Detta är ett gästinlägg av Claes Bäckman, Assistant Professor vid Department of Economics and Business Economics, Aarhus Universitet.
Finansinspektionen har meddelat att alla bolånetagare får undantag från amorteringskraven till och med juni 2021, oavsett om de har förlorat inkomst eller inte. Det tidigare förslaget att ge undantag för enbart dem som förlorat inkomster var otillräckligt, och som jag tidigare argumenterat är det ett korrekt beslut att utvidga amorteringsfriheten till alla hushåll för att förbättra hushållens likviditet och hjälpa dem hantera den ekonomiska krisen. Att amorteringsfrihet inte kräver förlorad inkomst gör att även de hushåll som förväntar sig att förlora inkomster kan börja spara i mer likvida tillgångar och vara bättre rustade för framtiden. Det är också bra att undantag ges för nya lån och under en längre tid. Överlag är beslutet ett gott steg i rätt riktning, och Finansinspektionens snabba agerande är lovvärt. Men Finansinspektionen måste gå längre och avskaffa amorteringskravet.
Det finns fortfarande utrymme för Finansinspektionen och regeringen att göra mer. Att göra undantag från amorteringar under en period är inte tillräckligt, utan det är bättre att avskaffa kraven nu för att både hjälpa hushållen så snabbt som möjligt nu och för att hjälpa återhämtningen senare. Även om stimulanspolitik inte målet i nuläget kommer det förhoppningsvis snart komma en period där stimulanspolitik behövs, och där är det bättre att avskaffa kraven än att göra undantag. Undantag från amorteringskraven ger tydliga incitament att vara försiktig med sitt sparande och sin konsumtion, då kraven kommer tillbaka i juni 2021. Hur ekonomin ser ut om ett år har nog aldrig varit mer osäkert, och försiktighetsprincipen säger att hushåll bör spara mer nu för att vara säkra på att kunna betala sina amorteringar i framtiden. På grund av hur kravet utformas idag finns det dessutom incitament att amortera mer för att komma under en av trösklarna vid en belåningsgrad på 50 eller 70 och därmed behöva amortera mindre. I en återhämtningsfas är det något vi vill undvika. Undantag gör det också mycket riskabelt att låna mer idag, då högre amorteringar kommer nästa år då inkomsten är väldigt osäker. Överlag ger undantag från amorteringskraven incitament att spara mer, att inte låna mer, och om undantag från amorteringar misstolkas misstas för amorteringsfrihet för alltid kan många få en betalningschock som saknar ner ekonomin under återhämtningen.
Ett bättre alternativ för att stimulera ekonomin i en återhämtningsfas är istället att avskaffa kraven. Det ökar konsumtionen direkt och minskar försiktighetsparandet, och gör det ”billigare” att låna. Det sistnämnda gör det enklare för hushållen att komma åt sitt bostadskapital och understödjer bostadsmarknaden. Att inte amortera ger en betydande effekt på hushållens kassaflöden, då amorteringar står för en stor del av bolåneutgifterna. Nedanstående graf visar att amorteringar under 2019 utgjorde lite över 7,5 procent av disponibel inkomst för bolånetagare mellan 18 och 30 år gamla, samt 6,7 procent för bolånetagare mellan 31 och 50 år gamla. Det motsvarar en amortering per månad på 2 900 kr för bolånetagare mellan 18 och 30 år gamla och 3 350 kr för bolånetagare mellan 31 och 50 år gamla.[1] Det ger också en effekt på KALP-beräkningarna, vilket gör att hushållen kan låna mer.
Figur 1: Amortering i förhållande till inkomst efter ålder.
Källa: Den svenska bolånemarknaden 2019, figur 20.
