Det här är ett gästinlägg av Per Krusell, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
Lars Calmfors bidrog igår med en vettig och högst läsvärd DN-krönika om makroekonomers felbedömningar och oförmåga att förutspå finanskrisen 2007/8. Det är ett viktigt ämne. Jag vill ta upp en punkt som jag tycker är central utifrån forskningens perspektiv och där jag inte håller med Lars. Han skriver:
En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller. Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende. Större kunskaper i doktrinhistoria hade förmodligen också hjälpt ekonomkåren till mer skepsis gentemot för tillfället dominerande synsätt.
Jag håller helt med om att man la för liten vikt vid kreditkanaler osv, samt att kunskaper om historia är viktiga och borde använts mer. Men:
1. Jag ser inte hur man skulle kunna dra slutsatsen att attributet ”teoretiskt elegant” har ett huvudansvar. Dels är det så att huvudmodellen som användes inte var teoretiskt elegant direkt, varför jag inte tror att det var något skäl alls. Det dominerande paradigmet i tillämpad (empirisk och teoretisk) makro var/är den nykeynesianska (NK) modellen. Den är inte huvudsakligen teoretiskt elegant—den har en våldsam mängd ekvationer och variabler osv. Men även om någon skulle anse att denna oerhört komplexa modell är teoretiskt elegant så ser jag inte varför just detta skulle vara problemet, speciellt eftersom det fanns modeller av denna typ som inkorporerade olika kreditmarknadsimperfektioner. Problemet, så här i efterhand, var istället att man inte la så stor vikt just vid dessa utvidgningar.
2. Jag frågade ca 2003 Ben Bernanke just varför han trodde att hans utvidgning av dessa modeller till att titta på kreditmarknadsimperfektioner inte hade slagit igenom så mycket (de fanns alltså inbyggda i många NK-modeller men spelade en underordnad roll). Detta faktum var i alla fall förbryllande för mig då. Han hade inget slagkraftigt svar och kanske tog han det som en kritik, fast det var menat tvärtom. Hursomhelst, det egentliga skälet var nog att man inte hittat så mycket evidens för denna kanal, snarare än att det gjorde modellen än mer komplex. Jag tror att ”problemet” kan delvis vara att bra data mest finns från efterkrigstiden, och dessutom att direkt evidens för kreditmarknadsproblem är svåra att ringa in; det krävs nog t ex data på företagsnivå, vilka inte kom förrän mycket senare.
3. Jag tror också att man hade missat en ”chock” i NK-modellen (som annars har en MASSA chocker, t o m i det nykeynesianer kallar sin medium-size-modell): en chock med ursprung på kreditmarknaden själv. Det är just det vi erfor i USA (även om det inte är glasklart kanske hur den uppstod, fast alla vet att det handlade om MBS och hur de var svåra att utvärdera, osv). Chocker som denna är svåra att förutspå. I en Bernanke-Gertler-Gilchrist-modell (kreditmarknadsutvidgad NK, som fanns redan före 2000) så kan en sån chock ha en stor effekt. Poängen man noterat tidigare var att kreditmarknadskanalen inte verkade förstärka ANDRA chocker så mycket (begränsad ”propagation” alltså), men då hade man missat att chocken kanske uppstod i just den sektorn.
Jag tyckte alltså över lag att Lars artikel var mycket bra, förutom just vad gäller det stycke jag citerar. Jag reagerar förstås på det stycket för jag känner mig lite ”träffad” av den typen av resonemang—som under och efter krisen ofta lagts fram i diskussioner och i tidningar. Det råkar vara så att jag har brukat och utvecklat teoretiska modeller under lång tid och därför kan mycket om dem. Samtidigt har jag aldrig tyckt om bokstavstroende på modeller eller vissa chocker eller mekanismer. Och jag har alltid känt mig väldigt orolig för att modellerna är ofullständiga eller fel (vad gäller allt möjligt, inklusive rationalitetsantagandet, vilket jag också jobbat med i min egen forskning).
