Finansiell analfabetism

2011-05-02 av 22 kommentarer

I en ny uppsats av Johan Almenberg och Olof Widmark presenteras resultaten från en enkät som undersöker svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (se även Johans debattartikel i Expressen idag och en krönika i SvD i helgen). Till exempel visar det sig vara 69 procent som korrekt lyckas dela två miljoner på fem, medan 96 procent förstår att de ska få 15 kronor i växel på en hundralapp om de handlat för 85 kronor. 88 procent svarar att aktier brukar gå upp och ner mer i värde än obligationer, medan det bara är 68 procent som förstår att det är säkrare att köpa andelar i en aktiefond än aktier i ett enskilt företag. Det finns stora skillnader mellan olika grupper — det är rika, välutbildade, medelålders män som har bäst färdigheter.

Författarna visar också att det finns ett positivt samband mellan räknefärdighet/finansiell förmåga och sannolikheten att man äger sin bostad respektive att man äger aktier. Förmodligen går orsakssambandet i båda riktningar. De med goda färdigheter och kunskaper vågar satsa på bostadsköp och aktier och kommer därmed tendera att bli (ännu) rikare. Men förmodligen är det också ganska lärorikt att själv äga aktier och bostäder och det gör oss kanske bättre både på att räkna och tänka finansiellt (till exempel höll jag själv aldrig koll på repo-räntan innan jag köpte bostad).

I mina ögon är det här angelägen forskning, bland annat för att kalibrera nationalekonomers ögon för människors kognitiva begränsningar. I en del nationalekonomisk forskning görs hårresande antagande vad gäller rationalitet och framåtblickande, till exempel i modeller för livscykelsparande, och då kan det nog vara nyttigt att få reda på att det bara är drygt två av tre som på rak arm kan dela två miljoner med fem och vet att fondsparande är mindre riskfyllt än sparande i enskilda aktier.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod, Välfärd

Mycket ska ha mindre?

2011-04-13 av 23 kommentarer

Politiska meningsskiljaktigheter förefaller ibland inte ha så mycket med grundläggande politiska värderingar att göra, utan verkar ofta snarare handla om olika syn på effekterna av olika politiska åtgärder. Jag tror dock att det finns skillnader även i grundläggande värderingar, till exempel när det gäller jämlikhet. En fråga där detta ställs på sin spets är värnskatten. Om vi ska lita på bland andra Bertil Holmlunds beräkningar skulle värnskattens avskaffande ha väldigt små effekter för skatteintäkterna. Detta innebär att värnskattens främsta resultat är att utjämna inkomster genom att göra de rika lite mindre rika.

Hur många är det egentligen som har så starka preferenser för jämlikhet? För att ta reda på den saken tänkte jag börja med Ekonomistas läsare och nedanstående fråga. Förmodligen beror svaret delvis på vilket sätt som de rikare skulle göras fattigare, så frågan handlar inte om just värnskatten utan är formulerad helt allmänt. Pengarna som fråntas de rika antas bara ”försvinna”. Motivera gärna ditt svar i kommentarstråden!

Filed Under: Politik, Välfärd

Ung och rik är rationell

2011-04-05 av 9 kommentarer

Vi människor är begränsat rationella och tenderar därför ibland att fatta felaktiga beslut. Ofta är det dock svårt att veta om felaktiga beslut beror på begränsad rationalitet eller på brist på information, märkliga preferenser etc. Vi vet också lite om vilka människor som är mest begränsat rationella. Detta är en viktig fråga, i synnerhet i tider då allt mer ansvar flyttas från stat till individ när det gäller allt från skolval till pensionssparande. De grupper som är mer begränsat rationella kan råka illa ut helt enkelt på grund av att de riskerar att fatta felaktiga beslut i större utsträckning.

Forskarna bakom ny studie försöker besvara dessa frågor genom att ställa ett representativt urval av holländare inför 25 olika valsituationer (m.h.a. den så kallade CentER-panelen som använts i ett par experimentella studier). I varje situation fick deltagarna välja hur mycket de ville köpa av två olika tillgångar, men priset och hur mycket pengar de hade varierade för varje situation.

För varje deltagare undersöktes sedan huruvida personens val var konsistenta. Något förenklat är ens val konsistenta om man föredragit 8 äpplen och 2 bananer framför 7 äpplen och 3 bananer i en situation och inte i något annat av de 25 fallen valt 7 äpplen och 3 bananer framför 8 äpplen och 2 bananer. Om ens val är konsistenta i denna bemärkelse kan man säga att man är rationell, eftersom valen då kan betraktas som om de vore resultet av maximeradet av en nyttofunktion.

