Klockan klämtar för fallskärmar och bonusavtal

Nationalekonomer har av tradition en stark tilltro till monetära belöningssystem och deras förmåga att få folk att prestera. Men nu finns tecken på att denna tilltro avtar. Ett exempel är belöningssystem för direktörer, där flera framstående ekonomer börjar ifrågasätta värdet av bonusar, optionsavtal och fallskärmar.

I en relativt nyskriven översikt om hur VD-löner bör sättas menar två mycket välkända nationalekonomer, Michael C. Jensen och Kevin J. Murphy, att vi måste revidera vår syn på VD-lönesättning om vi vill undvika framtida skandaler och kriser orsakade av dåligt agerande. Forskarna hävdar att när VD:s ersättning kopplas till observerbara variabler såsom vinst eller aktievärde är detta inte bara mycket svårt att göra bra (vilket ekonomerna Bengt Holmström och Paul Milgrom elegant visat) utan i många fall rent ekonomiskt destruktivt. En VD:s arbete innehåller en rad uppgifter som inte fångas i aktuellt aktiepris, men om VD:s lön främst kopplas till just aktiepriset kantrar VD:s intresse alltmer över till sådant som spelar roll för marknadens värdering (t ex mediakontakt, analytikerträffar) medan andra uppgifter negligeras. Långsiktiga, strategiska beslut blir lidande. I värsta fall kan kopplingen leda till rent destruktiva åtgärder för att få upp aktiepriset, såsom uppseendeväckande företagsköp eller manipulation av bokföring. De senaste åren innehåller en lång rad exempel på detta (t ex Enron och WorldCom).

En annan framstående nationalekonom som också ifrågasätter ”pay for performance”  i grunden är schweizaren Bruno Frey. I en läsvärd artikel hävdar han och medförfattaren Margit Osterloh att direktörer borde ha en fast, hög byråkratlön utan någon koppling alls till aktiepriser, försäljning eller dylikt. Forskning inom psykologi, organisationsfrågor och beteendeekonomi visar att människors prestationer drivs av långt mer än enbart yttre belöningar, som ekonomer traditionellt sett trott. Prosociala drivkrafter som ”yrkesheder”, ”ett gott rykte” och ”positiv respons från andra” förefaller nog så viktiga för att förmå människor att prestera sitt yttersta. Frey och Osterloh menar rentav att monetära belöningar i värsta fall kan motverka sitt syfte genom att de för över fokus på belöningen snarare än det arbete som är tänkt att belönas eller leder till att man struntar i att göra allt sådant som inte belönas uttryckligen.

Slutsatsen är att vi bör se oss om efter alternativ till gyllene fallskärmar och handslag, bonusavtal och optionsprogram. Eftersom dessa en gång i tiden kom till på initiativ av ekonomer kanske saker kommer att hända nu när i stort sett samma ekonomer argumenterar för deras avskaffande eller åtminstone grundliga reformering. Men helt säker kan man inte vara. Styrelserna besitts nämligen inte sällan av flera personer ur ledningsgruppen (inklusive VD själv) och andra bolags VD:ar. Och deras intresse att rösta bort sina egna ersättningar torde vara ytterst begränsat.

En värdig pristagare

Ekonomistas Daniel och Eva lyckades pricka in årets ekonomipristagare Paul Krugman. I Ekonomistas omröstning kom han dock på delad andra plats, vilket är imponerande! I ensamt majestät får denna bloggare priset för sina insatser i internationell handelsteori och ekonomisk geografi. De flesta är nog överens om att Krugman är en ytterst värdig pristagare. Däremot var det många som trodde att han skulle få vänta några år till på sin tur.

Ensam pristagare

Ekonomipristagare 2008: Paul Krugman

Krugmans kanske främsta vetenskapliga bidrag utgörs av hans fördjupade insikter om ekonomiska vinster med handel. Grundidén är att företag och länder som handlar med varandra tjänar på detta inte bara av teknologiska orsaker (som David Ricardo redan lärt oss) eller den relativa tillgången till olika produktionsfaktorer (som Eli F. Heckscher och Bertil Ohlin visat) utan även de stordriftsfördelar som det innebär att förlägga produktion till färre, större enheter och regioner. Krugmans tonvikt vid geografins betydelse innebar dessutom en pånyttfödelse för den gamla akademiska disciplinen ekonomisk geografi och resultatet är ett nytt forskningsfält: New Economic Geography.

