I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft.
John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.
Christian Azar
Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.
Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.
Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.
H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .
Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?
För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.
Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.
Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.
Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.
Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!
H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.
Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.
De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.
Ekonomistas 
Först vill vi instämma i Azars påstående om att vi är överens om det behövs ett pris på koldioxid och att stöd till forskning och utveckling förmodligen är befogat. Motivet är i båda fallen en externalitet som leder till ett marknadsmisslyckande. Om man kan påvisa eller åtminstone göra troligt att det finns stora externaliter på ett område bör man överväga ingripanden i form av tex skatter eller subventioner.
En möjlig externalitet är inlärningseffekter, men bara om de just är externa, dvs någon annan än den som investerar är den som lär sig. Azars ursprungliga påpekande i DN, att de tyska solcellerna fallit markant i produktionskostnad, är därför i sig inte ett argument för stöd. Dessutom visar det räknexempel från EEAG-rapporten som vi hänvisar till att existerande kunskap om inlärningseffektens storlek, även om den var helt extern, inte motiverar de extrema subventioner som används i bla Tyskland för solceller på privata hus. Politiken representerar glädjekalkyler, eller frånvaro av kalkyler, och är därför dålig politik.
Vi håller med Azar om att räknekalkyler förmodligen skulle ge olika rekommendationer för olika teknikslag—mer för vindkraft än för vattenkraft osv. Men återigen måste kalkylen gälla storleken på externaliteten i inlärningen och inte på hela värdet av inlärningen. Lägg till detta att erfarenheterna av att man på politisk väg väljer vilken teknik som ska utvecklas avskräcker. Dessa val är i praktiken ofta inte underbyggda av solida kalkyler och det tenderar också att gå politiskt mode i dem: vilka tekniker som väljs ut skiftar över tiden. Välövervägda och stabila incitament för långsiktigt vettig teknikutveckling kommer då inte att uppstå. Man kan förstås tänka sig situationer när externaliteterna är så stora för vissa speciella tekniker att man via politiska beslut måste “välja vinnare”. Göta kanal hade kanske inte byggts om den privatfinansierats istället för att byggas av indelta soldater och ryska krigsfångar. Göta kanal visade sig vara en felinvestering men “ex ante” kanske beslutet ändå var rätt. Samma sak kan möjligen vara fallet med fusionskraft, vilket skulle motivera särskilda forskningsstöd till denna teknik. Övriga tekniker tror vi utvecklas effektivast genom att de får konkurrera med varandra i en rättvis tävling där inte domaren på förhand bestämt vem som ska vinna.
Per och John
“Lägg till detta att erfarenheterna av att man på politisk väg väljer vilken teknik som ska utvecklas avskräcker.”
Känner någon till en bra genomgång med historiska exempel? Jag tvivlar inte på att det här stämmer, men jag skulle ändå gärna få en översikt.
Det finns ju också lite olika sätt för stater att välja stöd för specifik teknikutveckling, och jag antar att de misslyckas olika mycket och på olika sätt. Att bygga det amerikanska highway-systemet är ju på sätt och vis en rejäl och specifik tekniksubvention som jag antar fungerade enormt mycket bättre än om man istället gett GM och Ford skattebefrielse.
Håller med. inlärningseffekten måste ju vara otroligt olika beroende på om extra anslag ges till att högskolor prioriterar forskning på typ solenergi, eller som direkt företagssubvention . Det verkar lite vanskligt att tala om hur inlåsningseffekten slår helt beroende på vilken branch man väljer. Förutom om man talar om mogna tekniker, vilket bara det är lite skumt, så måste ju formen på stödet vara det absolut avgörande. Eller är jag helt ute o cyklar?
Ett skäl för att satsa teknikspecifikt på solenergi som Hassler, Krussel och Azar inte berört är att många av jordens fattigaste regioner är relativt rikare (jämfört med t.ex. Europa) i solresurser än vatten- och vindresurser. Allt annat lika finns därför skäl att ge stöd för solenergi över vind och vatten eftersom solspåret mer sannolikt leder till att dessa regioner stärks ekonomiskt, vilket global rättvisa kräver.
Kräver? De får väl börja arbeta på att utveckla sin produktivitet på samma sätt som “vi” gjort. Europa har väl varit befolkat (ooh, koloniserat – av afrikaner och asiater/människor från Mellan Östern) i så där 10 000 år. Afrikanerna borde alltså ligga 200 000-2 000 000 år (beroende på när man räknar med att människan blev människa) före oss i utvecklingen.
I modern tid har europa massmördat och koloniserat afrikanska länder effekterna av vilket fortsatt orsakar stora skador. Den som mördar och kränker andras rättigheter ska kompensera. Du är en del av det problemet lg.
nej men lg är nyliberal och massmord är olagligt.
Modern tid? Européerna har massmördat sig själva ganska effektivt också. Men ställ de européer till svars som massmördat afrikaner i “modern tid” och tvinga dem att kompensera den afrikanska kontinenten med subventionerade solceller – jag kommer inte protestera.