Tanken med detta inlägg är förstås inte att komma med ett personligt försvarstal. Poängen, i stället, är just att understryka att det inte finns något inneboende problem i ansatsen att använda ekvationer och föra resonemang om makro—som ju är väldigt komplext—med matematiska modeller. Ansatsen är inte dålig eller farlig i sig—åtminstone har jag aldrig sett tillstymmelsen till ett bra argument för att så skulle vara fallet. Istället är det så att denna ansats gör resonemangen tydliga. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta heter det ju. Men jag skulle vilja lägga till att ibland är även det tydligt sagda det dunkelt tänkta: man kan övertygas av ett verbalt resonemang men när logiken skärskådas i efterhand framstår stora brister! Formalism är därför ett högst värdefullt sätt sätt att undvika felsteg.
Det är en separat poäng att bokstavstroende ALLTID är farligt, men oavsett om man följer en teoretisk modell eller ett doktrinhistoriabaserat resonemang. Och ska man fatta praktiska beslut är det förstås SJÄLVKLART att man måste gå utanför modellerna (och utanför andra förenklade resonemang)—man måste väga argument från olika modeller och resonemang mot varandra informellt.
Ekonomistas 
Problemet är kanske att de ekonomiska modellerna har används under en tid där den billiga oljan flödade, som byggt upp hela den moderna civilisationen. En energi som tagits för given under avsevärd tid. Några år innan finanskrisen 2008 ändrades dessa förutsättningar när oljan började bli avsevärt reellt dyrare på mycket kortare tid än någon gång tidigare (förutom oljekrisen i början av 70- talet). När det eskalerande oljepriset började äta sig in i alla system förändrades bilden radikalt.
Oljetillgången som varit stigande under lång tid stagnerade och sedan år 2005 ligger tillgången på en platå samtidigt som efterfrågan ökar. De väntade effekterna har inte uteblivit. Varje tillväxtprocent kostar nu allt mer och en följd av detta ser vi i de länder som inte kan betala av lån som togs under den tid oljan flödade och var billig.
Eftersom det ekonomiska systemet är konstruerat för tillväxt och räntepolitik faller hela den idén när tillväxten avtar.
Man lånade i tro på att tillväxten var evig, och det finns skäl till att tro att de ekonomiska problemen kommer att öka i takt med att tillväxten avtar.
I grund och botten ser det ut som om dagens skuldkris har sina rötter i betydande ökning av energipriser.
Detta tror jag inte alls på. Oljepriset har gått upp och ner, ibland med vikande tillväxt och ibland utan.
Jag är intresserad av naturresursekonomi och känner litteraturen hyfsat väl. Ingen påstår att dagens kris är orsakad av brist på billig olja.
Ytterst få ekonomer ser sambandet Energi / Ekonomi. Det är däremot andra kategorier som gör det, tex IEA vilka är ytterst oroliga för konsekvenserna av det eskalerande oljepriset, och nu senast Internationella valutafonden, IMF http://www.imf.org/external/pubs/ft/wp/2012/wp12109.pdf
Ingenting blir till av sig själv – allt kräver energi. Och det kapitalackumulerande “centrum” är i princip drogad av olja. Då finns anledning att se sambandet energi / ekonomi i synnerhet som “periferin” nu gör allt mer anspråk på den icke ökande oljetillgången.
Jag tycker mig se att allt för många ekonomer som bortser från det som håller ekonomierna igång – oljan.
Det finns ett antal orsaker till framtida minskning av oljetillgången. Dels att de nya ekonomierna förbrukar allt mer, men också att de oljeproducerande ländernas ekonomier förbättrats avsevärt de senaste femtio åren vilket gör att de själva ökar sin oljeförbrukning, inte minst Saudi Arabien.
Bara ett litet konkret exempel: SAS största problem med utebliven marginalvinst beror till största delen på stigande bränslekostnader pga ökande oljepriser.
Listan för oljeprisets påverkan på de tillväxtberoende verksamheterna kan göras oändligt lång.
Därför kan det vara så att de ekonomiska modellerna inte har aktualitet när de tidigare energiförutsättningarna inte längre är gällande.
