I dag släpps en IFAU-översikt av den svenska utbildningspolitiken och alla med ett intresse för utbildningsfrågor bör läsa den. Inte minst är det avslutande kapitlet där orsakerna till svenska elevers försämrade skolresultat diskuteras intressant. I stället för att som Skolverket bara räkna upp möjliga faktorer så försöker författarna dra mer långtgående slutsatser, bland annat genom att jämföra den svenska utvecklingen med den finska och norska. Medan elever i Finland presterar allt bättre i internationella jämförelser så ser den norska utvecklingen ut ungefär som den svenska.

Till att börja med konstaterar man att det går mycket bättre både för invandrare och icke-invandrare i den finska skolan än i den svenska varför invandringen inte haft en avgörande betydelse. Det hade inte heller resursneddragningarna under 1990-talet; även Finland genomgick en stor ekonomisk kris med stora neddragningar av skolresurserna, dock utan några försämringar av resultaten. Dessutom var aldrig nedskärningarna i Sverige så stora att de skulle kunna förklara mer än en liten del av försämringen.

Resursfördelningen verkar dock ha blivit mindre riktad mot att minska skillnader mellan olika grupper efter att skolan kommunaliserats. I kombination med ökad segregation och differentiering kan detta ha bidragit till ökad spridning och i genomsnitt försämrade resultat. De estimat som finns tyder dock på att detta inte kan förklara mer än en bråkdel av den totala nedgången.

En annan möjlig förklaring har att göra med förändringarna av lärarutbildningen, en större andel obehöriga lärare och att det är allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket (se även här). Detta håller dock inte som förklaring eftersom det främst är inflödet av nya lärare som påverkats medan stocken av verksammma lärare förändras för långsamt för att detta ska kunna vara en trovärdig förklaring.

I stället landar rapporten i att det är förändringarna av skolans arbetsformer som ligger bakom försämringarna. Lpo 94 betonade ett individualiserat arbetssätt och lärarens roll gick från att undervisa till att handleda. Alla vet hur det låter: ”eftersom kunskap finns att hämta i överflöd [på nätet] och då dagens kunskap är förlegad i morgon så är det viktiga att barnen lär sig forska fram kunskapen på egen hand”. Eftersom den norska skolan influerades kraftigt av de svenska idéerna så stämmer denna förklaring väl överns med att utvecklingen i båda länderna varit likartat dålig.

Tyvärr har svenka pedagoger i allmänhet skytt kvantitativ forskning som pesten, annars hade det kanske inte behövt gå så illa. Denna visar nämligen — föga förvånande — att lärarnas undervisning är mycket viktig och när undervisning ersätts av eget arbete, då lär sig eleverna mindre. Exemplevis hänvisar rapportförfattarna till de försök med strukturerad helklassundervisning i läs- och skrivförståelse som genomförts i Storbritannien. Elever lärde sig betydligt mer när läraren talade om vad de skulle göra än när eleverna fick klura ut detta själva. Självfallet drabbas barn vars föräldrar har förutsättningar att hjälpa dem mindre negativt av detta individbaserade arbetssätt än de som har mindre hjälp att hämta hemifrån.

Det förändrade arbetssättet kan alltså förklara både den allmänna nedgången och den ökade spridningen i svenska elevers prestationer. Dessutom undrar jag om inte arbetssättet påverkat vilka som söker sig till läraryrket; det är trots allt en annan sak att undervisa än att vara coach eller mentor.

Någon kanske invänder att det är självklart att svenska elever presterar sämre på kunskapstester eftersom den svenska skolan fokuserar andra saker; de färdigheter svenska elever lär sig kan vara värdefullare än att ha huvudet fullt av förlegade fakta och meningslösa räkneregler. Så kan det vara, men för att föregripa en ostrylig diskussion vill jag till eventuella kritiker säga: visa mig evidensen, så kan vi prata sen.

I flera år har forskarvärlden med spänning emotsett resultaten från Roland Fryers storskaliga experiment där elever fått betalt för att plugga. Nu har Fryer äntligen släppt resultaten (gratisversion) och de är onekligen intressanta. Hur oaptitlig idén än verkar så förefaller det som om vissa elever kan förbättra sina resultat genom att få betalt. Men det gäller att betala på rätt sätt.

