Evolutionen gav oss Michael Douglas, eller?

Evolutionen har givit oss biologiska förutsättningar som förmodligen spelar en stor roll för hur våra samhällen fungerar. Att förklara fenomen i dagens samhälle med evolutionära förklaringar är dock ofta problematiskt — de är svåra eller omöjliga att testa empiriskt. Människor är inte bananflugor och vi kan därför inte testa dem direkt. Mer indirekta empiriska test försvåras av att mänskligt beteende i dag sker under förutsättningar som är väldigt olika de då vi formades av evolutionen.

Låt oss ta ett exempel som rapporterades i gårdagens New Scientist och ABC News och dagens Expressen. Michael Douglas fru är 25 år yngre än han. I genomsnitt gifter sig män med kvinnor som är yngre än dem själva. Det är lätt att koka ihop en evolutionär förklaring till varför det är på detta vis. Om denna evolutionära förklaring är riktig ska kvinnor ha incitament att gifta sig med äldre män (och vice versa). Incitament i evolutionära termer handlar om att få fler överlevande barn.

I en artikel publicerad i Biology Letters visade några forskare att det stämmer att par med större åldersskillnad har fler barn. Min kollega Erik Lindqvist har i ett svar på deras artikel i samma tidskrift påpekat att forskarna glömt kontrollera för kvinnans ålder. Det är självklart så att där ålderskillnaden är stor är också kvinnan i genomsnitt yngre och ett sådant par har därför mer tid på sig att skaffa fler barn. Erik visar att det inte är själva ålderskillnaden som spelar roll.

Detta bevisar dock inte att den evolutionära förklaringen är felaktig. Vårt moderna samhälle är väldigt olikt det samhälle då evolutionen formade oss, så det är fullt möjligt att det fanns bonusbarn förknippade med stor ålderskillnad för 10000 år sedan eller så.

Men lika lite skulle en korrelation mellan åldersskillnad och antal barn när man kontrollerar för kvinnans ålder kunna tas som stöd för teorin. Korrelation och kausalitet är förstås inte samma sak, vilket både Expressen, New Scientist och den ursprungliga artikeln i Biology Letters missar helt. Det kan förstås finnas selektionsproblem på grund av att människor som föredrar en betydligt yngre respektive äldre partner inte är representativa.

Om vi verkligen vill leda just den här evolutionära teorin i bevis krävs att den empiriska analysen på något sätt hanterar selektionsproblem samt använder data från människor som lever under omständigheter som liknar de då vi formades evolutionärt. Inte helt lätt, med andra ord.

Oroande konkurrensmotstånd i forskarvärlden

Dan Brändströms Resursutredning har stött på en hel del kritik i forskarvärlden. Flera forskare – främst humanister – ogillar utredningens förslag att länka medeltilldelning till mätningar av forskningskvalitet. Men istället för att debattera vilka mått som kan eller bör användas i att utvärdera forskningen verkar kritiken baseras på två nygamla argument: 1) Kvantitativa mätningar är aldrig bra och 2) Konkurrens som positiv kraft kan ifrågasättas.

En uppmärskammad kritiker är uppsalafilosofen Sharon Rider som gett ut boken ”Reclaim the science”, hörts i P1:s Obs och skrivit i senaste numret av Tvärsnitt (utg. av Vetenskapsrådet). Jag ska inte närmare gå in på Riders missriktade kritik av kvantitativa mätningar – den klargörs bättre av bibliometrikern Ulf Sandström på hans utmärkta blogg.

Jag vill istället fokusera på hennes generella angrepp på konkurrensbegreppet och dess användbarhet i forskningssammanhang. Rider kritiserar Resursutredningen för att anamma en positiv syn på konkurrens:

Med rätta tar utredningen avstånd från Europeiska kommissionens ensidigt entreprenörsmässiga syn på akademin som kunskapsföretag och ekonomisk motor. Utredaren tycks se en potentiell fara med en alltför snäv syn på vad nyttan i universitetsforskning och undervisning är och kan vara. Samtidigt genomsyras utredningen av en tilltro till den ekonomiska modellvärldens konkurrensbegrepp.

Rider fortsätter:

Men är det verkligen lämpligt att alla medel är konkurrensutsatta? Varför är debatten om konkurrensens fördelar och nackdelar så livlig när det gäller sjukvård, energiförsörjning och grundskola men inte när det gäller universitetsforskning?

Menar Rider verkligen att det finns ett naturligt monopol i universitetsforskning (vilket är ett av de vanligaste argumenten för t ex offentligt ägd energiförsörjning)? Vem skulle då monopolisten vara – staten? Och vilka belägg mot konkurrensens prestationshöjande effekter har Rider som kan ställas mot de mängder av belägg för som ekonomisk forskning under lång tid samlat in? Det finns dessutom en annan allvarlig konsekvens av detta synsätt: vi får ett fåtal mäktiga akademiska insiders som efter eget huvud – och utan insyn från andra – bestämmer vilka som ska få resurser och vilka som inte ska få.

