Dödar nationalekonomer möss?

I ett spektakulärt forskningsprojekt, vars resultat nu publicerats i Science använder ekonomerna Armin Falk och Nora Szech en annorlunda metod för att studera moraliskt beteende: i ett stort experiment lät de sina deltagare välja mellan att rädda livet på en mus och att få pengar. På så sätt studerar de hur människor värderar skada som åsamkas en tredje part i olika situationer.

Studien genomfördes under några dagar i Bonn i Tyskland och hundratals personer, som utgjorde en blandad skara Bonn-bor (alltså inte enbart studenter), deltog. De blev alla informerade om att de personligen hade matchats med en ung, frisk mus som (om den fick överleva) skulle leva i ungefär två år (tills den dog av ålder) i en trevlig miljö tillsammans med några andra möss. Personerna informerades också om att i det fall musen skulle bringas om livet så skulle den gasas ihjäl – de fick även se en video om hur denna gasning skulle gå till. Därefter fick personerna välja mellan att låta musen överleva eller att få pengar.

Syftet med studien var att undersöka hur värdet på en mus påverkas av hur beslutet fattas. En del av deltagarna i studien fick fatta beslutet individuellt medan andra gjorde det i en kontext som Falk och Szech ställde upp för att påminna om en marknad. De som fattade individuella beslut valde helt enkelt mellan att antingen låta sin mus överleva eller att få 10 Euro. Av dem var det strax under 50 procent som valde att låta musen dö.

För de som fattade sitt beslut i en marknadskontext gick valet till på följande sätt: två personer förhandlade om hur de skulle dela på 20 Euro som de gemensamt skulle få om de samtidigt valde att döda musen som de blivit matchad med. Om de kunde enas om hur de skulle dela på pengarna dödades musen och de fick sin andel av kakan, annars överlevde musen men de fick inga pengar. Falk och Szech jämförde sedan hur många som, i den här situationen, lät musen dö för 10 Euro eller mindre. Det gjorde signifikant fler, 70 procent, än när beslutet var individuellt..

Falk och Szech tolkar sina resultat som att marknader gör det enklare att fatta omoraliska beslut. Även om jag tycker att deras studie är intressant så delar jag inte den tolkningen. Jag tror att den relevanta jämförelsen istället handlar om beslutsfattande i grupp (vare sig det är en marknad involverad eller inte) jämfört med individuella beslut. När det finns andra personer involverade är det enklare att gömma sig bakom varandra och rättfärdiga ett omoraliskt beslut med att ”den andra personen var faktiskt också med på det”. En sådan bortförklaring finns inte tillgänglig när beslutet är individuellt.

Låt mig nu, till sist, svara på frågan i blogginläggets rubrik: dödade verkligen nationalekonomerna Falk och Szech möss? Svaret är att det gjorde de inte – men de räddade en hel del. Mössen som var med i studien var så kallade överskottsmöss från medicinsk forskning. Dessa möss är unga och friska men kan av någon anledning inte användas till forskning och därför gasas de ihjäl. Alla möss skulle alltså, i avsaknad av Falks och Szechs experiment, ha dött omedelbart. Nu blev det istället många möss som överlevde. För alla de personer i experimentet som valde att rädda sin mus betalar Falk och Szech för att de ska få fortsätta bo i en trevlig miljö tillsammans med ett lagom antal andra möss tills de dör av ålder.

Comments

  1. Thomas says:

    ”marknader gör det enklare att fatta omoraliska beslut”

    Kan absolut se detta triggas, hur undvikandet av konflikt leder till större konflikt, delar med andra ord vad som sker i dessa situationer, till skillnad mot ekonomistas skribent, törs nog t.o.m påstå att detta är en direkt spegling av samhället.

  2. Andreas SO says:

    ”Dessa möss är unga och friska men kan av någon anledning inte användas till forskning och därför gasas de ihjäl.”

    Var det ingen som kom på tanken att släppa ut mössen i naturen?

    Jag håller helt med om att det här inte har med marknader att göra för fem öre. Det handlar väl snarare om socialpsykologi? Beslutsfattande i grupp som du skrev.

    • Micke says:

      Blir inte de flesta djur som vuxit upp i bur omedelbart mat när de släpps ut i naturen? När ”djurrättsaktivister” ska ”visa att de bryr sig” och släpper ut minkar i naturen äter de först upp alla fågelägg de kan hitta, för att sedan själva dö inom kort. (Minkarna verkar förvisso inte ätas av andra djur, utan mer svälta ihjäl, men ändå…).

  3. Spännande forskningsresultat; kanske (vi kan säga) extra spännande på grund av att forskningsprojektet blev etikprövat i Tyskland (NB: kan lite om detta från en av författarna). Jag undrar om detta forskningsprojekt skulle godkännas av etikprövning i Sverige.

  4. Johan says:

    Är ingen nationalekonom men går inte marknad och beslutsfattande i grupp lite hand i hand? ”Alla andra köper ju aktier i vapentillverkande företag, så då kan jag också göra det även fast det är moraliskt förkastligt” Skillnaden är att man kanske inte diskuterar det i grupp först utan tar ett individuellt beslut, men ändå i vetskapen om att andra handlar på samma sätt.

