Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
Flera partier vill förbjuda eller begränsa vinster i sjukvården, skolorna, barnomsorgen och äldreomsorgen. Det är konstigt, av tre skäl. För det första vet vi att det är hur lätt som helst att bli av med vinsterna genom att jobba mindre effektivt; om ledningen organiserar arbetet dåligt, om personalen tar mycket ledigt, och om man slösar med material och lokaler blir vinsten noll. Men ineffektivitet kan väl inte vara ett mål i sig?
För det andra vet vi att det är väldigt lätt för företagen att gömma undan vinsterna. Många av de skandalföretag som nu är verksamma i välfärdssektorn redovisar faktiskt ingen vinst. I stället tillämpar det ett fiffigt system med internfakturering, och köper dyra tjänster från sina ägare, för att därigenom slussa bort vinsterna till något skatteparadis i Västindien eller på Kanalöarna. Ökad kreativitet i bokföringen kan väl inte vara ett mål i sig?
För det tredje är det konstigt att politikerna skjuter in sig på vinsten, och inte på kvaliteten i de utförda tjänsterna. Genom att ställa stenhårda kvalitetskrav på de företag som är verksamma i välfärdssektorn kan man ju pressa ner vinsterna – om det nu är låga vinster politikerna eftersträvar. Men egentligen borde ju den primära saken vara kvaliteten.
Då kanske någon säger att det är omöjligt att kontrollera kvalitet inom tjänstesektorn. Men det är inte sant. I industrin köper företagen hela tiden upp tjänster från privata utförare; det gäller städning, marknadsföring, personalutbildning och en massa andra tjänster. Och där är det ingen som påstår att det är omöjligt att kontrollera kvaliteten på de levererade tjänsterna. Tvärtom säger man omedelbart upp kontraktet med en leverantör som inte som inte håller kvalitetsmåttet, och hyr in en annan i stället. Om nu Volvo och Ericsson kan ställa hårda kvalitetskrav när de köper upp tjänster – varför kan då inte den offentliga sektorn göra det?
Är svaret att just den offentliga sektorn är oförmögen att handla upp tjänster och ställa kvalitetskrav? Det tycks ligga någonting i detta. Vi kan till exempel ofta läsa i tidningarna att Skolinspektionen har slarvat med inspektionen av privata (och kommunala?) skolor, och inte genomfört någon inspektion på flera år. Nu är naturligtvis Skolinspektionen bara ett exempel – det finns säkert andra statliga och kommunala myndigheter som också slarvar – men just de fallen vi läst om i tidningarna väcker en fråga: jobbar Skolinspektionen ineffektivt? Organiserar ledningen arbetet dåligt? Tar personalen mycket ledigt? Slösar man med material och lokaler? Skolinspektionen går naturligtvis med nollvinst – om det nu är det man eftersträvar. Men egentligen borde ju den primära saken vara kvaliteten på Skolinspektionens arbete.
Om statliga och kommunala myndigheter inte kan klara av kvalitetskraven när det gäller inspektion – då verkar det inte självklart att man ska lämna över själva produktionen av tjänsterna till staten och kommunerna. Eller är det så att Skolinspektionen och de andra inspektionsmyndigheterna faktiskt kan jobba effektivt – men hittills har inte politikerna ställt sådana krav på dem?
När får vi höra ett politiskt parti gå till val med löftet att ställa stenhårda kvalitetskrav på sjukvården, skolorna, barnomsorgen och äldreomsorgen?
Ekonomistas 
Har du hört talas om Socialdemokraterna? Ursäkta om det låter spydigt men kan du förklara varför du inte tror på deras lösningar med hårdare kvalitetskontroller?
“När får vi höra ett politiskt parti gå till val med löftet att ställa stenhårda kvalitetskrav på sjukvården, skolorna, barnomsorgen och äldreomsorgen?”
Du får ursäkta, men jag har faktiskt inte hört Socialdemokraterna säga detta. Däremot har jag otaliga gånger hört Stefan Löfven, på direkta frågor från intervjuare (om huruvida han vill förbjuda vinster i välfärden) svara ytterst mumlande och oklart. Om det är dessa oklara svar som du syftar på med “deras lösningar om hårdare kvalitetskontroller” så är det kanske inte så konstigt om jag inte uppfattat det sakliga innehållet.
Och igår hörde jag Åsa Romson intervjuas på radio. Som svar på samma fråga svarade även hon oklart om att hon kan acceptera måttliga vinster under förutsättning att de plöjs tillbaks i verksamheten. Är det också ett uttryck för “lösningar med hårdare kvalitetskontroller”?
Den enda som har talat klartext i intervjuerna är Jonas Sjöstedt. Han har sagt blankt nej till vinster i välfärden. Och inte ett ord om kvalitetskontroll. Eller har jag missat något även där?
Ursäkta om det låter spydigt, men det enda vi hör när Stefan Löfven talar är “det kommer vi att redogöra för efter valet”. Därför tror jag att det vore bättre om du kunde citera eller skicka en specifik länk till deras exakta formuleringar kring detta.
Men kan verkligen den offentliga sektorn ställa benhårda krav på kvaliteten? Kan verkligen den offentliga sektorn bara säga upp ett kontrakt med ett privat företag som driver en gymnasieskola? Kan de verkligen bara låta två eller tre årskurser stå på bar backe? Varenda gång någonting sådant händer läser vi det i tidningarna, och varenda gång är man orolig för att eleverna inte kan tillgodoräkna sig poäng eller ta de kurser de behöver på en annan skola. Eller att det ens finns plats i klassrummen. Jag tycker inte jämförelsen med Volvo som köper in städtjänster är relevant alls. Två helt olika situationer. Låter bara som typiskt “den offentliga sektorn är inte effektiv”-snack. Undrar när ekonomer ska sluta jobba med de skygglapparna och fokusera på sakfrågor istället.
