Nationalekonomer har av tradition en stark tilltro till monetära belöningssystem och deras förmåga att få folk att prestera. Men nu finns tecken på att denna tilltro avtar. Ett exempel är belöningssystem för direktörer, där flera framstående ekonomer börjar ifrågasätta värdet av bonusar, optionsavtal och fallskärmar.
I en relativt nyskriven översikt om hur VD-löner bör sätt
as menar två mycket välkända nationalekonomer, Michael C. Jensen och Kevin J. Murphy, att vi måste revidera vår syn på VD-lönesättning om vi vill undvika framtida skandaler och kriser orsakade av dåligt agerande. Forskarna hävdar att när VD:s ersättning kopplas till observerbara variabler såsom vinst eller aktievärde är detta inte bara mycket svårt att göra bra (vilket ekonomerna Bengt Holmström och Paul Milgrom elegant visat) utan i många fall rent ekonomiskt destruktivt. En VD:s arbete innehåller en rad uppgifter som inte fångas i aktuellt aktiepris, men om VD:s lön främst kopplas till just aktiepriset kantrar VD:s intresse alltmer över till sådant som spelar roll för marknadens värdering (t ex mediakontakt, analytikerträffar) medan andra uppgifter negligeras. Långsiktiga, strategiska beslut blir lidande. I värsta fall kan kopplingen leda till rent destruktiva åtgärder för att få upp aktiepriset, såsom uppseendeväckande företagsköp eller manipulation av bokföring. De senaste åren innehåller en lång rad exempel på detta (t ex Enron och WorldCom).
En annan framstående nationalekonom som också ifrågasätter ”pay for performance” i grunden är schweizaren Bruno Frey. I en läsvärd artikel hävdar han och medförfattaren Margit Osterloh att direktörer borde ha en fast, hög byråkratlön utan någon koppling alls till aktiepriser, försäljning eller dylikt. Forskning inom psykologi, organisationsfrågor och beteendeekonomi visar att människors prestationer drivs av långt mer än enbart yttre belöningar, som ekonomer traditionellt sett trott. Prosociala drivkrafter som ”yrkesheder”, ”ett gott rykte” och ”positiv respons från andra” förefaller nog så viktiga för att förmå människor att prestera sitt yttersta. Frey och Osterloh menar rentav att monetära belöningar i värsta fall kan motverka sitt syfte genom att de för över fokus på belöningen snarare än det arbete som är tänkt att belönas eller leder till att man struntar i att göra allt sådant som inte belönas uttryckligen.
Slutsatsen är att vi bör se oss om efter alternativ till gyllene fallskärmar och handslag, bonusavtal och optionsprogram. Eftersom dessa en gång i tiden kom till på initiativ av ekonomer kanske saker kommer att hända nu när i stort sett samma ekonomer argumenterar för deras avskaffande eller åtminstone grundliga reformering. Men helt säker kan man inte vara. Styrelserna besitts nämligen inte sällan av flera personer ur ledningsgruppen (inklusive VD själv) och andra bolags VD:ar. Och deras intresse att rösta bort sina egna ersättningar torde vara ytterst begränsat.



Senaste kommentarer