösa Sveriges långsiktiga välfärdsutmaningar om inte frågan om den högre utbildningen debatteras aktivare?

Comments

  1. Ett problem med idén med extern examination är att kursernas utformning och innehåll bestäms lokalt. Det är därför svårt att se hur extern examination ska kunna genomföras.

    • Nek:en says:

      Finns det en poäng i att alla kursers innehåll sätts lokalt? – tänker typ på lägre kurser så som A-,B-,C- kurserna i nationalekonomi (kandidat). Dessa torde väll inte skilja sig så mkt mellan vare lärosäte? och om det skiljer sig mkt, är detta motiverbart?

  2. Att förkunskaperna sjunker inom matematik tycker jag väl att vi har tillräckligt på fötterna för att säga vid det här laget. Den enda länk jag hittar är:

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kraftigt-ras-i-hogskolestudenterns-mattekunskaper_3457578.svd?sidan=5

    Det är möjligt att studenterna kan en massa annat nuförtiden osv, men de har blivit sämre på det man mäter.

    Aningen förvånad att DN debatt-artikeln först nämner att det inte finns någon press uppifrån att sänka kraven och därefter fyller i att de redan uppfyller en genomströmning på 70% med råge. Om de har så god genomströmning kanske deras kurser sätter ambitionsnivån för lågt. Uppsala som universitet är dessutom förhållandevis rikt i jämförelse med mindre högskolor så slutsatser om hur incitament för genomströmning påverkar bör tas med en nypa salt. Genomströmningsdebatter inom kollegiet uppstår först när pengarna tryter.

  3. Jag håller med om att högre utbildning borde få mycket större utrymme i det offentliga samtalet. Men det finns en levande och stundtals livlig debatt i en snävare krets. Högskoleläckan på Facebook (https://www.facebook.com/groups/hogskolelackan/) är ett närmast exponentiellt växande exempel. Allt fler bloggar, konferenser och seminarier några andra. Jag drar själv ett strå till stacken på TCO:s blogg http://www.utredarna.nu/germanbender. Tyvärr är det nog inte mycket som når andra än de redan invigda. Vad gäller debattboken du nämner innehåller den möjligen en del tankar man kan ta till sig, även om förslagen, som du skriver, är vagt formulerade. Men i stora drag bygger den på en alldeles för anekdotisk och ytlig analys av den högre utbildningen för att utgöra ett seriöst diskussionsunderlag för konkreta reformer.

  4. Ett avgörande problem är att många av de högskoleanställda som hörs i debatten inte i första hand tycks vara intresserade av att se till högskolan bidrar till att samhället förbättras. Istället karakteriseras argumentationen av ett snävt egenintresserat skråtänkande. Så här sa t ex förre universitetskanslern Lars Haikola om s k MOOC-kurser 2013:

    ”– I vårt land med fri utbildning är inte en gratistjänst ett lika stort hot. Men visst kan en kurs vid ett svenskt lärosäte bli konkurrensutsatt av en motsvarande kurs vid Princeton eller Cambridge. Det kan bli negativt för oss.”

    http://www.uka.se/nyheter/moockanutvecklamenknappasthotadensvenskahogskolan.5.575a959a141925e81d1300.html

    ”MOOC karaktäriseras av att studenten kan läsa en mängd kurser men som inte självklart leder till en examen. Lars Haikola menar att det är ett dilemma för MOOC medan examen är den svenska högskolans starka varumärke.

    – Massor av olika organisationer erbjuder högre utbildning. Det som svenska högskolor har monopol på är inte utbildningar utan det är just examina. Att vårda det varumärket är viktigt och det hjälper även vårt utvärderingssystem till med att göra, säger Lars Haikola.”

    http://www.uka.se/nyheter/campusochmoocutesluterintevarandra.5.1c251de913ecebc40e78000144.html

    Haikola har totalt glömt bort att hans uppdrag är att betjäna studenterna och det svenska samhället, inte universitetslärarna. Om vi kan ge en lika bra utbildning med färre lärare, eller låta amerikanska lärare utbilda våra studenter gratis, är det naturligtvis utmärkt, eftersom det frigör resurser till andra saker (som t ex forskning). (Notera dock att jag inte säger att MOOC-kurser *faktiskt* är ekvivalenta med campus-kurser, utan endast invänder mot Haikolas sätt att resonera.)

    Detta är ett ganska bra exempel på att det ligger något i public choice-skolans resomenang. F ö räcker det med att spendera fem minuter på FB-gruppen ”Högskoleläckan” för att inse att Haikolas sätt att tänka knappast är unikt.

