"Alla talar svenska!"

Det svenska filmstödet har som tidigare diskuterats en utformning som skapar ännu mer kommersiellt publikfriande filmer än vad marknaden själv skulle förmå. Trots detta har man inte riktigt nått ända fram. Därför ligger en stor pott med filmstöd oanvänd, men nu ska det sättas sprätt på dessa pengar. Än mer stöd utlovas till filmer som lyckas nå de stora massorna.

Frågan är vad man försöker upp nå med denna typ av filmstöd. Uppenbart är man inte intresserad av kvalitetsfilm för i så fall hade stödet varit knutet till någon form av kvalitetsmått (exempelvis framgångar på internationella filmfestivaler), inte till ett publikmått.

Målet skulle kunna vara att just upprätthålla en filmproduktion i Sverige för sakens egen skull. Att detta är av intresse för svenska filmskapare är uppenbart men vad är värdet för oss andra? Ingen lär ändå kunna slå amerikanerna vad gäller produktionen av blockbusters, så utbudet behöver vi nog inte oro oss för. Kanske är ambitionen att även vuxna ska kunna se actionrullar och romantiska komedier där alla talar svenska?

Men vore det i så fall inte enklare att helt enkelt dubba filmerna som Hollywood förser oss med?

Uppdatering: Som påtalats av Fredrik hade en språklig tveksamhet smugit sig in i rubriken till detta inlägg varför den ändrats.

Fredag den 13:e – en otursdag trots allt?

Idag bör man hålla lite extra hårt i hatten om man får tro svensk folktro.  Den evidensbaserade forskaren frågar sig dock först om det finns någon empirisk evidens för detta. På Räddningsverkets hemsida finns statistik. Det visar sig att vare sig sjukvården eller räddningsverket har mer att göra fredagar den 13:e än andra dagar.

Kan vi då pusta ut? Inte om det är så att det faktum att det är en ”otursdag” påverkar individers beteende så att de beter sig försiktigare under dessa dagar än andra. Är det så skulle snarare det faktum att antal olyckor är lika stort fredagen den 13:e som andra innebära att fredagen den 13:e faktiskt är en olycksdag, eftersom vi annars borde förvänta oss att olyckorna går ner när människor är försiktigare.

Vetenskapliga dygder II: Falsifierbarhet

I nationalekonomiska utbildningar ingår vanligtvis inte metodologi eller vetenskapsteori och nationalekonomer förefaller ofta ganska ointresserade av dylika frågeställningar. Trots det har det blossat upp en vild diskussion om Karl Poppers idéer om falsifierbarhet i kommentarerna till mitt inlägg om huruvida nationalekonomin är ideologisk. Att en vetenskaplig teori bör vara falsifierbar innebär att den skall kunna säga vissa saker om världen som är observerbara och som vi (åtminstone i princip) skulle kunna visa är felaktiga. Jag vågar nog påstå att de flesta nationalekonomer är anhängare av någon populär variant av denna idé. Likväl verkar konsensus bland de flesta i diskussionen kring mitt inlägg vara att falsifierbarhet varken är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för god vetenskap.

Under min utbildning har jag läst en del genusteorier och jag slogs av att en del av dessa framstod som icke-falsifierbara. Vilket faktum som än lades fram fanns det ett sätt att förklara detta som ett resultat av den rådande könsmaktsordningen. Likadant verkar det vara med en del teorier om ”strukturell diskriminering” som Masoud Kamalis integrationsutredning till stor del byggde på — allt tycks gå att förklara som ett resultat av strukturell diskriminering (läs även Jonas inlägg). Samma förhållande gäller dock hela rational choice-paradigmet om man är tillåtande med vilka preferenser som tillåts. Den framstående spelteoretikern Larry Samuelson medgav (på min fråga) att teorin om (oändligt) upprepade spel förmodligen är icke-falsifierbar. (Detsamma gäller förmodligen all spelteori om man är tillräckligt generös med vilka preferenser som tillåts.) Ricardos teori om komparativa fördelar är förmodligen inte falsiferbar. Evolutionär teori framstår åtminstone delvis som omöjlig att falsifiera, åtminstone när det gäller mer komplicerade organismer som människan — finns det något fenomen som inte skulle kunna ges en evolutionär förklaring? (Karl Popper lär själv ha hävdat att naturligt urval ”is not a testable scientific theory but a metaphysical research programme”.)

Den lekmannamässiga slutsatsen av det här resonemanget skulle kunna vara att falsifierbarhet inte är ett nödvändigt villkor för det teoretiska ramverket eller perspektivet i sig, men däremot för tillämpningar av ramverket. Men i detta fall verkar inte falsiferbarhet vara ett tillräckligt villkor för god vetenskap. Ett exempel på detta är Gary Beckers teori för missbruk (vilken jag tidigare diskuterat i termer av arbetsnarkomani). Han visar bland annat vilka implikationerna på efterfrågemönstret för beroendeframkallande varor är under förutsättning att människor är rationella och framåtblickande. Jonathan Gruber och Botond Köszegi utvidgade för några år sedan Gary Beckers modell genom att anta att människor är tidsinkonsistenta och har självkontrollsproblem. Deras modell har exakt samma positiva implikationer som Beckers modell, så kravet på falsifierbarhet hjälper oss inte att välja teori. Detta innebär dock inte att det är betydelselöst vilken teori vi väljer — de normativa implikationerna av teorierna skiljer sig kraftigt åt.

