I höstas beslutade en enig utbildningsnämnd i Stockholm att avskaffa de upptagningsområden som tidigare legat till grund för antagningen till stadens grundskolor. I stället ska folk rangordna sina önskemål och ambitionen är att alla ska få sitt förstaval. Vid en första anblick låter det utmärkt att barn boende i socioekonomisk utsatta områden inte automatiskt ska tilldelas en plats på den lokala skolan. Eftersom vissa skolor kommer att bli översökta krävs dock någon form av urvalsmekanism. Valet föll på en närhetsprincip och jag förutspår kaos när systemet ska fördela platserna bland höstens sexåringar.
Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.
Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.
Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.
Att agera strategiskt är inte heller en enkel sak; först och främst måste man inse de ödesdigra konsekvenserna av att sätta fel skola som förstaval. För det andra finns en väldigt stor osäkerhet kring vilket agerande som egentligen är optimalt. Alvin Roths analys av Bostons snarlika skolvalsystem finner mycket riktigt stora skillnader mellan de familjer som ödslar sitt förstaval på en skola som de inte har en chans att komma in på och de som inser värdet av att agera strategiskt.
Vad föräldrar i Stockholm mest oroar sig för är att systemet inte automatiskt ger syskonförtur. Som synes är dock problemen betydligt större än så. Ansvariga politiker säger att det finns utrymme för lokala hänsyn till särskilda behov (exempelvis syskonförtur) men verkar inte inse att sådan lokal flexibilitet utlöser kedjereaktioner i hela kommunen. Man hoppas vidare att alla ska få sitt förstaval och försöker lugna oroade genom att påstå att allt säkert kommer att ordna sig. Eftersom detta riskerar att få dem som inte förstår bättre att slösa bort sitt förstaval är det en ansvarslös hållning till det system man nyss skapat.
Då närhetsprincipen gör att den socioekonomiska skiktning som upptagningsområdena gav upphov i stort kommer att bestå kan man fråga sig varför kommunens politiker öppnat denna Pandoras ask? Det troliga svaret är att de helt enkelt inte insett konsekvenserna. Skolborgarrådet Lotta Edholm hoppas nämligen att den nya söktjänsten på internet ska förenkla sökprocessen avsevärt — man slipper ju de manuella blanketterna. You wish, Lotta.
Ekonomistas 
Som trebarnsförälder kan jag bara säga att jag är tacksam att jag inte bor i Stockholm!
Är inte syskonförtur en självklarhet (om än inte en lagstadgad rättighet) på de flesta svenska grundskolor?
Enligt Stockholms kommunpolitiker är syskonförtur absolut ingen rättighet; de hävdar att syskonförtur är olagligt enligt skollagen.
det är med skrattblandad gråt jag läser denna text. får hela tiden känslan att valfriheten ska kompensera för uppgivenhet inför det faktum att samhället blir alltmer segregerat, på allt fler ledder. om det nu är uppgivenhet och inte likgiltighet. som jag tycker är långt värre.
valfrihet förresten, jag tror att många uppfattar valfriheten som kaotisk och resignerar. och då är ju något fel.
Bra Jonas, att sådana här uppenbara dumheter dras fram i ljuset. Skriv gärna en debattartikel om detta i någon populär dagstidning.
Bra Jonas
Till alla som vill hjälpa till att protestera, gå med i min Facebook-grupp: “Återinför syskonförtur i Stockholms Stad, NU!”
Jag inser nu att gruppen borde ha ett mer neutralt namn då jag fått många reaktioner från hela landet.
Helene
Det vore intressant att veta vilka argument som gjorde utbildningsnämnden övertygad och enhälligt positiv till denna modell?