Om man vill verka för ökad forskningsfrihet och forskningsproduktivitet medan man samtidigt vill motverka svågerpolitik, nepotism, lysenkoism och andra negativa effekter av centralistiska forskningssystem bör man konkurrensutsätta så mycket av de tilldelade forskningsmedlen som möjligt. Resursutredningen har visat att detta kan och bör göras mellan universitet, mellan fält och mellan forskare.

Förskolan, Alliansen och Heckman

Igår, på ett möte på förskolan Midgård, utlovade Jan Björklund en mängd åtgärder för att stärka det pedagogiska inslaget i förskolan.  Ny läroplan, kunskapslyft för förskolelärare och förskolan som en egen skolform var några av de förslag som höstbudgeten enligt utsago kommer att innehålla.

Nobelpristagaren Jim Heckman har under en längre tid tryckt på vikten av tidig utbildning. Den empiriska evidens som Heckman hänvisar till är randomiserade experiment utförda i USA där barn från svaga miljöer har randomiserats in i högkvalititiv förskola. Dessa studier visar långsiktiga positivia effekter. Heckam har även fått stöd i denna uppfattning av neurologer och beteendevetare. Tillsammans visar de att

  • Gener och erfarenheter formar hjärnans arkitektur och hur individen utvecklar kompetenser och färdigheter
  • Vi utvecklar kunskaper och färdigheter i en hierarkisk kumulativ process där senare färdigheter bygger på den grund som utvecklats tidigare
  • Individens kognitiva, språkliga, sociala och emotionella kompetenser är beroende av varandra och formas under barndomen. De påverkar alla produktiviteten som vuxen
  • Humankapital kan utvecklas hela livet, men fundamentet formas i förutsägbara sekvenser under ”känsliga perioder” då individen är särskilt formbar och receptiv, t ex i väldigt ung ålder

Kort sagt, lär man sig mycket som ung kommer man också kunna tillgodose sig utbildning även som äldre.

Så långt är allt bra. Frågan är dock om resultaten från de amerikanska experimenten kan överföras till Sverige som ju har en universiell förskola som inte enbart riktas till barn från riktigt svaga grupper? För några år sedan kom en Kanadensisk studie som visade på negativa hälsoeffekter för både barn och vuxna att utbyggnaden av universiell barnomsorg i Quebec. Min misstanke är att dessa negativa effekter främst berodde på dålig kvalitet i barnomsorgen i samband med den enorma expansionen som ägde rum, men sanningen är att vi vet väldigt litet om vilka effekter svensk förskola, speciellt i sin nuvarande form, har på barns hälsa och framtida utveckling.

Det finns flera metodproblem för den forskare som ska utvärdera effekter av förskola. För det första så är det inte slumpmässigt vilka barn som går i förskola och faktorer som påverkar detta har sannolikt också effekter på själva utfallen. I detta problem kan forskaren få hjälp av Reformen ”Maxtaxa och allmän förskola mm”. För det andra saknas bra data både på vilka barn som faktiskt går i förskola samt bra data på utfall. Det är min uppmaning till Jan Björklund och hans allianskamrater att i samband med höstbudgeten också avsätta en slant för att säkerställa insamling av uppgifter både på vilka barn som deltar i förskolan samt diverse test-resultat och hälsostatus redan på ett tidigt stadium.

Glädjebesked på gång?

Amerikanska centralbanken (Fed) väntas meddela en räntesänkning ikväll, och marknaden verkar tro på en sänkning på minst 75 punkter men hoppas på en ännu större sänkning.

Men jag skulle nog bli mer oroad än lättad av en stor sänkning. De senaste dagarnas utveckling antyder att Fed för närvarande har betydligt mer information än övriga marknaden om tillståndet för de amerikanska finansinstituten. En oväntat kraftig räntesänkning indikerar då att problemen är större än vi trott.

Uppdatering: Nu blev det alltså en ganska blygsam sänkning, så jag känner mig lugn. Men jag noterar att Paul Krugman inte tycker om den tolkningen. På hans sidor ser jag för övrigt att det uppstått en intressant diskussion om likheterna med den svenska 90-talskrisen.

Om vi ändå hade en fri vilja

Hans Mathlein vid den filosofiska institutionen på Stockholms Universitet lyckades för några år sedan övertyga mig om att det inte finns några goda skäl att tro att människan har en fri vilja. Jag brukar dock sällan argumentera för min sak eftersom en hel del blir upprörda och till och med känner sig ifrågasatta eftersom känslan av att ha en fri vilja är så stark. Ett viktigare skäl att jag håller tyst är dock att både världen och vi själva mår bra av (den falska) föreställningen om en fri vilja.

