Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
I ett intressant inlägg diskuterar Ed Glaeser de regionala befolkningsförändringar som uppenbarats i den senaste amerikanska folkräkningen. Hans slutsats är att dessa primärt drivits av skillnader i regleringar som styr markanvändningen, snarare än i skillnader i produktivitetstillväxt eller i olika regioners inneboende attraktionskraft.
En fråga som väcks är om kanske planregler, regler för fastighetskatter och hyresregleringen påverkar flyttströmmarna i Sverige mer än man tror.
Denna sommar har Sverige haft värmebölja och torka, och de politiska partierna kappas nu om att föreslå statliga stödpaket riktade till lantbrukare … [Läs vidare]
Dagens Nyheter konstaterar att hyreshöjningarna i allmännyttan varit rejäla. Hela 2,38 procent mot fjolårets 1,64. Eftersom inflationen ligger kring … [Läs vidare]
Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att … [Läs vidare]
Nyhetsmagasinet Fokus kom i veckan med sin årliga kommunranking. Återigen toppar Danderyd, följd av Vellinge, Täby och Lidingö. Sämst ut faller … [Läs vidare]
På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, … [Läs vidare]
Ekonomistas
Ja, tänk om man kunde bygga fritt i Stockholmstrakten!
Kristian
För min del har jag aldrig förstått dem som vill trängas i Stockholm.
Men å andra sidan styrs arbetskraften av annat än de klassiska arbetstillfällena, där var person var specifikt utbildad för ett visst sorts arbete. Idag kanske folk kan tänka sig arbeten av varierande slag, vilket gör incitamenten lite annorlunda.
Dock har storstaden tillfällen till arbete av mer varierande slag, vilket torde intressera dem under 40, men sen tror jag att det kommer att börja hända saker…
Viktigare än förr är förmodligen också att båda sambor kan hitta ett jobb inom pendlingsavstånd. Det brukade väl vara så att hela familjen kunde flytta så att pappa hade nära till jobbet.
Svårt att se de svenska policyimplikationerna bara – särskilt de mekanismer som skulle leda fram till en ändring som påverkar befolkningsfördelning. Gruppen ungdomar på landet som vill flytta till storstad har nog inte tillräcklig politisk kraft.
Detta är ett typexemplet på negativa konsekvenser av regleringar samt politiker och byråkraters oförmåga att planera för framtiden, att ta hänsyn till alla olika behov. Politiker och byråkrater lider tyvärr av samma kognitiva bias som alla andra.
Slavisa Tasic, nyligen skrivit en artikel i frågan på Instituto Bruno Leoni i Italien Are regulators rational? när det gäller beteendeekonomins blinda fläck. I artikeln diskuterar Tasic inte huruvida premissen bakom beteendeekonomi är rätt eller fel utan diskuterar huruvida ekonomer, politiker och byråkrater också lider av kognitivt bias.
Han skriver att det inte bara är marknadens aktörer som begår misstag utan som han skriver:
Tasic fortsätter:
Politiker och byråkrater är människor de med och Tasic identifierar 5 bias som dessa lider av:
1. action bias
2. motivated reasoning
3. the focusing illusion
4. the affect heuristic
5. illusions of competence.
När det gäller den senaste så har psykologer visat att vi systematiskt överskattar vår förmåga att förstå sådant vi inte riktigt är experter på. Vår egen Hans Rosling gav sina ekonomi studenter en lista med fem olika par av länder och frågade vilken nation i varje par som hade högst spädbarnsdödlighet. Studenterna hade 1.8 rätt av 5.
Rosling noterade att apan Ola hade fått 2,5 rätt. Studenternas problem var inte att de var okunniga utan att de “visste” med säkerhet vad som var falsk information.
Det blir ju som råttan på repet. Om ekonomer som studerar problem samt formulerar lösningar har kognitiva bias som påverkar dem kan deras lösningar innehålla fel. Deras lösningar påverkar sedan politiker att skapa lagar utifrån deras lösningar samtidigt som de har egna kognitiva bias. Felen blir större. Sedan ska lagarna implementeras av byråkrater med egna kognitiva bias. Det kan ju lätt förstås att det kan resultera i sådant som diskuteras ovan i exemplet med markregleringar. Det kan bli många och svåra oförutsedda konsekvenser av alla dessa olika kognitiva bias.