Hej! Det blir alltid tjorvigt och kaotiskt när man inför ett nytt system och nya regler. Att införa ansökan till förskoleklass via webben ligger väl rätt i tiden. Nu gäller lika regler för alla och valfriheten är prioriterad. Detta system gynnar de föräldrar och barn som gör sin hemläxa, nämligen lämnar in sin ansökan i tid. Det finns skolor i områden som är otroligt populära, där underväxten är stor. Där hade troligen problemen uppstått ändå. Faktum är att inte alla som vill kanske får plats på den skola de önskar, men det hade de inte fått i alla fall i det gamla systemet. Lösningen blir att tillsammans med föräldrar och elever arbeta med statushöjning av den skola som har lägre måluppfyllelse, ligger lite sämre till eller har sämre rykte än den populära skolan. Den syskonförtur som tidigare tillämpats av skolor i staden bottnar inte i rådande lagstiftning. Jag antar att de föräldrar som är ivriga att låta sitt barn gå på den skola där syskon går är lika ivriga med att skicka in ansökan i god tid. Vi följer frågan i Utbildningsnämnden och ser fram emot rapporter. Mvh /Helen
Hej Helen, att tala om valfrihet och närhetsprincip är ett hån mot oss föräldrar . Jag har två barn varav det ena går i en populär skola 300 m bort, det andra ska börja i förskole klass i höst. Bara tanken på att behöva åka till flera olika skolor om morgnarna får oss att sova dåligt. Eftersom vi har ” bara”1 km
till näst närmaste skolan kommer barn med långt till alla skolor att prioriteras till vår närmaste skola. Eftersom barnen lämnas
av en förälder samtidigt kommer förskolebarnet få gå 1,6 km om man följer era principer( alt. åka bil 3,2 km / dag = 6,4 mil/ månad), först till ena skolan sedan till nästa.
Känns det som närhet? Känns det som valfrihet?
Du hänvisar till att skicka in ansökan i god tid. Vad skulle det göra för skillnad? Ska hoppet vara att tillräckligt många inte skickar in ansökan i tid?
Jag förstår också att inte alla kan få den skola de önskar men att inte ha en tydlig syskonförtur faller på sin egen orimlighet.
Den dolda agendan skymtar mellan raderna, att syftet med det här är att försöka lyfta mindre populära skolor och kanske att utnyttja skollokaler bättre; tvinga barn att åka dit där det finns dåligt utnyttjade lokaler istället för att se till att det finns skolor där barnen bor! Det kan hända att det är ett rimligt syfte men sluta gärna prata om närhet och valfrihet och låt politikerna stå för det egentliga syftet.
F.ö. tillämpar olika kommuner lagen olika.
MVH/Johan K
Hur vore det om du slutade gnälla och istället betalade dina barns skolgång direkt ur egen ficka? Som skattebetalare har jag minimal lust att stå för dina sk nöjen. Ta ansvar för dina livsval istället – genom att betala för dem.
lg: Vi försöker hålla en intellektuell diskussion om samhällsfrågor i en trevlig ton på denna blogg. Om du inte kan acceptera det så föreslår jag att du tar dina kommentarer någon annanstans.
Svaret var väl på samma nivå som inlägget jag kommenterade (“hån”), vilken väl iofs var i lägsta laget. Tycker det är oerhört fult att försöka dölja egenintresset bakom ett förment allmänintresse. Lösningen på hela problemet är ju naturligtvis en renodlad marknadslösning, eller hur?
lg: Det är sant att det skulle vara möjligt att förmedla platserna efter högstbjudande. Då skulle man kunna jämföra olika individers värdering av samma skola på ett sätt som det nuvarande systemet inte möjliggör. Det är dock olagligt i Sverige. Detta kan man ha olika uppfattningar om men att håna och skälla ut människor för att de agerar inom de ramar som systemet de lever i sätter upp är – faktiskt – bara otrevligt.
Jag menade att man skulle ha avgiftsfinansierad skola, punkt slut. Det är väl inte olagligt?
Egenintressen är otrevliga.
Tack Helen, för att du tar dig tid att svara. Ditt svar understryker dock svårigheterna med systemet. Mitt optimala förstahandsval är beroende av hur andra väljer att rangordna skolor, dvs bland annat hur många som “gör sin hemläxa”. Hur insatt jag än är i systemet, skolornas kvalitet osv så är det därför oklart hur jag bör rangordna skolorna för att få bästa lösningen för min familj.