Om kravet sen skulle införas igen vid ett senare datum ger det ett incitament för att tidigarelägga både belåning och konsumtion för att undvika det nya kravet. Hushåll kan då låsa in en lägre amortering och använda sig av sitt uppsparade bostadskapital, men behöver inte oroa sig för att få högre amorteringar i framtiden. När det första amorteringskravet infördes 2016 ledde det till en rusning på bankerna när hushåll ville låna innan amorteringskravet trädde i kraft. Det är precis det vi vill göra med stimulanspolitik, men det går inte att uppnå med enbart undantag. Så överlag ett välkommet besked från FI som kommer hjälpa hushållen, men ett bättre alternativ är att avskaffa amorteringskraven.
________________
[1] Värden för disponibel inkomst finns i rapporteras i Tabell 3 av Den svenska bolånemarknaden 2019.
Ekonomistas 
Instämmer i att regler om amorteringskrav inte är önskvärda. De är dock en mycket tydlig följd av den redan förda stimulanspolitiken. Om räntan inte på konstgjord väg hölls mycket lägre än där utbud och efterfrågan på pengar skulle låta den hamna skulle aldrig sådana regler behöva införas. Men ett fundamentalt misstag leder vanligen till att andra åtgärder behöver vidtas. Det mesta av problemen med incitament mm i ekonomin sedan åtminstone finanskrisen beror på centralbankernas förda politik. Vilka leder till att mer skuld är helt rationellt i alla lägen då den är alldeles för lågt prissatt. Behöver då hämmas på något annat sätt än via den naturliga mekanismen innan det når helt ohanterliga nivåer. Så instämmer i att reglerna inte är särskilt bra att ha, men instämmer inte i det underliggande resonemanget. Som så ofta numer går ut på att vi ska driva ekonomin vidare med stimulanser och högre skuldsättning. Det har historiskt aldrig fungerat i längden och jag ser inte varför det skulle göra det nu heller.
För det först ska vi väl vara verkligen glada för att vi hade ett amorteringskrav, som nu kan tas bort som stimulans/lättnad till de hushåll som lånat.
Förslaget ovan låter bra, givet att inte bostadspriserna börjar öka igen. Då ökar vi väl bara riskerna i ekonomin ?
Jag tror inte att det är stigande bostadspriser vi ska oroa oss för nu. Som jag skriver i slutet kan ju kraven även införas igen senare, om man anser att bostadspriser och skuldsättningen utgör en risk. Själv är jag inte helt övertygad om att hög skuldsättning är en risk om räntekvoten är låg (som den är idag, se Figur 21 i “Den svenska bolånemarknaden” som länkas ovan), men det är en diskussion som hör till en annan tid.
Finns ett problem med räntekvoten. Den är låg pga centralbankernas nedtryckning av räntan. Vilket inte är hållbart i längden och något som inte är hållbart kommer till slut att upphöra. Finns mig veterligt bara två vägar att välja för att komma ur spiralen vi fastnat i pga tidigare stimulanser. Antingen högre ränta med rejält sämre räntekvot (minst dubbelt så hög) eller oxå kommer till slut penningvärdet att rejält urholkas för att återställa obalanserna som stimulanserna medfört. Det absolut bästa är att låta bli stimulanserna från första början. Låt folk göra de val de vill och leva med konsekvenserna. Ytterst ovanligt att offentlig/central inblandning bättrar det långsiktiga utfallet. Skapar så gott som alltid oväntade konsekvenser som är värre än det som skulle lösas
Att tro att inte något blir ett problem och därför avveckla de nödvändiga åtgärder vi har för att begränsa hushållens höga skuldtillväxt låter inte direkt övertygande. Jag förstår inte heller anledningen till att vi ska fortsätta bygga upp redan känsliga hushåll att bli ännu mer sårbara. Det är ju inte en direkt önskvärd situation vi har idag med hushållens skuldtillväxt när vi går in i denna svåra tid, så något borde vi väl ändå lära oss av de misstag som begåtts?
Därför tycker jag att en tidsbegränsat undantag är fullt rimligt, och att för att underlätta administration kanske också det fullständigt undantaget är berättigat, men att ta bort kravet helt kan jag bara se som riskfylld och destruktiv åtgärd. Då finns många andra bättre stimuleringsåtgärder.
