Tack vare de senaste årens budgetdisciplin och överskottsmål står Sverige idag väl rustat inför den stundande lågkonjunkturen. Men bara för att budgetdisciplinen var rätt politik under de goda åren behöver den inte vara det när tiderna blir blir sämre.
Detta klargörs av Stefan de Vylder i en artikel på SvD Brännpunkt. Han går ut hårt mot socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros som i en debattartikel i Aftonbladet nyligen manade till fortsatt budgetbalans, trots kristiderna. För detta kallas de “budgetbalansfundamentalister” av de Vylder.
Men vem har egentligen rätt? Är budgetbalans rätt medicin för ekonomier i nedgång? Även om vi naturligtvis inte kan vara helt säkra på svaret på denna fråga så ger historien i alla fall otvetydidgt besked. När den amerikanska ekonomin tvärbromsade på 1930-talet valde den dåvarande presidenten Herbert Hoover att 1932 höja inkomstskatterna för att balansera den federala statsbudgeten. Ekonomer är idag eniga om att den politiken allvarligt förvärrade krisförloppet under Den Stora Depressionen.
Med andra ord: den ekonomiska historien ger de Vylder rätt och Sahlin och Östros fel. Att balansera statsbudgeten kan vara något av det skadligaste en regering kan göra under lågkonjunkturer och, än värre, i en ekonomisk kris.
Ekonomistas 
Man bör ju även tänka på andra sidan. Dvs är det så att man har en budget som gör mycket kraftiga överskott i goda tider så minskar behovet av stora underskott i kristider.
Om man däremot i goda tider har en balanserad budget ja då tvingas man till underskott för att inte lågkonjunkturen skall förvärras.
Men det är bara högst personliga tankar
Daniel, det du skriver stöds faktiskt inte av din länk. Det är inte direkt budgetbalanseringen som kritiseras, utan de kraftigt höjda skatterna 1932. 1929 till 1932 var finanspolitiken tydligt expansiv där man gick från överskott till underskott. Dessutom är det där en mycket liten del av artikeln – givetvis så läggs den stora skulden på exempelvis vansinniga lagar som höll uppe löner och utdelningar,. Dessutom sköt man världshandeln i sank vid den här tiden.
Andra argumenterar med att Japan inte lyckats något bra med sina underskott och stimulanspaket, och att varaktiga ekonomiska förbättringar istället är associerade med nedgångar i offentliga utgifter.
Dessutom ska man hålla i minnet att en budgetbalansering vore att kraftigt öka expansiviteten i finanspolitiken – vi har ju haft flera år med stora överskott.
Man får inte heller, vilket makarna Romer påpekar, glömma penningpolitikens roll, som tycks ha varit större än finanspolitikens för att avsluta recessioner.
Observanta och intressanta kommentarer. Både Hoovers finanspolitiska agerande under hela perioden 1930-32 och även Feds penningpolitik är väl exempel på politikmisslyckanden. Att bara kritisera Hoover för hans skattehöjningar är väl snålt så här i efterhand, inte minst som hans budgetpolitik hade en hel del stöd bland samtida ekonomer (se bl a Brad De Longs föreläsningsanteckningar).
Sedan bör man ju dessutom diskutera vilken som är den relevanta expansiva finanspolitiken, dvs om det är offentliga utgiftsökningar eller skattesänkningar som ska prioriteras. Oavsett vilket så tror jag finansminister Borg håller med Stefan de Vylder i allt väsentligt och att vi inte behöver oroa oss för en Sahlinsk åtstramning de kommande två åren…
Lyssnade på Ben Bernanke när han höll tal på Economic Club of New York.
rtsp://video1.c-span.org/project/economy/econ101508_bernanke.rm
Bernanke fick under frågestunden frågan av Martin Feldstein hur han såg på finanspolitikens roll under den stora depressionen. Bernake svarade att orsaken till den stora depressionen var felaktig penningpolitik och avsaknad av en politik att stabilisera det finansiella systemet. Finanspolitiken fick framförallt effekt när rustningsindustrin tog fart i slutet av 30-talet.
Kan också notera att Bernake i dagens situation i USA anser att det kan vara motiverat med ytterligare finanspolitisk stimulans.
När det gäller Sverige så talar det mesta för att lågkonjunkturen i Sverige kommer att vara grundare än i omvärlden. Finanssektorn har påverkats mindre och den försvagade kronan gynnar exportindustrin. Avgörande blir hur djup recessionen i omvärlden blir. En osäker faktor i Västsverige är hur djup krisen i fordonsindustrin blir.
Möjligt att man ska fokusera på regionala åtgärder?
Jeppen har rätt i att Hoovers finanspolitik faktiskt var klart expansiv. Att han skulle ha balanserat budgetarna under depressionen är direkt felaktigt.