Att ni helt enkelt uppmanar folk att sätta den skola som man gillar bäst överst tyder på att ni själva inte inser vilka konsekvenser det har att slösa bort sitt förstaval på en skola där man är chanslös. Man riskerar då att hamna på någon skola inom 2 kilometer och i Stockholm innebär det “var som helst”.
Nu gissar jag bara men borde inte det här systemet också påverka anslagstilldelningen till olika skolor? Dvs skolor som har högt söktryck får mer pengar så de kan ta emot fler elever?
Visst finns det ett tak för hur mycket man kan expandera verksamheten med bibehållen kvalitet men säg 20% om året borde man kunna öka med så länge det finns en efterfrågan. Vissa kommer väl fortfarande hamna i kläm men på sikt borde en rimlig balans uppnås, eller?
Jag är verkligen ingen jurist, men jag förstår inte hur skollagen skulle förhindra en ganska långtgående syskonförtur.
I min hemkommun har grundskolorna upptagningsområden. Väljer man en annan skola än den man “tillhör” får man börja där om det finns plats över (platserna fördelas efter närhet). Om sedan småsyskonen vill börja på samma skola kommer de efter eleverna i upptagningsområdet men före andra elever som inte har syskon på skolan.
Ingen absolut syskonförtur således, men väl en relativ, och den är såvitt jag förstår helt förenlig med skollagen.
En av orsakerna till problemen är att kapaciteten i respektive skola verkar vara statisk. En populär skola får/kan inte expandera för att möta efterfrågan och en impopulär skola skär inte ner verksamhetemn utan får massa elever som inte vill gå där men tvingas dit. Helen Törnqvist menar att “Lösningen blir att tillsammans med föräldrar och elever arbeta med statushöjning av den skola som har lägre måluppfyllelse, ligger lite sämre till eller har sämre rykte än den populära skolan.” Är det verkligen den enda lösningen? Att efterfrågan ska möta utbudet. Kan vi inte tillåta utbudet att bli mer flexibelt så att det möter efterfrågan? Låt populära skolor expandera!
Ovanligt intressant artikel!
Min förhoppning (som jag utgår ifrån inte kommer att uppfyllas) är att detta leder till att fler, inte minst våra politiker, får upp ögonen för komplexiteten kring olika valsystem.
Som introdkution kan jag rekommendera
http://en.wikipedia.org/wiki/Voting_system
Titta på tabellen med röda och gröna fält mitt i artikeln, och fundera över hur många sekunder Stockholmspolitikerna har tänkt igenom denna konstruktion.
Helen, kan du bara lite snabbt redogöra för vilka kriterier ni uppfyller, vilka ni inte uppfyller och varför ni valt ett system som gör just de prioriteringarna?
Bör man inte först höja statusen på en skola så att man inte behöver tvinga dit barn. Att ha ett system där inte alla får plats där de vill, gör självklart att man kan få ett högre utnyttjande av icke attraktiva skolor. Satsa mer resurser på kvalitativt dåliga skolor så det finns fler möjliga alternativ när man väljer. Vilken förälder vill skicka sitt barn till en skola som ligger flera klasser under det bästa alternativet?
Inte heller jag kan se hur praktiserande av syskonförtur skulle kunna stå i strid med skollagen – det handlar vad jag förstår om hur man väljer att tolka lagstiftningen. Att inte praktisera syskonförtur riskerar däremot att ge ju upphov till fullständigt absurda livssituationer för många barnfamiljer. Det är ju inte ens möjligt att i detta system agera strategiskt som flerbarnsförälder för att vara säker på att få in barnen i samma skola, eftersom närhetsprincipen – så som man nu har för avsikt att tolka den i Stockholm – innebär att inflyttning, barnkullars storlek ett visst år och andra faktorer som inte går att påverka, avgör om man ett visst år hör till en viss skola eller ej… ett fullständigt oförutsägbart system alltså och därmed helt oacceptabelt anser jag som förälder. Att valla runt sin barnkull till olika skolor känns knappast görligt för många skulle jag tippa; ska då de äldre syskonen tvingas byta skola när småsyskonen inte kommer in? Hur ska annars vardagen fungera för dessa familjer? Känns som om utbildningsnämnden har tappat något av verklighetskontakten när de fattat detta beslut. Låter kanske bra och rättvist på pappret med en relativ närhetsprincip, men det riskerar ju att få fullkomligt absurda konsekvenser i praktiken.
