Julen är, om inte omfördelningens, så åtminstone gåvornas tid. Det kan därför vara på sin plats att fundera lite kring detta med omfördelning vilket jag härmed inbjuder våra läsare att göra via en liten enkät.
Tänk dig först och främst att nationalekonomernas ofta gjorda antagande om avtagande marginalnytta verkligen visar sig stämma även vid jämförelser mellan personer; de högt upp i inkomstfördelningen har alltså lägre marginalnytta av inkomst än de långt ner i fördelningen. Antag vidare att det inte finns några incitamentseffekter av omfördelning. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?
Enkäten fortsätter på andra sidan fliken.
Antag nu att det visar sig att de högt upp i inkomstfördelningen av någon anledning har högre marginalnytta av inkomst än de långt ner i inkomstfördelningen. Antag återigen att det inte finns några incitamentseffekter. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från fattiga till rika?
Om du har gett olika svar på de båda frågorna (ja, ni andra också) får du gärna utveckla detta i kommentarerna.
Med denna enkät önskar vi på Ekonomistas våra läsare en God Jul!
Ekonomistas 
Jag svarade “Ja” resp “nej”. Det finns flera skäl att motivera detta.
Det mest uppenbara, baserat på standardteorin, är att anta en Bergson-Samuelson samhällelig välfärdsfunktion enligt följande W=f(u1, u2, …, un) där ui är nyttan för individ i och där f är en strikt kvasikonkav funktion.
Alternativt: Antag att f är utilitaristisk men att nyttan hos varje individ beror positivt på sin egen absoluta inkomst och dessutom på sin relativa inkomst, som ges av sin egen inkomst minus genomsnittlig inkomst, så att ui=u(yi, yi-ymedel), där yi är inkomst hos i och ymedel är genomsnittlig inkomst.
Detta innebär att varje individs nytta beror negativt på andras inkomst, så att vi kan skriva ui=v(yi, ymedel) där derivatan av v med avseende på ymedel är negativ. Om den är mer negativ för de med låg inkomst (vilket är ganska rimligt) kan det vara optimalt att omfördela från rika till fattiga även om det (helt orealistiskt) vore så att rika hade en högre marginalnytta av inkomst än fattiga.
OJS – ar din poang att om vi omdefinierar preferenserna sa att marginalnyttan faktiskt ar avtagande sa atergar vi till fraga 1? Principen att allokera resurser dar marginalnyttan ar som hogst ar svar att undga.
Det verkar som om du antar att v”(.,ymedel)<0.
Ja/Nej
En demokratifråga. Pengar ger makt och inflytande, direkt och indirekt på samhällsutvecklingen i stort.
Och så ser jag gärna en utjämning för barnens skull om det inte finns incitamentseffekter för vuxna. Då kanske livschanser kan utjämnas.
Alternativ 3: Det finns negativa indirekta effekter av ojämlikhet på samhällelig nivå, t ex i form av ökad kriminalitet (vilket det finns visst empiriskt stöd för).
Det finns även andra alternativ baserade på olika rättviseteorier, men jag stannar här.
God Jul!
Ni får min kommentar trots att jag svarade ja på båda. Och det gjorde jag för att rättvisa utan jämlikhet är omöjligt och för att resurser i ett rättvist samhälle bör fördelas efter behov.
Med den motiveringen undrar jag om du läste frågan ordentligt?
Nej/Nej.
Pontus, nej, i samtliga av mina tre alternativ kan det från samhällets sida vara optimalt att omfördela från rika till fattiga även då rikas privata marginalnytta av pengar är högre än fattigas.
Däremot blir så klart samhällets värdering högre av en extra krona till fattiga högre än en krona extra till rika, d v s vad som ibland kallas social marginal utility of income är högre för fattiga än rika.
Kristina, misstänker att du svarade lite för snabbt, och att du också egentligen kanske föredrar Ja/Nej.
Jag forstar fortfarande inte. Privat marginalnytta ar u_1(y,y-a)+u_2(y,y-a)>0, dar a=ymedel. Sa lange denna ar tilltagande ar det optimalt att allokera alla resurser till en individ.
Och jag tror inte Kristina svarade lite snabbt. I fraga tva har “rika” ett storre behov av resurser an fattiga och darfor skall resurser allokeras efter behov: till de rika.
Man kan se de “rika” som handikappade som har extra behov av samhallets resurser. Visserligen far de redan transfereringar, men deras behov ar fortfarande stort. Jag ser inget fel i en sadan omfordelning.
