Den globala förmögenhetskoncentrationen och dess svenska motsvarighet

I dagarna har en rapport från Oxfam om global förmögenhetskoncentration fått enorm spridning. Den faktauppgift som tycks få alla att stanna upp är att världens 80 rikaste personer har en samlad förmögenhet som motsvarar förmögenheten hos den fattigare halvan av världens befolkning, alltså cirka 3,5 miljarder personer.

Siffran är förstås uppseendeväckande men absolut inte ny i bemärkelsen att förändringen är ganska marginell jämfört med den siffra som presenterades vid samma tidpunkt förra året. Då krävdes den samlade förmögenheten hos de 85 rikaste för att komma upp i samma belopp som nettoförmögenheten hos den fattigare hälften av världens befolkning (och givet de enorma problem som finns med att göra denna typ av beräkning så måste nog skillnaden betraktas som inom felmarginalen).

Oxfam-rapporten gör dock en poäng av att förändringen är en del av en trend där man tycker sig se en ökad koncentration av förmögenhet i toppen. Topp 1% i den globala förmögenhetsfördelningen uppskattas äga strax under 50 % av de samlade förmögenheterna och om den ökning i koncentration man ser de senaste åren fortsätter så kommer världens rikaste procent äga mer än hälften av världens förmögenheter som man också drar ut för de kommande åren (enligt figuren nedan).

Oxfam_fig1

Denna trend är dock inte särskilt tydlig om man ser till utvecklingen sedan år 2000. Enligt de data som man använder sig av minskade topp 1% gruppens förmögenhetsandel under 2000-talets början fram till finanskrisen 2008-2009. Åren därefter har den ökat, men sett över hela perioden är det svårt att tala om en tydlig trend.

Oxfam_fig2

Det finns också flera saker som kan vara värda att notera när man tittar på utvecklingen enligt Oxfam, speciellt i relation till andra mått på förmögenhetskoncentration och hur de utvecklats över tid. En första detalj är att de flesta serier över både förmögenhets och inkomstkoncentration har en tydlig topp just runt år 2000. Detta beror på IT-boomens effekt på främst finansiella tillgångsvärden som i sin tur är kraftigt koncentrerade till toppen av fördelningen. En andra detalj är att i nästan alla serier syns en tydlig nedgång i koncentration precis efter finanskrisen 2008. Anledningen till detta är förstås analog med utvecklingen runt 2000; en kraftig uppgång liksom ett kraftigt fall i tillgångsvärden märks relativt mer i toppen av fördelningen. De två bilderna nedan (tagna från Saez och Zucmans studie som Daniel skrivit om här) illustrerar upp och nedgångarna kring 2000 och 2008 i USA (och som syns speciellt tydligt för just Forbes-miljadärerna). Dessa mönster finns dock inte i den globala utvecklingen enligt Oxfam.

Top 0,1 SaezZucman_fig2 Top0,01SaezZucman_fig 1

Hur skulle motsvarande siffra se ut i Sverige? Hur många svenska miljardärer skulle det krävas för att summan ska motsvara den fattigare hälften av den svenska befolkningen? Den frågan kan vi tyvärr inte svara på därför att vi sedan 2007 valt att inte längre sammanställa uppgifter om individuella förmögenheter (något som vi sedan länge noterat är olyckligt – se t ex Daniels inlägg från 2008) och som SNS-konjunkturråd i förra veckan förtjänstfullt pekade ut som ett problem. Men vi kan gissa. Veckans affärer sammanställer sedan länge en lista med förmögenheterna hos de rikaste svenskarna och vi vet fortfarande en hel del om de samlade tillgångarna och även något om deras fördelning.