    • Rent praktiskt så fungerar det inte att bara växla över undervisare till forskare för det är inte samma personalkategori. Det kanske står så på papperet men upplägget för forskningsfinansiering premierar starka publikationer över stark undervisning (vilket kanske är rimligt) men trillar du dit och undervisar för mycket på bekostnad av dina publikationer så sitter du fast i undervisningsfällan för evigt då du inte får nya forskningsmedel. Dessutom tappar man teknisk kompetens när den inte nyttjas så teoremen du kunde bevisa eller ryggmärgsskadorna du kunde göra vid disputationen är inte längre inom räckhåll efter några års uppehåll pga undervisning.

      Vad som är bäst för samhället är inte heller entydigt. Det pratas mycket om innovation och entreprenörsskap istället för såna förlegade och tråkiga saker som grundforskning som företag bygger nya resultat ovanpå. Inlägg från Philip Wadler om att det faktiskt kan vara lönsamt med klassisk forskning med källor i kommentarerna:

      http://wadler.blogspot.se/2012/05/research-and-economy.html

  5. Fredrik L says:

    Citat från ingressen: ”Att Sveriges framtida välfärd bygger på att vi lyckas utbilda vår befolkning på rätt sätt är de flesta eniga om.”

    Att det råder ett samband mellan utbildning och välfärd tvistas det väl inte så mkt om. Men, är sambandet verkligen entydigt kausalt?

    Det är inte en orimlig tanke att ”rika” länder ”har råd” med hög utbildning i en högre grad, utan att rikheten för den skull måste bero på en hög utbildning. Är det inte så (jag chansar) att exempelvis Schweiz är ett rikt land utan att befolkningen för den skull är högt formellt utbildade på universitet.

  6. Amerikanska AAUP har visat på mycket stor ökning av gruppen ”full-time nonfaculty professionals” inom högre utbildning. Somliga ser det som evidens för ett framväxande administrationsvälde.
    http://www.aaup.org/sites/default/files/files/2014%20salary%20report/Figure%201.pdf
    Det är lite förbryllande då administration torde innehålla en rad arbetsmoment som kan automatiseras och/eller centraliseras.

    Vet någon om liknande statistik finns sammanställd för Sverige?

  7. Frederick Hoyles says:

    En fråga som kommit upp ett antal gånger på senare tid, bland annat från Bo Becker (Handels) och Fria Moderata Studentförbundet, är ju frågan om terminsavgifter. Bilagan ”Välja fritt och välja rätt – Drivkrafter för rationella utbildningsval” till LU8 föreslog också terminsavgifter.

    Jag tycker att den är tänkvärd, speciellt eftersom gemene uppfattning om frågan tenderar att vara ryggmärgsmässig: ”NEJ! Det blir orättvist!”, är alltid svaret när frågan tas upp. Eventuella fördelar betänks inte ens utan hela idén förkastas nästan per automatik. Frågor som instinktivt förkastas tenderar att inte tänkas igenom ordentligt.

    Att grundskola och gymnasium bör vara gratis för eleven är fullt rimligt, eleverna där är ju barn förutom de sista åren. Vi kan inte förvänta oss att barn ska vara rationella ekonomiska agenter. Men varför kan inte vuxna människor få välja själva hur mycket de vill spendera på sin utbildning i större utsträckning än genom hur många år de vill studera? Och varför tror vi på marknadsmekanismernas fördelar och tendenser till effektiva utfall inom nästan allt annat, men inte för utbildning?

    Nackdelarna med dagens system är uppenbara; både effektivitets- och omfördelningsmässiga.

    Effektivitetsmässigt ser jag starka skäl för möjligheten för högskolor att ta ut terminsavgifter i min egen situation: jag läser ett masterprogram där jag har tre föreläsningar i veckan. Föreläsningarna är väldigt lärorika och lärarna är duktiga, men det är bara så mycket som hinns med på 6 timmar. Självstudier i all ära, men självstudier behöver jag inget universitet för. Om jag själv fick välja hade jag gärna belånat mig ytterligare för att finansiera fler utbildningstimmar. Jag är övertygad om att den extra kunskapen jag hade fått av mer lärartid hade betalat av sig många gånger genom ökat yrkeskunnande. Min situation är ett skolboksexempel på dödviktsförlust från ett pristak, efterfrågan finns men utbudet är förbjudet.