Jag håller dock med om att man har skjutit in sig på vinsterna och inte kvaliteten, vilket är väldigt sorgligt. Samma anda verkar finnas även på kommunala skolor där det inte finns något tydligt bildningsideal. Eleverna behöver inte fokusera på prestation när det finns en miljon ursäkter att bara få G i matte. Kanske skulle externt rättade prov i alla ämnen kunna lägga mer fokus på prestation? Och lärarna kanske skulle få mer tid att ägna sig åt undervisning?
> Men kan verkligen den offentliga sektorn ställa benhårda krav på kvaliteten?
Det är klart att den kan. Och det är nödvändigt att ställa sådana krav oavsett om verksamheten genomförs av privata eller kommunala (eller statliga) företag. I själva verket blir jag förvånad över att folk säger att “man kan inte ställa krav på kvaliteten”. Det verkar så uppgivet på något vis.
> Kan verkligen den offentliga sektorn bara säga upp ett kontrakt med ett privat
> öretag som driver en gymnasieskola? Kan de verkligen bara låta två eller tre
> årskurser stå på bar backe?
Det är helt nödvändigt att verksamheten stängs ner om den inte uppfyller kvalitetskraven..Vad gäller vårdcentraler och barndaghem är det också lätt för kunderna att hitta andra vårdcentraler och daghem, åtminstone i tätorterna. I glesbygden är det svårare att hitta ersättare, men det verkar konstigt om argumentet att “det är svårt att hitta ersättare” ska leda till att dåliga vårdcentraler och daghem ska få fortsätta verksamheten – och det gäller naturligtvis oavsett om det rör sig om privata eller kommunala företag.
Vad gäller gymnasieskolor är det ännu svårare att hitta ersättare, åtminstone i glesbygden. Men detta är inte ett argument för att strunta i inspektioner. Snarare är det ett argument för att ha fler, och tätare, inspektioner – så att myndigheterna är väl förberedda om någon skola visar tidiga tecken på att slarva med kvaliteten.
Visst, det är klart att den offentliga sektorn alltid kan och måste ställa krav på kommunala och privata företag. Jag formulerade mig dåligt. Men huruvida dessa krav kan uppföljas tycker jag är en annan fråga. Jag siktade mer på kvalitetssäkring. För kommunala eller statliga skolor är det kanske lättare att säkra kvaliteten genom att föra dit ytterligare resurser. En privat skola, däremot, vad finns det för alternativ där? Man skulle ju kunna ge privata företag mer skattepengar om de sköter sig dåligt men det låter plötsligt ganska konstigt.
Tack för ett välbehövligt inlägg.
För att korrekt beskriva problemen med välfärdssektorn tycker jag att man bör vända på den problemformulering som oftast vänsterfalangerna har satt på agendan, nämligen “Vinster i välfärden”. Problemställningen bör ju snarare vara “Förlusterna i välfärden som de offentliga verksamheterna dras med”.
Varför går de offentliga välfärdsverksamheterna inte också med höga vinster? Enligt Ulla Andersson kan i och för sig ett företag endast gå med vinst om man antingen drar ned på kvalitet eller löner, eller både och. Sån tur var är det en nationalekonomisk falskhet som enkelt går att bemöta (men som av något outgrundligt skäl varken politiker eller debattörer har valt att bemöta). Men om vi för en sekund godtar Ulla Anderssons grundläggande förutsättning, att vinst skapas på bekostnad av konsumterna, ja då borde vi ju se sämre kvalitet i privata skolor/äldrehem och hemtjänstverksamheter. Är det så?
Nja, knappast om man ska tro forskningsläget så finns det inga entydiga kvalitetsskillnader mellan privat- och offentligt driven välfärd. Men är det då lönerna hos välfärdsarbetarna som pressas? Nja, inom skolan finns det inga entydiga löneskillnader mellan privat- och offentligt driven verksamhet, inom hemtjänstverksamhet har snarare privata företag högre löner i genomsnitt jämfört med de offentliga motsvarigheterna.
Varför ska skattebetalarna tollerera att de offentliga verksamheterna går i förlust, år ut och år in och endast kräver mer resurser, när de privata motsvarigheterna uppenbarligen lyckas gå med vinst (och stora dessutom) med likartade utfall?
Vill ni ta bort vinsterna: sänk skolpengen, sänk primärvårdsersättningen och äldravårdsersättningen men gör det också för de offentliga verksamheterna och låt dem inte korssubventionera sin verksamhet från andra områden.
Om ni vill behålla samma skolpeng, primärvård- och äldravårdsersättning, låt då de offentliga verksamheterna läggas ner och låt de privata aktörerna ta över (som uppenbarligen lyckas skapa vinst där de offentliga endast skapar underskott.)
Privata företag köper i regel sina tjänster, och kan därför ställa krav. Det offentliga upphandlar inte skoltjänster, och där valfrihetssystem införts heller inte vård och omsorg.
Det finns även i övrigt goda skäl att skilja på å ena sidan skola, å andra sidan omsorg. Men det vet Ekonomistas skribenter mer om.
Socialdemokraterna har ju flera gånger gått ut i debatten med att deras lösning på problemet med vinsterna är att ställa höga kvalitetskrav. Förstår inte riktigt hur du kunnat missa detta. Dessutom är väl Vänsterpartiet det enda partiet som föreslår ett avskaffande av vinster?