Historiska budgetsiffror nås här: http://www.whitehouse.gov/omb/budget/fy2007/pdf/hist.pdf
Hoover tillträdde i mars 1929 och fick gå i mars 1933. Under den tiden gick man från ett stort budgetöverskott till budgetunderskott som var större än de totala intäkterna, vilket måste ses som extremt expansivt. Trots snabbt fallande skatteintäkter 1931 och 1932 så ökade man budgetutgifterna ordentligt.
Jag måste säga att jag är imponerad av den höga kvaliteten på Ekonomistas läsekrets! Inom bara några timmar efter mitt eftermiddagsinlägg har det inkommit såväl detaljerade kommentarer kring Herbert Hoovers finanspolitik som länkar till historisk statistik över USAs statsbudget. Verkligen kul att vara del av denna höga diskussionsnivå!
Sedan till sakfrågan verkar jag få böja mig när det gäller Hoover: mycket av kritiken av hans finanspolitik under depressionen gällde hans skattehöjningar 1932, dvs klart efter att depressionen var ett faktum. Som både Bernanke och andra har poängterat hade krisen andra orsaker (för den intresserade finns en bra översikt på eh.net här). Jag har nu förtydligat detta i inlägget. Tack för det, läsare!
Samtidigt var en viktig poäng med mitt inlägg att lyfta det faktum att skattehöjningar i kristider, motiverade av budgetbalansskäl, vore olyckliga. Tänk om Anne Wibble 1993 skulle chockhöjt inkomstskatterna för att balansera budgeten eller om Anders Borg för den delen skulle möta ettinkomstbortfall pga en eventuellt ökande arbetslöshet på samma sätt?
Trettiotalskrisen är lite långt borta och att lösa den nuvarande på samma sätt som den gamla, med ett nytt världskrig, känns inte lockande. Snarare skulle väl världsekonomin må bättre av om USA skruvade ner sin rustningsekonomi rejält – de har ju inte ens råd med de krig som redan pågår.
Med tanke på hur annorlunda världen var omkring 1930 kan man undra hur mycket vi har att lära oss av Hoovers eventuella missgrepp eller genidrag vad det gällde penningpolitik, tullar och annat. Vad man lärt sig är att banker helst inte får krascha, men det har ju bankirerna också lärt sig och verkar därefter.
Angående budget kan man väl följa Josefs råd till Farao, nämligen att lägga upp förråd i ladorna feta år för att ha till hands under magra år. Med andra ord att arbeta kontracykliskt. Josef var en tidig keynesian verkar det. Just nu skulle det kunna bli läge att blåsa på med offentliga satsningar utan att bry sig om restriktioner, bara det verkar lönsamt på sikt. (Inte projekt av typen “bridge to nowhere”, utan exempelvis mer spårvagnsspår i Stockholm.) Normalt är det infrastruktur, byggen ock liknande som kommer på önskelistan, men varför inte satsa bredare på kultur också för en gångs skull? Det kanske finns några gamla New Dealprojekt som man kan inspireras av också?
De Vylders kritik verkar missriktad. Till skillnad från vänsterpartiet vill Sahlin och Östros bevara ett finanspolitiskt ramverk efter valet 2010, medan de Vylder verkar tala om nuläget. Sahlin och Östros påpekar att de goda årens överskott nu ger utrymme till en mer expansiv finanspolitik. Deras efterlysta budgetdisciplin ska alltså inte tolkas som krav på budgetbalans.
Det kan förstås hända att det finanspolitiska ramverket blir mer bindande om konjunkturförsvagningen blir kraftig. I en sådan situation kan det vara lämpligt att tillfälligt avvika från ramverket. Ramverket är till för att motverka oplanerad och oansvarig ekonomisk politik under normala och goda tider – inte för att begränsa politiken i en kris. Jag tror inte att Sahlin och Östros har uttalat sig om lämpligheten i sådana avvikelser från ramverket. Eller missförstår jag deras artikel?
RE: Björn Nilsson
Allt som inte ökar produktiviteten är väl en “bridge to nowhere”. Att bara ösa in pengar i den offentliga sektorn lär inte höja dess produktivitet, som ju redan inte är särskilt imponerande.
Sverige behöver bättre möjligheterna för ökat välstånd i dessa tider. Det är den produktiva sektorn som i så fall behöver stimuleras.
Pengar till den offentliga sektorn kan öka samhällets produktivitet. Stackars lilla landet Sverige och dess företag som är nedtryckta av landets oh så gigantiska offentliga sektor. Det måste ha gått åt helvete utför med produktiviteten i Sverige mao. Men hur var det nu med statistiken över Sveriges produktivitetsutveckling i ett internationellt perspektiv?
Satsa på människors hälsa och livsglädje, satsa på infrastruktur, stimulera forskning och matchning på arbetsmarknaden. Lite mer kultur kan nog också göra en och annan vilsen själ lite glad och arbetsför. Välstånd är också i allra högsta grad subjektivt. Vissa är oerhört trötta på reklamens nedskräpning av det offentliga rummet i allmänhet och materiella ting i synnerhet.