Intressant om Rosling. Vilka länderpar var det? Skulle vara kul att se fördelningen också: hur många hade 5 resp 0 rätt? Medianvärde?
Hans Rosling (som är medicine doktor) utförde dock testet på läkarstudenter på Karolinska, inte på ekonomistudenter.
http://video.google.com/videoplay?docid=4237353244338529080#
Felskrivningen är lite symptomatiskt tycker jag. Dessa unga nationalekonomer som likt Alex II vill ta på sig hela ansvaret för dagens politik. Jag sär, jag sär. Vad kommer denna ängslighet ifrån? Finanskrisen?
Rosling är hälsoekonom. Han uttalar sig om ekonomi på samma sätt som natinalekonomer som kallar sig beteendeekononer uttalar sig om psykologi.
Felskrivningen är min, jag läste studenter och antog att de var ekonomer. I sig gör det ingen skillnad på resultatet. De uttalade sig om spädbarnsdödlighet, ett för dem närstående område men ändå inte. De lider precis som nationalekonomer av biasen “Illusion of Competence”. Jag kallar själv detta fenomen Homo Illuminatus. Det är motstats figuren till Homo Economicus.
Lika lite som vi medborgare alltid är rationella i marknaden är nationalekonomer/politiker/byråkrater rationella.
Det som skiljer är att marknadsaktörer lär sig ju mer de interagerar i marknaden, ju mer de agerar. Det är en automatisk feedback loop som tar bort mindre bra beteenden eftersom konsekvensen av felaktiga val är stora. Inom statlig regleringaverksamhet finns inte dessa feedback loopar utan istället är det ofta tvärtom, de beteenden som skulle ändras av lagar och regler förbättras inte samt nya oförutsedda dåliga beteenden uppstår som en konsekvens av lagarna och reglerna. Istället för att ta bort det som inte fungerar skapas mer lagar och regler för att ta bort problemet.
Ett exempel är det vi såg ovan ett annat är den välfärdspolitik som förts i Sverige och USA de senaste 50 åren. Dess syfte var att minska klyftorna, ge de fattigaste grupperna tillgång till bra utbildning, bra bostäder med dräglig livsmuljö. Istället uteblev resultatet eller i många fall förvärrades situationen. Om USA kan läsas standardverket i frågan “Loosing Ground” av Charles Murray om välfärdssystemets haveri 1950-1980 hans senaste om skolans haveri “Real Education”. Båda dessa böcker är helveteskildringar för en teknokrat.
De ledde mig till att helt ta avstånd från tron på att specialister, teknokrater kan styra ett samhälle och medborgare i rätt riktning. Jag var själv helt uppfylld i min tro att en upplyst och kunnig individ kunde hjälpa andra fatta bättre och rationellare val. Det var ett hårt uppvaknande.
Samhället, vi individer, som system samt marknaden är för komplex. Om vi ska styraindivider bör det vara på mikronivå aldrig på makronivå.
“Politiker och byråkrater lider tyvärr av samma kognitiva bias som alla andra.”
Inte bara det, tyvarr ar det oftast mindre kompetenta an de andra aktorerna ocksa.
(Talar tyvarr av massor av egen erfarenhet da jag som konsult har massor av interaktion med diverse byrakrater pa nationell och Europeisk niva. Jag har numera (tyvarr) slutat forvanas over hur “clueless” de typiskt ar (aven om nagra undantag finns))
off topic: Här är en intressant artikel ifrån slate. någon som känner hur det här ligger till i Sverige?
http://www.slate.com/id/2279937/pagenum/2
Alex II:s beskrivning av hur bostads- och utbildningssituationen för fattiga i Sverige (liksom, skulle jag tro, i USA) utvecklats sedan 1960 är i alla fall ett uppenbart exempel på kognitiv bias…
PS,
Talar vi om i absoluta tal eller om i relativa tal?
I absoluta tal har de fattigaste fått det bättre i relativa tal sämre ( i alla fall enligt Piketty et al som påstår i sin forskning detta, att inkomstklyftorna ökat de sista 30 åren. Samma sak har i inlägg efter inlägg påståtts på dessa sidor.). De flesta som argumenterar för omfördelning samt satsning på de svagaste grupperna utgår ifrån premissen relativ ojämlikhet och relativ fattigdom, aldrig i absoluta tal.
