Problem på bostadsmarknaden ingen ursäkt för Ingves att missa inflationsmålet

English translation.

I en stort upplagd intervju i DN den 3 januari oroar sig riksbankschefen Stefan Ingves som vanligt för hushållens skulder och föreslår nu en bred kommission för att reformera bostadsmarknaden. För Riksbankens del menar Stefan Ingves att en bättre fungerande bostadsmarknad skulle ta bort ett bekymmer som i dag lägger börda på penningpolitiken. Då ökar utrymmet att ännu tydligare inrikta räntebesluten på att ”i någorlunda närtid” nå inflationsmålet, menar han. Men är problemen på bostadsmarknaden en ursäkt för att missa inflationsmålet?

Stefan Ingves tar alltså för givet att risker förenade med hushållens skuldsättning och förhållandena på bostadsmarknaden motiverar en stram penningpolitik med högre styrränta, ”leaning against the wind”, trots att denna leder till en inflation långt under målet och en arbetslöshet högt över en långsiktigt hållbar nivå. Men detta förutsätter att en högre styrränta verkligen kan märkbart minska sådana risker och att denna minskning är värd kostnaden i form av för låg inflation och för hög arbetslöshet. Detta kan som bekant ifrågasättas. I själva verket tycks Riksbankens ”leaning against the wind” [luta sig mot vinden] vara kontraproduktivt som ett sätt att begränsa hushållens skuldsättning.

Ingves tycks mena att hushållens skulder är ett skäl till att skjuta under inflationsmålet. Men vid en närmare granskning är hushållens skulder ytterligare ett skäl för Riksbanken att uppfylla inflationsmålet. Det beror på att hushållen förväntar sig en inflation ungefär på målet. Om då inflationen tillåts falla under målet drabbas hushållen av en oväntad och oönskad kapitalförlust i form av högre reala skulder, jämfört med om inflationen hade hållits på målet. För närvarande är denna kapitalförlust avsevärd, t.ex. 40 000 kr för varje miljon kronor som lånades hösten 2011 och 80 000 kr för varje miljon kronor som lånades våren 2003. Kapitalförlusten medför också en oväntad och oönskad ökning av hushållens belåningsgrad och minskning av deras nettoförmögenhet, och hushållens motståndskraft mot störningar blir således lägre, jämfört med om inflationen hade varit 2 procent.

Det finns stora strukturella problem på den svenska bostadsmarknaden som behöver lösas, men dessa problem är ingen ursäkt för Riksbankens strama penningpolitik.

Comments

  1. lg skriver says:

    Något av en sidofråga, men den borde ändå vara intressant att svara på: varför kritiserar inte regeringen i allmänhet och Anders Borg i synnerhet, riksbanken för den, enligt dig, strama penningpolitiken? Alla regeringar vill bli omvalda och (onödigt) hög arbetslöshet är ju ett säkert sätt att minimera risken för omval.

    Borde ju gå att kritisera RB för att de inte uppnår sitt mål, om det av konstitutionella skäl skulle vara känsliga att klaga mer specifikt på räntenivån.

    • Jag är själv förvånad över att inte regering och riksdag kritiserar Riksbanken mer när den dels missar inflationsmålet, dels motarbetar regering och riksdags viktigaste ekonomisk-politiska mål, full sysselsättning. Finansutskottet är det utskott i regeringen som skall utvärdera Riksbankens verksamhet och måluppfyllelse. Riksbankens oberoende syftar till att den mer effektivt och bättre skall kunna uppnå de lagstagade målen, och ska rimligtvis inte utnyttjas för att avvika från målen. Förbudet att ge instruktioner till Riksbanken måste tolkas som att Riksbanken inte ska instrueras att sätta en viss räntenivå, men det kan inte hindra att Riksbankens måluppfyllelse kan granskas.

  2. lg skriver says:

    Tycker iofs du missar en poäng i Ingves resonemang, att för höga skuldnivåer gör att hela den ekonomiska politiken blir inriktad på att minimera riskerna för problem hos låntagarna. En stram penningpolitik kanske kortsiktigt höjer skulderna men signaleringsvärdet på 5-10 (eller mer) års sikt kan kanske innebära att inställningen till lån förändras.