En viktig samhällsfunktion med illusionen om den fria viljan är att den legitimerar sanktioner av icke önskvärda handlingar. Det är bara mördare med fri vilja som vi med gott samvete kan straffa och därmed förhoppningsvis avskräcka fler människor från att begå mord.

Beslutsteoretikern och nationalekonomen Itzhak Gilboa har skrivit en tankeväckande liten uppsats med titeln ”Free Will: A Rational Illusion” om att det också är bra för oss själva att tro på den fria viljan.

Känslan av en fri vilja är intimt förknippad med förmågan att föreställa oss alternativa världar — jag kan till exempel föreställa mig hur det skulle vara om jag hoppade ut från mitt kontorsfönster just nu. Det paradoxala är dock att vi ofta uppvisar ganska stabila handlingsmönster och att många av de alternativa världarna är omöjliga — jag har aldrig och kommer antagligen aldrig att hoppa ut från mitt kontorsfönster. För att kunna uppleva känslan av att jag har en fri vilja när jag står vid mitt öppna fönstret måste jag helt enkelt förtränga kunskapen om mitt eget beteende. För att fatta rationella beslut är det dock precis detta jag ibland måste göra, det vill säga förtränga och ifrågasätta kunskapen om mitt eget beteende och föreställa mig vad som händer om jag gör något jag vet att jag inte att kommer göra.

Gilboa argumenterar för att vi antagligen skulle vara sämre beslutsfattare om vi inte kunde erfara känslan av en fri vilja och evolutionen därmed försett oss med förmågan att uppleva omöjliga alternativa världar. (Något jag länge undrat är dock hur gammal känslan av en fri vilja är — är den evolutionärt kodad eller är det en modern idé?) Den enda nackdelen med den starka känslan av fri vilja är förmodligen filosofiska funderingar kring den fria viljans paradox…

Slut på skatteflykt till skatteparadis?

Under lång tid har rika västerlänningar kunnat placera sina pengar i skatteparadis med syfte att undslippa beskattning i hemlandet. Denna olagliga skatteflykt ansågs länge vara omöjlig för västländernas skattemyndigheter att komma åt. Men en rad händelser på senare tid har förändrat situationen radikalt:

1. Elfte september 2001. Ett viktigt led i terroristbekämpningen efter katastrofen på World Trade Center är att strypa finansieringen av terrorister. Detta har kraftigt minskat trovärdigheten i skatteparadisens möjligheter att bibehålla sin sekretess ifall stora västländer begär ut information. Även om detta främst rör flöden från väst till Afrika och Asien påverkas även de rikas skatteflykt (vilket bl a OECD aktivt verkar för).

2. Det globala miljöhotet. För tio år sedan hördes globaliseringsmotståndare ofta ropa efter ”global governance”, dvs att framför allt västdemokratier skulle gå samman för att agera politiskt mot den internationalla marknaden. Många, inte mimnst ekonomer, skrattade då åt dessa krav eftersom de ansåg koordinationsproblemen oöverstigliga. Men sedan dess har det globala miljöhotet seglat upp och även ekonomer börjar nu titta på mekansimer för internationellt beslutsfattande. Denna globala politikkraft inspirierar även till andra aktioner, vilket t ex visades tydligt när EU-kommissionen nyligen tog initiativ mot nya lagar mot skatteparadisens huserande av skatteflyktingar.

3. Ny marknad för skatteparadisens bankkundregister. Som de senaste skandalerna från rika tyskars placeringar i Liechtenstein visat (läs mer här och här) har västs skattemyndigheter (även den svenska) funnit en ny strategi: att köpa sekretessbelagd information över skatteparadisens kundregister från enskilda banktjänstemän som vill bli rika. Homo oeconomicus kan här visa sig bli ödesdiger för skatteparadisens trovärdighet.

Kort sagt: tiderna har förändrats. Globaliseringen har visserligen inte upphört vara en kraft för ökad skattekonkurrens mellan länder som på sikt kommer driva ner skattenivåerna i högskatteländer som Sverige. Men vi ser kanske just nu slutet för den roll som skatteparadisen traditionellt spelat för den olagliga skatteflykten från väst.

Keynes barnbarn

För dryga 75 år sedan försökte John Maynard Keynes förutspå vad den ekonomiska utvecklingen skulle leda till om 100 år. Han förutspådde att ekonomiska begränsningar inte längre skulle vara något problem, att levnadsstandarden skulle öka fyra till åtta gånger och att vi bara skulle arbeta tre timmar om dagen:

”All this means in the long run that mankind is solving its economic problem. I would predict that the standard of life in progressive countries in one hundred years hence will be between four and eight times as high as it is today. […] [T]hree hours a day is quite enough to satisfy the old Adam in most of us!”