Här är min största invändning mot att räntorna är “för låga” och att det inte är hållbart i längden: det har gått snart 13 år sedan finanskrisen startade 2007. Räntorna har varit låga under väldigt lång tid, och vad man kan utläsa ur obligationer med lång löptid så förväntar sig marknaden att det kommer vara låga under lång tid framöver. Det har varnats för att centralbankerna har tryckt ner räntorna i 13 år, med nya argument hela tiden (hyperinflation, finansiell stabilitet, senast att växelkursen försvagas). Varför är det inte hållbart i längden? Hur lång ska tidsperioden vara? Vad ser vi för tecken på att räntorna är “nedtryckta” och att penningvärdet urholkas? Traditionellt hade vi nog tittat på inflationen, som har varit låg under väldigt lång tid.
Inflationen har varit massiv. Inte mätt som prisuppgång på dagligvaror. Men priserna på i stort sett allt som det lånas till är på all time high. Aktier i förhållande till vinster, obligationspriser, fastighetspriser, osv. Vilket i stort sett bara är en funktion av den nedtryckta räntan. Det håller så länge det håller. Det behövs en trigger för att utlösa det som byggts upp (ganska troligt att vi fått det med pandemin, men återstår att se). Men hittills har man i historien aldrig undkommit monetär vårdslöshet. Priset för att hålla igång det hela är inte direkt osynligt heller. Först köper centralbankerna korta statspapper, sedan långa, sedan företagsobligationer, sedan aktier. Allt medan ekonomin blir mer och mer zoombiefierad. Att investerare inte förväntar sig räntehöjningar har med vad de tror om centralbankernas agerande att göra och om de kan göra sig en hacka på att sälja dyrare till bagholdern, inte med vad ekonomin egentligen behöver för att läka. Men till slut välter den. Cyklerna är långa, vilket kan få saker att se ut att fungera. När det sker är svårt att veta. Att det kommer ske är tyvärr givet pga policybesluten. Tyvärr med massivt mänskligt lidande som följd.
Fast jag gillar inte riktigt denna typ av argumentation. Ingen kan svara på hur länge räntorna kommer vara extremt låga eller hur lång denna period kommer vara, och eftersom ingen kan göra det så bör vi väl inte heller göra oss helt beroende av att räntorna är extremt låga? Då gräver vi oss djupare och djupare och problemet blir hela tiden svårare att ta sig ur. Dessutom innebär det också att hushållen blir väldigt känsliga även för små justeringar uppåt av räntan. Detta är speciellt känsligt i ett sådant läge vi har nu när förtroendet för banksystemet måste hållas intakt för att undvika ränterörelser uppåt. Det är ingen direkt optimal situation vi byggt upp med så högt skuldsatta hushåll som är beroende av extremt låga räntor, och ffa inte i en sådan turbulent situation vi har idag, så varför ska vi göra denna risk större och finns det inte bättre alternativa åtgärder?
Vi kan i alla fall se att räntorna har varit låga under i princip hela mitt vuxna liv. Det finns också strukturella faktorer som gör att räntorna är låga. Självklart kan de gå upp igen i framtiden, även om det inte förväntas av marknaden just nu. Men svenska banker utvärderar sina låntagare med en väldigt hög ränta för att vara säkra på att de kan klara sina betalningar även om räntan går upp. I “Den svenska bolånemarknaden” säger FI att “Beräkningarna och stresstesterna visar att betalningsförmågan överlag är god”. Figur 21 i den rapporten säger att räntekvoten ligger på 4 procent, vilket absolut inte är högt. Så att säga att vi gräver oss djupare och djupare och att hushållen är väldigt känsliga för små justeringar uppåt är inte korrekt. Att höja räntorna nu eller att fortsätta kräva amorteringar har också kostnader. Vad inlägget ovan säger är att det inte är dags att amortera just nu, och att många hushåll kan få bättre kassaflöden om amorteringskravet avskaffas. Finansinspektionen har redan medgett undantag för alla, jag anser att det är bättre att avskaffa kravet åtminstone temporärt av ovan nämnda anledningar.