Vad jag menade var att de pengar som lagts ner enligt argumentet för att minska de relativa klyftorna och relativa fattigdomen har sannolikt varit bortkastade. Sannolikt har förbättringen av de mest utsattas situation enbart berott på den allmänna samhällsutvecklingen, inte pga omfördelning.
Problemet är att det i princip inte finns någon forskning över huvud taget på effektiviteten av regleringar samt omfördelande skatter. Ingen verkar veta, ingen verkar heller vilja ge svar. Det är en av de frågor som ställs i Tasics uppsats. Varför mäts inte effekten av regleringar och ormfördelande skatter? Varför mäts inte de icke förutsedda konsekvenserna av regleringar och skatter? Varför mäter nationalekonomer endast brister och kostnader av misslyckanden i marknadsekonomin när de inte mäter bristerna av felaktiga lagar och regler samt kostnaderna för byråkraters felaktig tillämpning av dessa lagar och regler?
Tasic skriver om detta och kallar detta bias hos intelektuella och nationalekonomer för “motivated reasoning”:
När det sedan kommer till mina eventuella kognitiva bias så är det så att jag lider av dessa på samma sätt som de flesta nationalekonomer lider av sitt bias.
Jag anser nämligen att frihet, äganderätt har ett högre värde än relativ inkomstjämlikhet och relativ fattigdom. De flesta nationalekonomer och intellektuella anser motsatsen, med hela två standardavvikelser.
Mitt bias kommer av att min farfar stod på KGB lista för att avrättas, inte bara han utan hela hans familj. Hans brott var att han var en “Folkets Fiende”. Hans enda brott bestod i att han ägde ett företag. Min äldste farbror dog under flykten. På min mors sida blev hennes farfar ställd inför en skådeprocess av nazisterna och enligt min mor dog han som en följd av denna process i en hjärtattack.
För mig är marknadsekonomi, äganderätt och dess skydd samt friheten att uttryck för makten förhatlig åsikter samt skyddet mot byråkratiskt och politiskt majoritets missbruk inte en abstrakt teori utan en fysisk verklighet.
Du får bestämma dig för om vi talar om de senaste 30 eller 50 åren när vi pratar fattigdomsminskning. Det är helt olika saker, nämligen – beroende på såväl politisk som teknisk utveckling.
Att inte bieffekter av reglering, byråkrati och omfördelning skulle beforskas ställer jag mig mycket frågande till. Redan inlägget ger ju ett motexempel.
För övrigt beklagar jag såklart din familjs öden djupt. För egen del skulle jag ta det som en varning för beslutsfattare som sätter ideologiska principer före vilka utfall de får för människor.
PS,
Tasic artikel visar att det finns viss mycket begränsad forskning i ämnet men en svala gör ingen sommar.
Det behövs mycket mer forskning på vad lagar och regler medfört för problem och här håller jag med Tasic att beteendepsykologin har mycket att ge.
Beteendeekonomin borde ställa om sitt fokus från att studera marknaden och för det mesta rationella individer till att studera lagstiftare och byrakrater samt de i samhället som ställer till med de mesta kostnaderna för välfärdsstaten, de som är mest irrationella, missbrukare, socialt utslagna, kroniskt sjuka, bidragstagare, kriminella etc. Jag tror att genom att använda beteende ekonomiska och beteendepsykologisk rön på dessa kan vi få enorma effekter för dessa välbefinnade samtidigt som vi drstiskt kan sänka samhällets direkta och indirekta kostnader alternativ lägga dem på mer beteendeinriktade åtgärder på dessa grupper. Ett bra exempel på hur detta skulle kunna fungera är de mycket framgångsrika försök som gjorts i Brasilien och Mexico. Fattigdomen har skurits ned med mer än hälften genom dessa beteendeinriktade åtgärder.