För socialdemokraterna se nedan
http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/nyheter/Nationella-kvalitetslagar-for-ordning-och-reda-i-valfarden/
http://www.mynewsdesk.com/se/blog_posts/s-staeller-sig-bakom-lov-med-skaerpta-kvalitetskrav-21264
Utmärkt material från Socialdemokraterna. Det har jag inte sett; jag har som de flesta väljare mest lyssnat på radio- och TV-intervjuer – och de är inte alls lika klara. Sedan får man hoppas att dessa kvalitetskrav verkligen prioriteras i den praktiska politiken, och inte bara är någonting finstilt som den insatte kan hitta långt inne i partidokumenten.
Vad gäller de vårdskandaler som har florerat här i Stockholm de senaste åren har jag inte hört någon politiker säga att de uppstått på grund av bristande kvalitetskontroll, utan bara att de uppstått på grund av vinstintresset. Det vore bra om kravet på kvalitet kunde lyftas fram ur partidokumenten och omsättas i verklig politik – båda bland majoriteten i Stadshuset (jag tror säkert att man kan hitta några moderat-dokument som talar om bättre kontroll också, om man letar tillräckligt noga) och bland oppositionen.
Vad gäller de fåtaliga och tydligen alltför summariska inspektioner av skandalskolor som vi läst om i tidningarna antar jag att Socialdemokraterna vill förbättra inspektionen även här? Men jag är säker på att man kan finna partidokument från Moderaterna som säger detsamma. Frågan är när Skolinspektionen ska få resurser att genomföra täta och tuffa inspektioner i stor skala. Det förekom inte före 2006, och inte efter heller.
Däremot är det naturligtvis glädjande att partierna i sina dokument åtminstone nämner kvalitetskrav – även om de inte får så stor roll i valrörelsen (som alltså mest handlar om vinstförbud).
Men varför behövs de överhvuudtaget annat än i undantagsfall (typ dementa patienter som inte har någon som talar för dem eller akutmottagningar)? Är folk helt oförmögna att gå till en annan läkare eller byta skola mellan läsåren om kvaliteten inte är adekvat? Och får de inte skylla sig själva om de är så slöa?
Problemet med en lagstiftad kvalitetsnorm är att den nivån tenderar att bli ett mål även om en viss organisation kunde med befintliga resurser leverera högre kvalitet (eller mer vinst). Parkinsons lag.
Varför skulle en gymnasist som får dålig undervisning, många håltimmar och höga betyg byta skola?
För att framtida högskolor eller arbetsgivare inte skulle acceptera betyg från en sådan skola
Gigantiskt informationsproblem. Hur vet eleven det när den väljer skola? Hur vet arbetsgivare och högskolor vad som gällde just när en elev gick på aktuell skola?
Varför det? Skolbyte sker med ungefär samma intervall som man byter bil (3-6 år) och bilägare har nog inga problem att välja vilken kvalitetsnivå de vill ha.
Det går ju dessutom att lösa rent avtalsmässigt “om KTH inte accepterar våra slutbetyg får du gå om sista året på vår bekostnad på en skola som KTH accepterar”. KTH bör väl rimligen också ha ett intresse av att kommunicera till potentiella studenter “Skolan XX är på vår bevakningslista pga tveksamma betygskriterier. Välj på egen risk.”
Invändning nummer ett är bara märklig. Det är givetvis sant att ineffektivitet kan äta upp all vinst, på ett rent teoretiskt plan, men hur pass realistiskt är ett sådant scenario? Finns det någon som helst empiri som talar för att ett förbud mot vinster skulle leda till ineffektiva verksamheter?
Den andra invändningen skjuter också förbi målet. Det är enkelt för vältjänstföretag idag att gömma undan vinster med hjälp av moderbolag utanför Sverige och konstruktioner såsom räntesnurror. Det är mindre enkelt om sådana möjligheter tas bort och om krav ställs på att hela verksamheten – inte bara det dotterbolag som driver säg äldreboenden – ska drivas utan vinst.
Diskussionen om kvalitetsutvärderingar är något mer rimlig, även om jag inte håller med. Det är inherent svårt att utvärdera ‘mjuka’ verksamheter såsom skola och omsorg – dels för att resultaten av arbetet ofta är svåra att kvantifiera, dels för att förlust av sådant som praktisk kunskap hos personal med lång erfarenhet är svårt att mäta och värdera. Man kan också fråga sig om det är rimligt att ha ett system där förmenta effektivitetsvinster i privata vinstdrivande verksamheter – effektivitetsvinster som ännu inte kunnat påvisas – också förutsätter en gigantisk kontrollapparat.
Slutligen är påståendet att företag “omedelbart upp kontraktet med en leverantör som inte som inte håller kvalitetsmåttet, och hyr in en annan i stället” helt enkelt inte sant. Dels för att ett byte av leverantör och en ny upphandling är en kostnad man helst slipper, men också för att det innebär en prestigeförlust i att erkänna att en har misslyckats med upphandlingen. SL:s upphandling av busstrafiken i Täby är ett lysande exempel, Stockholms stads val av Volvo IT som leverantör av IT-lösningar till kommunens skolor ett annat.
> SL:s upphandling av busstrafiken i Täby är ett lysande exempel, Stockholms stads
> val av Volvo IT som leverantör av IT-lösningar till kommunens skolor ett annat.
Jag skrev att privata företag (till skillnad från den offentliga sektorn) gör sig av med leverantörer som inte uppfyller kvalitetskraven. Dina “motexempel” är tagna från den offentliga sektorn. Det faktum att SL och Stockholms Stad har misslyckats med att göra sig av med dåliga leverantörer är alltså inte något motexempel på mitt påstående – snarare tvärtom.