(Första inlägget om vetenskapliga dygder är mitt inlägg om liberala doktorshattar som diskuterade huruvida samhällsvetenskap kan och bör vara opolitisk.)

En åsnas värde

Den vetenskapsfilosofiska diskussion som följt på Roberts tidigare inlägg kan tillfälligt ta en paus. Prediktionerna från den mest basala mikromodellen har återigen visat sig stämma. I centrala Turkiet har priset på åsnor ökat sjufaldigt då bönderna låter traktorerna stå still och i stället använder sig av åsnekraft. donkey

Anledningen är troligtvis inte ett yrvaket miljöintresse utan snarare att bränslepriserna skjutit i höjden. Så nu har vi äntligen det estimat på korspriselasticiteten mellan disel och åsnor som nationalekonomin så länge saknat.

Uppdatering: Även Niclas Berggren diskuterar intressanta effekter av höga bränslepriser.

Kortsiktighetens triumf

Det är ju rätt trevligt, det där med dubbla efternamn på barnen. De får liksom med sig en del av mamma och en del av pappa. Båda släkterna ges lika vikt och bådas ursprung hedras. Och det vore ju bra, om vi bara levde i de yttersta av tider. oakTree

Men nu gör vi — antagligen — inte det. Barnen kommer att växa upp, bli kära och skaffa egna barn. Som ska heta… Andersson-Bengtsson-Carlsson-Davidsson? Antalet namn växer som tegarna på en oskiftad åker, vilket knappast är hanterbart (eller ens tillåtet). I stället sitter barnen där med ett ganska jobbigt problem i knäet. Är det mamma eller pappa som ska bort?

En generation som så lättvindligt lämpar över sådana avgöranden till sina barn är nog inte att räkna med när det gäller att fatta kortsiktigt smärtsamma men långsiktigt nödvändiga beslut. Som att hantera miljöproblemen, på riktigt. Att mycket miljöengagemang ägnas åt tämligen meningslösa åtgärder på individnivå, som dock har högt signalvärde, är kanske ingen slump. Det viktiga är att det syns vem jag är.

Fortsätter det så blir kanske det där med namnen blir ett mindre problem förresten. The end is nigh… 

Varför påminner EU mer om Hotel California än om krogen?

När vi som individer ingår olika förbund, må det vara äktenskap eller en anställning, så vet vi för de mesta att det finns lagar och regler som kommer att underlätta om vi någon dag skulle önska upplösa detta förbund. Dessa lagar och regler gör att den eventuella separationen förenklas och minskar kostnaderna i samband med detta. I förlängningen kan det öka vår villighet att ingå i förbundet.

Det finns dock många exempel på viktiga förbund där det helt enkelt saknas regler för hur ett eventuellt uppbrott ska gå till. EU och EMU är exempel på detta, och även många enskilda länders konstitutioner saknas regler för hur ett fredfullt uppbrott ska äga rum. Detta riskerar att leda till mycket kostsamma uppbrott, ivärsta fall inbördeskrig. Dessutom kan dessa höga upplösningskostnader medföra att unioner håller ihop även efter det är optimalt för deltagarna att göra så. Så varför är det på detta sätt (som Astrids rumpnissar så klokt undrade)?

I en artikel i European Economic Review förklarar Massimo Bordignon och Sandro Brusco detta för oss.  Svaret till gåtan är som så ofta annars asymetrisk information. Givet att det endast är de enskilda aktörerna (t exnationalstaterna i EU) som känner till hur det faktiskt går för dessa, så finns risken att aktörerna frestas ljuga för att på så sätt dra vinningar på de andra medlemmarnas bekostnad. Bordignon och Brusco poängterar att detta kan vara möjligt inom EU där det ju är det enskilda lander som ansvarar för insamling in och redovisning av statisktik om t ex inkomst.  Detta gör det svårarare att hålla ihop federationen. Ett sätt att lösa detta problem är helt enkelt att göra det kostsamt för medlemmarna att brya federationen, vilket i sin tur minskar lockelsen för enskilda stater att dölja sin privata information, eftersom detta skulle kunna leda till att andra länder vill bryta sig ur federationen/unionen, vilket medför kostnader för det ”ljugande” landet.