    • Den ”skuldhysteri” som man kan tala om har ju huvudsakligen drivits fram av Riksbanken (trots att oron för skulderna har mycket liten saklig grund). Jag tycker inte det är riktigt att säga att hela den ekonomiska politiken kommit att bli intriktad på skulderna, även om Riksbanken tycks önska detta.

  3. Göran says:

    Hej! Jag undrar hur och i vilken mån 2% inflation påverkar hushållens beteende. Skulle den ”amortering” inflationen leder till resultera i att hushållen ökar sin konsumtionen? Om nu Ingves har rätt i sin oro för hög skuldsättning och att bostadspriser och låt anta faller 15-20% – vilka konsekvenser kan detta leda till? Hur påverkar inflationen växelkursen SEK mot Dollar och EUR? Försvagas Kronan så är det ju positivt för den exportberoende industrin. Finns det en ”koppling” inflation och växelkurs? I vilka branscher skulle sysselsättningen öka om räntan vore låg – 0-0,5%. Ursäkta om jag ställer okunniga frågor men som lekman har jag svårt att avgöra vem som har rätt eller fel. Jag tycker diskussionen är intressant. //Göran

    • Eftersom hushållen förväntat sig en inflation på ungefär 2 procent gör faktisk inflation lika med 2 procent och därmed infriade förväntningar att hushållen kan fullfölja sina planer beträffande konsumtion och annat. Om inflationen blir lägre får låntagarna högre reala skulder, högre belåninsgrad och lägre nettoförmögenhet. De arbetstagare som har ett tryggt jobb och given nominallön gynnas av högre reallön, men högre reallöner gör att sysselsättningen sjunker och de som inte har ett tryggt jobb kan bli arbetslösa.

      Med stramare penningpolitik med högre styrränta blir Inflationen blir lägre än 2 procent på grund av lägre aggregerad efterfrågan (konsumtion plus investeringar plus nettoexport) och sysselsättning och leder till starkare krona. En mer expansiv penningpolitik (lägre styrränta) ger normalt högre inflation, högre konsumtion och investeringar, och via svagare krona högre nettoexport. Exakt vilka branscher som gynnas mest beror på. Exportindustrin är ju för given utländsk efterfrågan mycket känslig för växelkursen och gynnas av en svagare krona.

      Det sammantagna resultat som Riksbankens standardmodell ger för en ränta på 0,25 procent från sommaren 2010 visas i första bilden i detta inlägg.

  4. Lars, intressant kommentar om finansutskottets utvärdering. Vad är egentligen skriver i lagtexten om Riksbankens mandat?

    Vad är din synpunkt på ”level targeting” av inflationen? Vad anser du om ett NGDP mål för penningpolitiken?

    Såhär utifrån känns det synd att du avgick från riksbanken. Du framstår som en given kandidat som riksbankschef; för en Riksbank som då skulle sikta på sitt eget mål.

    • I Riksbankslagen 1 kap. 2 § (http://www.riksbank.se/sv/Riksbanken/Lagar-och-regler/Riksbankslagen/) stipuleras Riksbankens uppdrag:
      ”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.
      Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.”
      Sedan har Riksbanken valt att tolka detta uppdrag, bland annat med ledning av förarbetena till lagen.

    • Erik, när det gäller Riksbankens mandat för penningpolitiken gäller som Flute säger enligt Riksbankslagen: ”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.” Riksbanken har konkretiserat ett fast penningvärde (prisstabilitet) som att den årliga ökningen i KPI ska vara 2 procent. Riksbanken gör en bred tolkning av den andra meningen ovan, så att Riksbanken har ett delansvar för den finansiella stabiliteten. I augusti lade regeringen fast att Finansinspektionen har huvudansvaret för den finansiella stabiliteten.

      I förarbetet till Riksbankslagen, Regeringens proposition 1997/98:40, sägs förutom de två ovanstående meningarna: ” Såsom myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.” Jag anser att detta är viktigt och inte ska glömmas bort. ”Hög sysselsättning” bör tolkas som högsta hållbara sysselsättning, vilket vid givet arbetsmarknadsdeltagande innebär lägsta hållbara arbetslöshet. Jag tycker därför det är lämpligt att konkretisera mandatet för penningpolitiken så att Riksbanken ska stabilisera inflationen runt inflationsmålet och stabilisera arbetslösheten runt en skattad (lägsta) långsiktigt hållbar nivå.

      Detta diskuterar ytterligare i detta inlägg.