De var mest de två tydliga exempel jag kom att tänka på, men jag ser inte riktigt hur din invändning är relevant. Menar du att de incitamentstrukturer jag beskriver inte finns i privat sektor? Att det inte ligger prestige i upphandlingar även för chefer i det privata näringslivet, och att kostnaden för byte av leverantör med ens blir noll när ägaren inte är stat kommun eller landsting?
Privat sektor är skyddat mot detta pga det ständiga omvandlingstrycket. Om det finns något i Ericsson kultur/processer/etc som gör att de lyckas sämre med upphandlingar än sina konkurrenter kommer de med tiden försvinna från marknaden. Det är alltså livsavgörande för dem att ha en ständig förbättringsprocess kring upphandling (och massa annat, tex utveckling, personalförsörjning osv). Inget av detta är tillämpligt på offentlig verksamhet. Med känt resultat.
> Invändning nummer ett är bara märklig. Det är givetvis sant att ineffektivitet
> kan äta upp all vinst, på ett rent teoretiskt plan, men hur pass realistiskt är ett
> sådant scenario? Finns det någon som helst empiri som talar för att ett förbud
> mot vinster skulle leda till ineffektiva verksamheter?
Det finns massor av verksamheter som är avsedda att gå med nollvinst, och som är ineffektiva. Man kan lättast hitta dem i den offentliga sektorn, där det inte finns samma kostnadspress som i den privata sektorn.
För att undvika misstolkningar: Jag påstår inte att alla offentliga byråkratier är ineffektiva. Och jag påstår inte heller att alla privatföretag är effektiva. Men utrymmet fölr ineffektivitet ökar om en potentiell vinstmarginal inte får tas ut i form av pengar, utan bara kan tas ut i form av ökad bekvämlighet för personalen (inklusive ledningen).
> Den andra invändningen skjuter också förbi målet. Det är enkelt för vältjänstföretag
> idag att gömma undan vinster med hjälp av moderbolag utanför Sverige och
> konstruktioner såsom räntesnurror. Det är mindre enkelt om sådana möjligheter tas
> bort och om krav ställs på att hela verksamheten – inte bara det dotterbolag som driver
> säg äldreboenden – ska drivas utan vinst.
Om du studerar de upplägg för skatteplanering som finns ute i verkligheten kommer du nog att bli förvånad över hur fiffiga de är.
Upphandlingar ja. Låt oss prata om upphandlingar.
Jag jobbade med IT-drift vid ett universitet innan jag doktorerade. Det var inte ovanligt att helt plötsligt hade vi ett par tre maskiner till i datorhallen som körde ett nytt system som vi skulle drifta och allt skedde helt utan förvarning på alla nivåer i driftsorganisationen (driftsorganisationen i vid bemärkelse, dvs inklusive systemutveckling, telefonväxlar, passerkortssystem och övriga funktioner man buntar ihop är nästan alltid <100 personer, så det är bara att gå in på högsta chefens kontor och fråga om man undrar något). Som förväntat var dessa system av sin natur dyra att köpa in, men eftersom möjligheten att faktiskt underhålla dem aldrig vägdes in vid inköp så var systemen ofantligt dyra att äga över tid pga underhållskostnaden.
Det första problemet var alltså att kostnaderna blev höga över tid för vi var aldrig inblandade i upphandlingsförfarandet. Det andra problemet var att de gånger vi var inblandade i upphandlingsförfarandet så valdes ofta ett system som var sämre i alla kategorier. De var dyrare i inköp, de interna utvärderingarna visade systemen var mindre funktionella än alternativen, osv. Det finns ekonomiska skäl att ha saker som fungerar (tidsvinster) och homogena datormiljöer (economy of scales), men det var inte den typen av system som i slutändan köptes in. Tyvärr hade jag aldrig någon insyn i hur man tolkade upphandlingsreglerna så de passade de beslut man sedan fattade. När besluten sedan var fattade och kontraktet skrivet så satt man med skägget i brevlådan och blev utpressade av leverantörer varvid kostnaderna skenade (jfr Försäkringskassans IT-haveri i miljardklassen med SAP. Försvarsmakten har gått på samma nit). Som en sidonotis så finner jag det fascinerande att organisationer (med samma upphandlare) går på samma trick med det finstilta om och om igen.
Att upphandlingar för en specifik organisation konsekvent fungerar dåligt inom vissa verksamhetsområden tror jag inte det är några större problem att påvisa om man slutar att fråga ansvariga chefer och inköpare och istället frågar de som faktiskt använder systemen.
Martin har redan påpekat att de direkta kostnaderna för att byta leverantör kan vara betydande. Prestigeförlusten är ytterligare något som bevarar det nuvarande tillståndet.
Mats, med tanke på att du är professor så har du säkerligen din beskärda del administrativa arbetsuppgifter. Du har antagligen köpt utrustning/tjänster som du tvingats upphandla och/eller sitter i en kommitté som på ett eller annat sätt berörs av upphandling/inköp/utvärdering.
Stockholms stads val av Volvo IT som leverantör tycker jag är dubbelt intressant. Det har varit flertalet nyhetsartiklar om hur dåligt systemen fungerar (där nivån är att eleverna inte hinner logga in under lektionen) och trots detta ger man förlängt förtroende genom att skriva ett nytt kontrakt. Det går inte skylla på okunskap hos beslutsfattarna just den gången åtminstone.
Hej Mats, jag tycker du ställer frågan om vinster i välfärden som om vi som säger nej vill hindra privata företag från att gå med vinst men förslagen handlar om att utesluta profitdrivna företagsformer från vård, omsorg och skola. Jag tycker de förslagen ska ses i ljuset av den diskussion som finns om varufiering (commodification) av tjänster och rättigheter, rätten till bostad, vård, skola, offentliga rummet. Denna varufiering har inneburit att vi i högre grad blivit konsumenter med högst varierande röster (dvs inkomster), i mindre medborgare med lika rösträtt och därmed rättigheter.