Som det står nedan så delade man ut Nobelpriset 1974 till Hayek för hans arbete om konjunkturcykeln. Den österrikiska modellen kanske bör dammas av? Kanske tittas på i alla fall?
Om man förstår att samhället är ett komplex adaptative system:
http://en.wikipedia.org/wiki/Complex_adaptive_system
så inser man att:
1) Ingen elegant eller ful matematik kan beskriva systemet som helhet. Man kan bara modellera systemet utifrån enkla regler som appliceras lokalt.
2) Att försöka dämpa svängningar i ekonomin med räntesättning, stimulansåtgärder eller dylikt är som att försöka dämpa svängningar i en vattensäng genom att dunka på den med ett brändbollsträ.
Teorin om konjunkturcykeln var i alla fall så bra att Hayek kunde förutspå kraschen 1929…
Fast häftiga differentialkrafters attraktionskraft är väl för stor för att sådana här enkla argument ska övertyga någon.
——
The Royal Swedish Academy of Sciences has awarded the 1974 Prize for Economic Science in Memory of Alfred Nobel to
Professor Gunnar Myrdal and Professor Friedrich von Hayek
for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena.
Intressant reflexion, för hur vet man var gränsen går mellan relevanta modellutvidgningar och ptolemaiska cirklar för att rädda en haltande grundmodell?
Jag har funderat en del på det här med ekonomi och matematik. När jag var teknolog läste jag sista året i Lausanne 88-89. För att lära mig extra mycket franska så gick jag en frivillig kurs i muntlig framställning. Jag höll ett föredrag om “den stora skattereformen” i Sverige som fick schweizarna att skratta (skatter + Sverige…).
Han som ledde det hela undrade om alla förstod allting. Några visste inte vad “BNP” var för något och tyckte att jag skulle förklara. Varför då? undrade jag och den andre fysikern i gruppen.
Inom fysik, och efter vad jag förstår ekonomi, så pågår ett ständigt IQ-test. Ingen vill vara trivial utan istället imponera på andra med diffekvationer. Matematik är också mycket fascinerande som ämne. I en lärobok i teoretisk fysik står det ofta:
Whence, after a few lines of algebra, one gets…
En fysikerkompis till mig skrev ner två sidor en gång för att komma fram till hur någon kommit fram till något i fysikens matematiska metoder.
Men, som datapioniären John von Neuman sade, “There is no sense in being precise when you don’t even know what you’re talking about.”
Plus, minus, gånger och delat är nästan allt man behöver inom ekonomin. För ett CAS kan man ändå aldrig följa förloppen annat än i simuleringar.
Ett komplext system kommer att svänga. Boom and bust är oundvikligt så länge det inte råder planekonomi. Men, som Mark Pennington skriver i “Robust Political Economy” så finns det läckor i varje bubbla i en fri ekonomi.
Däremot, i en reglerad ekonomi, dvs i en ekonomi där staten t ex sätter upp regler för banker och finansmarknad, eller i en “stimulerar” ekonomin, är alla tvungna att följa kartan, planen, istället för verkligheten.
I en fri ekonomi, i en självreglerad ekonomi, kan aktörer välja att gå mot strömmen. Det pyser ut lite grand från bubblan. Men när staten går in och reglerar måste alla följa lagen. När skillnaden mellan “experternas” idéer och verkligheten skiljer sig för mycket sker en krasch, nästan alltid mycket större än som skulle ha skett i ett fritt samhälle.
Mycket handlar om att vi som ekonomer formulerar teorier för att förstå olika argument bättre—för att skärskåda dem. För det mesta försöker vi inte beskriva verkligheten i detalj i modellerna (vilket förstås skulle leda till ett jättekomplext system) för då blir de knappast hanterbara och i alla fall omöjliga att kommunicera. Dock går vi i den riktningen för vi blir allt bättre på att förstå och kommunicera större modeller.
Det ligger förstås en del i Hayeks teorier men jag skulle säga att mycket av hans idéer faktiskt FINNS i alla fall en del av den makroteori som idag kritiseras och ges skulden för en massa saker.