Till att börja med så, och som jag skriver ovan, håller jag med dig om att undantaget är fullt rimligt. Därför håller jag också med dig när du skriver att “Vad inlägget ovan säger är att det inte är dags att amortera just nu”. Däremot är jag av uppfattningen att vi skapar oss en väldigt besvärlig situation i ett längre perspektiv, om vi helt ignorerar effekterna av att hela tiden utgå från att “räntorna kommer vara låga länge”. Jag menar inte att vi får problem nu om vi får små räntejusteringar, däremot kommer vi oundvikligen få det längre fram om vi inte ändrar riktning. Och när detta ska ske, det låter alla som säger “räntorna kommer vara låga länge” förbli obesvarat. Det presenteras heller aldrig hur vi ska lösa detta problem och när det ska ske. Det är dock en generell kommentar om de extremlåga räntorna, och är givetvis viktigare i ett långsiktigt perspektiv.
Sedan är jag inte fullt övertygad över att de effekter du säger att vi kommer få av ett borttaget amorteringskrav är direkt önskvärda. Vill vi se människor rusa till bankerna för att ta större lån till relativt dyrare bostäder? Vad är egentligen vitsen med att låsa upp pengar på detta sätt? Vad orsakar det för chocker på marknaden genom att ta bort kravet och sedan införa det igen? Jag ser en mängd nackdelar som jag inte riktigt tycker tas upp i analysen. Vad ser du själv för nackdelar genom ett borttaget amorteringskrav?
Att låta amorteringskraven ligga och hägra i fjärran kyler ned bostadsmarknaden och på något sätt är det ett nödvändigt ont. Den skuldsättning som Riksbankens penningpolitik har lett till måste tas i tu med förr eller senare. Lösningen är inte att stimulera bolånandet ytterligare. Den ekonomiska krisen ger istället förutsättningar att styra om hushållens konsumtion med skattelättnader inom olika branscher samt ändrade momssatser.
För två månader sen kunde jag se att det fanns ett argument för att kyla ner ekonomin och bostadsmarknaden med hjälp av amorteringskravet (även om man rimligen kunde ha invändningar mot det argumentet). I nuläget ser jag dock inte något argument för att “ta itu” med skuldsättningen nu. Att säga åt hushållen att de måste fortsätta spara i sitt bolån när de förlorat sin inkomst eller förväntar sig att förlora sin inkomst är kontraproduktivt och riskerar att fördjupa krisen ytterligare.
Amortering är sparande. Så att hushållen får högre utgifter pga amorteringskrav stämmer inte. Dom sparar ju.
EO Svensson, Hassler och Flam har på denna blogg dessutom intygat att Sverige inte riskerar konsumtionsbortfall vid en ekonomisk kris. Sparkvoten är ju rekordhög har man konstaterat. Då blir det ju inte problematiskt att sparkvoten ökar ännu mer via ett amorteringskrav.
Eller så börjar ni tala ur skägget och menar på att vi riskerar att bostadsbubblan spricker med ett amorteringskrav. Som ung individ med ansvar över min belåningsvillighet ser jag inget problem med att bostadspriserna sjunker till en hållbar och realistisk nivå.
Jo det stämmer, amorteringen är en utgift, det är däremot inte en kostnad. Ett påtvingat sparande på potentiellt rätt stor del av inkomsten begränsar såklart ett enskilt hushålls marginaler.
Det är nog skillnad på kris och kris. Konsumtionsbortfall är nog oundvikligt i en pandemikris. Oavsett om sparkvoten är rekordhög eller rekordlåg före krisen. Detta handlar ju om att stimulera ekonomin på alla sätt, så att den ekonomiska krisen blir så liten som möjligt. För det är ju egentligen inte en ekonomisk kris, utan en pandemi.