De verksamhetsformer som ligger närmast till hands, förutom sådana som drivs i offentlig regi, är kooperativ och aktiebolag med begränsad vinstutdelning, särskilt den senare en form som inte används särskilt mycket i Sverige och som skulle behöva stöd av det slag som gjort företagsformen populär i England.
När det gäller offentlig upphandling och beställarkompetens är du rätt ute, här finns det mycket att göra, och ett ganska färskt EU direktiv öppnar för att offentlig upphandling ska kunna inkludera krav som ligger i linje med beställarens/upphandlarens “policy orientation” (jag citerar ur minnet, direktivet kom tidigare i år). Det möjliggör att lägga in hållbarhetskrav, MR-krav, krav på jämställdhetsplan, miljöledningssystem, miljökonsekvenser etc, etc, en stor öppning som gör det möjligt att använda offentlig upphandling för verkliga ekonomisk omställning.
Kenneth Hermele, ekonom och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ
Kenneth, jag vet inte vilka studiecirklar du besöker men diskussionen om varufiering känns som taget från ett socialistiskt konvent på 70-talet. Är denna diskussion pågående eller är det något du tar för givet att resten av svenska folket diskuterar vid middagsborden?
I övrigt: att medborgarna ses som konsumenter istället för medborgare känns faktiskt odelat positivt. Jag har aldrig fått ens i närheten av en motsvarande service när jag har ansetts vara medborgare som när jag har setts som en konsument.
> När det gäller offentlig upphandling och beställarkompetens är du rätt ute, här finns
> det mycket att göra, och ett ganska färskt EU direktiv öppnar för att offentlig upphandling
> ska kunna inkludera krav som ligger i linje med beställarens/upphandlarens ”policy
> orientation” (jag citerar ur minnet, direktivet kom tidigare i år). Det möjliggör att lägga in
> hållbarhetskrav, MR-krav, krav på jämställdhetsplan, miljöledningssystem,
> miljökonsekvenser etc,
Det är en svår balansgång. Ett ökat utrymme för “mjuka” krav ökar möjligheterna för korruption och nepotism. Men att bara använda sig av “hårda”, mätbara krav ökar riskerna för att producenterna bara levererar det som kan mätas, och struntar i allt annat. Och det gäller för privata producenter såväl som för kommunala/statliga.
En bra kravspecifikation handlar om att hitta en bra balansgång mellan dessa svårförenliga vägar. Vad gäller de fall av skandaler inom välfärden som vi har läst om i tidningarna de senaste åren tycker jag dock inte att de kommunala huvudmännen, eller Solkinspektionen, ens har försökt. I alltför många fall har man struntat i att inspektera skolor och äldreboenden – med välkänt resultat.
Skolinspektionen planerar att sluta inspektera skolor som de bedömer att inte behöver inspekteras. Innebär det att skolinspektionen från och med nästa år tänker börja jobba effektivt, eller är det tvärtom så att Skolinspektionen framöver tänker börja jobba mer ineffektivt?
Vi borde nog ha en inspektion för skolinspektionen, så att kvaliteten i skolinspektionen kan garanteras. Och när vi väl har skolinspektionsinspektionen och dess kvalitetsregelverk på plats kan vi låta generaldirektören köpa loss myndigheten och plocka ut eventuella framtida överskott. Både kvalitet och effektivitet med samma skott.
Eller så accepterar vi att det finns verksamheter som till sin natur lämpar sig dåligt för att organiseras som pseudomarknader. Men då måste vi också lämna svepande argument som att det går att kontrollera kvalitet även inom tjänstesektorn därhän och istället fokusera på de villkor som gäller för just de verksamheter som diskuteras. Kanske finner vi då att alla delar av “välfärden” är lämpliga att organisera som kundvalssystem, kanske är det bäst med direktupphandling, kanske ska de drivas som myndigheter eller så kanske det visar sig att olika former är lämpliga i olika sektorer. Vem vet?
Det som dock står klart är att om den frågan ska kunna få ett kvalificerat svar så kommer det svaret förmodligen att dyka upp i en diskussion där nationalekonomer spelar en viktig roll, och då håller sig själva som ansvariga för att presentera och godta argument av hög kvalitet.
Tyvärr håller argumentationen i den här artikeln knappt bättre klass än argumenten i den genomsnittliga partipropagandan för ett förbud mot vinster i välfärden. Som representant för den allmänna samtalsinspektionen måste jag tyvärr underkänna artikeln. Min rekommendation till redaktörerna blir att hädanefter hänvisa liknande artiklar till dagspressens debatt- och insändarsidor.
Finland har ingen skolinspektion, men bättre skolor än Sverige.
Angående kvalitetsmål nan man väll rekommendera flera andra inlägg här på ekonomistas.
Mats: Två andra ffrågeställningar.
Hur mycket för utvärderingen av kvalitetskraven kosta, och hur mycket byråkrati kommer det kräva tror du?
Hur enkelt tror du det är för en kommun att stänga ner ett äldreboende eller gymnasieskola eftersom det är lite små missnöjda med verksamheten när de inte uppfyller ett kvalitetsmål?
> Mats: Två andra ffrågeställningar.
> Hur mycket för utvärderingen av kvalitetskraven kosta, och hur mycket byråkrati
> kommer det kräva tror du?
Rent principiellt ska kontrollen kosta exakt så mycket att värdet av en extra krona till kontrollmyndigheten (i form av ökad kvalitet i den verksamheten som ska kontrolleras) blir en krona. Det gamla vanliga marginalresonemanget, således.