Motiverar ung. som OJS
OJS,
Jag trodde att teoriin om att fattigdom orssakade kriminaliet hade motbevisats? Har inte ett forskningsstudier visat motsatsen? Vad jag kommer ihåg ökar kriminaliteten i goda tider och minskar i dåliga tider.
När det gäller marginanyttan för omfördelning tar den inte hänsyn till den (o) moraliska värderingen av omfördelning. För vissa är pengar en allmnän nyttighet att fördela, det är moraliskt viktigt att omfördela, för andra är det en grov kränkning av äganderätten och omfördelning bör ske endast om starka skäl visar att de till vilka omfördelning sker får det bättre och inga snedvridande incitament och effekter uppstår.
En ny studie i USA har funnit att bland nationalekonomer finns det en blind fläck när det gäller synen på äganderätt. Akademiker anser att jämfört med övriga friheter har äganderätten en två standardavvikelser lägre värde, dvs de ser inkomster som andra tjänar in endast som en nyttighet.
Pontus, nej, du måste även ta hänsyn till de (positionella) externaliteterna via a, d v s ta hänsyn till att en extra krona för en individ minskar nyttan för alla andra individer.
Fast a ar ju en konstant. En utilitaristisk planerares problem ar ju
max{u(y,y-a)+u(2a-y,a-y)}
Om u( . , . ) ar konvex ar val optimum vid y=2a eller y=0? Eller gor jag helt bort mig har …
Alex II: Vad jag hänvisade till är att kriinaliteten ser ut att öka med graden av ojämlikhet för en given grad av genomsnittsinkomst. Dock, det är mycket svårt att skatta denna typ av samband, och man måste oftast göra vissa antaganden av kausalitet etc som inte är självklara.
Det är väl klart att man svarar ja/ja om man tittar enbart på individnivå, då blir ju nyttan maximerad.
Om man skall spekulera om den totala samhälliga nyttan blir det väl en annan sak, men kriminalitet, postitiva/negativa externaliteter osv ingår ju inte i den ställda frågan.
Jag svarade ja-nej eftersom jag inte bara bryr mig om summan av allas nytta, utan även att den är nårgorlunda jämnt fördelad mellan människor, dvs OJS första alternativ ovan om jag förstår det rätt.
Jag svarade inte, men diskussionen påminner om aristokratins klassiska försvar för sina privilegier – nämligen att de med sin förfinade smak upplever skillnad på gott och dåligt vin och mer eller mindre välstämda pianon, och därför har högre marginalnytta än andra. Låt mig bidraga med en gåta om den nära relaterade frågan: Bör männen konsumera mer än kvinnorna? Vem skrev dikten som innehåller följande rader (fritt ur minnet):
Woman is the lesser man
And her passions unto mine
Are as moonlight unto sunlight
And as water unto wine
Byron kanske..
“I stort sett kan man … antaga att människorna, beträffande styrkan av sina behov och förmågan att njuta detta livets goda, av naturen äro lika. Däremot finnes det en olikhet, som man aldrig utan det svåraste fel, kan abstrahera ifrån, nämligen den sociala olikheten, den olika egendomsfördelningen … Ett byte, där en förmögen och en fattig person står emot varandra i marknaden, kan leda till långt större samfälld och därmed samhällelig nytta, om det företages vid ett på lämpligt sätt socialt fastställt pris, än om allt överlämnas åt den fria konkurrensens blint nivellerande princip” [Föreläsningar i nationalekonomi, 1906]
Jag tror att för Knut Wicksell (liksom för mig) skulle julhelgens tv-höjdpunkt vara Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton!
Ett litet exempel på hur man ibland kan ha intuitiva föreställningar som kan bära ett korn av sanning, men som kräver ett ganska stort teoretiskt ramverk för att försvara inom neoklassicismen.
Wicksells observation skulle mycket väl kunna vara sann om det (i modernt ekonomspråk) skulle finnas mycket stor asymmetri i information, samt ojämlik förhandlingsstyrka (en kan till exempel vara praktiserande advokat), etc, etc.
Pontus, det beror på exakt hur marginalnyttan definieras: Om både den fattige och den rike samtidigt får en extra krona var och den rike får en större nyttoökning än den fattige, så kan det ändå vara optimalt att flytta pengar från den rike till den fattige. Detta beroende på att relativinkomsten hålls konstant för båda i detta fall, medan en inkomstomfördelning ökar den relativa inkomsten för den fattige och minskar den för den rike. Om nyttoskillnaderna av dessa effekter är tillräckligt stora kan den dominera den direkta skillnaden i marginalnytta.
Om däremot marginalnyttan definieras så att konsumtionen för den andre hålls konstant så stämmer ditt resonemang. (I fallet utan relativjämförelser är både definitionerna förstås ekvivalenta)
Robert, ja.