I figuren nedan visas ett mått på hur konsistenta deltagarnas val var i olika grupper (värdet 1 innebär att valen var helt konsistenta). De med högre inkomst och längre utbildning är mer rationella och unga är mer rationella än äldre. Författarna till studien visar också att graden av rationalitet samvarierar positivt med förmögenhet, även när man kontrollerar för en mängd bakgrundsfaktorer.

Filed Under: Beteendeekonomi, Välfärd

Positiva effekter av påtvingad migration

2011-03-29 av 8 kommentarer

Miljontals människor blir varje år tvingade att flytta på grund av krig, naturkatastrofer eller för att ge plats åt infrastruktur (bara byggandet av kraftverksdammar har sammanlagt under 1900-talet tvingat mellan 40 och 80 miljoner personer att flytta). Att dessa tvångsförflyttningar är dramatiska händelser med stora direkta effekter på de inblandade är lätt att inse men vad som händer på sikt vet vi väldigt lite om.

I en ny artikel av Matti Sarvimäki, Roope Uusitalo och Markus Jäntti studeras de långsiktiga effekterna på de cirka 430,000 finländare (drygt 10 procent av befolkningen) som i samband med Andra världskriget tvingades fly ifrån de områden som vid krigsslutet blev en del av Sovjetunionen. Före kriget fanns inga systematiska skillnader mellan de grupper som under kriget tvångsförflyttades och de som fick stanna kvar. Några årtionden senare, det vill säga ganska långt efter kriget, är detta inte längre sant. 1971 (vilket är första året för vilket det finns individuella inkomstskattedata) så har de som tvångsförflyttades väsentligt högre inkomster än övriga. De testar detta på en rad olika sätt och resultatet är robust.

Figuren nedan illustrerar resultatet på ett tydligt sätt. Nollnivån på y-axeln är det nationella inkomstsnittet för män i Finland 1971, medan noll på x-axeln är gränsen mellan Finland och Sovjet. Förflyttningar i x-led indikerar alltså personers hemort 1939 i termer av avstånd till denna gräns (d.v.s. före kriget och innan tvångsförflyttningarna). Bilden visar tydligt att de som tvingades flytta har väsentligt högre inkomster nästan tre decennier senare.

Varför frågar man sig förstås? Huvudförklaringen är att tvångsflytten ökade mobiliteten hos denna grupp både i termer av plats och yrke. Det verkar dock inte ha varit av direkt nödtvång som detta skedde. Gruppen som under kriget tvångsförflyttats kompenserades nämligen både med land och pengar för att kunna starta om. Samtidigt så tvingade man inte någon att bo kvar där de placerades utan det stod alla fritt att sälja sin nya jord och flytta. Många valde detta alternativ och flyttade till städerna vilket skulle visa sig bli positivt för deras inkomster.

Det kan vara frestande att tro att resultatet och framförallt policy-insatsen kom till stånd för att Finland vid tidpunkten var ett så homogent land med stor uppslutning kring att hjälpa sina landsmän. Detta är dock inte uppenbart. Finland hade bara årtionden tidigare sargats av ett blodigt inbördeskrig (som i vissa delar handlade om jordägande) och parlamentsdebatten om kompensationen till flyktingarna var mycket hård.

Resultaten är inte bara intressanta för studiet av påtvingad migration utan har också bredare relevans för frågor om mobilitet i allmänhet. Även om ekonomer ofta på teoretiska grunder argumenterar för att vinsterna av att människor skulle vara mer ”flyttbenägna” (både geografiskt och yrkesmässigt) är stora så är det svårt att studera detta empiriskt på grund av selektion. Det är helt enkelt svårt att särskilja om positiva utfall beror på själva flytten eller om det beror på att de som väljer att flytta har (icke observerbara) egenskaper som ligger bakom resultaten. I denna studie finns ingen sådan ”självselektion” och tolkningen blir därför kausal.

Filed Under: Arbetsmarknad, Internationellt, Politik, Välfärd

Kommer barna nånsin få det som vi?

2011-03-07 av 64 kommentarer

Nationalekonomin kallas ibland för den dystra vetenskapen, men trots det är mitt intryck att nationalekonomer vanligtvis är framtidsoptimister av stora mått. Jag skulle gissa att det framförallt beror på att vi är väl bekanta med den positiva ekonomiska utveckling som världen genomgått och som alltjämt fortgår i rasande fart (med många tragiska undantag). Dessutom är de flesta nationalekonomer förmodligen övertygade om att denna positiva utveckling inte i första hand beror på god planering från välmenande politiker, utan att det är marknadskrafterna vi i huvudsak har att tacka.

