Än en gång debatteras nu huruvida video– och spelvåld gör människor mer våldsbenägna. Psykologer brukar finna att folk blir aggressivare efter exponering för våldskildringar, men huruvida detta har någon effekt på just den typen av våldsbrott som debattörerna oftast upprörs över är oklart.
Men nu finns två nya nationalekonomiska studier som skingrar dimmorna (något). I analys av spelvåldets, eller egentligen dataspelandets, effekt på brottsligheten studeras om antalet spelbutiker — en proxy för datorspelande/spelvåld — påverkar antalet våldsbrott i olika amerikansk län (counties) under perioden 
1994-2004. Resultatet tyder på en ganska tydlig brottsdämpande effekt. När datorspelandet (antalet spelbutiker) ökar så minskar de flesta typer av våldsbrott signifikant.
Också videovåldet har en våldsdämpande effekt. I en uppmärksammad studie, tidigare omskriven av Ekonomistas-Eva, jämförs detaljerade data över graden av våld i hyrfilmer som hyrdes av amerikaner åren 1995-2005 och antalet våldsbrott begågna kvällen, natten och dagarna efter hyrtillfället. Studien finner ett tydligt negativt samband mellan videovåldstittande och våldsbrottslighet. Tänkbara förklaringar till båda dessa studiers resultat är att när potentiella våldsmän och våldskvinnor spelar dator eller tittar på TV är de inte ute och begår brott. Dessutom dricker de mindre alkohol (en välkänd effekt av TV-tittande), vilket ytterligare förtar våldsbenägenheten.
Policyrekommendationen är uppenbar: Lena Adelsohn Liljeroth och Beatrice Ask borde gå ihop och föreslå statliga subventioner av våldsfilmer och våldsamma datorspel för att minska våldet på gatan. Om inte annat vore debatten efter en sådan proposition ganska spännande att följa…
Ekonomistas 
Ytterligare ett exempel på studie kring dataspelsvåld är Grand Theft Childhood av Lawrence Kutner och Cheryl K. Olson.. Har i och för sig inte läst den, men väl om den.
T.ex. skriver Susanne Möller om den på sin DN-blogg. Länken till intervjun hon skriver om är bruten, men återfinns t.ex. här. (Det här ju inte nationalekonomisk forskning, men väl psykologisk och rimligen intressant ändå.)
Intuitivt kan jag inte annat än att hålla med. Jag kanske dock kan tro att använda antalet butiker som en proxy för spelande inte är helt perfekt. Det är nog inte helt otroligt att folk som spelar konsolspel samt PC-spel i en större utsträckning använder internet för att köpa sina varor. Köpa spel från butiker gör nog mest föräldrar till yngre barn som inte vet bättre då priserna i butiker ofta kan överstiga internetpriser från sajter som playasia med flera. Inga bevis men bara en tanke!
Dessa ekonometriska studier… säger allt och ingenting. Regressionsporren är “vetenskapens” motsvarighet till sensationsjournalistiken. Billigt och enkelt att producera. Bra rubriker blir det dock.
Regressionsporren fortsätter flöda ut ur de akademiska institutionerna. Tycker det börjar närma sig sensationsjournalistik. Men spännande och lockande rubriker skapar det onekligen…
Regressionsporren fortsätter välla ut från de akademiska institutionerna likt sensationsjournalistik från tabloiderna.
Det ligger naturligtvis mycket i det Eric säger. Dagens ungdomar är oerhört priskänsliga och har överlägsen möjlighet och kunskap för att att inhämta information om vem som är billigast på vad. Ungdomar idag handlar där priset är lågt och de traditionella spelbutikerna är allt annat än lågprisbutiker. Detta skulle då ge motsatt effekt, de ställen som har många datorspelsbutiker har en stor kundkrets äldre och säljer således spel som är generellt mindre våldsamma. För att vara seriös kunde kanske information hämtas in från respektive återförsäljartyp. Men då har vi inte ens börjat att diskutera den omfattande piratkopieringen av spel…
Tack för intressanta kommentarer! Både jag och datorspelstudiens författare Michael Ward håller med om att antalet spelbutiker är en proxy med mätfel. Men det behöver inte vara ödesdigert för studiens resultat. Om mätfelet är slumpmässigt fördelat mellan stater, givet kontrollvariablerna, har det en uttunningseffekt som gör att den estimerade effekten egentligen är större än den förefaller vara i resultaten.
Om det är som Eric och expatrie föreslår, att antalet datorspelsbutiker skulle vara korrelerat med andelen äldre spelare som inte spelar våldsspel, blir problemen allvarligare. Jag har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. Men jag har för mig att även äldre spelare spelare våldsspel (WoW o dyl). Och dessutom ser jag föräldrar gå in i dessa butiker och köpa “snälla” datorspel åt sina våldsspelande barn, vilket också skulle antyda en positiv korrelation. Men nu spekulerar jag fritt.
Hur ska man se den valda proxyn i ljuset av nerladdning? Avsaknad av en fysisk butik utgör knappast något hinder för människor att få tag i spel? Är det inte så att man helt enkelt hittat en länk mellan inkomst och kriminalitet. Högre inkomst -> Råd att köpa spel -> Butikerna kan drivas vidare. Högre inkomst -> Mindre kriminalitet.
Jag tror att det är svårt att hitta en bra proxy. De flesta studier som jag sett brukar använda sig av intervjuer. Jag läste en sammanfattning av en studie på http://www.kotaku.com för ett par månader sedan (som jag tyvärr inte hittar igen) där de kom fram till att de som spelar våldsamma TV/PC-spel är mer benägna att begå våldsbrott än spelare som spelade icke-våldsspel. Men mest benägna av alla var de som inte spelade alls! Och av de som hade begått våldsbrott så var det en mycket mindre andel som spelar våldsamma spel än andelen av åldersgruppen som spelar våldsamma spel. Är det någon som kommer ihåg den studien eller sett den får man gärna skriva här. Den ska finnas nämnd bland annat någonstans i Kotakus (eller joystiq möjligtvis) arkiv.
Har en purfärsk kandidatuppsats om dataspel och negativa konsekvenser som färdigställdes juni 2009.
http://castors.zoomin.se/webbdisk.html