Milton Friedman och CSR – 50 år senare

För ganska precis 50 år sedan, den 13 september 1970, publicerade The New York Times Magazine en artikel av ekonomen Milton Friedman med titeln “The social responsibility of business is to increase its profits”. Artikeln är en spetsigt formulerad attack på tanken om Corporate Social Responsibility, CSR, idén att företag måste ta ett samhällsansvar bortom maximerandet av aktieägarnas vinst. 

Artikeln har kommit att bli en symbol för ena sidan i den kamp om definitionen på vad företag egentligen är bra för som pågått i mer än 50 år. Debatten tog extra fart förra året då den inflytelserika amerikanska organisationen Business Roundtable ändrade sin syn på vad syftet med företag är. Under lång tid hade de slagit fast att ett företags yttersta mål var att maximera avkastningen för aktieägarna, alltså det shareholdervalue-perspektiv Milton Friedman argumenterade för i sin artikel. I augusti 2019 ändrade man syftet till följande: “companies should serve not only their shareholders, but also deliver value to their customers, invest in employees, deal fairly with suppliers and support the communities in which they operate”. Men vad betyder det egentligen och hur annorlunda är det från vad Milton Friedman skrev och på vilket sätt?   

Det finns mycket att säga om den här debatten och man finner sig snabbt i några av samhällsvetenskapens och nationalekonomins djupaste frågor; Varför organiserar vi vissa aktiviteter inom företag medan andra lämnas åt marknader? (Coase, 1937; Williamson, 1971, 1975, 1985; och många andra); Är företagsledare främst designers av incitamentsstrukturer, eller är de inspiratörer? Fredrick Taylor (1911) och senare Meckling och Jensen (1976) associeras ofta med det förstnämnda, Chester Bernards Functions of the Executive (1938)är ett tidigt exempel på det senare synsättet. Men utan att ta ställning kring dessa frågor finns några påpekanden som kan göras angående Milton Friedmans artikel som förhoppningsvis kan bidraga till en bättre debatt om företagens roll i samhället.

Till att börja med är Friedmans huvudsakliga invändning mot CSR att företagsledare är anställda. En VD jobbar för aktieägarna och det är företagets styrelse som ska representera ägarna och se till att VDn gör sitt jobb. Om de instruerar VDn att agera på ett sätt som tar andra hänsyn än att maximera vinsten kan jag inte tänka mig att Friedman skulle haft några problem med det. Det han däremot (med stor emfas) vände sig mot var att företagsledare på eget bevåg tar initiativ kring att ta andra hänsyn än de mål som ägarna vill uppnå. 

Det kan absolut finnas situationer där det kan vara vettigt att ge till exempel en VD mandat att själv ta sådana initiativ. Man kan resonera kring att de som aktivt jobbar i företaget är bättre informerade eller helt enkelt kan fatta beslut direkt kring sådant som ägare (och eventuellt andra) faktiskt bryr sig om (i likhet med det som av Benabou och Tirole (2009) kallas ”delegated philantropy”). Här finns vissa frågor som rör aktiebolagsformen och lämpligheten att ta vidare samhällshänsyn, samtidigt som man ska följa aktiebolagslagen, men det ändrar inte Friedmans grundpoäng: VD:n jobbar för ägarna, och ska göra vad de har anställt hen att göra och inget annat. 

Relaterat finns situationer där det är effektivare att låta företag agera direkt för att uppnå mål som ägare har men som inte nödvändigtvis maximerar vinsten. Hart och Zingales (2017) skiljer på shareholder welfare ochmarket value och argumenterar för att de förstås inte behöver vara samma sak. De ger ett illustrativt exempel från verkligheten: anta att Walmarts ägare bryr sig om att minska vapenvåld. En bokstavstroende läsare av Friedman skulle säga att då ska Walmart maximera vinsten genom att bland annat sälja vapen och sedan kan pengarna användas för att motverka vapenvåld i samhället. Men det är lätt att se att detta kan vara ett mycket mindre effektivt sätt att uppnå målet. Bättre istället att direkt kräva att Walmart ska begränsa försäljningen av vapen. På motsvarande sätt kan man försvara att företag direkt sätter miljömål (bortom vad lagen kräver) med att det ofta förstås är bättre att inte förstöra miljön i första läget istället för att i efterhand använda resurser för att ställa till rätta sådant man förstört. Återigen står dock inte detta i kontrast till vad jag uppfattar som Friedmans huvudpoäng, företagsledningen jobbar för ägarna.      