Jag delar i stor utsträckning denna framtids- och marknadsoptimism, även om jag ibland också grubblar och tycker att framtiden verkar väldigt dyster. Det är framförallt globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, som får mig att tvivla på mänsklighetens framtida öde. Mänskligheten har helt enkelt inte ställs för många sådana globala utmaningar tidigare och det är för mig oklart om vi kommer kunna hantera dem.

Tyvärr handlar det inte bara om växthuseffekten. I en artikel som publicerades i Nature för något år sedan presenterade miljöforskaren Johan Rockström (tillsammans med drygt två dussin medförfattare) en grov uppskattning av hur stor belastning jordens miljö klarar. De försöker identifiera hur stora påfrestningar nio ”biofysiska planetära processer” tål innan vi riskerar att åstadkomma drastiska och avsevärda förändringar i livsvillkoren på jorden (som i värst fall kan göra planeten obeboelig).

Rockström med medförfattare argumenterar för att gränsen är passerad eller på god väg att passeras när det gäller biologisk mångfald, klimatförändring och balans i kvävecykeln. Detta illustreras i figuren nedan som är hämtad från Nature-artikeln (klicka för större bild).

Det finns tusen och en invändningar mot den sortens vidlyftiga övning författarna ägnar sig åt. Som ekonom vore det dock förmätet att tro sig ha en bättre uppfattning om jordens ekosystem än två dussin framstående miljöforskare, så låt oss anta att de har rätt. Vad har vi nationalekonomer i så fall att säga om mänsklighetens förmåga att hantera dessa globala utmaningar?

Som nationalekonom är det lätt att vara pessimistisk när det gäller de politisk-ekonomiska möjligheterna att nå globala överenskommelser, speciellt när riskerna är diffusa och kanske inte kan skönjas förrän det är för sent. Oförmågan att begränsa de globala koldioxidutsläppen trots stor enighet om växthuseffektens förödande effekter är förstås ett talande exempel.

Det enda hopp jag kan se att vi nationalekonomer egentligen kan bjuda på är teknikutveckling framdriven av marknadskrafterna (som kanske kan eldas på lite med statligt stöd). Men vågar vi sätta allt hopp till framtida tekniska lösningar som vi knappt kan föreställa oss idag? Hur ska vi till exempel lyckas återuppliva utdöda djurarter som kan behövas i framtida ekosystem? Och vågar vi lita på att vi har den kunskap som krävs för att rädda enormt komplexa ekosystem som hamnat på glid?

Dessa är inga retoriska frågor, utan jag har helt enkelt inte lyckas bilda mig en tydlig egen uppfattning om dessa frågor. Men precis som Hasse och Tage hoppas jag i alla fall att barna ändå får sig ett glas öl.

Filed Under: Miljö, Välfärd

Ingen hör en fattigs bön?

2011-02-15 av 22 kommentarer

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men en stor andel av befolkningen är inte läs- och skrivkunniga. Länge var man dock tvungen att skriva sin kandidats namn på röstsedeln för ens röst skulle räknas, vilket ledde till att en hel del röster från analfabeter ogiltigförklarades. Detta förändrades dock då man införde elektroniska röstningsmaskiner som varken krävde att man kunde läsa eller skriva för att rösta — nu blev det omöjligt att rösta fel och även fattiga analfabeters röster räknades.

Thomas Fujiwara (som var på IIES förra veckan) visar att införandet av de elektroniska röstningsmaskinerna gjorde att andelen räknade röster ökade med ungefär en tiondel och att detta påverkade vilka politiker som valdes. Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade.

Men hur kan vi vara säkra på att det var just denna teknikalitet i valsystemet som ökade nyföddas födelsevikt? Fujiwara utnyttjar det faktum att röstningsmaskinerna bara infördes i kommuner med mer än 40.500 invånare i valet 1998 och först i påföljande val i mindre kommuner. Kommuner som ligger nära detta gränsvärde kan man förutsätta är väldigt lika varandra, men däremot skiljer de sig åt i huruvida valet 1998 skedde med hjälp av röstningsmaskiner eller ej.

