Så här ett litet tag efter övergången till sommartid är det intressant att ägna klockorna på arbetsplatser och institutioner lite extra uppmärksamhet. På sina håll tar det lång tid att justera fram klockorna den timme vi förlorat och detsamma brukar gälla när denna timme under hösten betalas åter. Min gissning är att den tid det tar att ställa om klockorna är en hyfsat bra indikator på allt möjligt kvalitetsarbete som bedrivs på platsen i fråga. Finns det rutiner och en tydlig ansvarsfördelning går det snabbt, annars kan man få vänta länge. Ibland ända tills dess att vintertiden återinträder.
Får däremot någon för sig att börja använda tiden för klockjustering som ett kvalitetsmått när verksamheten utvärderas skulle emellertid klockorna snabbt förlora sitt värde som kvalitetsindikator. Någon skulle omgående få som uppgift att ställa om klockorna till sommartid men detta skulle inte längre avspegla kvalitetsarbetet i stort.
Det hela är ett exempel på Campbells lag som säger att ju viktigare en kvantitativ indikator blir för det samhälleliga beslutsfattandet, desto mer korrumperad kommer indikatorn att bli och desto sämre kommer den att avspegla de processer den egentligen är tänkt att fånga. Denna enkla med djupa insikt ligger bakom TV-serien The Wire som är uppbyggd kring problematiken med målstyrning av offentligfinansierad verksamhet.
Problemet, som diskuteras i Holmström och Milgroms klassiska artikel om multitasking, är i viss mån olösligt och absolut inte begränsat till offentlig verksamhet. Det är dock värt att tänka på när det blir allt vanligare att sätta sin tilltro till att hårdare kvalitetsregleringar och mer utvärdering kan lösa kvalitetsproblem i olika verksamheter. Risken finns ju alltid att det enda som uppnås är att klockorna snabbare visar rätt tid. Bra, men i de flesta sammanhang av marginellt värde.
Ekonomistas 
En psykologiprofessor I Kalifornien har studerat tidsuppfattningen i olika länder och stater i USA.
Hade hade tre kriterier i sin forskning. Hur exakt de offentliga klockornas gick i trakten, hur snabbt ett standardiserat postärende kunde utföras och hur snabbt människor i snitt gick i ortens centrum. Han fann i stort att de tre kriterierna korrelerade högt. Mest exakt tidsuppfattning fann han på USA:s östkust, medan det i Kalifornien gick sämre. Allra sämst och långsammast var det dock i italienska
städer. Levine, som han heter, skrev en bok om allt detta betitlad “Geography of Time”.
Här är en annan professor från Kalifornien med liknande observationer, Victor Davis Hanson:
http://www.nationalreview.com/articles/301356/culture-still-matters-victor-davis-hanson
Jag ska slå upp Levine. Tack. Hansons “Carnage and Culture” är en modern klassiker.
Intressant och relevant med anledning av skoldebatten. Men också någonting som båda sidor kan använda som tillhygge:
* Campbells lag säger att det aldrig kommer att vara möjligt att kvalitetssäkra privata skolor tillräckligt väl. Därför fungerar inte den driftsformen.
* Campbells lag säger att offentliga sektorn aldrig kommer att kunna kvalitetssäkra skolor tillräckligt bra. Bara med en fri marknad kommer de bra skolorna att frodas och de dåliga att tvingas att förbättra sig eller lägga ner.
Det är rätt tydligt att de felsta i debatten finner det ena av argumenten självklart korrekt och det andra helt enkelt fel, utan att närmare motivering krävs.
F.ö. är sommartid politik när den är som allra, allra sämst. Ett enkelt beslut som viasr på “handlingskraft”, men som kostar miljarder vid varje växling. Dessa miljarder är dock fördelade på massor med människor och organisationer, så det finns inte ekonomiska incitament att driva frågan om förändring särskilt hårt.
Micke: Men det är väl en helt annan sak om det är föräldrarna som betalar eller om det sker via skatten…?