      Detta inlägg diskuterar någut utförligare Riksbankens måluppfyllelse beträffande inflationsmålet och om Riksbanken har uppfyllt eller åsidosatt prisstabilitetsmålet i form av inflationsmålet på 2 procent.

      Jag har så småningom kommit fram till att ett lämpligt kriterium på om inflationsmålet uppfylls är om genomsnittlig inflation under en längre period ligger nära 2 procent eller inte. Sådan ”genomsnittlig inflationsmålspolitik” blir i praktiken samma sak som att ha ett prisnivåmål, att stabilisera prisnivån runt en målbana för prisnivån där prisnivåmålet stiger med 2 procent per år. Man kan tänka sig att detta beskrivs som ett (flexibelt) prisnivåmål (stabilisera prisnivån runt en målbana och arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå) eller som ett (flexibelt) genomsnittligt inflationsmål. Det märkliga är att centralbankerna i Australien, Kanada, Storbritannien, euroområdet och USA alla har lyckats hålla genomsnittlig inflation sedan 1997 på eller nära sina mål utan att ha ett explicit prisnivåmål, så det tycks inte vara nödvändigt med ett sådant för att uppnå resultatet. Utom kanske för Riksbanken, alternativt att man lägger till att genomsnittet under en längre period ska ligga på 2 procent. Detta skulle behöva utredas ytterligare.

      Jag är inte någon vän av att ett mål för nivån på nominell BNP. Syftet med ett sådan konstruktion är att dels övergå till ett nivåmål istället för ett förändringsmål, dels att klargöra vilken vikt real stabilisering har i förhållande till nominell. Men det finns ett par principiella problem. Man måste skatta en bana för potentiell BNP, och detta är notoriskt svårt att och fel får stora konsekvenser. Sen är man låst till en viss specifik sammanvägning av prisnivå (i form av BNP-deflatorn) och real BNP, som inte nödvändigtvis är den bästa. Ett stort praktiskt problem är skattningar av nominell BNP kommer kvartalsvis med betydande eftersläpning och stora fel, och stora revideringar görs senare av preliminära data.

      Om man vill övergå till nivåmål och också klargöra vikten på real stabilisering i förhållande till nominell, så tycker jag det är bättre att övergå till ett explicit prisnivåmål för KPI (alternativt ett reviderat KPIF för att rätta till den bias som finns mellan genomsnittlig KPIF- och KPI-inflation) och samtidigt stabilisera arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Det är inte lätt att skatta den långsiktigt hållbara nivån för arbetslösheten, men det är betydligt lättare än att skatt potentiell BNP. Sen är det så att KPI och arbetslöshet skattas månadsvis och med mycket större precision och mindre revideringar än för BNP.

      Denna uppsats diskuterar problem med potentiell BNP utförligare.

  5. Dan Kärreman says:

    Om det nu skulle vara så att hushållens skuldsättning är ett stort samhällsproblem borde vi kanske debattera det faktum att skuldsättning är subventionerat med en relativt stor skattekredit. Ibland bemöts detta med att en sådan debatt är ‘omöjlig’ eftersom det finns för starka intressegrupper kring avdragsrätten. Med tanke på att dessa intressegrupper har valt att inte ge sig i kast med riksbankens disinflationspolitik (som kostar intressegrupperna lika mycket som begränsningar i avdragsrätten – Ingves säger dessutom rätt ut att detta är en viktig poäng med den nuvarande penningpolitiken) finns det anledning att tro att dessa intressegrupper är mer medgörliga än vad som konventionellt antas.

    Just nu har vi ett system där staten uppmuntrar till skuldsättning genom avsevärda subventioner och där riksbanken har gjort det till en primär uppgift att hålla ner skuldsättningen genom att ta ner aktivitetsnivån i hela ekonomin. Ett mindre idiotiskt system vore önskvärt, och förefaller också möjligt att åtminstone debattera.

Trackbacks

  1. […] Ekonomistas post (in Swedish), “Problems with the housing market is no excuse for Ingves to miss the inflation […]

  2. […] får stå tillbaka pg av oron för bolåneskulden som ökar pg av ökande bopriser (det får han direkt mothugg på av tidigare riksbankskollegan Lars EO Svensson). Det är volymen som skruvats upp. Han är […]

  3. […] 3, 7:10 pm, towards the end of a piece about household debt, related to Ekonomistas post January 3 (Swedish, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s