Tore, en ledtråd kanske kan vara den kvinnliga kommissarien i den strålande BBC deckaren I mördarens spår?
Lars, enig (igen!) om helgens TV-höjdpunkt.
Ett paket kvar att slå in…
“Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?”
Alternativt kan man tycka att det skulle vara en bättre värld om utfallet skulle bli enligt ja/ja eller ja/nej, men att processen (offentlig omfördelning) som föreslås i frågan är orättvis. Som invandrare är jag någonlunda förvånad om att diskussionen inte har handlat mer om den aspekten.
(I övrigt tror jag att inkomst är positionell i den övre hälften av inkomstfördelningen, och tycker jag att omfördelningar *inom* den övre hälften är meninglösa, åtminstone så länge höginkomsttagarna inte lyckas korrumpera demokratin.)
Nu är jag besviken. Såhär på julen hade jag förväntat mig ett inlägg om varför en pareto-effektiv fördelning av julklappar är omöjlig pga asymmetrisk information.
han kunde formulera sig den där wicksell
Vilken enhet mäts nyttan i?
Om man är stark måste man vara snäll – förmodligen svarade jag ja/nej med bakgrund av att positionerat mig som höginkomstagare och besutten. Det är trevligare att stödja en ökad marginalnytta om det gynnar dem som inte har lika mycket julskinka. När frågan blir omvänd känns det snarast som resonemnaget att man “kanske måste knäcka några ägg för att göra en omelett”.
Inspiriation till denna enkät kom naturligtvis från diskussionen mellan Robert och Per Krusell om huruvida vi kan mäta välfärd i makroekonomiska modeller. Även i mitt stiliserade, och måhända något fåniga, exempel verkar det vara svårt att uppnå enighet kring hur nyttorna bör aggregeras. Inte minst verkar många anse att det finns “något annat” samhällsvärde som inte fångas av en simpel summation av individuella nyttor.
Jag har inga problem med en sådan slutsats men om så är fallet kan man fråga sig om det verkligen är meningsfullt att med ambitionen att bättre kunna mäta aggregerad välfärd eftersträva större psykologisk realism i de makroekonomiska modellerna? (Sådan realism kan naturligtvis vara eftersträvansvärd av helt andra skäl; att bättre förstå de ekonomiska sambanden på makronivå, exempelvis.)
Slutsatsen att vi inte skulle kunna aggregera välfärd är dock väldigt frustrerande av många skäl och jag tror att de flesta anser Jones och Klenow övning vara rätt meningsfull. Men det kanske bara är att bita i det sura äpplet och erkänna att även om vi nationalekonomer är rätt bra på att mäta olika storheter så är vi inte mycket bättre än andra på att aggregera dessa.
Ja/nej – även om jag pausade ett ögonblick pga känslan av inkonsekvens innan jag gjorde det andra valet.
Just därför är det givetvis som Jonas säger en intressant övning, eftersom det betyder att man inte kan konceptualisera en vilja till omfördelning endast utifrån att summera nyttor – en konceptualisering som jag tidigare tagit som självklar.
I centrum ligger naturligtvis det krånliga med mellanpersonliga nyttojämförelser, speciellt när vi ser nytta som revealed preferences. För att förstå det kan en möjligtvis bättre tanke kring aggregeringen vara att inkomstfördelningen/lyckofördelningen i samhället är en varukorg som vi som medborgare tycker bättre eller sämre om. Hela poängen med att aggregera mått verkar ju vara att vi bryr oss om den omgivning vi lever i.
Därför skulle vilja tänka det i form av en “samhällsvärderingsfunktion” som är individuell för mig själv, och som värderar olika lyckokonfigurationer efter vilket samhälle jag skulle föredra att leva i.
Så
s=f(u_1,u_2,…,u_n)
är alltså en funktion av människors lycka.
Därför är det rimliga inte att härleda vilja till omfördelning från den individuella marginalnyttan av folks inkomster, dvs hur mycket u_i(y_i) ökar med y_i, utan från hur mycket s ökar när u_i ökar.
Om man tycker om jämlikhet är f en konkav funktion, och även om fattiga har lägre marginalnytta av mer inkomster har de ofta lägre absolut nivå på nyttan. Det blir då två motverkande tendenser.
u_rik minskar mer än u_fattig ökar om man omfördelar, men däremot så är f konkav vilket gör att u_fattig’s ökning är värd mer för mig än vad en motsvarande minskning av u_rik innebär.