Vad är konsekvensen för forsknings/utvärderingsmöjligheterna?
“Kaotiskt” (från Helen Törnqvist) låter ju bra, men “inser värdet av att agera strategiskt” låter illa.
Måste vi tänka på barnen hela tiden? Kan vi inte för en gång skull sätta doktoranderna i första rummet?
Nu finns ett inlägg från Lotta Edholms borgarrådssekreterare på hennes blogg. Är det nån som blir klokare av svaret? Det är kommentar nr 20.
http://lottaedholm.wordpress.com/2010/02/10/intagningen-till-forskoleklass/
Helen, jag förstår inte vad du menar med att vi föräldrar ska göra läxan och ansöka tidigt?
Enligt rektorn på vår skola och Lotta Edholm har det ingen betydelse NÄR man söker, först till kvarn eller någon kölista gäller ju inte. Alla ansökningar som kommit in före sista anmälningsdatum kommer att börja behandlas samtidigt.
Så vad menar du?
Bara så du vet, den här valfriheten gör att föräldrar sitter och gråter, till och med på tunnelbanan. Bevittnade det själv i morse.
Ni har verkligen gjort bort er!
Helene
Eftersom det är omöjligt att ens påbörja matchningen innan allas val kommit in så spelar det nog ingen roll exakt när man söker.
Kan du ge ett förslag på ett bättre system?
Problemet här är inte att tanken är dålig utan att implementationen är komplett ogenomtänkt.
(Jag utgår från att det finns folk som tycker att idén är dålig också, men min personliga åsikt är att den är tillräckligt god, och det finns ju också total politisk enighet om den.)
Implementationen har inte beskrivits i detalj, utan lämnas till ett antal tjänstemän som enligt mer eller mindre godtyckliga riktlinjer ska försöka göra det bästa av en ohyggligt komplicerad situation. Det *garanterar* att resultatet blir olika beroende på vem som råkar utföra arbetet. Det är förstås helt oacceptabelt.
Som Jonas också har påpekat kan det i vissa (många?) lägen vara till ens nackdel att avge sina sanna preferenser och istället en fördel att taktikvälja. Jag tycker att det är ytterligt beklagligt, även om det är vanligt att det är så, till exempel i våra vanliga val till kommun, landsting och riksdag.
Problemet är att politikerna inte har ägnat implementationen många sekunders tanke, och det finner jag ledsamt och olustigt.
Det bästa alternativet för implementationen hade faktiskt varit att skriva ett dataprogram som tilldelar platserna, och offentliggöra koden. Då blir processen helt känd och detaljerna i algoritmen kan diskuteras och analyseras. Då skulle det också bli extra pinsamt uppenbart hur många designavgöranden som behöver fattas och som politikerna helt har blundat om.
En sammanfattning är att det olustiga inte är att politikerna är kallhamrade teknokrater, utan att de är usla teknokrater. Betydligt värre, faktiskt.
Jag kan. Behålla systemet med upptagningsområden, i kombination med en starkare resursfördelningskurva där mer resurser ges till skolor i socialt utsatta områden.
Bor man i upptagningsområdet är man då garanterad plats i den närmaste skolan, givet att man inte väljer en annan skola, som man då får gå i i mån av plats.
Internetformulär i all ära, men det blir ändå garanterat mindre byråkrati om man utgår från principen att de flesta vill ha kortast möjliga väg till sin grundskola och hanterar undantagsfallens önskemål, jämfört med att alla elevers föräldrar måste välja.