Veckans Affärer listar 136 personer med en samlad förmögenhet på 1 591 miljarder kronor för 2013. Det ger ett snitt på 11,7 miljarder kronor per person. Fördelningen inom toppgruppen är dock mycket skev. Ingvar Kamprads förmögenhet står ensam för en tredjedel, 525 miljarder kronor (på 2014 års lista är totalen 1 120 och Kamprads förmögenhet nästan hälften, 550 miljarder). Hushållens nettotillgångar låg samma år runt 9 000 miljarder (enligt denna rapport från Riksbanken var siffran 7 841 miljarder kronor 2011 och enligt SEB dryga 9 000 miljarder 2013. Det ger ett snitt på runt en miljon (dividerat med 8,2 miljoner, vilket kommer från att antalet observationer 2007 då SCB rapporterar att summa nettoförmögenhet är 5 520 miljarder med ett snitt på 675 000). Men vi vet att fördelningen är mycket skev även här. År 2007, det sista året för vilket vi har statistik var snittet 675 000 men medianen 121 000. Det betyder i sin tur att snittet i den undre halvan av fördelningen alldeles säkert är under 100 000 (sannolikt klart lägre). Nu har ju förmögenheterna vuxit en del sedan 2007 så säg att snittet för den undre halvan är 150 000 (detta är som sagt med all sannolikhet en överskattning). Om vi antar att 4,1 miljoner svenskar i snitt har 150 000 så blir deras samlade förmögenhet alltså runt 615 miljarder kronor.

Så hur många svenska miljardärer krävs då för att det ska motsvara förmögenheten hos den fattigare halvan av den svenska befolkningen? Ja, enligt beräkningen ovan ungefär två; Ingvar Kamprad och Stefan Persson har med god marginal mer än 700 miljarder kronor och därmed mer än de 615 miljarder som den fattigare hälften av den svenska befolkningen har tillsammans (notera dock att 2 pers/9 miljoner är en större andel än 80 pers/4 500 miljoner, dvs jordens ungefärliga vuxna befolkning).

Vad ska man nu dra för slutsatser av detta? Att Sverige är extremt ojämlikt kanske? Ja, mätt i termer av hur många miljardärer som krävs för att uppnå motsvarigheten till förmögenheten hos den halva av befolkningen som har de lägsta nettoförmögenheterna så är det förstås riktigt. Men man kan förstås lika gärna dra slutsatsen att svenska miljardärer varit exceptionellt framgångsrika internationellt sett och att det varit till gagn för alla i Sverige.

Hur man ska se på förmögenhetsfördelning handlar i långt mycket större utsträckning om faktorer som hur förmögenheter skapas, på vilka sätt de med förmögenheter bidrar till samhället i stort och hur samhället i övrigt är organiserat. Det är långt ifrån självklart att en enorm förmögenhetskoncentration är dålig för samhället men det är inte heller uppenbart att det inte är något att bekymra sig om. Åtminstone i en amerikansk kontext verkar till exempel möjligheten till politiskt inflytande som negativt påverkar demokratin, den fria konkurrensen och marknadens funktionssätt, vara ett mycket reellt bekymmer. I en svensk kontext finns skäl till att individer inte har samma behov av personlig förmögenhet som man har i andra länder eftersom många utgifter, förutsägbara såväl som oförutsägbara, till stor del finansieras gemensamt (skola, sjukvård, arbetslöshet etc.). Beroende på utgångspunkt kan detta ses som önskvärt eller inte, men man kan inte bortse ifrån dess vikt när man funderar över förmögenhetsfördelningens och dess konsekvenser.

Ps. Daniel har kommenterat Oxfam-rapporten här och även jag har blivit citerad här.

Comments

  1. Andreas Johansson says:

    525 miljarder av 1591 miljarder är väl en knapp tredjedel snarare än nästan hälften.

    • Jesper Roine says:

      Ja, det är riktigt. Jag råkade titta på 2014 listan där totalen är 1120 miljarder och Kamprad listas som 550 miljarder. Har förtydligat i texten. Tack för att du uppmärksammade.

      • Gunnar Brånvall says:

        Enligt den officiella förmögenhetsstatistiken för 2007 var nettoförmögenheten ännu snedare fördelad än som framgår av Jespers beskrivning. I tabellen Förmögenhetsstruktur 2007 för individer i decilgrupper efter nettoförmögenhet. Medelvärden (för alla) i tkr. Korrigerad 2010-03-22 var medianförmögenheten 65 tusen kr och medelförmögenheten 601 000. I själva verket hade 33 procent av befolkningen en nettoförmögenhet mindre än eller lika med noll och medelförmögenheten för den fattigare halvan av befolkningen var minus 60 000 kr.
        Troligen bygger statistiken på den beräkningsmetodik som användes i samband med förmögenhetsbeskattningen, varvid fastigheter värderades till taxiringsvärde snarare än marknadsvärde. Statistiken kan därmed ungefär tolkas som den förmögenhetsfördelning som skulle uppstått om fastighetsbubblan brustit 2007 och marknadspriserna fallit med 25 procent.
        Det är ytterst beklagligt att riksdagen i våras beslöt avslå förslag om att utreda möjligheterna att återinföra denna typ av statistik.