    • Herr V says:

      Å andra sidan så leder ju ett beslutsfattande i grupp till att det finns bättre informationsmöjligheter och att man har lättare att undvika problem av prisoner’s-dilemma/tragedyofthecommonstyp. Om jag tror att alla andra skräpar ner/fuskar med skatten/förstör ozonlagret så spelar det ingen roll vad jag gör och då kan jag lika gärna ta den kortsiktiga fördelen för att få så bra förutsättningar för mig.

    • Kalle says:

      Att jämföra äpple och päron är också välkänt i sin kritik av marknaden. Det stora etiska dilemmat mellan köp aktier i företag som tillverkar vapen handlar om något helt annat än att ”andra gör det”. Det handlar om avkastning på förvaltat kapital vs mindre avkastning på förvaltat kapital. Under lång tid så satsade en lång rad etiska miljöfonder i bolag som var stora på just clean tech produkter. Det fanns nämligen inte så många börsnoterade bolag som pysslade med detta. Att det sedan var företag som Shell, BP och andra stora oljebolag som dessutom hade etanol eller solcellsavdelningar som var stora gjorde det sedan såklart tvivelaktigt att kalla det miljöetiska fonder. Sedan kom REC och andra bolag och slog igenom. Alla skulle dit, men det visade sig vara en bubbla. Många av dessa specifika fonder antingen försvann eller slutade att marknadsföras eftersom de genererade riktigt dålig avkastning till investerarna.

      Det finns en brytpunkt där många anser att de av egna etiska skäl avstår från att investera i vissa bolag eller branscher, ibland utifrån kriterier uppsatta av andra, men förr eller senare kommer det att gå att få en relativt riskfri överavkastning på investeringar i produkter som andra ratar. Man skulle kunna se det som att om det bara är tillräckligt lönsamt så kommer vissa vara beredda att ta risken, så de anser att mervärdet överstiger. Det spelar ingen roll om det handlar om legal vapenindustri, internationell drogsmuggling (eller för den delen illegal handel med sand) eller ett inbrott i ett hus eller en bil.

      Mao, du jämför äpplen och päron. En fond ska främst bevaka sina investerares avkastning, och så följa de regler som de sätter upp. Sätter deras investerare inte upp några regler så är det helt enkelt risk/reward, med avkastning till investerarna som ska vara ledstjärnan. Inte placerarnas egna personliga värderingar som ska vara avgörande.

      • Kalle: Jag ser inte riktigt vilket som är det etiska dillemmat vid köp av aktier i företag som tillverkar vapen. Under förutsättning att du tycker vapenhandel är fel är det förkastligt av dig att köpa aktier i företaget, oavsett avkastningsgrad relativt annan investering.

        Att kalla det ett etiskt dilemma är vilseledande då valet inte är mellan två etiskt jämförbara alternativ; (under förutsättning att du inte gillar vapenhandel) agerar du antigen etiskt helt fel, eller etiskt helt rätt. Dilemmat är av en annan karaktär: ska du välja hög avkastning på bekostnad av din moraliska integritet, eller låg avkastning utan att göra avkall på din integritet?

  5. Anders M.L. says:

    Det är en intressant design, och det är lite spännande att de tar ut (och kan ta ut) svängarna så i Science-artikeln. Versionen de presenterade på EEA-mötet är matigare och mer mekanismfokuserad (i linje med du skriver).

    Organizations, Diffused Pivotality and Immoral Outcomes

  6. Ibland fattar människor klokare beslut gemensamt än individuellt. Jag är så gammal, så i början av min yrkeskarriär var det ganska vanligt att människor helt sonika satt och rökte på sammanträden (detta var i början av 70-talet). Som ickerökare tyckte jag att detta var ganska otrevligt. Det var dock inte särskilt svårt att få gruppen att gemensamt fatta ett beslut om att inte röka under mötena, utan i stället ta en rökpaus då och då. Detta fungerade även i grupper där rökarna var i majoritet. Däremot, utan diskussion och gemensamt beslut, fattade rökarna individuellt och var för sig nästan alltid beslutet att röka under mötena.

    (I dag verkar detta helt absurt. Folk som röker under sammanträden??? I vissa avseenden har världen blivit bättre!)

  7. Erik Hultgren says:

    Intressant experiment. Nu är jag inte insatt i den exakta metoden som använts, men jag tycker genast på Kahneman och vår förmåga att fatta helt olika beslut beroende på hur valet gestaltas.

    I det ena fallet här framställs frågan som en samvetsfråga (är jag redo att offra pengar för att rädda ett musliv?). Då väljer många att rädda livet på musen.

    I det andra fallet kan frågan både framställas som en samvetsfråga men också som en förhandlingsfråga där musdöden mest är en bakgrundsfaktor. Om deltagarna uppfattat utgångsläget som att de ska förhandla om pengarna och om de misslyckas så räddas musen, så krävs det att någon av dem aktivt ifrågasätter grundpremissen (hur fördelar vi pengarna rättvist?) till att handla om något annat (bör vi ge upp pengarna för att rädda ett musliv?).

    Hur forskarna gestaltat valet och hur det upplevts av deltagarna bör således spela väldigt stor roll för resultatet.

  8. Jonas Nordgren says:

    Resultatet av experimentet är inte förvånande. Den som har empati för möss troligen har empati för medmänniskor också. Det är en sak att säga ”Jag avstår gärna från 5 euro för musens skull” och en annan att säga ”Du måste också avstå från 5 euro för musens skull”. Människor med stark empati för djur kompromissar ofta dagligen i de här frågorna, i respekt för att de lever i ett samhälle som inte delar de värderingarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s