Är det verkligen leg lärarna vill ha?

Förhoppningsfull skepsis, så kan man ungefär sammanfatta kommentarerna till förslaget om lärarlegitimation. Som jag skrev för två år sedan är det onekligen märkligt att examen från landets mest kritiserade utbildning blir en förutsättning för att legitimeras. Samtidigt är det bra med en period av provtjänstgöring då denna kan ge en bra signal om lärarens framtida kapacitet; givet att det hela inte bara blir en formsak. Den stora faran är emellertid att lärarlegitimationen kommer att ge ytterligare näring åt det dokumentationsraseri som tar energi från undervisningen.

Anledningen är att legitimerade lärare ska kunna varnas och i västa fall förlora legitimationen om de missköter sig. Problemet är bara att avgöra huruvida en lärare misskött sig. Pedagogisk verksamhet kan ju omöjligtvis vara lika baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet som läkaryrket. Inte heller finns samma tydliga praxis och juridiska ramverk som för revisorer och jurister.

Frågan är alltså i vilken utsträckning en enskild lärare ska kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar och prestationer bedömas i en serie psykometriska tester? Blir det den lärare som uppmärksammar ett problem som får bära hundhuvudet eller kan tidigare lärare straffas för sent upptäckta misslyckanden? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras? Ska elever och föräldrar kunna klaga på genomförd ”behandling”?

Vad svaret på dessa frågor än blir så inser var och en att det kommer att krävas en motsvarighet till medicinska journaler där elevernas framsteg och lärarnas insatser noggrant dokumenteras. Striden kring vad lärarnas arbetstid ska användas till lär alltså knappast ha börjat och varken läraryrkets status eller  undervisningens kvalitet lär höjas av den ökade administrativa bördan. Självklart kan men strunta i dokumentationen men då blir det omöjligt att utkräva ansvar av lärarna och legitimationen blir en förmån utan löpande krav på motprestation. Ett skråpriviliegium, helt enkelt.

Lärarfacken har länge arbetat efter den misslyckade strategin att försöka begränsa utbudet av konkurrerande obehöriga lärare genom att inte ge dem samma villkor som de behöriga. Facken har inte insett att varje gång de obehöriga lärarnas villkor försämrats så har lockelsen för arbetsgivarna att anställa dem ökat. Nu hoppas man att legitimationen slutgiltligen ska göra det omöjligt för de obehöriga att konkurrera. Kanske lyckas man men priset riskerar att bli högt.

Betydligt enklare hade det varit att försöka påverka arbetsgivarnas incitament: genom att ge obehöriga lärare samma anställningsvillkor som behöriga men samtidigt kräva vidareutbildning på betald arbetstid hade efterfrågan på de obehörigas tjänster snabbt minskat. Utom för de obehöriga som arbetsgivarna är villiga att betala extra för; det vill säga just de som vi alla vill behålla i yrket.

Andra om lärarlegitimation och lärarnas arbetstid: K Mannheimer, H von Schantz, Blossing, C Magister, LR12, Metabolism, Lotta Edholm12, Mats Gerdau, Tysta Tankar, Robert Noord.