Enligt Dagens Nyheter idag backar Socialdemokraterna:
“S konstaterar att skolvalet kan upplevas som rättsosäkert och i praktiken inte garanterar någon valfrihet. Därför vill de nu backa från beslutet i utbildningsnämnden som fattades i september i fjol där de själva röstade ja. Carin Jämtin är självkritisk och menar att de som opposition borde ha ställt fler frågor om konsekvenserna av beslutet.”
Som väljare hamnar man här i den besvärlig situation. Ska man rösta på dem som har förmåga att ompröva beslut som visar sig vara mindre lyckade eller ska man ta avstånd från partier som inte tänker igenom förslagen innan de röstar bara för att sedan agera kappvändare när det börjar blåsa?
Man kan väl inte gå ut och kritisera politikerna sönder och samman för deras politik och sedan kritisera dom för att dom ändrar på den politiken? Men att det är bervärligt att välja parti håller jag helt med om!
Klas,
jag hittar inte artikeln i DN. Var det i dag, 23/2?
Helene
Helene, första delen, sidan 9, liten notis högst upp till höger. Men innehållet kan kanske variera mellan olika upplagor.
Helene: Hittade detta.
Andreas: Man väljer i mångt och mycket politiker med en blick mot framtiden och då är deras omdöme viktigt. Att både rösta för ogenomtänkta förslag och att sedan inte vilja stå för dem är inget jag uppskattar. Däremot uppskattar jag att man kan ompröva sin position. Helst ska det då emellertid ha inkommit någon ny information och så är inte fallet i detta ärende. Det enda som har hänt är att olika människor funderat på vad beslutet faktiskt innebär.
Jonas:
Ok. Jag trodde att de ändrade uppfattning för att de lyssnat på kritik mot förslaget. Men om de gör det för att de helt enkelt inte tagit sig tid för att förstå vad beslutet skulle innebära så är det ju så klart väldigt problematiskt.
Som jag ser det finns det kritik som man själv borde kunnat komma fram till och kritik som inte är så uppenbar utan visar sig med tiden. Invändningarna mot detta skolvalssystem är så uppenbara att man borde kommit fram till dem med några minuters eftertanke. Socialdemokraterna i Stockholm visar nu att de inte ens ägnar besluten denna betänkatid utan helt enkelt trycker på knappen. Hur övriga partier nådde fram till sitt ställningstagande får de själva svara på.
Tänkte bjuda på ett konkret exempel på Söder, min dotter ska börja till hösten. Om jag söker Fria Maria Barnskola i första hand (vilket jag haft funderingar på) så kommer hon sannolikt inte in där, eftersom den är liten och har överlägset mest nöjda föräldrar, förmodligen många som söker. Då kommer hon förmodligen inte heller in på Katarina Norra alldeles här intill, för den kommer vara fylld med barn som valt den i första hand, den är också populär. Hon kommer inte heller in på vårt tredjehandsval, Vittra, av samma skäl. I stället får hon gå på någon av de betydligt sämre skolorna som finns här omkring.
För att vara säker på att hon inte ska hamna på en dålig skola borde jag alltså sätta en stor och inte så populär (förmodligen inte så bra) skola i första hand. Eller så sätter jag en riktigt bra skola i topp och håller tummarna. Suck.
Precis, för att undvika att hamna på en usel skola måste du välja en halvkass. Men om alla gör på detta sätt så kan du tryggt välja den skola du egentligen vill till. Men om andra gör det så… Visst är det kul!
Jag förstår inte hur man kan tro att det ska finnas “enkla svar” när det handlar om tolkning för varje enskilt fall. Ett dataprogram med en “kod”? Ett dataprogram skulle definitivt inte kunna ta hänsyn till alla de slags olika skäl man kan ha för att gå på en viss skola; handikapp, trygghet utifrån olika bakomliggande händelser etc. Vad jag förstår, säger ju politikerna att man kommer att ta hänsyn till syskon men att det aldrig kan finnas någon “förtur” -eftersom man måste ställa det i förhållande till andra barns rätt att gå i en skola nära sitt hem. Hur kan det vara så dåligt? Det handlar ju egentligen bara om att, någon kommer inte bli nöjd eftersom det inte finns obegränsat med platser på alla skolor. Så långt som möjligt kommer man se till att syskon hamnar tillsammans. Men om ett annat barn skulle “slås ut” kan man inte göra det. Låter fullt rimligt, och så rättvist det bara kan bli, i mina öron.