Förutom sina vetenskapliga bidrag har Krugman också skrivit en hel del populärvetenskap. I sin senaste bok, Conscience of a Liberal, argumenterar han för allmän sjukförsäkring och ökade inkomstskatter. Krugman är dessutom en mycket välkänd figur i USA, främst på grund av att han är kolumnist på New York Times och att han öppet stödjer det demokratiska partiet.

Hans senaste texter har kanske blivit mer politiska än ekonomiska. För den intresserade läsaren rekommenderar vi hellre hans tidigare populärvetenskapliga texter:

Krugman belönas för sin forskning om internationell handel. Men han har också gjort viktiga bidrag till forskningen om ekonomiska kriser. The Return of Depression Economics diskuterar flera tidigare krisepisoder och är i högsta grad aktuell i dagsläget. Även The Age of Diminished Expectations bör stå sig ganska bra. Lärorik och underhållande läsning även för icke-ekonomer!

Se vidare: Nobelstiftelsen, DN, SvD, SydSv, AB.

Läsarnas val — och våra

Eugene Fama

Eugene Fama

Omröstningen om årets ekonomipristagare är nu avslutad. Sexton procent av Ekonomistas läsare tror att Eugene Fama vid GSB Chicago får priset. Fama är en av de stora figuererna i finansiell ekonomi och är nog mest känd för hypotesen om effektiva marknader. Enligt denna hypotes reflekterar marknadspriserna all tillgänglig information och det är omöjligt för någon som inte har mer information än andra att systematiskt fatta bättre investeringsbeslut än marknaden i stort.

Med vardera tretton procent kommer Jagdish Bhagwati, Paul Krugman och Peter Diamond på delad andraplats. Handelsekonomerna Krugman och Bhagwati är aktiva i den allmänna debatten och välkända för en bred publik. Diamond är främst känd för sina arbeten om socialförsäkringar och pensioner.

Avinash Dixit och Paul Romer kammade hem åtta procent av rösterna var medan Robert Barro fick nöja sig med fem procent. Nordhaus, Jorgensen, Feldstein, Hart och Helpman fick några röster var. Andra heta tips är Thomas Sargent och Peter Hansen som inte var med på vår lista men som föreslagits av våra läsare. Bland dessa märks även Elinor Ostrom och William Baumol.

Ekonomistas själva är kluvna. Martin satsar på Romer då hans forskning la grunden för för en enorm litteratur om tillväxtens drivkrafter. Sällan har en enskild individ så tydligt startat upp — eller återupplivat — ett helt forskningsfält.

Daniel tror att Krugman och Helpman får priset för bidragen till teorin om internationell handel och ekonomisk geografi.

Eva tror också på handel, men att Krugman får priset med Bhagwati och Dixit.

Robert tycker det är länge sedan priset gick till finansiell ekonomi och är därför enig med läsarna om att Fama kommer att dra årets vinstlott.

Jonas gissar att Barros tidiga bidrag till makroforskningen kommer att rendera honom årets pris.

Jesper, slutligen, tror att Diamond får priset tack vare sina vikitiga bidrag till makroteori, särskilt sök- och OLG-modeller.

Förvånansvärt litet fall i mäklarstatistiken

Enligt Mäklarstatistik har bostadsrättspriserna fallit med sex procent i Stockholms innerstad den senaste tremånadersperioden. För den som följt Stockholms bostadsmarknad är fallet överraskande lågt.

En närmare titt på data tyder också på större fall. På fastighetsmäklaren Erik Olssons webbsidor finns statistik på alla lägenheter de sålt under de senaste tre månaderna (11 juli till 9 oktober). Baserat på de 171 försäljningar som redovisas får vi en grov bild av hur priserna har förändrats under de senaste veckorna. Det genomsnittliga kvadratmeterpriset har fallit från 51.934 kr i augusti till 47.857 kr i oktober, dvs med åtta procent på en och en halv månad.

Nu bygger dessa beräkningar på ett fåtal prisuppgifter, och möjligen är det en annan typ av lägenheter som sålts i oktober än de som såldes i augusti (kanske har mindre attraktiva lägenheter blivit mer svårsålda). Med hjälp av uppgifterna från Erik Olssons webbsida kan jag kontrollera åtminstone för lägenheternas grundläggande egenskaper (stadsdel, storlek och läge i huset). Data indikerar då att priserna efter den 15 augusti har fallit med 122 kr per kvadratmeter och dag. Detta motsvarar ett fall på ungefär 14 procent under en tvåmånadersperiod. Förmodligen beror det mindre fallet i Mäklarstatistik dels på att de inte kontrollerar för lägenheternas egenskaper, dels på att de inte inkluderat oktoberförsäljningar.