Enligt grundläggande ekonomisk teori borde det vara mer kostnadseffektivt att betala elever för deras slutliga prestationer än att ge dem pengar för att de läst en bok eller gjort läxan. Anledningen är att alla elever är olika och den enskilde eleven borde vara bättre på att finna en optimal inlärningsstrategi än ett fyrkantigt bonusprogram. Slutsatsen bygger dock på den något tveksamma premissen att eleverna faktiskt vet hur de ska göra för att lära sig något.

För att undersöka vad som fungerar i praktiken lät Fryer därför fjärde till sjundeklassare i New York få betalt baserat på sina resultat på ett antal löpande prov medan niondeklassare i Chicago fick betalt för slutbetygen i olika kärnämnen. I Dallas fick barnen i årskurs två betalt för varje bok de läst och i Washington DC fick sexor, sjuor och åttor betalt för att närvara, bete sig ordentligt i klassrummet, följa skolans klädkoder och lämna in läxan i tid. Experimenten skedde i offentliga skolor och i alla städerna delades skolorna slumpmässigt in i behandlings- och kontrollgrupper. Studieprestationerna mättes med standardiserade prov.

Resultaten är slående: att betala eleverna för att prestera bättre på prov (New York) påverkade inte resultaten alls. Att betala elever för högre betyg (Chicago) gav samma nedslående icke-effekt på kunskapsproven men eleverna fick lite högre betyg och blev godkända i fler ämnen. Att betala andraklassare för att läsa böcker ledde däremot till förbättringar i läsförståelse och ordkunskap — särskilt bland pojkar — vilken också förbättrade resultaten i andra ämnen. Även i Washington DC ledde experimentet till vissa resultatförbättringar och då framförallt hos elever som tidigare haft ordningsproblem.

Intressant nog verkar inte de yttre incitamenten ha påverkat elevernas inre motivation eller glädje inför lärandet negativt. De positiva effekterna av det mest framgångsrika programmet — att betala eleverna för att läsa böcker — fanns kvar även ett år efter att försöket avslutats; även om de var mindre än när experimentet pågick.

Det verkar med andra ord som om elever svarar positivt på finansiella incitament som de vet hur de ska hantera. Att däremot ge elever betalt för att förbättra sina betyg eller provresultat är inte mycket värt om inte eleverna själva vet hur de ska nå dessa mål. Inte heller verkar elever med särskilt duktiga lärare vara bättre på att översätta målen till praktisk handling. Att hoppas på att utsikten om ett framtida välbetalt arbete ska få den genomsnittliga eleven att lära sig mer i skolan förefaller därför fåfängt.

Det finns nu flera studier (här, här och här) som visar att ekonomiska styrmedel med viss framgång kan användas för att förbättra elevernas prestationer. Frågan är om någon i ansvarig ställning anser tiden vara mogen för fundera på denna typ av åtgärder även i Sverige? En annan intressant fråga är om studier som dessa kan rucka pedagogernas syn att det finns en motsättning mellan inre och yttre motivation. Eller är kanske övertygelsen om denna motsättning inte något som låter sig rubbas av empirisk evidens?

Tidigare inlägg om Fryer och hans forskning finns här och här

Att det nya antagningssystemet för Stockholms grundskolor skulle leda till stora problem var lätt att förutse (se inlägg här och här). I dagens SvD beskrivs hur situationen ser ut just nu. De som inte fått sina förstaval har nu börjat överklaga placeringarna. Då varje överklagan riskerar att utlösa en kedjereaktion bland de placerade i hela kommunen lär rapporteringen fortsätta under hela sommaren — i varje fall om man planerar att följa reglerna.

Skolborgarrådet Lotta Edholms kommentar är att intagningen måste göras tidigare. Nej, Lotta, det är inte det som är problemet. Det är systemet i sig det är fel på.