Kan bara stödja konstaterandet om sommartid som politik när den är som allra sämst. Jag bryr mig inte om vi har vintertid eller sommartid hela året runt, bara vi skulle slippa tidsomställningen. Men t.o.m. som forskningsfråga verkar den vara relativt ointressant, jag har bara sett några få nationalekonomiska artiklar under åren som har behandlat frågan (de flesta som jag har sett drog slutsatsen att det var en kostsam politik utan nytta, men mitt urval av studier kan vara biased p.g.a. personlig övertygelse).
Micke: En annan tolkning:
Campbells lag säger att på en fri marknad kommer de skolorna att frodas som mest anpassar sig till korrupta kvalitetsmått som är det enda sättet elever/föräldrar kan analysera skolan, på medan skolor som fokuserar på andra faktorer går under.
Den visar ju på svårigheten att göra utvärdera alternativ val oavsett om du är konsument eller finansierar verksamheten.
Att Campbells lag kan användas oavsett sida i debatten är naturligtvis sant, men jag är inte riktigt med på “korrupta kvalitetsmått som är det enda sättet elever/föräldrar kan analysera skolan på”.
Det är utomordentligt möjligt att som förälder avgöra om ens barn lär sig någonting i skolan och agera därefter. Båda mina barn har bytt skola, och i båda fallen har den nya skolan varit radikalt mycket bättre.
Det är naturligtvis så att det kan vara svårt att avgöra kvaliteten på en skola innan barnen börjat där, och det är förenat med vissa omställningskostnader att byta skola. Men det är fantastiskt bra och viktigt att möjligheten finns! Alternativet är ju att tvinga barnen att gå kvar i en usel skola, och hur någon kan tycka att det är bra övergår mitt förstånd. Jag antar att argumentet då är i stil med “lite mobbing har ju ingen dött av. Utom i de fall där någon faktiskt gjort det, men det är ganska ovanligt på det hela taget.” Vilket objektivt sett är sant men kanske inte helt empatiskt.
En profesionell skolinspektör bör väll ändå bara bättre på att bedömma kvaliteten än en förälder med betydligt mindre information? Huvudpoängen jag försöker göra är väll bara att aktörerna på en marknad ställs för samma informationsproblem som en byråkrati i att utvärdera vad som är bra och dåligt.
Som jag nämnde ovan är det utomordentligt enkelt för föräldrar att bedöma kvaliteten på barnens skola. Man ser ju varje dag hur mycket eller lite barnen lär sig. Jag finner det häpnadsväckande naivt att tro att en byråkrat skulle kunna gör den bedömningen bättre. (Byråkraten kan naturligtvis ge en bedömning kring flera olika skolor på ett bättre sätt, men mina, liksom alla andras barn, går bara i en skola åt gången.)
Sen kan det vara på plats att påpeka att det i låg- och mellanstadiet spelar rätt liten roll hur bra skolan som sådan är, och en väldigt stor roll hur bra läraren är. Det är betydligt bättre att ha en bra lärare i en dålig skola än att ha en dålig lärare i en bra skola. Och centralbyråkraterna försöker ju inte ens bedöma kvaliteten på enskilda lärare, så de missar ju fullständigt vad som är mest relevant för enskilda barn.
Det är retoriskt vanligt att säga “familjen vet bättre än byråkraten”. Så kan det vara men det är inte säkert. En annan aspekt är dock att man också skulle kunna uttrycka skolvalet som frågan om familjen vet bättre än läraren och skolledningen om hur undervisningen bör bedrivas. För det är det konkurrensen också leder till: det stärker föräldrarnas inflytande relativt professionen. Så uttryckt blir det mindre retoriskt klatschigt att säga att föräldrarna vet bäst även om så naturligtvis kan vara fallet.
Klatschigheten i retoriken kan diskuteras, men jag tror att vi ska vara försiktiga med att anta att byråkraterna vet bättre än föräldrarna. Jag tror inte att kausaliteten är “föräldrar lägger sig i, och därför har skolan kapsejsat”, utan snarare att den går åt andra hållet.
För att (anekdotiskt, men ändå) beskriva situationen kommer här ett autentiskt veckobrev jag fått från den person som tidigare undervisade mitt barn i svenska. Jag har tagit bort formateringar och namn, men lita på att det var en skön blandning av kursiv stil, olika typsnitt, storlekar och lite fetstil här och där.