Och ja, jag har också barn som söker förskoleklass till samma skola som storasyrran.
Hej Linda!, roligt med folk som är positiva tycker jag!
I konungarikket Sverige har skolbarn olika långt till skolor, en del väldigt långt till och med. Ibland beror det på att familjen prioriterat andra saker i livet än närhet till skolor, t.ex närhet till naturen, utsikt, närhet till hav och sjö eller föräldrars närhet till jobb mm. Ska dessa val ha prioritet till skola framför dem som prioriterat att bosätta sig nära en populär skola?
Enligt närhetsprincipen spelar det ingen roll hur nära man bor en skola utan mer hur nära man bor sitt andra val.
Att syskon inte får gå i samma skola innebär miljökonsekvenser för samhället, ganska uppenbart om man betänker att uppenbara gångavstånd förvandlas till bilåkande till två eller tre olika skolor.
Låt varje familj ha sina barn i samma skola, något annat är inte diskuterbart. Om en skola accepterat barn A så måste man också acceptera syskon A oavsett hur årets sökkull ser ut!
Det är enligt min mening sunt förnuft!
MVH
Johan Karlsson
Det handlar inte om att alla ska bli helt nöjda vilket du mycket riktigt säger är omöjligt. Problemet är att systemet kräver att man agerar taktiskt på ett sätt som gör att man faktiskt inte kan avgöra hur bra placeringarna blir ens i efterhand. Om alla taktikväljer och hamnar på sina förstaval så kan detta vara dåligt eftersom alla egentligen vill gå på en annan skola. Dessutom är det i praktiken ytterst svårt (egentligen omöjligt) att göra ett informerat taktiskt val och detta, liksom okunnighet om detaljerna i systemet, kan leda till att folk gör mycket klantiga val.
Politikerna säger att lokala hänsyn ska kunna tas men rättsläget är osäkert. Om Stina får en undantagsplats på den lokala skolan kan någon som slår henne givet den relativa närhetsprincipen rimligen överklaga. Juridiskt borde denna få rätt och därför är det möjligt att den lokala flexibiliteten är en chimär. Om inte råder totalt godtycke och det var just det man ville komma bort från med reformen.
Jag har fått som svar att man inte kan taktikvälja, bland annat eftersom det inte är en garanti att man kommer in på något av sina tre val?
Hahaha! Episkt korkat av den stackare som svarade så. Det här blir roligare och roligare (säger jag som inte har barn som ska välja skola…).
Men frågan inställer sig dock: varför svarade den personen så?
1. Personen förstår inte vad som menas med “taktikvälja”, alltså att det finns situationer när det är bättre att dölja sina sanna preferenser?
2. Personen förstår konceptet, men har missförstått systemet och tror inte att det alternativet kan förekomma här.
3. Personen förstår mycket väl detta, men drar en rövare.
4. Personen bryr sig inte det minsta, och det här svaret var det minst jobbiga att ge.
Jag förmodar 1, men befarar 3 eller 4.
Nu vill vi hänga ut tjänstemän eller politiker med namn! Vem svarade så, och hur gick hela konversationen?
Linda: Jag skrev detta inlägg delvis för att informera männsikor om konsekvenserna av att sätta en skola som man inte har en chans att komma in på som förstahandsval. Följden kan – som jag skrev – bli att du hamnar på en skola som du inte ens hade på listan men som ligger inom 2 km från ditt hem. Nu svarar en tjänsteman att du inte är garanterad en plats på något av dina tre val. Vilket var just det jag också skrev.
För övrigt håller jag med Micke i hans svar.