“To Beat Back Poverty, Pay the Poor”
– A single social program is transforming how countries all over the world help their poor. http://nyti.ms/ghswJm
Jag tog upp min familjs öden för att visa just det du skriver att regleingar och skatter baserade på ideologiska värderingar kan få mycket extrema konsekvenser. I Sverige ses det som F.A. Hayek beskrev i “A Road to Serfdom” som en banalitet, något som aldrig kan inträffa. För mig är det en dubbel realtitet. Det som hände min familj och det som höll på att hända i Sverige under 70 talet iom de Meidnerska löntagarfonderna samt det extema ideologiskt betingade skatterna. Hade dessa löntagar fonderna sjösatts i sin tänkta skepande och hadé skatterna bibehållits hade Sverige varit socialistiskt i dess egentliga betydelse, låt vara i dess korporatistiska form eftersom staten inte ägt produktionsmedlem utan fackföreningsrörelsen istället.
1. Skatter och regleringar ger inte med automatik politiska mord i förlängningen. Empirin för detta är helt överväldigande. Jag tycker därför du skall sluta använda din egen historia i det avseendet. Det är liksom inte rätt och riktigt, hur fel och hemskt din familjs öde än är.
2. Det finns hur många länder som helst som har saknat – och saknar – fördelningspolitiska ambitioner, regleringar, har låga skatter, o.s.v. Däremot är äganderätten helig och majoriteten människor lever i vad vi skulle kalla för misär.
Pelle,
Skatter och regleringar lär inte leda till mord i moderna västerländska samhällen det håller jag helt med om. De jan däremot mycket lätt leda till en extrem grad av ofrihet både på det ekonomiska och personliga planet. Sverige under 70 talet var ett typexempel på en extremt interventionistisk stat.
Under min uppväxt var skattetrycket extremt. De sociala ingenjörerna la sig i familjens minsta detalj. De visste ju i god Alva Myrdal tradition bäst.
En av mina goda vänner var sjukligt fet, obese. Han och hans familj anmäldes av skolsyster. Socialtjänsten kom hem och gjorde en stor utredning huruvida min kompis skulle omhändertas eftersom föräldrarna “vanvårdade” honom. Han var ju fet. Hans familj sattes på strikt diet som kontrollerades kontinuerligt av skolsyster samt distriktssköterskan. Problemet var att hela familjen var lika fet, det var genetiskt betingat. Min vän är lika fet idag men det onödiga trauma han och hans familj genomled pga byråkrater och statstjänstemän oförmåga att gå ifrån den byråkratiskt ålagda normen glömmer jag aldrig.
När det gäller de länder du pratar om är det inte äganderätten som är problemet. Det är precis tvärtom. De fatttiga saknar möjlighet att äga, det finns inga institutioner som skyddar äganderätten dvs det finns ingen fungerande marknadsekonomi.
Dessa samhällen i Afrika, Sydamerika, Ryssland och Sydostasien utmärks istället AC makt utövning genom byråkratiska dekret. Vad min lärare i allmän rättslösa kallade styrelse formen österländsk despoti, dvs byråkrater bestämmer skönsmässigt utifrån central givna dekret. Han kontrasterade detta mot den styrelse form dom skapat det mesta välståndet. Den västerländska liberala demokratin.
Dit jag vill komma och som var grundproblemet i Jonas inlägg var just att ett samhälle inte bör ge byråkrater makt att skönsmässigt bestämma. Lagar och regler måste vara tydliga och kraftigt omgärdade med skydd mot skönsmässigt maktmissbruk så att inte särintessen, ekonomiska och ideologiska kapar byråkratin. Vilket hänt inom alla områden i USA men endast inom få i Sverige, skatteväsendet, socialtjänsten och drogpolitiken samt den värsta arbetsmarknadsrätten.
Man kan också notera att det för att upprätthålla de västerländska liberala demokratierna som vi i dag känner dem verkar krävas historiens sannolikt högsta skatter och tjockaste lagböcker. Alternativt möjliggör just de liberala demokratierna de höga skatter och omfattande regleringar de flesta tycker behövs i ett civiliserat samhälle.
Oavsett vilket är och förblir sagan att exempelvis höjd moms eller stärkt arbetsrätt per automatik skulle vara första steget på väg mot Sovjetunionen, Maokina eller Nazityskland är just en myt som odlas av främst av dem som saknar tillräckligt starka andra argument för sin ideologiska hållning.