Det bästa jag läst/hört av Hayek i detta ämne är det han sa i sin nobelföreläsning 1974. Jag tar mig friheten att klippa in en bit från:”Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin
från svensk horisont” som finns publicerad (finns på nätet) av den S-märkta “Tankeverksamheten”:
“År 2006 klagade Lars Calmfors tillsammans med två andra nationalekonomer
offentligt över allmänhetens skeptiska attityd till nationalekonomin och nationalekonomer,
och ställde frågan varför människor utan nationalekonomisk kunskap
ibland ifrågasätter ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Calmfors frågade
också varför det tycks finnas en folklig respons på kritik av det här slaget och
föreslog att en orsak kan vara en bristande förståelse för skillnaden mellan
samhälls- och naturvetenskap. Samhället är på många sätt svårare att studera än
naturen. Till exempel kan man inte göra kontrollerade experiment på samma sätt,
samtidigt som politiker och intressegrupper ofta vinklar analyser till fördel för sina
värderingar.
I själva verket svarade Friedrich Hayek på Calmfors frågor redan i sin tidigare
nämnda Nobelföreläsning år 1974, då han argumenterade för att det då nyligen
inrättade priset var:
‘… ett viktigt steg i en process genom vilken, i allmänhetens ögon,
nationalekonomin har medgivits något av den naturvetenskapens dignitet och
prestige … Det tycks mig som om nationalekonomernas misslyckande att
vägleda politiken mer framgångsrikt tätt hänger samman med deras
benägenhet att så nära som möjligt imitera de lysande framgångsrika naturvetenskapernas metoder – en strävan som inom vårt fält kan leda fullständigt fel.’
Tänk så olika man kan tycka!
Just det som Per tycker är dåligt i artikeln, tycker jag är det kanske bästa.
Att det ska vara så svårt att bara säga (som Robert McNamara): We were wrong, terribly wrong.
Errare humanum est …
Det här var inte ett försök att säga försvara (pre-crisis) makroekonomisk teori. Det var en smalare poäng: att argument mot formalisering ofta saknas helt eller haltar. Självklart har vi mycket att förbättra osv.
Men att ha fel… ja, självklart, men det är vi inte ensamma om; fel har man inom alla discipliner, och visst ska det erkännas. Det är dock lite för billigt att kritisera oss nu. Det var inte alls uppenbart före krisen vad de största bristerna var och framför allt vad som skulle hända i våra ekonomier. Det är alltför lätt att vara efterklok.
“Det var inte alls uppenbart före krisen vad de största bristerna var och framför allt vad som skulle hända i våra ekonomier.” Stämmer verkligen det, Per? Nog fanns det väl (ofta heterodoxa) nationalekonomer som var ute rätt tidigt och varnade både för avregleringar och Panglossianska effektiva-marknads-drömmar? Dean Baker, Steve Keen, Nouriel Roubini …
Fast de är kanske inga “riktiga” ekonomer?
Jag vet inte vad Calmfors eller Krusell exakt ligger i begreppet teoretisk elegans, men jag tycker nog att vi som gillar formella modeller har en viss anledning till ödmjukhet – inte minst gällande de modeller som syftar till att beskriva samhällsekonomin i allmän jämvikt.
Vi ska verkligen inte slänga ut barnet med badvattnet – de stramt reducerade modellerna kan ha ett stort värde -, men också min upplevelse från de fem-sex år som föregick krisen (när jag regelbundet sprang på seminarier) är att teoretisk elegans faktiskt har en analytisk kostnad. Här två exempel:
1. Jag har mycket svårt att tänka mig att någon modell skulle överlevt ett seminarium eller en peer review före 2007 om den menat att finansiella investerare över en decennielång period systematiskt kan (luras att) missbedöma värdet av tillgångar (exempelvis i amerikansk bolånesektor och sydeuropeiska statspapper). Den teoretiska elegansen har inte varit det enda skälet att anta någorlunda effektiva finansiella marknader, men kan svårligen sägas vara helt oskyldig.