Såsom den tidigare Stockholmsbaserade nationalekonomen Fabrizio Zilibotti har undersökt i ett nyligen publicerat bokkapitel så hade Keynes inte helt rätt. Om tillväxten i världen fortsätter som den gjort de senaste femtio åren till 2030 så kommer levnadsstandarden att öka 17 gånger på 100 år. Keynes var väldigt optimistisk — speciellt för att vara skrivet mitt under depressionen — men uppenbarligen var han inte tillräckligt optimistisk.

Keynes hade inte heller helt rätt i att vi skulle jobba mindre, framförallt inte om man tar hänsyn till kvinnors intåg på arbetsmarknaden (som Keynes inte förutsåg). Om vi bortser från detta så har veckoarbetstiden visserligen minskat en del, men framförallt lever vi längre vilket innebär att vi spenderar en allt mindre del av våra liv med att arbeta. Sammantaget förutsåg dock Keynes en betydligt mer drastisk minskning av arbetstiden än vad som hittills skett.

Varför använder vi inte en större del av våra ökade rikedomar till att arbeta mindre?

Traditionell nationalekonomisk teori är inte särskilt intressant när det gäller att förstå allokeringen mellan arbete och fritid. När inkomsten ökar får vi visserligen råd att jobba mindre, men det blir å andra sidan mer lönsamt att arbeta. Standardteorin säger dock inget om vilken effekt som kommer att vara den dominerande kraften.

Samhällsforskaren Christer Sanne tillhör de mest ihärdiga förespråkarna för att vi borde arbeta mindre. I boken Keynes barnbarn knyter han samman en mängd idéer som han alla tycker pekar i samma riktning. Hans främsta argument är att vi borde arbeta mindre för att minska tillväxten och därmed påfrestningarna på miljön, men han argumenterar också för att vi arbetar mer än vad som är bra för vårt eget bästa.

Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill. Jag räknar med att återkomma till denna forskning i ett inlägg här på Ekonomistas inom kort.

Nationalekonomi rockar fett

Ska du jobba i helgen, men vill ha lite partystämning ändå?

 Ladda ner Demand / Supply

Skatter vi saknar I: Arvsskatten

Ett av förra mandatperiodens mest överraskande beslut var att avskaffa arvsskatten. Enligt ryktet fattades beslutet i strid rekommendationerna från finansens tjänstemän. Antagligen föll s-regeringen till föga för småföretagarintressen som ville underlätta överlämnandet av företagen till nästa generation.

Helt fel skäl, med andra ord.

Att låta nära släktingar ta över familjeföretaget har nämligen visat sig vara ett effektivt sätt att förstöra kapital. En studie av amerikanska företag dokumenterar hur aktiekursen sjunker när den tillträdande VDn är släkt med den avgående eller med någon av de större aktieägarna. Och marknaden reagerar rätt: efter att släkten tagit över presterar företagen betydligt sämre än då en utomstående VD rekryterats.

Nu är det inte slumpen som avgör vem som tar över ett företag. Kanske det är svårt att hitta en extern VD till företag på väg utför? Kanske familjen ställer upp när ingen annan är villig? Visst, det är möjligt. En smart analys av danska företag visar emellertid att det är betydligt vanligare att företag stannar inom familjen då grundarens förstfödda barn är en pojke snarare än en flicka. Då könet bestäms i naturens stora lotteri är beslutet att låta företaget gå i arv delvis slumpmässigt. Precis som i USA visar resultaten från Danmark att företagen går betydligt sämre när äldste sonen tagit över än då en VD utan familjeband anlitats.

Vad är det då som går snett? Jo, det verkar som om arvtagarna inte vet så mycket om moderna produktionsmetoder eller hur man systematiskt arbetar för att effektivisera verksamheten. Dessutom har de dålig koll på målstyrning och vet varken hur man ska rekrytera bra personal eller motivera sina anställda. Kort sagt, många av dem verkar inte vara några bra företagsledare.

Arvsskatten ledde till skatteplanering och skumma transaktioner, men dess avskaffande kommer att föra kostnader med sig. För medan företag må gå i arv, gäller detsamma inte nödvändigtvis förmågan att driva dem.

De högsta skatterna?

Tidigare i veckan uppmärksammades att Danmark har passerat Sverige som landet med världens högsta skattetryck. Påståendet verkar inte helt orimligt men trots visst sökande hittar jag inget direkt stöd – den offentliga statistiken verkar ännu peka ut Sverige som ledare i denna ”kamp” (uppmärksamma mig gärna på data som visar motsatsen!).

Men i sökandet stötte jag på OECD:s nya studie av löneskatter. Precis som tidigare ligger Sverige ganska långt från toppen i den ligan. Se figuren nedan som visar skattebördan för en genomsnittlig inkomsttagare (ensamstående utan barn):

Löneskatter