För övrigt så vill jag nog påstå att bostadsbubblan sprack redan 2017. De priser vi har idag är de som fundamenta ger, framförallt räntenivåerna då. Men det är nog en annan diskussion. Ett borttagande av amorteringskravet kommer nog inte påverka bopriserna särskilt mycket under denna kris. Inte många som springer och köper bostad när läget är så osäkert som det är, alternativt att man blivit arbetslös. Då hjälper inga borttagna amorteringskrav i världen, du får ändå inte lån.
Ja, sparandet förbättras på marginalen. Sen när blev det dåligt att spara?
Borttagandet av amorteringskrav kommer minska utbudssidan, vilket annars skulle sänka bostadspriserna.
Svårt att prata om fundamenta i detta ekonomiska läge. Ingves säger ju att minusräntan är onormalt tillstånd. Dvs allt annat än något slags fundament.
Det är generellt inte dåligt att spara. Men att svenskar generellt sparat för lite har inte varit något problem. Som du själv skriver sparades det redan innan amorteringskravet infördes rekordmycket. Men att tvinga någon att spara, dessutom i ett rätt dåligt sparande, mitt under brinnande kris när det istället är spendera som behövs tycket inte jag låter särskilt bra?
Oavsett om man tycker att bostadspriserna är för höga eller inte så vill man ju aldrig ha en “chock” i något ekonomiskt system. Då hinner ju inte folk anpassa sig till den nya verkligheten. Jag ser gärna sjunkande bostadspriser, men det måste ju gå så långsamt att ingen väntar på att köpa bostad pga det. På samma sätt som att de inte ska stiga så snabbt att folk känner att de “måste med på tåget”. Det sistnämnda tog nog slut med buller och bång 2017, vilket jag menar med att bostadsbubblan sprack då.
Bostadsbubblan behöver inte spricka så länge räntorna håller sig inom rimliga nivåer och människor fortfarande har en inkomst. Underlättar man andrahandsuthyrning och låter Allmännyttan växa sig stor igen så kan man även dämpa en eventuell bostadsbrist och minska krisen inom byggsektorn.
Men oron för en krasch är helt klart befogad och lösningen är inte att skjuta den på framtiden. När man gräver sig en grop så måste man förr eller senare sluta gräva och börja fundera på hur man ska ta sig upp…
Precis som Kalle säger är amorteringar en utgift, men inte en kostnad. Du måste fortfarande ta en del av din inkomst och spara genom att betala av ditt bolån.
Vad EO Svensson, Hassler och Flam har intygat på denna blogg är inte något som jag kan stå för. Men jag är ganska övertygad om att de inte har argumenterat att “Sverige inte riskerar konsumtionsbortfall vid en ekonomisk kris”. Deras argument, som jag förstår det, är att en hög sparkvot tyder på att svenskar är duktiga på att spara själva även utan amorteringskravet. Att tvinga dem att spara mer är därmed inte nödvändigt.
Och nu pratar vi ju inte om att upprätthålla en bostadsbubbla, utan att ge en stor del av befolkningen mer medel för att hantera en historisk ekonomisk kris. Medel som dessutom är deras eget sparande.
Att sparande skulle vara ekonomiskt problematiskt är för mig ett konstigt påstående. Det är bra med långsiktighet i samhällsekonomin.
Här kan du läsa EO Svensson:
Det finns även någon länk på sidan till DN debatt där Svensson, Hassler och Flam står som skribenter.
Argumentet är att konsumtionsbortfall i makroekonomisk kris berodde på för låga sparkvoter. Varpå man skriver att Sverige tvärtom har rekordhög sparkvot. Således finns ingen befogad oro för konsumtionsbortfall eftersom sparkvoten ju är hög – det finns alltså ekonomiskt utrymme att konsumera om man nu vill det.