[Read more…]

Mer om krisens realekonomiska konsekvenser

Det pratas mycket om finanskrisens effekter på den reala ekonomin, både på Ekonomistas och på annat håll. I the Economist diskuterades härom veckan en hittills sparsamt kommenterad aspekt av finanskrisen, nämligen risken för ett plötsligt stopp i finansiella flöden till utvecklingsländer och så kallade ”emerging markets”. Framför allt handlar det om det potentiella problemet med kraftiga bytesbalansunderskott finansierade av utländskt kapital (något som Ekonomistas tidigare berört i andra sammanhang då situationen i Vitryssland och Georgien kommenterats).

Vad betyder det att ha ett bytesbalansunderskott? Jo, ungefär att ett land gjort av med (konsumerat eller investerat) mer än vad de producerat och därmed skuldsatt sig till utlandet. För närvarande finns bland tillväxtekonomier en stor obalans mellan kraftiga överskott i Asien och stora underskott i flera Östeuropeiska länder framförallt i Baltikum (till stor del finansierade av Svenska banker). I vissa lägen när tillväxttakten är hög och förväntningarna på framtida tillväxt dito, så är det helt i sin ordning att kapital flödar till ett land (och således att landet ”skuldsätter” sig mot sin omvärld). Problem blir det dock när omvärlden av någon anledning stoppar detta flöde, eller än värre, vill ha tillbaka pengarna. Med stor sannolikhet kommer finanskrisen att vara detta ”något” för många länder, speciellt i Baltikum, med konsekvensen att finansieringen av bytesbalansunderskotten blir ett akut problem.

Vad händer? Jo, risken för en kraftig kontraktion av ekonomin är överhängande och som så ofta är sannolikheten för problem störst för utvecklingsländer (enligt en studie är sambandet eventuellt icke-linjärt med minst problem för fattiga och rika länder medan situationen är värst för medelinkomst länder). Krisen må slå hårt mot Sverige och andra Västländer men sannolikt kommer de realekonomiska effekterna bli ännu större i Baltikum och för andra ”emerging markets”.

Tiden rinner ut för John McCain

Finanskrisen dominerar just nu all nyhetsrapportering, men samtidigt utspelar sig slutspurten i det amerikanska presidentvalet. I går rapporterade jag om David Strömbergs förutsägelser om presidentvalet. Strömberg har idag reviderat sin förutsägelse baserat på den senaste opinionsundersökningen. Sannolikheten för att Barack Obama vinner har ökat med 6 procentenheter till hela 85 procent. Ökningen beror till hälften på att Obama haft opinionen i ryggen och till hälften på att det helt enkelt finns mindre tid för att något drastiskt skall inträffa som ger John McCain en tillräckligt stor skjuts i ryggen. Tiden håller bokstavligen talat på att rinna ut för McCain. Detaljerna hittar ni på Strömbergs uppdaterade hemsida.

Svår målstyrning i skolan

Det finns annat i livet än finanskriser. Inte minst fortsätter skolan att brottas med sina problem och den tillträdande generaldirektören för Skolinspektionen diskuterar hur den framtida kontrollen av skolorna ska gå till. De amerikanska erfarenheterna visar att detta inte är en okomplicerad fråga.

År 2001 röstades The No Child Left Behind Act (NCLB) igenom. NCLB kräver att delstaterna systematiskt testar eleverna med standardiserade prov i matte och läsförståelse. Om en viss andel elever (inom olika socioekonomiska grupper) uppnår målen utgår en belöning i form av federala pengar. Om skolorna systematiskt underpreseterar hotar tvångsförvaltning.

Lagen syftar alltså till att garantera en viss miniminivå av kunskaper och färdigheter, vilket naturligtvis är önskvärt. Önskvärt är emellertid att skolan även gör annat, som att få alla elever att lyckas bra utifrån sina egna förutsättningar. Men sånt belönas inte av NCLB.

En studie av Derel Neal visar att skolorna svarar tydligt på de incitament NCLB gett dem: de fokuserar sin energi på de elever som ligger på gränsen till att klara sig och i detta segment ser man tydliga resultatförbättringar. Bland högpresterande elever finner däremot Neal inga effekter alls och bland de elever som knappast har en chans att uppnå målen ser man — om något — att resultaten försämras.