Denna empiriska strategi kallas regressionsdiskontinuitet och används även i en svensk studie av Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson-Lidbom (som för övrigt presenteras på SU imorgon). De utnyttjar övergången från direktdemokrati till representativ demokrati på kommunal nivå i Sverige mellan 1919 och 1950. Det fanns vid denna tid en regel som tvingade kommuner över en viss befolkningsstorlek att överge den tidens kommunalstämmor och införa representativ kommunal demokrati. Hinnerich och Pettersson-Lidbom visar att detta i likhet med Fujiwaras studie också gjorde att det politiska systemet hörsammade de fattigas bön i större utsträckning — införandet av representativ demokrati ökade det politiska deltagandet och ledde till större satsningar på fattigdomsbekämpning, barns välfärd och utbildning.

Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön, men med rätt slags demokratisk system verkar onekligen även de fattiga kunna göra sig hörda.

Filed Under: Politik, Välfärd

EU:s fattigdomsbekämpning på villovägar?

2011-02-14 av 8 kommentarer

I fredags höll finansdepartementet en temadag om inkomstojämlikhet och fattigdom. Några av Europas främsta forskare inom området deltog, bl a Anthony Atkinson vid Oxford och Frank Cowell vid LSE.

Ett av föredragen innehöll skarp kritik mot EU:s nya riktlinjer i målet att minska fattigdomen med 20 miljoner personer till 2020. Den irländske fattigdomsexperten Brian Nolan hävdade att EU:s nya sätt att mäta fattigdom både inkluderar folk som inte är fattiga samt påverkar ambitionen om hur målet ska uppnås. Noterbart är att det verkar vara Sverige och Tyskland som ligger bakom försämringen.

Det största felet, enligt Nolan, är att EU kompletterat sina tidigare två fattigdomskriterier med ett tredje som egentligen inte mäter fattigdom. Tidigare ingick inkomstfattigdom (inkomst under 60% av sitt lands medianinkomst) och materiell fattigdom (saknar tillgång till minst tre av nio basala hushållsföremål). Nu ska även jobblöshet (jobless), eller arbetslöshet, ingå, vilket särskilt drivits fram av Sverige. Regeringen skriver i en faktapromemoria från januari 2011: ”Regeringen betonar vikten av att fattigdomsbekämpning har en tydlig arbetsmarknadsdimension och välkomnar därför att plattformen innehåller insatser som syftar till att främja arbete för personer som står långt från arbetsmarknaden.”

Problemen med det nya sättet att mäta är dock flera. Trots att de fattiga har ökat från 80 miljoner till 120 miljoner är målet fortfarande 20 miljoner färre fattiga. Med andra ord har EU gått från att vilja minska fattigdomen med en fjärdel till en sjättedel. Vidare är jobblöshet ett mångtydigt mått. Det bygger på variabeln arbetsinstensitet i EU-SILC som är en kvot mellan a) de månader som alla mellan 16 och 64 år i hushållet arbetar och b) samtliga månader de kunde ha arbetat. Är kvoten lägre än 0.2 (20%) är hushållet ”jobblöst”. Eftersom EU definierar hushåll som fattiga om de endast uppfyller ett av de tre måtten kan alltså rika som frivilligt väljer att inte jobba tack vare stora kapitalinkomster ändå räknas som fattiga.

Bilden nedan illustrerar problemet. Den visar vilken social klass (baserat på EU-harmoniserade socioekonomiska klasser) som hushållen i respektive fattigdomskriterier tillhör (källa). Som synes finns en tydlig social gradient, dvs koppling mellan fattigdom och social klass, för såväl inkomstfattiga som materiellt fattiga hushåll. De jobblösa däremot tillhör i betydligt högre utsträckning (tre gånger så stor andel) de två översta socialklasserna och klart mindre de lägsta socialklasserna.

image

Vilken är då slutsatsen? Om man ska följa Brian Nolans rekommendation är den att EU bör utesluta de jobblösa ur sin fattigdomsdefinition eftersom denna grupp innehåller en stor mängd personer som inte kan anses fattiga i traditionell bemärkelse. EU bör såldes återgå till ett mått med endast två fattigdomskriterier. Även om arbetslöshet och utanförskap fortfarande är fenomen som bör bekämpas aktivt vore det olyckligt om den kampen satte käppar i hjulen för fattigdomsbekämpningen. Det gynnar varken de fattiga eller de i utanförskap.