Men det är ett abstrakt resonemang; vad det innebär i praktiken är naturligtvis svårt att säga. Det faktum att det är svårt att ge ett exkat svar innebär dock inte att vi ska ge upp, och säga att “kvalitetskontroll är så svårt och kostsamt att vi struntar i det”. Om man har den inställningen ska man nog i alla fall inte syssla med politik, eller jobba i offentlig sektor
.
> Hur enkelt tror du det är för en kommun att stänga ner ett äldreboende eller
> gymnasieskola eftersom det är lite små missnöjda med verksamheten när de inte
> uppfyller ett kvalitetsmål?
Det är kanske inte så lätt. Men det faktum att det ibland kan vara svårt att stänga ner dåliga verksamheter är inget argument för att strunta i kvaliteten.
Enligt min mening faller det yttersta ansvaret på att avkräva tillräcklig kvalitet på konsumenten, vare sig det gäller tv-apparater, restaurangmåltider eller konsumtion av välfärdstjänster. Ingen kommer att köpa tjänster av dessa bolag om inte tjänsten som produceras håller tillräckligt bra kvalitet. Mer konkurrens är konsumentens bästa skydd (och mekanism varigenom blufföretag försvinner från marknaden), och inte en förment effektiv kontroll utförd av diverse offentliga instanser. Förslaget att förbjuda vinster i välfärden är ett säkert kort till att fortsätta på den inslagna vägen med undermålig kvalitet och ineffektiv kontroll.
Men vem är konsument i skolvärlden? Föräldrar och barn som gör valet? De som utbetalar skolpengen? Det är en lite originell marknad när den som fattar beslutet (i detta fall föräldrar/elever) inte alls bidrar med egna pengar, utan per automatik för med sig någon annans pengar.
Den är väl inte konstigare om du får en värdecheck på Felix-produkter som kompensation för att du köpt en produkt som inte levde upp till förväntningarna. Du kastar ju inte bort en sådan värdecheck bara för att du fått den gratis? Normalt behandlar man väl den som vilken sedel som helst och försöker, inom de ramar den är begränsad, köpa något så värdefull som möjligt.
Den jämförelsen haltar grovt. Föräldrar och elever kan ha andra mål med skolgången än de som ställts upp av riksdagen. Det lär knappast vara aktuellt i fallet med felixprodukter. Det är inte svårt att tänka sig att det finns elever som föredrar skolor som ger minimalt med undervisning, men är väldigt generösa med betygen. Man kan ju tycka att det är OK att skattepengar används på ett sådant sätt. Jag delar dock inte den uppfattningen.
Och? Då får de ju det de efterfrågar. Det är väl inte konstigare än att någon som inte gillar rödbetor köper gurka för sin värdekupong.
Jo, men varför ska man elever/föräldrar få använda skattepengar till en form av utbildning som inte är lämpad för att åstadkomma det som skolans syfte är? Det är helt i sin ordning att spendera sina egna pengar bäst man vill, men skolpengen kommer ju från andra skattebetalare. Skatten för den tas ut för vissa syften, bland att så långt som möjligt höja kunskapsnivån i flera avseenden. Då är det problematiskt om elever/föräldrar kan välja alternativ som inte på ett godtagbart sätt uppfyller de avsedda syftena.
Din egentliga fråga är varför andra ska betala för något som borde betraktas som föräldraansvar.
Det kan man naturligtvis fråga sig, men det är verkligen inte särskilt sannolikt att Sverige inom en överskådlig framtid skulle överge principen om en skattefinansierad skola, där avgifter inte får tas ut. Givet denna förutsättning, är det ingen överraskning att staten har ett eller flera syften med skolväsendet. Då kvarstår att det är problematiskt om elever/föräldrar är de faktiska konsumenterna som gör valen, eftersom pengarna följer med oavsett om elever/föräldrar vill samma sak med skolgången som finansieras via skattsedeln.
Problemet du beskriver är marginellt. Kostnaden för individen är helt enkelt för hög för att mer än enstaka skulle få för sig att avsiktligt välja en undermålig utbildning (det förekommer väl säkert redan idag, tänk religiösa skolor).
Min tidigare kommentar försvann så jag gör ett nytt försök. Persson andra argument (det är väldigt lätt för företagen att gömma undan vinsterna … skatteparadis ….) lägger sig platt för skattesmitare och skatteparadis. Ett alternativ till att lägga oss platt är tuffare tag mot skatteparadis och att diskvalificera företag med skatteparadiskopplingar från att bedriva skattefinansierad välfärdsverksamhet i Sverige. Perssons slutkläm “Ökad kreativitet i bokföringen kan väl inte vara ett mål i sig?” är trams.
Jag vill nog säga att skolan är svårare än övriga välfärdsverksamheter att konkurrensutsätta och därför bör behandlas lite separat i denna diskussion. Detta för att ett skolbyte väldigt ofta är negativt för eleven (Jag tror t.o.m att bloggens Jonas Vlachos i ett inlägg hävdat att det är en av de saker som påverkar en elev mest negativt i fråga om resultat). Därmed sätts ju konkurrensen lite ur spel eftersom den bygger på att man byter leverantör om man inte är nöjd.
Med detta sagt så håller jag med i stort om att det pratas alldeles för lite om kvalitet och att det verkar finnas en uppfattning hos vänstern att det finns en kausal koppling mellan kvaliteten och finansieringsformen. Det tas för givet att bara vinstintresset försvinner så börjar man bry sig mer om att göra ett bra jobb. Jag har dock inte någonstans sett att denna kausalitet har påvisats utan egentligen verkar debatten baseras på enstaka fall, vilket knappast är en särskilt vetenskaplig metod. Det är säkert fler än jag som kommer ihåg att man, under tiden innan privata initiativ tilläts, kunde läsa om mängder av fall av vanvård inom den offentliga sektorn, vilket då skulle kunna ge en fingervisning, dock något anekdotisk, om att det inte finns en sådan koppling.