NCLB är alltså ett exempel på problemen att incitamentsstyra verksamheter med flera mål. Genom att basera incitameten på de mål som är mätbara tenderar andra mål att försummas. Det kan därför i många fall kan vara bättre att inte försöka incitamentsstyra alls (se Holmström och Milgroms klassiska artikel om detta).

I den svenska skolan har vi långt till ett sådant system men det allt vanligare talet om hur stor andel av eleverna som ”uppnått målen” ger anledning till oro. Skolans mål går trots allt bortom att ge eleverna basala kunskaper i svenska, engelska och matte. Det räcker att läsa läroplanen för att inse det.

Obama vinner!

Nationalekonomiska forskare är ofta ovilliga att försöka förutsäga framtiden. Det finns dock undantag. Den svenske professorn i nationalekonomi David Strömberg har utvecklat en ledande modell för att förutsäga det amerikanska presidentvalet (i alla fall enligt Freakonomics). Av alla presidentval sedan 1948 har modellen bara haft fel i 2000 års val. Inför höstens val säger modellen att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet med 79 procents sannolikhet. Strömberg konstaterar att det är mycket som ska till för att John McCain ska vinna:

Intuitively, to counter the pro-Obama effects of the current banking crises, an offsetting shock must be something comparable in size, but working in McCains favor. Although I can think of such shocks — a terrorist attack on American soil, or a devastating debating performance by Obama — they don’t seem very likely.

Styrkan i Strömbergs förutsägelse är att den bygger på en detaljerad modell för amerikansk politik. Modellen förutsäger vad utfallet kommer att bli i varje delstat (se här för hela listan), men också hur många besök presidentkandidaterna kommer att avlägga i respektive delstat. Diagrammet nedan visar modellens förutsägelse och det faktiska utfallet (till och med den 10:e september) för hur presidentkandidaterna fördelat sin tid mellan olika delstater. Korrelationen mellan utfall och prediktion är 0.8 för McCain och 0.9 för Obama.

Idén bakom Strömbergs modell är på sätt och vis ganska enkel. Han bygger på en röstningsmodell som Assar Lindbeck och Jörgen Weibull lade grunden till på 1980-talet, så kallad probabilistic voting. Grundinsikten i denna typ av modeller är att det är ”swing voters” som är mest väsentliga, det vill säga väljare som inte är helt övertygade om vilket parti de ska rösta på.

I Strömbergs modell handlar det i stället om ”swing states”. Presidentkandidaterna kommer att fokusera på delstater som har stor chans att påverka valet. Detta handlar förstås dels om stora delstater där det väger jämt mellan demokrater och republikaner, men livet som presidentvalskandidat i modellen är lite mer komplicerat än så.

Följande tankeexperiment klargör en del av hur modellen fungerar. Enligt modellen kan McCain bara vinna om något stort och oväntat inträffar som gör att väljarvinden vänder. Men om detta skulle inträffa kan McCain vara ganska säker på att vinna delstater där det nu väger jämnt mellan republikaner och demokrater. McCain bör därför i stället satsa på delstater där det skulle kunna komma att väga jämt om vinden vänder. Som synes i tabellen ovan säger modellen att McCain borde lägga väldigt mycket krut på Michigan (där demokraterna just nu har stort försprång). Tabellen ovan visar också att kandidaterna har spenderat mycket tid där (även om McCain drog sig ur Michigan häromdagen).

Lästips: Alla detaljerna finns i Strömbergs artikel som publicerades i juninumret av American Economic Review. De senaste förutsägelserna baserat på hans modell finns på hans hemsida om presidentvalet.

SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 DN3 AfB1 AfB2 AfB3 Exp

Dubbla budskap

Sidan 27 i SvD Näringsliv bjuder i dag på en märklig kombination av artiklar. I en ganska träffande krönika liknar Andreas Cervenka finanskrisen vid en knarkhärva där bankerna — ofta statliga — har langat bolån till desperata husspekulanter. I kolumnen bredvid beskrivs hur man får högst sparränta hos banker som Parex och Kaupthing (mer om Kaupthings hälsa). Media kanske också har viss del i skulden…

Omröstning: Vem får årets ekonomipris?

Ekonomistas läsare borde vara väl lämpade att pricka in årets Nobelpristagare i ekonomi. Rösta fram till utannonseringen på måndag 13/10 kl 13:00. Innan dess presenterar vi på Ekonomistas den eller de som vi tror vinner priset. Kommentera gärna din röst!

[Read more…]