Detta tycker jag också fångar en del intuitiva element: det kanske skulle vara ok med lite omfördelning från en fattig till en rik om den fattige älskade livet oavsett penganivå och var lyckligare än den rike, medan den rike trots sin rikedom behöver 100,000 till för att finansiera en livräddande operation.
Summa summarum: jag är inkonsekvent om vi summerar lyckor, men om vi tar det som att man värderar jämlikhet i lycka som något i sig, kan resonemanget gå att rädda.
Som en vidare kommentar kan man säga att reduktionen av välfärdsjämförelser till våra egna preferenser över olika fördelningar av lycka ska ses analogt till reduktionen av nyttofunktioner till revealed preferences: det är ett försök att skapa en någorlunda operationell definition av vad lyckojämförelser skulle kunna innebära, och visa att viljan till jämlikhet kan integreras i ett annat steg än i individernas nytta.
Ja/nej, ty som vi vet:
Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla. Den blir outhärdlig om den dagligen kan jämföras med andras överflöd.
Ibland missas poängen med Wigforss citat när folk har bråttom – för självfallet är det bara i undantagsfall någon med politisk agenda försöker förvanska innebörden – och hoppar över den andra meningen.
Ja, ja var mitt svar även om fråga två kändes väldigt hypotetisk. Det känns bra om ni ekonomer tar en ödmjuk attityd till att mäta aggregerad välfärd för andra delar av samhället har sina minst lika berättigade bidrag. Jag hoppas dock att ni inte blir så ödmjuka att ni låter bli att se hur det skulle gå till, för andras bidrag kan kanske komma som en reaktion på det ni åstadkommer.
Med ett pedagogiskt perspektiv på fråga 2 så hävdar jag att människors förförståelse är så olika att ett så här enkelt utformat test inte ger någon vägledning till vilken inställning människor i allmänhet har.
ska detta tolkas som att 35 % av enkätsvararna står mil till höger om alla folkvalda regeringar (och därmed väljarkårerna) i alla utvecklade länder vad gäller synen på omfördelning (eftersom sådan förekommer i alla utvecklade länder)? verkar i så fall som att ekonomistas enkätsvarare inte är särskilt representativa för Sveriges annars så egalitärt inställda väljarkår.
eller ska man tolka resultaten som att dessa enkätsvarare är för omfördelning av andra skäl än att omfördela resurser mellan individer med olika marginalnyttor och inkomster?
Jag ska inte uttala mig för andras motiv men jag vill sköta min omfördelning själv, privat, utan någon annans inblandning.
Den ståndpunkten placerar dig ganska långt till höger. Jag är en liberal icke-socialist men anser det sjävklart att det är en del av samhället att gör en omfördelning. Det är inte upp till de rikaste att bestämma själva, de har så mycket nytta av samhällets skydd att de får gå med på att samhället behöver balans.
Det är inte de rika som behöver samhällets skydd utan de fattiga. Se vilka som är mest utsatta för brott, har sämst hälsa osv. Framgångsrika människor har sällan staten att tacka för sin framgång (om man exkluderar VD på Centrum mot rasism etc från de framgångsrika).
Det är de fattiga som behöver mest skydd och de rika som får mest skydd. Stora delar av samhället är till för att skydda äganderätten.
Rika människor har sällan staten direkt att tacka för sin framgång utan har snarare känt sig hämmade men samtidigt hade de inte ens kunnat starta ett företag utan de ramar kring mänsklig samverkan som samhället skyddar.
Rika människor har oftast sina föräldrar att tacka för sin framgång. Framgångsrika människor som inte har det är en liten del av de rika (och de har löntagare att tacka för sin rikedom, eller möjligtvis V75). Jonas har väl skrivit rätt bra i tidigare inlägg om hur summan av individernas livsinkomst i samhället till hälften utgörs av arv. (Rätta mig om jag har fel). Eftersom vi inte väljer våra föräldrar så betyder det att utan fördelningspolitik så kommer inte samhällets resurser att fördelas “rättvist” (välj själv vad “rättvist” är).
Det finns hur många länder som helst i världen där man kan studera avsaknaden av statlig fördelningspolitik – där medborgarna sköter omfördelningen själva. Kan någon ge mig ett exempel på ett fungerande sådant land?
Definiera “fungerande”.
Svarade nej/nej.
Även om det inte är avsikten med dagens system så är jag säker på att det scenario som skisseras faktiskt inträffar. Föreställ er en grundskoleutbildad ensamstående utan barn med inkomst precis över brytpunkten som får delar av den omfördelad till barnbidrag, csn-lån, miljöbilspremier etc till sammanboende universitetsutbildade höginkomsttagare med barn på dagis.