Ett av Sveriges viktigaste kulturarv, Visby ringmur, rasar samman men trots det verkar inga offentliga institutioner vilja ta på sig den ekonomiska bördan att restaurera muren.
I andra länder är används ibland privata pengar i dessa sammanhang. Kanske är det rentav filantroper som borde rädda ringmuren? Det skulle i sådant fall inte vara första gången.
När Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades också pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin. Han gav i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringsarbetet, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Som tack för bidraget fick han en egen gata uppkallad efter sig, Tage Cervins gata, som ligger alldeles invid Almedalen.
Filantropi är inte särskilt utbrett i Sverige. Välgörenheten har ofta utmålats för att ske i egen vinning, och därför förkastats.
Men på senare tid har filantropins ställning stärkts. Regeringen införde i år avdragsrätt på mindre donationer, men röster höjs allt oftare för att privata finansiärer borde ta ett större ansvar även för uppbyggandet av landets gemensamma institutioner. Nationalekonomerna Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm har i en artikel farmhållit hur de privata superrika svenskar som idag finns i vårt land faktiskt har mycket att tacka landet och dess institutioner för. I artikeln framhålls vilken betydelse filantroper i inte minst nordamerika har haft för att bygga upp universitet och sjukhus. (Se även mitt tidigare inlägg om filantropi och skatter).
Resonemanget skulle kunna överföras på kulturella värden, vilka med fog kan hävdas berikar vårt samhälle både på kort och lång sikt. Ett flertal museer runtom i världen bygger helt på privata donationer. Om privata finansiärer tillåts stödja, eller sponsra, kulturinstitutioner som Nationalmuseum eller Kungliga Operan, varför skulle inte ett kulturarv som Visby ringmur kunna ombesörjas med privata pengar?
Kulturministern har tillkallat ett möte i höst för att diskutera problemet med Visby ringmur. Det krävs nog mer än 40 miljoner denna gång, men sådana pengar finns helt klart hos flera av Sveriges superrika. Sedan är det klart att vi med en sådan filantropisk verksamhet får stå ut med att vi får se nya Visbyadresser, kanske denna gång med namn som “Christina Stenbecks gränd”, “Perssons plats” eller varför inte “Zlatanport”?
Ekonomistas 
Om Zlatan Ibrahimovic, Peter Forsberg eller någon annan svensk med mycket pengar skulle vilja bidra till en restaurering av Visby Ringmur, eller något annat vällovligt syfte, är det väl bara att tacka och ta emot. Om ett krav för bidraget är att få ge namn till en gata eller att på något annat sätt bli uppmärksammad och ihågkommen för sin gåva är väl inte heller det något att uppröras över.
Problematiskt blir det först om gåvan ska medge skattebefrielse. Det innebär ju nämligen att en betydande del av gåvan finansieras genom att skatteunderlaget för andra offentliga åligganden försvagas. Att rika personer på detta sätt ska kunna påverka till vad den offentliga sektorns resurser används är definitivt stötande.
Så ja till välgörenhet och filantropi. Men kraftfullt nej till skattebefrielse för detsamma.
Björn, kan du motivera varför skatt överhuvudtaget tas ut?
Därför att skatter förser oss med kollektiva varor som gynnar alla medborgare. Det är osannolikt att människor skulle skapa dessa kollektiva varor på egen hand och få det att fungera lika bra som när staten organiserar dem.
USA!?
?
USA är väl ett bra exempel på varför det är bra med skatter. Visserligen har inte ens USA lyckats avskaffa alla skatter, men man kan ändå tydligt se hur samhället faller sönder när den offentliga sektorns inkomster blir alltför låga. Uppenbarligen räcker det inte med välgörenhet för att skapa ett gott samhälle.
Det amerikanska samhället har knappast fallit sönder och det förblir ju utan tvekan ett av världens mest framgångsrika länder så jag har lite svårt att förstå din argumentation?
Visserligen har landet en hel del problem – men det är de knappast ensamma om. Men å tredje sidan så har ju USA en hel del skatter så det är ju inget vidare exempel över huvud taget.
Miljontals människor utan sjukvård, våldsamma klasskillnader, skyhög brottslighet, enorm miljöförstöring, utbredd religiös fanatism. Det kallar inte jag för framgångsrikt
Det står dig givetvis fritt att kalla USA för vad du vill – men USA är trots de faktorer du räknar upp ett av världshistoriens mest framgångsrika länder/imperier/sammanslutningar.
De allra flesta länder i världen levererar “Miljontals människor utan sjukvård, våldsamma klasskillnader, skyhög brottslighet, enorm miljöförstöring, utbredd religiös fanatism” utan att samtidigt leverera forskning i världsklass, kulturell och militär världshegemoni och utan att vara ett land som de allra flesta människor i världen gärna skulle flytta till.
Så jämfört med de allra flesta länder i världen så är USA ohyggligt framgångsrikt. Men visst, om man tillämpar en utopiskala så är det givetvis inte det. Men det är ingen annan heller.
Nu menar jag inte att säga att USA är det pga låg skatt. Precis som man knappast kan säga att Sverige är ett bra land pga hög skatt. Det finns helt enkelt mängder av förklaringar till varför länder kan vara både framgångsrika eller värdelösa med både låg och hög skatt.
Det handlar förstås om hur vi mäter framgång. Skulle alla invånare på jorden leva som genomsnittsamerikanen skulle många av våra naturresurser ha tagit slut för länge sedan.
USA:s arrogans och ignorans skapar dem dessutom lika många fiender som vänner. Var det någon enda amerikan som den 11 september 2001 ställde sig frågan “Vad har vi gjort som får dem att hata oss så mycket?”
Ja, precis. Eftersom USA är framgångsrikt så kapar de åt sig en större del av världens resurser per capita. Det är väl just genom deras relativa resursrikedom som de ses som framgångsrika av de allra flesta.
Det är väl nästintill det som alltid menas när man pratar om framgångsrika länder eller för den delen personer.
Det står dig givetvis fritt att kalla exempelvis Somalia framgångsrikt eftersom de lever otroligt resurssnålt per capita – men du torde ju känna till att din åsikt är i minoritet i världen och att din definition av framgång isåfall knappast är legio? De allra flesta ser rikedomen som åtnjuts av genomsnittsamerikanen som ett tecken på framgång och något eftersträvansvärt.
Och ja, givetvis fanns det bland över 300 miljoner människor åtminstone “en enda amerikan” som ställde sig frågan “Vad har vi gjort som får dem att hata oss så mycket?”. Det fanns förmodligen miljontals.
Nej, jag tycker inte att Somalia är framgångsrikt. Men det finns länder (bl.a. Sverige) som lyckats skapa ungefär samma nivå av materiellt välstånd och lycka för sina medborgare som vad USA gjort, men med en betydligt lägre resursförbrukning per invånare, med mindre klasskillnader och färre våldsbrott per invånare. Det tycker jag är mer framgångsrikt.
Jag har aldrig påstått att det inte finns andra mer framgångsrika länder eller att man inte kan skapa samma materiella välstånd med mindre resursutnyttjande.
Men jag vet inte varför det har med saken att göra – USA är ju fortfarande ett av världens mest framgångsrika länder även om några nordeuropeiska länder också skulle kvala in på topplistan.