Jag skulle därför hellre se en politisk diskussion där kvaliteten stod i centrum och välkomnar den här typen av inlägg från aktörer som också, i någon mån, kan argumentera utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Oppositionens sätt att driva debatten upplever jag bara som oseriös och populistisk.
Vad skulle hända om vi förbjöd NCC och Skanska från att göra vinst när de bygger våra vägar? Skulle vägbeläggningen bli tjockare och vägarna rakare? Eller skulle de tidigare vinstpengarna bara bidra till en mer ineffektiv organisation?
Både tjänster som levereras i välfärden och vägbyggen är utövande av tjänster – skillnaden är att om den byggda vägen inte uppfyller de uppställda kvalitetskraven så utgår kännbara ekonomiska sanktioner. För välfärden finns inget fungerande system för kvalitetsutvärderingar och sanktioner.
Under vägbyggets gång självregleras kvaliteten eftersom det byggande företaget har lärt sig att det är billigare att rätta till fel löpande än att bygga om hela vägen och betala saftiga böter när projektet är slutfört.
Exakt samma sak gäller naturligtvis i välfärden och det är därför “förbud mot vinster i välfärden” inte kan underbyggas med empiri – att det skulle bli högre kvalitet när moroten för att göra ett bra jobb försvinner är helt obelagt och hypotesen låter inte ens rimlig.
Jepp, exakt samma sak gäller naturligtvis i välfärden.
Nu vet jag inte om anläggningsbygge är ett bra exempel på effektiv bransch, men det borde ändå vara hög tid för dem som menar att vinstdrivande skolor är samhällsnyttiga att snart lansera den där kvalitetsutvärderingsmodellen man menar är lösningen. Akademiker och allt fler politiker verkar ha svårt att hitta den och därför vara skeptiska till vinstintressen i skolan, så de på andra sidan kanske skulle dra sitt strå till stacken innan det är för sent?
Alla de som driver tesen om vägbyggen etc etc kan med fördel googla asfaltkartellen. All upphandling är alltid ett riskmoment, även om det går att utvärdera resultatet hyfsat enkelt.
“Om nu Volvo och Ericsson kan ställa hårda kvalitetskrav när de köper upp tjänster – varför kan då inte den offentliga sektorn göra det?”
Ett problem i kommuner och landsting är att dessa inte har samma verktyg som industrin när det gäller att hantera komplexa tjänster så som vård, skola och omsorg.
När det gäller upphandlade tjänster så måste offentliga upphandlare följa Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Tyvärr ger den vissa begränsningar vad gäller hanterande av komplexa tjänster, på så sätt att den inte möjliggör att man bygger upp en relation med den man köper tjänsten ifrån.
När industrin köper komplexa tjänster så är det just genom att bygga upp relationer med det företag man köper tjänsten ifrån. Typiskt sätt går det till så att man först tecknar ett mindre kontrakt och är man nöjd med resultatet så tecknar man successivt fler eller större kontrakt. Missköter sig däremot företaget så väljer man inte bara att avsluta eventuella kontrakt, man väljer också att inte i fortsättningen ha med företaget att göra.
Inom det offentliga är båda dessa ageranden inte tillåtna enligt LOU. Ett företag som skött sig bra, kan inte belönas med ett nytt kontrakt. Och ett företag som misskött sig kan inte bestraffas med att inte låta dem vara med i fler upphandlingar. Detta gör att lagen faktiskt tvingar kommuner och landsting att vara sämre på att upphandla än vad exempelvis Volvo eller Ericsson kan vara.
Dessutom, vad värre är, inom skolan så får inte kommunen ställa några krav alls. De är inte upphandlare, utan de får bara betala. Det är skolinspektionen som godkänner om en skola får starta och så länge de inte är så erbarmligt dåliga att de stängs av skolinspektionen (en rätt lång process) så får inte kommunen vägra att ge skolan pengar.
Så kontentan av detta är att kommuner och landsting har svårt att ställa krav på just komplexa tjänster, eftersom lagen inte tillåter dem att göra det på ett effektivt sätt.
I princip är det som du säger: det är svårt att ställa tydliga kvalitetskrav när man ska upphandla komplexa tjänster. I praktiken verkar det dock som om myndigheterna har gett upp, och inte ställer några krav alls. Idag sändes det här radioprogrammet i P1, om hur Skolinspektionen missköter sin granskning:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/425283?programid=1316&playepisode=425283
Jag påstår inte att myndigheterna ska komma med något slags ideal kvalitetskontroll. Allt jag begär är att politikerna ska kräva av myndigheterna, att de ska komma med ett minimum av kontroll. Tyvärr tycks inte så vara fallet.
Mats, vad jag förstår bygger ditt resonemang på upphandling. Vad säger du om invändningen att det offentliga inte upphandlar skola och tjänster inom valfrihetssystem?
Mats, skulle gärna läsa din kommentarer på på Bo Rothsteins artikel nedan och forskningen han hänvisar till. För er som inte orkar läsa så är Bo:s poäng att vissa tjänster – tex omsorg – helt enkelt inte lämpar sig att driva i privat regi medan exempelvis städning passar utmärkt att privatiseras
http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-forskare-har-varnat-for-vinstdriven-vard/‘
Tack på förhand.