      • Jesper Roine says:

        Jag håller helt med om detta och som jag skriver så är min gissning en överdrift av vad jag tror är en riktig skattning av den fattiga hälftens förmögenhet. Den stora grupp som i statistiken har negativ förmögenhet är precis en av frågorna som skapat huvudbry i t ex LWS när de försökt skapa jämförbar förmögenhetsstatistik.

  2. Daniel Spiro says:

    Hej Jesper,
    Intressant uträkning. Ett problem, som jag är säker att du tänkt på, är vem som ska inkluderas bland de rikaste svenskarna. Räcker det att vara född i Sverige, ska man vara svensk medborgare eller måste man vara huvudsakligen verksam i Sverige?
    Många av dessa personer tillhör väl närmast en slags global superklass med oklar ekonomisk hemvist och frågan är på vilket sätt deras förmögenhet påverkar just Sverige. På det sättet tycker jag att de globala siffrorna är mer intressanta. Tänker mig att ett eventuellt problem med skev rikedom är att ett fåtal personer får makt även över politiska beslut. Men då borde den svenska verksamhetsgraden vara viktig. De svenskar som tillhör den globala superklassen har väl nästan lika stor makt i många andra länder som de har i Sverige.
    En annan faktor, som jag vet att du funderat över, är om/hur statligt ägande ska komma med i uträkningen. I ett land som Norge, som har en statligt ägd oljefond som är större än hela landets BNP, blir en jämförelse av individuellt ägande lite ofullständigt. Och hur gör man med statligt ägd infrastruktur mm? Om ett land har hög grad av privat ägd skola, vård, vägar osv, medan ett annat har detta i offentligt ägo så blir väl en jämförelse av privat ägarkoncenentration fel eftersom man då ”nollar” bort det offentliga ägandet. Men de metoder som används kanske tar hänsyn till allt detta.

    Daniel

    • Jesper Roine says:

      Hej Daniel! Ja, du tar upp två viktiga saker som spelar stor roll i sammanhanget (och speciellt stor roll för Sverige faktiskt). Ser man till förmögenheter på Forbes listan så har de under många år rapporterat både personernas medborgarskap och huvudsakliga hemvist (där de är ”skrivna”). Dessa två är inte alltid de samma och speciellt för svenska medborgare har det ofta varit ganska stor skillnad. Kort och gott: många svenskar (till medborgarskap) bor inte i Sverige. För Schweiz är det tvärtom; det finns många miljardärer som bor i landet men många är inte schweizare. Detta är något jag faktiskt tog upp i ett av mina första blogg inlägg här på Ekonomistas. Det korta svaret på din direkta fråga är att Affärsväldens lista inkluderar även de svenskar som inte bor i Sverige. Det finns ytterligare en viktig diskrepans (som till exempel gjort att Ingvar Kamprad hoppat lite upp och ned på Forbes listan) och det är att ägande formen kan variera och i vissa fall ägs stora delar av förmögenheten genom stiftelser som beroende på hur de är konstruerade kan ta bort så mycket av ägarens personliga kontroll över vad förmögenheten används till att den inte kan betraktas som en privat förmögenhet. På denna punkt finns inga tydliga definitioner utan vilka som inkluderas i listorna är helt upp till de enskilda redaktionerna.
      Slutligen är det här med tillgångar i form av gemensamma krav på staten (ibland implicita) en svår och viktig fråga och som skiljer sig enormt mellan länder. I Sverige finns, precis som du är inne på, både stora direkta tillgångar (som pensionsfonder) och ”rättigheter” (som fri skolgång) som påverkar individuell förmögenhetsuppbyggnad och förstås också vilken livssituation man är i som funktion av personlig förmögenhet. Möjligheten att till exempel gå en viss universitetsutbildning är inte knuten till individuell betalningsförmåga i Sverige på samma sätt som i USA. Men det är inte heller uppenbart att man kan lägga värdet av alla sådana rättigheter till individuella förmögenheter för om du vill göra något annat för pengarna så kan du inte kvittera ut värdet på din rätt till skola (vilket du kan om du själv äger pengarna). I slutändan är det viktigt att knyta dessa diskussioner till den specifika fråga man funderar på…