2. Teoretisk elegans har gått hand i hand med den brist på relevant data på företagsnivå Krusell hänvisar till. Som jag uppfattade undervisningen och presentationerna – jag är ingen makroexpert – motiverades de teoretiskt eleganta modellerna (främst i rekursiv makro) empiriskt med att de reducerande antagandena ändå ger en modell som passar aggregerade data. Individdata föreföll ses som lite överflödiga – och skulle förstås krävt betydligt mindre eleganta modeller. Mot detta kan sägas, som Krusell antyder, att centralbankerna använde betydligt mer komplexa modeller – men jag tror mig ändå kunna påstå att de elegantare rekursiva modellerna dominerade argumentationen hos de akademiska makroekonomer jag hade förmånen att få lyssna på.
Jag är, åtminstone som jag ser det, helt och hållet ödmjuk och tyckte jag gjorde klart i det jag skrev. Vi har visst haft (och har) brister i våra modeller och man inte ska tro för mycket på specifika idéer eller modeller, vilket i alla fall jag aldrig gjort.
Dina exempel:
1. Värdet på tillgångar: i ditt exempel tror jag faktiskt inte att teoretisk elegans har något att göra med huruvida man skulle acceptera ett sånt resonemang eller inte. Det har länge funnits de som pekat på “felprissättning” av tillgångar och frågan har inte handlat om snygga eller fula modeller utan om evidens. (Och jag skulle säga att det finns viss evidens för att tillgångspriser inte alltid bara avspeglar fundamenta, men att förklara varför så är fallet är lite svårare.)
2. Som jag undervisar i alla fall så motiveras modellerna både av mikro- och makrodata. Mikrodata är speciellt viktiga t o m. Däremot kanske man inte hinner förklara allt detta i en förstaårskurs där jättemycket måste gås igenom. Det finns en tradeoff mellan att noggrant beskriva bevekelsegrunderna för varför våra modeller ser ut som de gör och att faktiskt beskriva hur de fungerar och kan användas och jag brukar vilja använda det mesta av tiden till det senare.
3. “Rekursiv” syftar, känns det som, på en term som jag brukar använda när jag undervisar. Men det har inte med elegans att göra: det är bara en metod för att förstå en stor klass modeller. Det är inget “antagande” som man kan utvärdera i sig och i den meningen varken bra eller dåligt. Det är t o m svårt att tänka sig modeller som inte kan analyseras med rekursiva metoder.
Jag tror i och för sig att vi är rätt ense, men vill ändå kommentera det första:
Min erfarenhet är att när man abstraherar så antar man att det man inte modellerar är noll. Modeller utan ineffektiva marknader sätter som regel den systematiska felprissättningen till noll. Att anta något annat (en grekisk bokstav skild från noll) utan att explicit modellera det skulle sannolikt före 2008 ha stupat, delvis men förmodligen outsagt på teoretisk inelegans (inklusive matematisk komplexitet), även om antagandet om en obefintlig systematisk felprissättning är minst lika orealistiskt som att anta att en sådan existerar.
Vad gäller det resterande tror jag dig såklart. Jag har bara gått förstaårskurserna i makro och tyvärr inte haft dig som lärare. Ska därför förtydliga att jag med enkla rekursiva modeller menar just de som lärs/lärdes ut under första årets forskarutbildning på SDPE, och som i alla fall föreföll ligga till grund för de flesta makropresentationer jag såg.
Ekonomiskt tänkande – även i den högre skolan – verkar utgå från att det enda som driver ekonomin är egenintresset.
Är det då inte faktiskt möjligt att det uppstår en självbekräftande framgångsideologi, jämförbar med framgångsteologin inom till exempel Livets Ord?
Min första mera omfattande kontrovers med ekonmikerskrået var med dåvarande innehavaraen av Jacob Wallenbergs forskningsproffesur, Magnus Henreksson. Och jag fick då faktiskt intrycket att den ekonomiska ideologin (det falska medvetande som utvecklas av ekonomer) avgörs av dem som har råd att instifta forskningsproffesurer.
Att förutse börskrashen i New York (mk II) verkade för övrigt inte vara någon större svårihet för de USA-ekonomer som jag i första hand studerar. Se tex. http://monthlyreview.org/2000/05/01/working-class-households-and-the-burden-of-debt Den skrevs nästan ett decennium före kraschen och kan kanske bidra med material även till svenska ekonomers självkritik?