Vidare skriver Friedman att företag och dess ledning förstås ska följa ”samhällets grundläggande regler”. I debatten kring Friedmans artikel poängteras ibland att bara ”följa lagen” är för snävt och att man inte kan lagstifta om alla olämpliga beteenden. Men om man läser vad Friedman faktiskt skriver så står där att han, med ”samhällets grundläggande regler” (basic rules of society), menar både vad som står i lagen ochsamhällets etiska normer (both those embodied in law and those embodied in ethical custom). Nu kan man förstås fråga sig vad detta i sin tur betyder och vem som slår fast denna etik. Man kan också med rätta bekymra sig för att vagheten i innebörden av att handla moraliskt i Friedmans text, gör att dessa överväganden väger för lätt i relation till vinstmaximeringskravet. Men det man inte kan bortse ifrån är att även Milton Friedmans text öppnar för att diskutera vad det betyder att maximera vinst inom ramen för lagar såväl som moraliskt ansvarstagande beteende.

Många som är positiva till CSR (eller någon annan förkortning med innebörden att företag bör ta ett bredare samhällsansvar) hävdar att det inte finns någon motsättning mellan att maximera ett företags vinst och att ta samhällsansvar. Tvärtom, poängterar man, finns rader av exempel på hur företag, genom att se på sin verksamhet i termer av, till exempel, vilken miljöpåverkan de har, lyckats förändra tillverkningsprocesser, materialåtgång och transporter på sätt som både är billigare och bättre, samtidigt som kunder blir mer positiva till produkter som nu har mindre miljöpåverkan (som i Porter och Kramer, 2011). 

I relation till Milton Friedmans artikel har jag dock svårt att se att han skulle motsätta sig dessa företags agerande. Att både göra gott och mer vinst uppfyller ju kravet att göra mer vinst, så med mindre än att göra gott skulle vara något negativt i sig, så spelar det ingen roll vilken vikt man lägger vid det. Mer vinst är mer vinst även om man inte skulle bry sig om att göra gott (vilket de flesta förstås också gör). 

Det finns mängder av utmaningar och problem kring företags beteenden och dess relation till samhällsutvecklingen och kanske framförallt till miljöpåverkan. Många av problemen är relaterade till kortsiktighet i incitamentsstrukturer, andra är kopplade till svårigheter med att mäta påverkan från olika aktiviteter. Ofta samspelar dessa med resultatet att kortsiktiga och enkelt mätbara positiva utfall premieras. Många andra problem har att göra med klassiska externalitetsproblem och att kollektiva nyttigheter inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. 

Är det något jag tycker Milton Friedman kan kritiseras för så är det att han samtidigt som han menar att lagstiftning och samhällets regler är det som förväntas begränsa företags agerande i många sammanhang, så är han genomgående skeptisk till just lagstiftning och reglering. Ekonomisk teori om marknadsimperfektioner och informationsproblem har, speciellt de senaste 50 åren, lärt oss att marknaden inte alltid automatiskt löser allt till det bästa. Även erkännandet att ”samhällets etiska värderingar” ska sätta gränser kan kritiseras för att vara minst sagt nedtonat i hans artikel. Etiken kommer någonstans ifrån och formas hela tiden i samhället av vad som anses acceptabelt beteende. En värld där allt för mycket kan motiveras utifrån att ”jag tjänar på det” riskerar att urholka värderingar som tidigare haft en modererande effekt. Att kritiskt diskutera detta framstår som viktigt och där är inte Friedmans artikel särskilt behjälplig.

Sammantaget kanske slutsatsen kring debatten om Friedmans artikel från 1970 blir densamma som den Robert tidigare dragit här på Ekonomistas om en annan Friedman-klassiker, The Methodology of Positive Economics från 1953, nämligen att ”sluta tjafsa om vad som står eller inte står i den”. Kritiken mot den missar alltför ofta målet samtidigt som texten är alldeles för vag kring de verkligt viktiga frågorna.

Till minnet av Friedmans inflytelserika artikel har Chicago Booth Stigler Center publicerat ett antal kommentarer kring debatten om stakeholderism vs shareholderism. Intressant läsning som ibland tvingar, ibland hjälper, alla som tycker att företag ska ta större samhällsansvar att skärpa sina argument.