—
VECKOBREV
Ett veckobrev kommer idag istället då datatekniker håller på att installera ett
helt nytt nätverk på skolan så har vi haft svårt att bara starta våra datorer och
att skicka mejl.
Lite om skolsituationen den fungerar bättre och bättre. Barnen jobbar på och
lär sig kunskaper varje dag. Vissa dagar är kanon och vissa dagar mindre bra.
Måndagarna är de tuffaste dagarna då har barnen 3 EP-ämnen och sedan är
det ju måndagar som isig kan vara tuffa.
Resurser i klassen. “Namn 1” vår speciallärare är tre tillfällen i veckan och “Namn 2”
som är resurs på skolan är en helförmiddag och en 50 minuters lektion.
Nu har många barn haft sina ”elevledda utvecklingssamtal”. Vi är riktigt
imponerade var de är duktiga. Dessa veckor innan samtalen när de har
förberett sitt samtal så har de utvecklats mycket och de har även fått en insikt
i sitt eget lärande.
Vi har arbetat med;
matematik
engelska
svenska läsa – rättstavning – lång och kort vokal
Hälsingland
FN-dagen (imorgon)
Med Vänlig Hälsning “Namn 3”
—
Den här personen är bevisligen godkänd av byråkrater och bevisligen underkänd av föräldrar (sex barn har lämnat klassen under pågående läsår).
Det vi pratar om här är inte föräldrar som har en annan uppfattning rörande detaljer i pedagogiken. Det vi pratar om är personer som helt enkelt inte duger som lärare, alldeles oavsett pedagogik. Här gör det fria skolvalet att barnen har en chans att komma bort från de värsta lärarna.
Micke: Det tar nog ändå minst ett år för en förälder att utvärdera (väldigt subjektivt) hur bra skolan är för sitt barn. En förälder med sitt första barn saknar också helt referenspunkter till alternativen. Att föräldern ska kunna isolera faktorer som sitt barns begåvning, skolans kvalitet, lärarens kvalitet, alternativtskolans kvalitet, och den hypotetiska alternativläraren (som dessutom även med perfekt information om skolan är en stor okänd faktor), samt hur bra barnet passar pedagogiskt i skolan/alternativskolan, verkar väldigt optimistiskt.
Det verkar inte realistiskt att förvänta sig att föräldrar ska rösta med fötterna och byta skola för barnet i någon högre omfattning (vilket också inte sker). Kvar så återstår mest för föräldern att förlita sig på kvalitetsmått innan den gör skolvalet, precis som en professionell byråkrat gör.
Säg att föräldern bestämmer sig för att skolan inte håller måttet, vad ska den då göra, byta skola ett år in i högstadiet eller gymnasiet? Bortsett från att det är praktiskt komplicerat är det en väldigt stor ‘social transaktionskostnad’ för barnet, samt sannolikt att påverka kunskapsinlärningen negativt.
Jag håller inte med om att “det utomordentligt enkelt för föräldrar att bedöma kvaliteten på barnens skola”.
En mindre kommentar, själva förekomsten av ett så detaljerat veckobrev till föräldrarna tyder väll på ett väldigt stort föräldrainflytande jämfört med för 30-år sedan.
Fast om professionen inte på ett pedagogiskt övertygande sätt kan förklara för föräldrarna varför deras metodval är det bästa är de trots allt kanske inte så pedagogiska och skickliga lärare som de tror.
För övrigt gick jag i en klass med mycket mobbning och annat (fast på en skola som allmänt ansågs som bra) och det var omöjligt för mina föräldrar att flytta mig till en annan kommunal skola varpå jag istället blev skickad till Carlssons Skola/Enskilda Gymnasiet som på den tiden, innan skolpengen och annat, var helt avgiftsfinansierade. Den som vill avskaffa fria skolvalet tar ett stort ansvar ur ett mobbningsperspektiv – något som verkar mer eller mindre bortglömt i diskussionen.
Martin: Förstår inte vad du pratar om? Det tar väl högst några veckor innan man ser om ett barn trivs i en klass och tycker det är roligt (nåja) att göra läxor etc. Men det är klart, väljer man att blunda kan det ta hur lång tid som helst.
Ta en dag ledigt och sitt med i klassen och se hur det fungerar.