      • Daniel Spiro says:

        Det verkar finnas många svåra gränsdragningsproblem. Som du skriver bör gränserna dras utifrån vad syftet är med analysen. Är följande turmregel rimlig? I frågor som handlar om fördelning av privatpersoners olika makt till följd av ägande så bör offentligt ägande bortses. I frågor som handlar om konsumtion och försäkring mot dåliga individuella utfall så bör offentligt ägande tas med i analysen.

  3. Det borde väl vara lika problematiskt här som i Oxfams rapporrt att räkna på hur många miljardärer som äger lika stor andel som den fattigaste halvan när många i den halvan har negativ nettoförmögenhet.

    http://fusion.net/story/39185/oxfams-misleading-wealth-statistics/

  4. Björn Tyrefors Hinnerich says:

    Roine och Lars,

    båda verkar dela stiglitz kommentar som Lars klippt in och eftersom jag också tycker den låter rimlig undrar jag om det finns någon bra empiri gällande stiglitz utsagor. Tex en ökning av ojämlikheten ger mindre investeringar i tex infrastruktur, utbildning etc som han nämner. Eller skall man tolka det som en tro åtminstone till vidare ?

  5. cvjweb says:

    Jag tycker det inte finns någon association mellan ekonomiska incitament och bra samhällsgärning. Det finns många bland de rikaste som också är de mest destruktiva för samhället och även många bland de fattigaste som är bland de mest konstruktiva för samhället. Enda anledning att valuta blir ett incitament är att de används för att folk ska ta del av tjänster så som ta hand om sina barn, äta mat, ha tak över huvudet osv. Folk gör båda bra och dåliga saker och blir belönade via valutan (incitament), både för t.ex. oupptäckta brott och hederlig sysselsättning.

    I den kapitalistiska världen tenderar pengar att korrumpera, det är väl svårt att hitta något multinationellt företag som inte varit inblandat i korruption. Ofta handlar det om att förhindra utveckling av miljövänliga metoder och produkter eller att hålla lönerna nere hos arbetare. I den kommunistiska världen tenderar pengarna koncentreras till ett korrupt övre skikt av folk och resten av folket får en låg basnivå. I den kapitalistiska världen slås svaga människor ut i tron att incitamenten kopplade till valutan gör folk friska, hederliga och motiverade.

    Sen är det väl så att oavsett vad människor tycker är bra eller dåligt så har dem inte makt att förändra den fördelningspolitik för förmögenhet som är då de flesta rika skatteplanerar och flyttar sitt kapital till olika nationerna allt eftersom reglerna ändras. Dvs Ingvar Kamprad påverkas inte nämnvärt av Sverige öht, skulle Sverige försvinna från jorden (extremt scenario) skulle Ingvar Kamprads förmögenhet knappt påverkas.

  6. Jesper Roine says:

    Lars P. Syll sällar sig till skaran av djuplodande debattörer kring frågan hur vi ska se på extrema förmögenhetsskillnader genom att citera ett långt stycke ur mitt inlägg, koppla det till några roliga bilder, och till några välvalda egna ord om min påstådda ”undanfallenhet” i frågan (temat i Lars bilder och text tycks vara piss och skit). Om detta har jag följande att säga: Jag har under ganska lång tid ägnat mig åt dessa frågor och bland annat varit med och tagit fram data som tidigare inte fanns och som utgör underlaget för att överhuvudtaget kunna diskutera frågan. Jag har konsekvent poängterat att fördelningsfrågan är intressant inte bara ur ett normativt perspektiv utan även för att förstå hur ekonomin fungerar. Jag har i detta försökt poängtera att inkomst såväl som förmögenhetsskillnader hela tiden formar individuella incitament såväl som individuella möjligheter och att det inte går att säga vare sig ”så länge ingen får det sämre i absoluta tal så finns inga problem” eller ”det är väl uppenbart att mer omfördelning bara kan vara bra”. Vad gäller den specifika frågan om ökad förmögenhetskoncentration har jag i massa sammanhang pekat på de potentiellt negativa konsekvenserna av skevt politiskt inflytande från de med mycket stora förmögenheter och även på potentiella problem med att ”samhällskontraktet” bryts genom så kallad ”elite-separation”, och på möjligheten att arv kommer att få en större betydelse framöver, osv.
    Det är lite svårt att tyda Lars text och bilder men jag får ändå intrycket av att han på något sätt tycker att detta är ett trivialt område där det inte behövs någon analys eller eftertanke (sånt är för fegisar som inte tar ställning gissar jag). Med all respekt för ditt stora patos Lars, så är jag ändå av uppfattningen att det är bra att fortsätta belysa frågan och få så många som möjligt att utmana sig själva i att hitta argumenten för och emot för att söka en rimligare ordning baserat på argument från båda sidor i denna diskussion.