Filed Under: Välfärd

Maktelitens positioner granskade

2011-02-07 av 9 kommentarer

Idag (7/2-11) presenterade LO sin senaste rapport om elitens inkomster i Sverige, vilket också uppmärksammades på DN Debatt. Rapporten kartlägger ca 200 maktpositioner i samhället i termer av inkomst, och relaterar dessa till en genomsnittlig industriarbetarlön. Jag bjöds in till LO:s seminarium för att kommentera rapporten och diskutera vilka slutsatser som kan dras.

Man bör hålla in minnet att rapportens syfte inte är vetenskapligt utan att skapa debatt. Detta syns naturligtvis tydligt när man beaktar det faktum att de trender i inkomstskillnader som studeras inte tar hänsyn till att positioner innehas av olika personer med olika bakgrund (kön, ålder, utbildning, förmögenhet etc) vilket skapar problem i jämförbarhet. Å andra sidan har fokuset på positioner en trevlig egenskap i det att man konstanthåller (i princip) för en rad andra faktorer som styr lön, t ex arbetsbeskrivning, ansvar eller meritkrav.

Resultatet är slående robust i förhållande till mer konventionella mått på inkomstojämlikhet. Bilden nedan visar antalet arbetarlöner som maktelitens inkomst motsvarar och topprocentens inkomstandel i hela befolkningen (vilket baseras på data som Jesper Roine och jag tagit fram). Trots LO:s sneda och diskutabla urval lyckas man intressant nog ändå fånga in en trend som gäller för samhället i stort.

image

Men hur är det då med tolkningen av de ökande inkomstskillnaderna? Här tycker jag LO är påtagligt defensivt, men det gäller å andra sidan även nationalekonomiforskningen i stort. Att globaliseringen, dvs att (som Katrine Kielos påpekade) J K Rowlings globala framgångar gör henne mångdubbelt rikare än Charles Dickens, och teknologisk utveckling, t ex att finansiella transaktioner kan utföras var som helst i världen, har stor betydelse är ganska klart. Men hur stor? Inkomstskillnader skapar även morötter för dem som inte befinner sig i toppen. På detta sätt går hela ekonomin framåt när de i ledningen presterar väl, och belönas för det.

Men vet vi att så verkligen sker?  Det kanske lika gärna handlar om företag som inte har koll på vad vd får i lön, eller som är rädda för att just deras vd tjänar mindre än genomsnittet och därför ständigt höjer lönen för att undvika det. Eller handlar det helt enkelt om att samhällets granskning av toppen och dess inkomster försvagats, vilket i sin tur orsakats av förändrade samhällsnormer gentemot ojämlikhet i stort? (För en diskussion kring dessa och andra orsaker, se t ex här)

Även om den senaste finanskrisen synligen minskat inkomstskillnaderna är det svårt att tänka sig att detta kommer att hålla i sig. Forskning som Jonas Vlachos, Jesper Roine och jag själv gjort visar att toppens inkomster är nära kopplad till hela ekonomins utveckling. Därför är det troligt att i takt med ekonomins återhämtning och kanske rentav abnormt stora tillväxttal kommande år kommer även toppinkomsternas andelar att öka. Den som lever får se.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Är kaffekonsumtion viktigare än gener?

2011-01-31 av 19 kommentarer

Förra veckan var en av huvudnyheterna på Ekot att ny forskning visar att livslängden beror mer på livstilsfaktorer än på genetiska faktorer. Min första reflektion när jag hörde nyheten var förstås hur tusan man lyckats visa detta. Varken nyhetsinslaget eller pressmeddelandet från Göteborgs universitet avslöjade hur forskarna gått till väga. I pressmeddelandet citeras huvudförfattaren till studien, Lars Wilhelmsen, kort och gott på följande vis: ”Vår studie visar att de ärftliga faktorerna inte spelar roll. I stället är det livstilen som påverkar mest”.

I studien har man följt män födda 1913 i Göteborg under decennier. Forskarna använder två kontrollvariabler för att kontrollera för ärftliga faktorer, nämligen huruvida modern respektive fadern levde 1963, det vill säga när männen i studien var 50 år. Moderns, men inte faderns, överlevnad 1963 visade sig samvariera med sannolikheten att överleva till 90 års ålder. Däremot var andra faktorer, såsom rökning och kaffekonsumtion (!), betydligt starkare relaterade till livslängden. Det är utifrån detta som Lars Wilhelmsen drar slutsatsen att livsstilsfaktorer är viktigare än genetik.