Frågan om det inte är bristen på empiri som är stötestenen?
Det var första gången som en systemkollaps inträffade i ett värdepapperiserat finansiellt system.
Tror också det är helt riktigt att fokusera på internt genererade chocker i det finansiella systemet och hur de kan spridas i ut till den reala ekonomin.
Det är lätt att vara efterklok, men det vore intressant om man kunde identifiera vilka finansiella chocker som är ofarliga dvs. inte riskerar att leda till systemkollapser och vilka som riskerar att göra detta i ett värdepapperiserat system. Kan också vara intressant om man kan studera vilken roll nya finansiella instrument spelade i detta. Fanns det det inte en övertro på att man kunde skapa riskfria tillgångar sk. Arrow Securities med hjälp av kreditderivat?
Dina frågor på slutet känns exakt som rätt frågor att ställa! Också i övrigt håller jag med om det du säger.
Systemkollaps? Är inte det LITE överord? Tysklands finansiella system hade kanske drabbats av en systemkollaps maj 1945 men var verkligen det som hände 2008 verkligen en kollaps? Hur kort/snabbt kan återhämtningen ske efter en “kollaps”? Hur lång tid tog det återhämtningen efter tulpankraschen i Holland?
lg
Många menar att vi upplevde en första rusning mot ett värdepapperiserat finansiellt system efter Lehmans krasch. Läs t.ex:
Securitized Banking and the Run on Repo
Fed tvingades gå in för att garantera systemet trots att skuggbanksektorn inte omfattas av några garantier. Alternativet att varit att den kortfristiga penninghanteringen skulle upphört för inte bara för penningmarknadsfonderna utan även för många amerikanska storföretag.
Hur denna problematik med skuggbanksektorn ska hanteras framöver är fortfarande olöst. Läs t.ex. i gårdagens FT:
The financial system rests on quicksand
Den större fråga som frågan om kreditinstrumet och finansiellt nydanande ingår i är frågan om den reellt existerande ekonomins eventuella betydelse för den teoretiska verksamheten. Jag har till exempel sett en närmast oändlig mängd uppsatser om sjukförsäkringen och moral hazard, men däremot ingen som berör det faktum att utdelningen från försäkringen för hälften av sjukfallen och hälften av ersättningsdagarna inte finns redovisade annat än som en mycket grov gissning från SCB publicerad i ESSPROS.
Krävs det egentligen något empiriskt underlag för ekonomiska utredningar – när slutsatserna i dessa ligger i linje med vad staten och kapitalet önskar?
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen har ESO nu föreslagit att det skall bildas en repressiv myndighet. Ingår repression bland de instrument som ekonomer anser sig ha rätt att förespråka?
Nu är det förstås inte ESO utan rapportförfattaren som föreslagit en ändring av ansvaret för kontroll av a-kassan, men ändå: Vilka åtgärder tycker du att ekonomer och andra inte skulle ha rätt att förespråka?
Såvitt jag förstår anser sig ekonomer i allmänhet vara samhällsneutrala, dvs. inte verka ensidigt till fördel för någon speciell socioekonomisk klass.
Detta borde göra flera delar av arbetslöshetspolitiken, speciellt sådant som är ägnat att förvärra arbetslöshetens elände till mål för kritik från ekonomers sida. Inte till lukrativa utredningsgeschäft.
I fall inte den nationalekonomiska verksamheten också håller sig med någon slags civiliserad etik, till exempel i enlighet med FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, finns det avsevärd risk att den i stället verkar för det ekonomiskt-ideologiskt ursäktade barbariet.
Fas 3 – workfare som det heter i internationell litteratur – är ett stort steg utför på det sluttande planet. Fas 3 innebär ju faktiskt att neka arbetande rätten till lika lön för lika arbete och dessutom rätten att (kollektivt) förhandla om löner och villkor.
Som ILO uttryckte saken i en rapport “… a policy of discrimination” (Se Workfare tendencies in Scandinavian welfare policies.http://www.ilo.org/public/english/protection/ses/info/publ/workfare.htm )