  7. En kommentar till hästskitskommentaren.

    Jag är ingen professionell ekonom, endast en intresserad amatör. Som sådan tycker jag att det är intressant att ta del av olika personers olika infallsvinklar, resonemang och, inte minst, deras kunnande inom olika områden. Ur brytningen mellan olika argument kommer något större.

    Jag tycker att ekonomistas skribenter har mycket att tillföra, jag är imponerad av att dessa forskare tar tid från sina vanliga sysslor, att undervisa, forska och skriva ansökningar om anslag, för att ägna sig åt något så beundransvärt som något man kan kalla ”folkbildning”. Detsamma gäller för många kunniga personer som bidrar via sina kommentarer.

    Ämnena sträcker sig över stora områden, man får många referenser man själv kan fördjupa sig i. Där finns allt från teori till praktik, ofta ämnen som har hög aktualitet.

    Det är ganska meningslöst, att med ett ”surt” tonfall, eller med svepande, oprecisa omdömen, kritisera en skribent för att den, i en bloggartikel med begränsat utrymme, inte tar upp alla tänkbara aspekter, inte går igenom alla tänkbara argument, modeller, teorier och möjliga tolkningar. Det är väl det som ett väl utfört, och intellektuellt hederligt, meningsutbyte skall åstadkomma ?!

    Även om tonläget på Ekonomistas vanligen är på god nivå, finns där ibland kommentarer som världen kunde klara sig utan. Det vore verkligen tråkigt om det skulle bli så att de tappar sugen, därför att någon kommentator tycker sig ha kommit på en briljant formulering och ett elegant sätt att kasta hästskit på en läsvärd skribent. Särskilt så, om man kan undra över kommentatorns egna bidrag till kunskapsmassan.

    Mera specifikt: jag kan inte se vad J Roine har skrivit som motiverar den illaluktande kommentaren. Inte heller kan jag se vad den kommenterande skribenten tillför som för saken längre.

  8. Jesper, som alla andra som regelbundet är inne på ekonomistas är jag väl bekant med ditt arbete. Jag uppskattar mycket av det du gjort och gör på det här området. På en blogg kan (ska) man ta ut svängarna lite mer än i vetenskapliga artiklar. Ur det perspektivet sett tycker jag ditt inlägg här blev lite väl mycket både hängslen och livrem. Om du verkligen vill ”utmana” dig själv ”i att hitta argumenten för och emot för att söka en rimligare ordning baserat på argument från båda sidor i denna diskussion” behövs det nog mer än till intet förpliktigande evasioner i stil med ”i en svensk kontext finns skäl till att individer inte har samma behov av personlig förmögenhet som man har i andra länder eftersom många utgifter, förutsägbara såväl som oförutsägbara, till stor del finansieras gemensamt (skola, sjukvård, arbetslöshet etc.).” För du menar väl inte att den otroliga ökningen av inkomst- och förmögenhetsskillnader vi sett i vårt land de senaste trettio åren är mer ”försvarbar” bara för att föranstaltningar av typen skola och vård är gemensamt finansierade i vårt land?