Bra och instruktiv artikel om svårigheterna att upphandla bra vård. Men bara för att det är svårt behöver det inte vara omöjligt.
Det går knappast att i ett kontrakt specificera alla de fall som kan uppstå på en privat vårdcentral eller ett privat äldreboende. Däremot ska man naturligtvis försöka specificerara kvaliteten så långt det går. Därutöver borde man kunna ha en s.k. portalparagraf, som säger att utföraren förbinder sig att leverera ett “bra boende”, präglat av “omsorg om, och respekt för, de boende”, eller liknande. Nå, hur kontrollerar man sedan om den så luddig paragraf verkligen blir uppfylld? Det handlar ju om kontraktets “anda” och inte om dess bokstav.
Observera att denna luddiga paragraf bara ska träda i kraft när de andra, “hårda” paragraferna har visat sig otillräckliga. Och om en utförare utnyttjar en lucka bland de hårda paragraferna för att systematiskt missköta sitt uppdrag så är nog detta ganska tydligt. Men skulle det ske, så finns det flera steg.
Det första steget är naturligtvis att beställaren har professionell kunskap om tjänsten. Det tycks vara detta som har saknats i de fall vi har fått läsa om i tidningarna. Det verkar inte kommunerna ha haft en susning om hur en vårdcentral eller ett äldreboende fungerar.
Fär det andra finns det, om beställaren har professionell kunskap om tjänsten, men parterna inte är överens om kvaliteten, en möjlighet till skiljeförfarnde. Detta innebär att parterna inte går till domstol med sin tvist, utan låter en tredje part göra en informell bedömning av huruvida leverantören har uppfyllt kravet på “bra boende” etc. Det finns många sådana skiljeförfaranden i näringslivet, där parterna enas om en betrodd jurist som får göra en bedömning, en jurist vars uppfattning om kontraktets “anda” bägge parterna anser sig kunna lita på.
För det tredje finns alltid hotet om en fullskalig rättslig tvist, om leverantören framhärdar och anser att vården varit “god” medan kommunen anser motsatsen – och leverantören inte accepterar skiljemannens utslag. En sådan tvist är helt förödande för leverantörens framtida affärsverksamhet. Alla framtida beställare kommer att minnas, att företaget X var indraget i en sådan tvist, och släktingarna till alla som bor på äldreboenden som drivs av företaget X kommer att dra öronen åt sig. Varje seriös leverantör av tjänster kommer därför att göra allt för att undvika en sådan situation – även om inte varje detalj har reglerats specifikt i kontraktet.
Nå, finns det inga nackldelar med ett sådant kontrakt? Jo, det fungerar förmodligen bara när kommunen har att göra med relativt stora företag, som har sitt långsiktiga rykte att tänka på. Nya småföretag skulle kunna utnyttja situationen med det oklara kontraktet, och sedan strunta i att ryktet är förstört. Därför måste man när man skriver kontraktet göra en bedömning av företagets långsiktighet, och en sådan bedömning är i viss mån subjektiv. Men sådana bedömningar gör alltid, i offentlig sektor liksom i det privata näringslivet. jag skulle t.ex. inte kunna få ett kontrakt om att bygga ut Arlanda Flygplats, helt enkelt därför att beställaren (helt korrekt) skulle göra den subjektiva bedömningen att jag inte klarar av en sådan verksamhet.
Därför kommer en sådan kontraktstruktur att gynna väletablerade, långsiktiga företag som är angelägna om sitt rykte. I viss mån hämmar dettta konkurrensen. Men det är en nackdel man får acceptera. Det är omöjligt att få ett perfekt fungerande system, oavsett om det handlar om privata eller kommunala producenter som levererar tjänsten. Därför får man i praktiken nöja sig med imperfekta system, där det handlar om att minimera felaktigheterna. Men detta är inget argument för att man ska strunta i att göra kvalitetsbedömningar över huvud taget. Beställarna måste helt enkelt bli tuffare, och visa att man inte accepterar slarv och dålig kvalitet.
Mats, du kan inte se ett principiellt problem med att delegera myndighetsutövning, dvs betygssättning, till privata aktörer som har ekonomiska incitament för att ge eleverna så höga betyg som möjligt?Därtill, det finns positiva externaliteter i den meningen att duktiga elever lyfter resultatet för mindre duktiga (kamrateffekter) samtidigt som privata aktörer har incitament att undvika svaga elever t ex genom att erbjuda sämre stöd i form av speciallärare, lägre lärartäthet, mer självstudier osv. Om elevernas/föräldrarnas val får styra kan detta leda till ett sämre utfall för samhället som helhet. Den lösning som S nu verkar vara inne på, nämligen att reglera lärartäthet hårdare skapar risk för en annan effektivitetsförlust, nämligen för hög lärartäthet på skolor där det faktiskt inte behövs.
> Mats, du kan inte se ett principiellt problem med att delegera myndighetsutövning,
> dvs betygssättning, till privata aktörer som har ekonomiska incitament för att ge
> eleverna så höga betyg som möjligt?
Jovisst. Privatiseringar är mycket svårare när det gäller skolan än när det gäller barndaghem, vårdcentraler och äldreboende. Och här på universitetet (som inte är privatiserat) kan vi se hur institutionerna släpper igenom alltfler studenter med dåliga kunskaper, bara för att öka genomströmningen. Men just problemet med betygen kan ju lösas med centrala prov.
Ivy Leauge är privata, har aldrig genererat några vinster till sina ägare och bedriver undervisning och forskning i världsklass.
Låt tusen blommor blomma.
Google är ett väldigt lönsamt aktiebolag och bedriver forskning i världsklass.EF är lönsamt och, vad det verkar, bedriver utmärkt undervisning.