    Utöver mitt eget problem har dagens system många andra: Vi elever har låga incitament att plugga klart i tid (och gör det ofta inte). Vi har en mycket svag förhandlingsposition jämte skolorna. Utbildningens kvalitet hamnar ofta i kläm när läraren egentligen vill forska. Alla typiska problem för en marknad där staten bestämmer pris och utbud: eleven, konsumenten, hamnar i en mycket svag situation där högskolan inte har tillräckligt starka incitament till nöjda elever.

    Även på omfördelningssidan är gratis högre utbildning problematisk: systemet premierar den som utbildar sig länge på alla andras bekostnad. Vi avhjälper det här med höga marginalskatter, men sett som en enhet så kvarstår omfördelningen: gratis högskola är en direkt subvention till framtida höginkomsttagare.

    Men utbildning gynnar ju samhället i stort? Borde vi inte subventionera det? Absolut! Men frågan är empiriskt: hur mycket av den ska vi subventionera? En stor del av de kvantifierbara vinster som tillfaller samhället från högre utbildning går direkt till arbetaren via lönekanalen genom högre produktivitet.

    Dessutom lägger vi som samhälle här ett värde i utbildning som jag inte riktigt håller med om, att utbildning och kunskap, i sig, har ett egenvärde. Kunskap är såklart kul och jag tror att människor mår bra av att veta saker, men är det inte själviskt att läsa 7 år av något av rent egenintresse och låta skattebetalarna stå för notan? Varför ska mitt intresse för något obskyrt som inte efterfrågas av samhället finansieras på bekostnad av vård/skola/omsorg? Jag tror att samhällen med högt utbildade människor mår bra, men det finns en gräns även för den här effekten.

    Det starka argumentet mot terminsavgifter är förstås den sociala snedrekryteringen, det finns en risk att elever utan egna pengar från familjen blir mindre benägna att söka sig till högre studier och den sociala mobiliteten blir lidande. Det är djupt problematiskt, men frågan är hur stor den effekten blir och om prislappen gratis på all utbildning verkligen är det mest effektiva sättet att öka social mobilitet?

    Personligen tror jag att en förstärkning av grundskolan kan vara en mer effektiv kur på det här problemet, en stor del av den sociala rörligheten kommer genom skolans roll att minska de med akademiskt svaga föräldrar underläge mot sina akademikerfostrade kompisar. Jag tror att det handlar mer om vad man får med sig hemifrån i form av studievana än om föräldrars möjligheter att direkt finansiera sina barns utbildning.

    CSN bör, i min mening, utvidga lånebeloppet för att täcka eventuella terminsavgifter helt så att elever inte blir credit constrained i sitt val av utbildning, det vore som sagt riktigt kasst om föräldrarnas ekonomi läts styra barnens utbildningsval.

    Vi såg vilket ramaskri det blev när Anders Borg försökte sänka studiebidraget, arga högskoleelever är ingen tacksam debattmotståndare och Borg fick backa. Förhoppningsvis kan någon ta sig ann våra höga klagorop.

  8. Hej.
    En idé för diskussion och påseende kunde vara den följande: låt lärare av olika årgångar göra varandras tentor. Alltså så att den lärare i matematik som tog examen t.ex 1985 får göra en tenta från 1950, -60, -70, -80 et c. Jag vill dock varna för att försöka diskutera detta med lärare; blev själv i det närmaste tjärad och fjädrad när jag själv genomgick utbildningen i Malmö under tidigt nittiotal. Jag tror att just lärarkårens ämneskompetens är en dold fråga, och enligt min magkänsla en bidragande orsak till kunskapsfallet inom de naturvetenskapliga disciplinerna.

  9. I Storbritannien diskuteras den högre utbildningen på ett helt annat sätt. Guardian skriver t ex mycket om den. Jag tror att ett skäl till det är att vad för universitet du gått på är så mycket viktigare i Storbritannien, både socialt och ekonomiskt. Det gör att britterna är smått besatta av utbildning (private tutoring av gymnasister för att se till att de får plats på något av toppuniversiteten är t ex utbrett), vilket i sin tur torde göra att intresset för tidningsartiklar och diskussioner om den högre utbildningen är större. Således kan den större jämlikheten i den svenska högre utbildningen vara en orsak till att den diskuteras så lite.

  10. Niklas Bengtsson says:

    Mats Alvesson recenserar boken Universitetsreform i senaste numret av Ekonomisk Debatt.

    http://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/43-4-ma.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s