Någon sådan slutsats går naturligtvis inte att dra utifrån den här studien. För det första har forskarna använt ett väldigt grovt mått på föräldrarnas livslängd (huruvida de levde 1963) som blir extra skakigt eftersom det också beror på hur gamla föräldrarna var när barnet föddes. Forskarna skulle i stället kunna ha kikat i kyrkoböckerna och inkluderat såväl föräldrars som mor- och farföräldrars faktiska livslängd.  För det andra har säkerligen många av de livsstilsfaktorer som är med i studien genetiska orsaker, till exempel kondition och blodtryck. Det förmodligen enda sättet att dra den slutsats Wilhelmsen verkar vilja dra är att göra tvillingstudier och undersöka hur korrelationen i livslängd skiljer sig mellan enäggs- och tvåäggstvillingar.

Det finns åtminstone två tvillingstudier gjorda (en dansk och en svensk) och dessa visar att maximalt en tredjedel av variationen i livslängd beror på gener. Livslängden verkar alltså ha jämförelsevis lite att göra med våra gener, men min gissning är ändå att generna är betydligt mer avgörande för livslängden än till exempel hur mycket kaffe man dricker.

Den data som används i Wilhelmsens studie är onekligen fascinerande — man har under decennier regelbundet undersökt och intervjuat nästan tusen män. Även om dessa data inte kan besvara frågan om genernas betydelse, finns det säkert mycket annat intressant att säga. Tyvärr lämnade just den här artikeln mig med fler frågor än svar (till exempel, varför utelämnas tänkbara förklaringsfaktorer uppmätta vid 80 års ålder?). Det förefaller som det korta artikelformat som dominerar inom naturvetenskap är helt opassande för den här sortens epidemologisk forskning. Epidemologer kan oftast inte förlita sig på kliniska studier och därmed ställs de inför samma kluriga empiriska utmaningar som vi samhällsvetare är vana vid, kanske framförallt när det gäller att skilja på kausalitet och korrelation. Sådana frågor är dock svåra att avhandla trovärdigt på ett fåtal sidor både för samhällsvetare och epidemologer.

Filed Under: Metod, Välfärd

Minskar invandring stödet för omfördelning?

2011-01-19 av 19 kommentarer

I en drygt 10 år gammal artikel visade Alberto Alesina med medförfattare att amerikaner är mindre benägna att bidra till kollektiva nyttigheter om den etniska mångfalden är stor. Det finns numera ett antal korrelationsstudier som visar på liknande samband i flera länder. I en ny studie av Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist visas att sambandet även verkar finnas i Sverige och att det är kausalt:  det verkar faktiskt vara invandring som påverkar stödet för omfördelning.

I studien undersöker författarna flyktingmottagandet i svenska kommuner 1985 till 1994. Flyktingmottagandet var huvudsakligen centralstyrt under denna period och kommunerna själva hade relativt liten påverkan på hur många flyktingar de var tvungna att ta emot. Studien visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag (frågan i undersökningen var om man vill ”minska nivån på de sociala bidragen”). Författarna använder sig av paneldata på individnivå och undersöker hur stödet för sociala bidrag förändrades till följd av flyktingmottagandet, vilket gör det svårare att hitta en annan förklaring än att det var flyktingmottagandet som påverkade bidragsattityder. Intressant nog är den här effekten starkast för de rikaste, vilket tyder på att det inte handlar om att infödda svenskar blir rädda för att invandrarna ”tar jobben”.

Min gissning är att det här förmodligen handlar om att den solidaritet som välfärdspolitik bygger på helt enkelt har gränser. Alltför stora olikheter riskerar att underminera den solidariteten. Men det behöver naturligtvis inte vara etniska olikheter i sig som är avgörande, utan andra slags olikheter som kan vara förknippade med etnicitet. Denna tolkning är konsistent med den studie om sambandet mellan olikheter i ekonomisk-politiska åsikter och graden av omfördelning som jag skrev om för ett tag sen. Det är också i linje med den teoretiska modellen i artikeln av Alesina som nämndes  ovan — i den modellen spelar etnicitet roll på grund av att olika etniska grupper har skiljda politiska preferenser för vilka kollektiva nyttigheter man bör satsa på. Om vi är måna om att upprätthålla ett starkt stöd för välfärdsstaten skulle denna tolkning av sambandet mellan mångfald och omfördelning tala för en integrationspolitik som bygger på assimilation snarare än mångkulturalism, åtminstone ”assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar. (Assimilation kontra mångkulturalism är för övrigt något som diskuteras i en färsk Timbro-rapport vilken fått DN-ledarskribenten Lisa Bjurwald att bannlysa ordet ”assimilation”.)

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»