Nej, förslaget som presenteras är att man istället för att spara sin inkomst så ska man konsumera sin inkomst. Vill hushållen nu konsumera så är det ju bara att man hämtar resurserna från de rekordhöga sparkvoterna som EO Svensson et al pekat på.
Sparande i sig är inget dåligt. Exakt samma sparande i alla tider oberoende av hur ens inkomst ser ut är däremot orimligt. Med amorteringskravet kan ju hushållen inte minska sitt sparande, utan de tvingas fortsätta amortera. Så många kan inte hämta resurser som de själva sparat upp, utan tvingas spara upp ytterligare under en historisk nedgång i ekonomin. För mig verkar det vara en dålig ide att fortsatt tvinga hushållen att spara nu, vilket också FI säger när de ger undantag för alla bolånetagare under Corona-krisen. Inlägget ovan argumenterar för att det av flera anledningar är bättre att avskaffa kravet än att göra undantag, men att kravet sen kan införas igen om det så önskas.
Fast om du är emot chocker, som du beskriver i din artikel, så går väl ditt förslag om att införa det igen senare helt emot detta resonemang? Det blir ju en extremt ryckig marknad med stora osäkerheter om man tar bort kraven för att helt plötsligt införa dem igen. Då är väl ett tillfälligt undantag mycket bättre? Önskad effekt uppnås under den tid som behövs. Både banker och låntagare vet vad som gäller, men givetvis måste de också ta det ansvar som krävs för att undvika de chocker du nämner.
Dan: undantag ger andra incitament än att ta bort kravet, som jag argumenterar ovan. Och för mig ger det mer tydlighet att säga att avskaffa kravet (om än för en period) så att bolånetagare vet att de kan undvika amorteringar och att de inte kommer tillbaka. Sen när kravet kommer tillbaka gäller det för nya lån, vilket alla vet. Alternativet är att amorteringarna kommer tillbaka om ett år och att man måste uppskatta sin inkomst då. Det tycker jag verkar mycket mer osäkert och ger som inlägget ovan argumenterar inte nödvändigtvis önskad effekt.
@Kalle
Krisen är inte att det inte finns pengar att använda för att konsumera – det finns ju rekordstort sparande. Krisen är att det inte efterfrågas eftersom folk riskerar bli sjuka och dö. Att då försöka lösa denna kris med att öka penningflödet mot konsumtion är som att sätta gips på ett sår som behöver sys. Dvs bara för att en lösning kan fungera på ett problem så är det inte allmängiltig lösning på alla problem, och dessutom kan en sådan lösning vara problematisk för övriga sjukdomar såsom bostadsbubblan. Så där kan man lyssna på Lars Calmfors att det förmodligen är ekonomiskt klokt att fokusera krishanteringen till att hantera Corona specifikt.
Vill och vill. Nu är det ju en del av tillvaron att kriser och svåra tider existerar. Det är ju bara att förhålla sig till det faktumet. Och bostadsbubblan är ju inte direkt ett nytt fenomen. Vissa har varnat mycket länge att en kris kommer slå hårt på bostadsmarknaden. Amorteringskravet kom alldeles för sent. Och nu hör vi röster som vill ta bort det som var ett försök att sjunka sakta och långsamt.
Det stämmer inte att bostadsbubblan har spruckit. Dagens nivåer är i paritet med 2017 enligt HOX:
https://www.valueguard.se/indexes
Håller med om att det egentligen inte är brist på pengar som är det stora problemet just nu. Men efter själva pandemin riskerar det att bli så. När man inte är rädd för att bli sjuk längre men kanske inte har något jobb kvar. Det är den situationen man vill undvika så gott det går.
Nu kommer vi nog rätt off-topic egentligen. Jag tycker inte man definierar en bubbla enbart utifrån prisnivån. En bubbla byggs snarare utifrån förväntan om framtida prisnivåer. Utifrån dagens (eller iaf pre-corona) förutsättningar så kan man inte tala om en bubbla.