Det är naturligt att att söka förklaringen till svenska elevers försämrade skolprestationer inom ramen för skolans värld. Bristande ordning, minskade resurser, pedagogiska nymodigheter eller skolvalsorsakad segregation; alla kan hitta sin favoritförklaring till alltings förfall. En annan möjlighet är emellertid att förklaringen inte primärt finns i skolan utan i bredare samhällsförändringar. Ett par nya studier tyder på att svenskarnas tidiga anammande av hemdatorn och internet kan vara en förklaring till utvecklingen.

En forskargrupp bestående av Charles Clotfelter, Helen Ladd och Jacob Vigdor har jämfört amerikanska elevers prestationer före och efter att deras familjer införskaffat en dator samt före och efter att deras postnummerområde nåddes av bredband. Resultaten är slående: både mattekunskaper och läsförståelse försämras relativt andra elever efter det att en dator gör sin entré i hemmet.

Än värre blir det när bredband görs tillgängligt; därefter verkar datorn helt användas till underhållning med ytterligare kunskapsförsämringar som följd. Intressant nog ökar de socioekonomiska skillnaderna i skolprestationer när bredband introduceras. En rimlig tolkning av detta resultat är att välutbildade föräldrar i snitt har bättre koll på att barnen sköter skolarbetet även om nätet lockar.

Resultaten är slående lika de i en studie av Ofer Malamud och Cristian Pop-Eleches. Forskarna jämför elevresultaten i rumänska familjer precis över och under en inkomstgräns som gjorde att de kunde få en subvention till att köpa en dator. Föga förvånande ledde subventionen till förbättrade datorkunskaper men även till försämrade skolresultat i matte, engelska och rumänska. Detta trots att datorerna bidrog till en viss ökning av elevernas kognitiva förmåga.

I linje med Clotfelter mfl finner Malamud och Pop-Eleches att datoterna nästan uteslutande används till underhållning och att de minskar tiden eleverna lägger på sina läxor. Ett effektivt sätt att mildra de negativa effekterna verkar dock vara att ha regler kring läxläsning; barnen i sådana familjer fick ökade datorkunskaper och höjd kognitiv förmåga utan att skolarbetet drabbades. Däremot förefaller det ineffektivt att försöka få barnen att sköta skolan genom att reglera datoranvändandet.

Då Sverige var tidigt ute med både hemdatorer och bredband är det inte orimligt att försämringen i skolprestationer relativt andra länder kan bero på detta. Resultaten skulle också kunna förklara den sociala bakgrundens ökade betydelse i den svenska skolan. I takt med att datoranvändandet ökar även i andra länder torde det i så fall innebära att svenska elevers prestationer kommer att förbättras framöver. Relativt sett, alltså.

Som vanligt är det emellertid svårt att förklara de finländska skolframgångarna; liksom Sverige var ju Finland tidigt ute som IT-nation. Men kanske är finska föräldrar bättre än svenska på att få sina barn att göra läxorna — trots alla spännande uppdateringar och flöden det finns att följa?

Genom att jämföra hur betygen förhåller sig till resultaten på de nationella proven har Skolverket flera gånger uppmärksammat bristande likvärdighet i betygssättningen i grund– och gymnasieskolan. Eftersom lärarna själva ofta rättar de nationella proven underskattar sannolikt dessa undersökningar problemens omfattning; det är exempelvis inte orimligt att lärare och skolor som är generösa i betygssättningen även är generösa vid rättningen av de nationella proven.

Ett av Regeringens medel för att skapa likvärdighet mellan skolorna är att införa fler nationella prov. Dessa prov ska dock även fortsättningsvis rättas lokalt vilket fått Lärarnas riksförbund att protestera mot den ökade arbetsbördan detta för med sig. Regeringen går här i Skolverkets fotspår genom att inte se den lärartid som går åt till provrättning som en kostnad.

Man inser lätt att det här finns en möjlighet för Jan Björklund att slå två flugor i en smäll. Genom att låta rättningen ske centralt kommer dels ökad likvärdighet i bedömningen att uppnås, dels kostnaden för provrättningen att göras tydlig. Finns det några vettiga argument emot en sådan ordning?