 

Semestertider

Det är välkänt att vi i Sverige och flertalet andra europeiska länder har sett en neråtgående trend i antalet arbetade timmar per person sedan mitten av 1900-talet. Ofta tolkas de kortare arbetsveckorna och längre semestrarna som en naturlig följd av ekonomisk tillväxt. När vi blir rikare vill vi väl också njuta av mer fritid? Så är det förmodligen, men det finns också en motverkande kraft eftersom tillväxt (och således högre löner) gör det mer lönsamt att arbeta.

I Europa har fallet i arbetstid i hög utsträckning sammanfallit med en expanderande offentlig sektor som har medfört högre skatter, generösare socialförsäkringar, och olika regleringar av arbetstiden.(*) För att studera hur tillväxt påverkar valet av arbetstid är det därför förmodligen mer relevant att se på den amerikanska utvecklingen. Där är trenderna otydligare och mer omdebatterade. Figuren nedan tyder på att arbetade timmar i USA har varit ganska stabila sedan 1955.

Genomsnittligt arbetade timmar per år och person mellan 15 och 64 år. Från R. Rogerson,

Figur 8 i Valerie Ramey & Neville Francis (2008), Om vi går ännu längre bakåt verkar arbetstiden ha sjunkit något även i USA. Men därmed inte sagt att fritiden har blivit mer omfattande. Neville Francis och Valerie Ramey har undersökt hur amerikanska individers tidsanvändning har förändrats sedan början av 1900-talet. Enligt deras studie har fritiden endast ökat marginellt under det senaste seklet. Så räkna inte med att nästa års semester blir längre än årets.

 

—————
(*) Det finns en omfattande litteratur som undersöker i vilken utsträckning dessa och andra faktorer förklarar utvecklingen. Se t ex Richard Rogerson (2006), ”Understanding differences in hours worked”, Review of Economic Dynamics, 2006, 365-409.

Liberal doktorshatt?

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.

Passa på — REA:n är över!

Ekonomistas drivs ideellt och vi har kommit överens om att inte göra reklam på vår sida. Jag skulle dock vilja göra ett litet avsteg från den principen och göra reklam för att Cykelringens realisation nu är över och att det därför finns möjlighet att göra ett riktigt klipp! Bilden till vänster är från förra veckans realisation, medan bilden till höger är från deras hemsida idag. Samtliga cyklar av nedanstående typ är tre kronor billigare nu när realisationen äntligen är över!

Cykelringen-2008-06-02 Cykelringen-2008-06-09

Integrationsdebatt för dummies

Det går att sammanfatta den integrationspolitiska debatten i tre ståndpunkter. Den första är att alla problem är invandrarnas fel. De kommer hit utan vilja eller ambition att arbeta, de vill leva på bidrag, deras kultur passar inte in osv. På andra sidan finns de som hävdar att allt är svenskarnas fel. Svenskarna är diskriminerande rasister som inte klarar av det främmande, en stelbent monokultur vars informella strukturer effektivt stänger ute alla som avviker osv.

Slutligen finns den ekonomistiska linjen som integrationsäger att invandrare och svenskar är i grunden rätt lika, de svarar på ekonomiska incitament, ogillar osäkerhet osv.

I forskningen går det att finna stöd för alla dessa ståndpunkter. Det finns belägg för att kulturella skillnader och normer påverkar hur folk beter sig i arbetslivet, även om de bytt hemland. Likaså tyder mycket att invandrare möter diskriminering här i Sverige. Att folk svarar på ekonomiska incitament finns det så mycket empiriskt stöd för att det får räcka att hänvisa till IFAUs samlade rapportserie, eller nåt.

Problemet med de två första, kulturella, förklaringsmodellerna är att de ger mycket liten vägledning åt den praktiska politiken. Det finns ingen spak att dra i som gör svenskarna mer positivt inställda till invandrare. Minst lika svårt lär det vara att på politisk väg påverka invandrares kulturella mönster, framförallt för dem som ännu inte kommit hit. Den gemensamma slutsats som kan dras ur kulturella förklaringar är alltså att de problem som finns bara kan hanteras genom att begränsa invandringen. Eller så får man förneka att problem överhuvudtaget finns.

Den ekonomistiska synen ser lite ljusare på frågan eftersom det faktiskt är möjligt att göra något åt eventuella problem. Alla är inte överens om exakt vilka åtgärder som är vettiga, men om marginaleffekterna för en barnfamilj på socialbidrag av att ta ett jobb är stora, så kommer många att stanna i socialbidragsberoende — oavsett om familjen är helsvensk eller invandrad. Är arbetsgivare osäkra på en grupps förmåga kommer det att krävas lägre ingångslöner eller subventioner för att anställa denna grupp — oavsett om det är svenskfödda ungdomar eller invandrade civilingenjörer vi talar om. Integrationspolitik handlar då om att få rätt balans mellan skatter, bidrag, anställningsvillkor och utbildning. Ungefär som politiken i stort.

Som ekonomist hamnar man för en gångs skull inte i de uppgivna cynikernas läger. Där hör i stället världens alla Jimmy Åkessonar och Masoud Kamalis hemma. Det känns rätt skönt.