Skulle priser (i för hållande till inkomst) på något det finns större efterfrågan än tillgång på stå stilla även om räntorna varit på nedåtgående i snart 30år? Det är väl i princip det argumentet man måste ha om man anser att det finns ett “rätt” pris för en vara. Värde är ju bara vad någon annan vill betala för något, inget annat.
För två veckor sen förespråkade Claes Bäckman på Ekonomistas specialstöd till gruppen bolånetagare. Han fick då i kommentarerna frågan varför just gruppen bolånetagare/banker ska ges en särskild stödåtgärd? Varför inte helikopterpengar till alla, även de hushåll som är för fattiga för att ens få bolån?
Bäckmans korta svar var ungefär att andra åtgärder ju är möjliga samtidigt. Ett till intet förpliktigande svar. Vilka andra åtgärder förespråkar Bäckman i sin nya text då, efter två veckors betänketid? Nu när hans första förslag för intressegrupperna bolånetagare genomförts. Noll och inga. Istället är Bäckman 100% inriktad på att få till ytterligare åtgärder som gynnar gruppen bolånetagare än mer. Ja, i Bäckmans värld verkar det nu bara finnas bolånetagare. Nu pratar skriver han om “alla hushåll” och “hjälpa hushållen”, som om alla hushåll hade bolån.
Som jag skrev för två veckor sen och som Bäckman aldrig svarade på: Banker och gruppen bostadsägare är mäktigare än andra, ekonomiskt svagare samhällsgrupper och använder den makten för att få/ta åt sig först och mest, bl.a. genom att förslag som ditt genomförs. Sen blir det i praktiken inte så mycket för övriga, trickle-down-retoriken till trots. Att politiker/ekonomer nu bara säger att de ”förvänta sig” att bankerna av god vilja avstår utdelningar är en tydlig indikation att detta blir en bailout främst för de mest förmögna, som vanligt.
Att bara säga “det går att göra annat samtidigt också” är inte mycket värt om ingen kraft sätts bakom de orden. Var är texterna som kräver det på Ekonomistas? Om Bäckman och andra verkligen är för stöd till de ekonomiskt utsatta så bör de kräva att amorteringskravet ligger fast åtminstone tills efter att de ekonomiskt mest utsatta bevisligen först fått stöd.
Vi hade en diskussion senast om att jag anser mig ha kunskap om amorteringskravet och jag därför anser mig kunna uttala mig om det. I min mening är det en åtgärd som kan hjälpa många utan större kostnad för staten (om någon). Jag kommentarer inte andra åtgärder omkring krisen, för att jag inte har kunskap eller djupare insikt i det än vad andra har. Jag säger t.ex. inget om hur hälsokrisen ska hanteras för att jag inte har någon bakgrund inom epidemiologi. Det betyder inte att jag tycker att inget ska göra åt hälsokrisen och det betyder inte att jag tycker att avskaffade amorteringskrav är det enda som ska göras. Det betyder heller inte att jag anser att det här är det som bör ha första prioritet för regeringen. Det betyder att jag har tänkt på amorteringskraven, att det för mig tycks vara korrekt att avskaffa dem i nuläget, och att Finansinspektionen bör ha det i åtanke.
Jag är heller inte medlem av Ekonomistas, utan skriver här som gästskribent. Mina möjligheter att kräva texter av andra är mycket begränsad.
Det här är en önskning om ett inlägg snarare än en kommentar. Men det sägs ju att vi i Sverige valt mildare åtgärder för att inte skada ekonomin mer än nödvändigt. Har vår ekonomin skadats mindre än i andra länder, som Norge, Finland, Danmark, Tyskland? Självklart dras vi dock med ner av andra länder, men kan man ändå säga något om det?
Vore mycket intressant, men kanske egentligen lite tidigt att säga så mycket om resultatet. Tror det blir lite för mycket gissning att försöka sig på ett sånt inlägg just nu. Men superintressant efter pandemin såklart att grotta ner sig i sådant.