I Sverige uppgick momsintäkterna till drygt 300 mdr kronor förra året, dvs ca 10 procent av BNP. I USA finns ingen motsvarande skatt på federal nivå, men enligt många ekonomer (inklusive mig) skulle införandet av en sådan skatt vara en effektiv åtgärd för att lindra USAs långsiktiga budgetproblem. Det politiska motståndet mot en konsumtionsskatt verkar dock vara stort.
I Financial Times läste jag nyligen att Larry Summers har konstaterat att demokrater ogillar konsumtionsskatten för att den är regressiv medan republikaner ogillar konsumtionsskatten för att den är en pengamaskin som tillåter en större offentlig sektor. Enligt Summers kommer en konsumtionsskatt att införas när demokraterna inser att den är en pengamaskin och republikanerna inser att den är regressiv.
För den som vill fundera på egna lösningar av budgetproblemen rekommenderar jag New York Times Budget Puzzle. Detta är visserligen nästan ett år gammalt, men fortfarande högst relevant eftersom det ännu saknas beslut om konkreta åtgärder för att minska underskotten.
Ekonomistas 
USAs “budgetproblem” består uteslutande av deras onödigt höga sjukvårdskostnader. När de till slut tvingas ansluta sig klubben av länder som garanterar vård till sina medborgare, istället för slänga ut ut dem på en dåligt fungerande marknad av privata försäkringsbolag, löser sig det problemet. (Men det vore ju som i… Nordkorea och Sovjet! Iiihhh!)
Att införa ytterligare (regressiva!) skatter löser inte problemet – det förvärrar problemet. Dumt att ens föreslå, och definitivt inte “effektivt”.
“USAs ”budgetproblem” består uteslutande av deras onödigt höga sjukvårdskostnader. ”
Kan inte två krig också ha med saken att göra?
Det politiska motståndet mot att lindra USAs långsiktiga budgetproblem är själva problemet.
Jag har två funderingar. 1: Skulle inte en mervärdesskatt (Rena försäljningsskatter som på delstatsnivå snedvrider väl åt endast en leverantör i hela förädlingskedjan?) kunna kombineras med någons sorts medborgarlön eller högre grundavdrag för att minska regressiviteten.
2: Skulle en sådan skatt även kunna minska bytesbalansunderskottet på sikt eftersom konsumtion beskattas hårdare än sparande?
Jag har (som du vet) starka invändningar mot argumentet att momsen är regressiv, i alla fall utan några förfinande argument.
En anledning till att momsen anses vara regressiv är att sparandet oftast är högre hos de rika. Det är visserligen sant, men exakt hur mycket högre sparandet är beror på vilket tidsperspektiv man anlägger. Anlägger man ett endagsperspektiv så är naturligtvis momsen oändligt regressiv: oändligt hög för alla som inte hade löning just den dagen och som lever på sparade medel. Med det mer konventionella årsperspektivet är den likaså oändligt hög för alla utan marknadsinkomst (dvs. alla barn, studenter och pensionärer), men det förefaller ytterst oklart hur meningsfull en sådan utsaga är. På ett livscykelperspektiv finns det emellertid ingen anledning att att tro att fattiga skulle spara mer eller mindre (i alla fall inte enligt de konventionella modellerna som brukar bortse från arv).
En annan anledning till att momsen uppträder regressivt i årsdata är ju fattigare man blir desto högre är den disponibla inkomsten relativt marknadsinkomsten, eftersom andra skatter är progressiva. Men detta är en aritmetisk effekt av alla proportionella skatter som läggs på disponibel inkomst och förutsätter ett progressivt skattesystem i övrigt. Som bland annat Piketty och Saez visat (JEP 2007) så är det federal inkomstskattesystemet nästan regressivt för de rikaste i USA.
Ett tredje argument för att momsen (eller andra punktskatter) skulle vara regressiva är att de är högre på vissa varor som konsumeras av fattiga (bensin, alkohol, tobak, etc.). Men även detta förefaller vara en effekt av institutionalia och inte en logisk slutsats. I Sverige beskattas livsmedel lägre än andra varor. Detta skulle kunna medföra ett regressivt drag om rika konsumerar mer livsmedel relativt sin inkomst. Detta är möjligtvis rimligt att anta men jag tycker knappast det är underförstått.
realb,
Du menar alltså att USA skuldproblem handlar om att de inte har offentligt finansierad sjukvård?
Och hur ytterligare statliga utgifter skulle kunna minska den statliga skulden eller underskottet förstår jag inte.
Jag har faktiskt inte ens nämnt ordet “skuldproblem”… men ang höga kostnader: http://www.cepr.net/calculators/hc/hc-calculator.html
“budgetproblem” leder tankarna omgående till “skuldproblem”, eller? Annars håller jag med dig, att joina klubben med gemensamt finansierad sjukvård skulle både vara bra för USA som “företag” och för alla invånare i landet.
Ja och nej – inte för den som har sin egen valuta, då är budgetunderskott förstås inte ett problem i sig. Får det vara ett $1-biljons platinamynt, någon? http://edition.cnn.com/2011/OPINION/07/28/balkin.obama.options/index.html?hpt=hp_c1
Jag gick fick skoj skull in på Budget Puzzle. På tre minuter räddade jag både USA:s och sannolikt även världsekonomin 🙂
Riktigt kul faktiskt.
Mvh
Bosse
Den globala ränte- och penningbluffen är som den är – och det kan i grunden inga skatter si eller så förändra, tyvärr tyvärr… 😥
Jag hoppas att ni ursäktar en dum fråga från en person som inte är nationalekonom – men på vilket sätt är en konsumtionsskatt regressiv? Den torde ju vara precis lika hög för de rika när de sätter sprätt på sina pengar som den är för de fattiga. Jag antar att resonemanget går ut på att låginkomsttagaren spenderar en större andel av sin inkomst på konsumtion och att den därför drabbas hårdare av skatten än höginkomsttagaren. Men höginkomsttagaren drabbas ju av skatten i samma utsträckning när han/hon väl konsumerar. Och höga inkomster är inte någon garanti för måttligare konsumtion.
Jag antar att jag missat någon viktig pusselbit här…
Du har helt rätt. Påståendet att skatten är regressiv bygger på antagandet att höginkomsttagare konsumerar en mindre andel av sin inkomst.
Jag håller med om att skatten bör betraktas som proportionell. I princip kan en konsumtionsskatt likställas med en platt skatt på arbetsinkomst, förutom att skatterna har olika effekter just när de införs. En konsumtionsskatt påverkar då även ackumulerad förmögenhet, vilket inte inkomstskatten gör. En förlängning av Summers påstående blir alltså: om republikanerna inser att konsumtionsskatten inledningsvis är en förmögenhetsskatt lär skatten aldrig införas.