  9. Jesper Roine says:

    Lars, nu var det ju inte riktigt så att du i din kommentar bara gav uttryck för att jag skrivit med ”lite väl mycket både hängslen och livrem”. Snarare försökte du ge sken av att mitt inlägg ska associeras med en vulgär variant av ”trickle-down”-tänkande (som jag inte ger uttryck för vare sig här eller på annat håll) och att den dessutom skulle vara del av en konspiration. Eller hur tänkte du när du skrev ”ibland säger en bild mer än tusen ord”?
    Vad gäller din direkta fråga så är jag absolut av uppfattningen att samma nivå av ojämlikhet är ett större problem i ett samhälle där grundläggande välfärdstjänster inte finansieras gemensamt, jämfört med ett där det inte är fallet och individuell inkomst och förmögenhet i större utsträckning avgör vem som har access till dessa. Därmed inte sagt att vare sig ökningen eller nivån är ”försvarbar” baserat på detta argument (antar att denna precisering också var för mycket ”hängslen och livrem”).

  10. Jesper, skriver man som du gör, att ”Men man kan förstås lika gärna dra slutsatsen att svenska miljardärer varit exceptionellt framgångsrika internationellt sett och att det varit till gagn för alla i Sverige” får man nog vara beredd på att fler än jag kan fatta detta som ett (neo)klassiskt ”trickle-down” argument för ojämliket.
    Joseph Stiglitz – nobelpristagare i ekonomi år 2001 – skrev i Vanity Fair för ett par år sedan en mycket läsvärd artikel om vad de ständigt ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna gör med samhället: ”Some people look at income inequality and shrug their shoulders. So what if this person gains and that person loses? What matters, they argue, is not how the pie is divided but the size of the pie. That argument is fundamentally wrong. An economy in which most citizens are doing worse year after year—an economy like America’s—is not likely to do well over the long haul … Perhaps most important, a modern economy requires “collective action”—it needs government to invest in infrastructure, education, and technology … The more divided a society becomes in terms of wealth, the more reluctant the wealthy become to spend money on common needs … America’s inequality distorts our society in every conceivable way. There is, for one thing, a well-documented lifestyle effect—people outside the top 1 percent increasingly live beyond their means. Trickle-down economics may be a chimera, but trickle-down behaviorism is very real … Of all the costs imposed on our society by the top 1 percent, perhaps the greatest is this: the erosion of our sense of identity, in which fair play, equality of opportunity, and a sense of community are so important.”
    Tyvärr ser vi samma utvecklingsmönster även i Sverige och frågan är om inte effekterna även här är lika brutala. Ett samhälle där ojämlikhet och inkomst- och förmögenhetsklyftor ständigt ökar imploderar. Kittet som håller samman oss eroderar och kvar finns till sist bara girighet och människor doppade i egoismens iskalla vatten. Så istället för inlindade hängslen/livrem försvar för en explosionsartad ökning i ojämlikhet vore det mer önskvärt och rakryggat med lite ”Karl Bertil Jonsson” tänk. Och det gäller även ekonomer!

  11. Jesper Roine says:

    Ok. Så ditt svar på min fråga om hur du tänkte när du gjorde kopplingen mellan mitt inlägg och din initiala kommentar och de bilder du valde är: ”Det var helt rimligt givet att du påstår att det är möjligt att argumentera för att Ingvar kamprads eller Stefan Perssons framgång varit till gagn för Sverige”…eller? Svara gärna ”rakryggat”.
    Förövrigt håller jag helt med om det Stigliz skriver i det citat du tar upp och noterar att vissa av dessa argument precis överensstämmer med sådant jag brukar räkna upp som potentiella problem med ökade klyftor.

Trackbacks

  1. […] Vidare har den privata förmögenhetens betydelse för en individ att göra med vad i ens liv och vardag som finansieras genom att man betalar det ur sina egna besparingar. I ett samhälle som det svenska finns en rad saker som man i många andra länder behöver betala med privata besparingar som i Sverige istället till största del finansieras kollektivt (skola, sjukvård, olika försäkringar och pension, till exempel). Det betyder förstås inte att det inte kostar något. Vi betalar det med skattepengar och genom egenavgifter. Men det betyder att som individ behöver man inte just privat sparande för att täcka sådana kostnader (vilket jag också skrev om i inlägget förra veckan). […]

  2. […] har menat att även globala skillnader har ökat (se tidigare kommentarer om detta här och här). Varför är det (tydligen) så svårt att konstatera hur det är, och vad vet vi egentligen om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s