Vore inte en lösning att göra som man gör på läkarlinjen och andra utbildningar där det inte räcker med toppbetyg för att komma in: ge prioritet åt de som sökt tidigare år. Dvs i fallet med skolvalet ge prioritet åt de som inte fått sitt förstahandsval på andrahandsvalet: kommer du inte in på den skola du sökta i första hand kommer du (och andra i samma situation) hamna i en egen kvotgrupp när skolan som är ditt andrahandsval fördelar sina platser. Med andra ord ökar chansen att komma in på nästa val för varje gång du blivit bortprioriterad.
På så sätt skulle väl folk få anledning att uppge sina sanna preferenser och i allmänhet komma in på i alla fall något av sina tre val. Finns det några problem med en sådan (enkel!) lösning?
Prioritet framför vem? De som satt skolan den andra skolan som sitt förstaval? Problemet är då var man ska börja: om man utgår från skola A och sedan tar skola B så får man en helt annan lösning än om man först tar skola B och sedan skola A. I praktiken ska detta klareras samtidigt och jag har faktiskt svårt att första exakt vad “samtidigt” betyder i detta sammanhang.
Tror tyvärr inte det finns en enkel lösning med Alvin Roth har skrivit en del om hur man kan göra det bättre. Anledningen till att jag inte skrivit om denna forskning är att jag inte riktigt lyckats förstå de mekanismer han beskriver.
Hej. I Nacka kommun har man sedan länge tillämpat den relativa närhetsprincipen vid skolvalet. Syskonförtur tillämpas ej. Nackas ledord är “valfrihet” och “nöjda kunder”. Målet är att 95% av kunderna ska vara nöjda.
Alla kunder blir naturligtvis inte nöjda – och alla syskon får inte gå i samma skola. Men, skolledare och rektorer gör vad de kan för att tillgodose kundernas önskemål. För att lyckas med det samarbetar de olika skolorna och vissa skolor tvingas ta in fler barn än de i dagsläget har plats för.
Gå gärna in på http://www.nacka.se och läs mer.
Fyfan vad jag stör mig på kundbegreppet i skolvärlden.
Jag har inga kunder, jag har elever. Eller är möjligen värnpliktiga också kunder?
Hade mina elever eller deras föräldrar stegat upp och ur egen ficka betalt 80000 per skolår för tjänsten jag levererar, då hade jag haft kunder. Tills dess har jag elever.
Madicken
Problemet för många skolor är ju att även om de vill så kan de inte utöka antalet elever pga platsbrist.
I vårt område, enligt det gamla systemet med upptagningsområde, finns det ca 30 fler barn än antalet platser i 6-årsverksamheten. Det innebär alltså att man skulle kunna utöka till tre klasser i stället för två, men det finns inga lokaler.
Då spelar ju vilja och samarbete ingen roll. Eller hur?
Vem eller vilka är det som är så nöjda med systemet i Nacka? Jag läste senast i januari om upprörda och förtvivlade föräldrar i Nacka som inte får ihop vardagen pga att syskon hamnat på olika skolor.
Så är det inte i själva verket bara politikerna som är nöjda?
Mvh Helene
Idag i svd s 8-9 om skolvalet och dess konsekvenser.
Är det inte politikernas sak att se till att ALLA skolor är så bra att de flesta är nöjda med att få plats på den närmsta skolan? Och att sedan de som anser sig ha tid och pengar på resor har möjlighet att välja någon annan skola?
Kommer staden att ordna skolskjutsar för dem som inte hamnar på närmsta skolan? Kommer staden annars att ersätta dem som inte valt, men får kostnader för att hämta och lämna på en eller flera skolor? Kan man utgå från att alla föräldrar har tillgång till Internet?
Detta tycker jag verkar bryta mot både skollagen om allas lika möjligheter, FNs mål för gratis skolgång åt alla och FNs barnkonvention. I allra värsta fall kan det leda till att barn inte kan komma till den skola de tilldelats.
Kan till exempel detta ens vara lagligt att besluta detta?
– Elever som gör aktiva val får förtur framför elever som inte gör aktiva val.
– Syskonförtur avskaffas.