För många föräldrar är det nog hyggligt enkelt att åtminstone sortera bort skolor och lärare som är riktigt dåliga. Men för många andra är det betydligt svårare, vilket leder till en tråkig segregation. Ta Mickes exempel från ovan. Alla som läser här kan se bekymret med det veckobrevet men alla är inte som vi som läser här, exempelvis läraren som skrev veckobrevet. För mig är det här inte på något vis ett avgörande argument mot fritt skolval, men det är en komplikation som behöver hanteras. Det finns ju initiativ som ska underlätta skolvalet men vad jag förstår handlar de i stort sett om att aggregera och tillgängliggöra mått på skolkvalitet snarare än att stärka kompetensen hos föräldrarna som står inför valet. Jag undrar om inte det vore en parallell väg att gå.
Jag vet ju att lg förespråkar att höja incitamenten för föräldrarna i syfte att den vägen få dem att göra bättre skolval. Det är jag inte heller helt främmande för. För många föräldrar är nog incitamenten redan nog höga eller möjligen onödigt höga medan de för andra är allt för låga. Att hitta komplementära incitament som mer eller mindre kvittar för de som redan bryr sig men som funkar för dem som inte bryr sig vore bra.
En tanke bara vore rätt till säg en halvdags eller heldags betald utbildning i att välja skola. För den som redan funderar på saken gör det nog inte vare sig från eller till men för föräldrar “i utanförskap” kan pengarna vara attraktiva och utbildningen i den omfattningen säkert göra avsevärd skillnad båda vad det gäller att faktiskt göra ett val och att göra det valet bättre. Tänker man på en kostnad kring 1000-1500 kr per elev är det en märkbar men ändå liten del av vad skolgången de sedan ska besluta om kostar.
Det bör väl nämnas att det rör sig om lättmätta indirekta indikatorer. Om en indikator är svår att mäta brukar den falla i glömska för att den inte är användbar för styrning. Om den är direkt finns inget utrymme för skadliga genvägar.
Vilket uppgivet skitsnack. Vi kan inte ständigt låta verkligheten stå i vägen för visionen. Lyssna istället till vad Stefan Löfven har att säga om saken! (Här i senaste numret av fackförbundstidningen Lärarnas tidning.)
(Reportern) Enligt forskare från IFAU, institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, är det svårt att hitta rätt mått på kvalitet i välfärden och det krävs en enorm kontrollapparat för att följa upp hur kvalitetskrav efterlevs.
Vad säger du om det?
(Stefan Löfven) – Vi vill använda professionen och forskningen till att formulera vad som är viktigt. Och det finns myndigheter som Skolverket och Socialstyrelsen som gör uppföljningar redan i dag, gissar jag. Det kan inte vara omöjligt att få dem att fungera i den här riktningen.
Så ska en slipsten dras.
Var det där ironi?
Ordentligt dåligt framskriven, har mina kollegor som också följer ekonomistas sagt.
Jag antar att det bara är i mitt huvud Löfven (och mer eller mindre resten av rikspolitiken från honom och högerut) helt ignorerar svårigheterna med kvalitetsmått av olika slag. Har man sett det inifrån blir man bara förbannad och uppgiven. Delen av den grundskola där just jag jobbar just nu håller usel kvalitet och vi blev rätt nyligen inspekterade av skolinspektionen. De hade just inget vettigt att säga överhuvudtaget utan tycker att det hela är rätt okej men att vi behöver jobba mer med elevinflytande. Och det behöver vi väl säkert men vi skulle kunna börja med att ge eleverna mer än 80% av deras garanterade undervisningstid och minska antalet lärarbyten under högstadietiden till säg ett eller två per ämne istället för det dubbla. Se där, två kvalitetsmått från professionen som Löfven kan be någon börja mäta men även om det vore bättre att den nya “vassa” skolinspektionen frågade om sådant än om de lät bli är mitt förtroende för att det vore ett klokt sätt att driva förbättring i skolan noll och intet.
Folk bekymrar sig över likvärdigheten och kvaliteten hos grundskolebetyg och det är väl fint och bra men jag törs lova att likvärdigheten och kvaliteten i skolinspektionens rapporter är ett löjligt mycket större styrproblem än grundskolebetygen.