Klart att kommunfullmäktigeledamöter ska ha arvoden

2009-01-27 av 19 kommentarer

I förra veckan upprördes media över att kommunfullmäktigeledamöter får arvoden för att vara med på fullmäktigemöten och att dessa arvoden skiljer sig åt mellan kommunerna. I Dagens samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning uttalar sig statsvetarern och demokratiforskaren Erik Amnå mot dessa arvoden:

Att sitta i fullmäktige är ett medborgaruppdrag som bygger på pliktkänsla. Är inte allt det man får tillbaka – kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje  en tillräcklig bonus som kompenserar för uppoffringarna?

Jag har svårt att bli upprörd över fullmäktigeledamöter förutom allt det imagesfina som Erik Amnå räknar upp också skulle få en finansiell belöning. Tvärtom så blir jag snarare upprörd över att man räknar med att fullmäktigeledamöter ska lägga ner en massa arbete utan att få betalt.

Kommunerna ansvarar idag för de allra viktigaste välfärdstjänsterna såsom skola, äldreomsorg och socialvård. De anställer 20 procent av alla anställda i Sverige och förfogar över en stor del av våra skattepengar (dels direkt via kommunalskatten och dels indirekt via statsbidragen).  Givet detta känns det oerhört angeläget att de som bestämmer, dvs kommunfullmäktige, har stora incitament att göra ett bra jobb.

Hur beter man sig då för att rekrytera kompetenta fullmäktigeledamöter och ge dem incitament att göra ett gott arbete? Svaret inom nationalekonomisk teori är enkelt;  man ser till att de får betalt för sin insats. Exakt hur detta system ska utformas diskuteras till exempel av Tim Besley. En empirisk studie från Brasilianska kommuner visar att  högre löner ger mer kompetenta politiker som också fattar fler beslut. Om fullmäktigeledamöterna får rimligt betalt för sina insatser så borde detta dessutom göra dem mindre benägna att ta emot mutor.

Nej, det finns starka argument för att betala kommunfullmäktigeledamöter arvoden, kanske till och med högre än idag. För tillfället är 97 procent av samtliga fullmäktige fritidspolitiker, dvs har andra jobb vid sidan om (se Matz Dahlbergs ledare i Ekonomisk Debatt). Vore det inte idé att istället betala dessa fritidspolitiker så att de kan gå ner i tjänst i sina ordinarie arbeten och därmed få mer tid och energi till att sätta sig in i de frågor som de beslutar om. Annars är risken stor att det i själva verket är de kommunala tjänstemännen som fattar de viktiga besluten  i våra kommuner.

Slutligen kan man notera att även jag får ”kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje” av mitt jobb, men skulle för den skull inte vilja avstå min lön.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor

Är marknadsekonomi och kapitalism oförenliga?

2009-01-23 av 8 kommentarer

Att de privatekonomiska incitamenten för finansbranschens anställda varit en bidragande orsak till finanskrisen verkar troligt. Risktagande har belönats med ymnighetshorn av bonusar, medan de mer försiktiga har fått se sig om efter nya jobb. I den tidigare omskrivna AEA-panelen beskrev Alan Blinder incitamentslönerna som ett gigantiskt markandsmisslyckande och grundorsaken till hela katastrofen. Kan vi nationalekonomer förklara hur marknaden kunnat tillåta så ensidiga incitament under så lång tid?

Naturligtvis går det att som Blinder hävda att institutionella investerare inte tagit sitt ägaransvar och att styrelserna sovit på sina poster. Anställda från ledningen och neråt har därför kunnat agera lite som de velat. Daron Acemoglu verkar vara inne på samma linje men fördjupar diskussionen och hävdar att vi nationalekonomer haft för stort förtroende för företagens interna kontrollmekanismer. Detta förtroende har baserats på företagens behov att vårda sitt förtroendekapital och varumärke. Vi har däremot missat att de individer som sköter kontrollen kan ha privata incitament att göra något helt annat.

Detta ter sig emellertid mer som en symptombeskrivning än som en grundläggande förklaring. Marknaden borde trots allt kunna straffa företag med dåliga kontrollmekanismer och för högt risktagande. I en intressant artikel lyfter Hans-Werner Sinn fram aktiebolagsformen som förklaring till varför så inte skett. Aktiebolagen är grunden för den moderna kapitalismen och bolagsformen har egenheten att ägarna inte är personligt ansvariga för företagens åtaganden. Vilka skador företagen än orsakar sin omgivning kan ägarna aldrig förlora mer än det kapital de satsat. Ur ägarnas perspektiv är därför fördelningen av möjliga utfall kapad vid noll — värre än så kan det aldrig bli — medan the sky is the limit på uppsidan.

Aktiebolagsformen med begränsat personligt ansvar innebär alltså att riktigt dåliga utfall blir en externalitet som inte prissätts på marknaden. Det är därför knappast förvånande om företagen satsar för lite på att undvika riktiga katastrofer och har en benägenhet att ibland ta för stora risker. Nu är detta nog ett argument för ansvarsfull reglering snarare än för ett avskaffande av aktiebolagen. Men ändå, tänk om dagens kapitalism visar sig vara oförenlig med en effektiv marknadsekonomi. Vad ska vi då hitta på?

Filed Under: Finans, Metod, Offentlig sektor

Maxtaxan subventionerade barnafödandet

2008-12-19 av 2 kommentarer

Några veckor före valet 1998 annonserade Göran Persson (till samtliga närvarandes förvåning) att Socialdemo­kraternas avsåg att införa en maxtaxa i förskolan om de vann det kommande valet. De officiella motiven till denna reform var att i) förbättra barnfamiljernas ekonomi, ii) öka föräldrars arbetsutbud och iii) ge alla barn tillgång till den pedagogiska verksamheten som bedrivs inom förskolan. Under 2001-2003 infördes reformen ”Maxtaxa och allmän förskola mm”.

Vilka effekter fick då reformen? Ekonomistas har redan tidigare berättat att Perssons vallöfte verkar ha ökat stödet bland småbarnsföräldrar (vilket den cyniske ekonomen misstänker vara det egentliga motivet till reformen), men hur gick det med familjernas ekonomi, arbetsutbud och barnens tillgång till barnomsorg?

Barnfamiljernas ekonomi förbättrades i och med att i stort sett samtliga familjer fick sänkta avgifter. Fördelningsmässigt kan reformen ifrågasättas, då den var regressiv i det avseendet att det framför allt var de mer välbärgade hushållen som fick sänkta avgifter. Arbetsutbudet å andra sidan påverkades inte (se nummer 7 av Ekonomisk Debatt i år), medan antal barn som deltar i barnomsorg trots att deras föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga har ökat.

Men maxtaxan hade även en annan effekt, som kanske inte var så väntad: barnafödandet ökade med knappt fem procent som en följd av reformen. Detta framgår av en ny IFAU-rapport skriven av undertecknad tillsammans med Helena Svaleryd och Anna Sjögren. Figuren nedan illustrerar hur baranfödandet har förändrats beroende på hur mycket barnomsorgsavgifterna sänktes för olika hushållstyper.

image0181
 
Vi finner att det vara framförallt hushåll med yngre (än 35 år) och deltidsarbetande kvinnor som reagerade på sänkningen. Bland familjer som redan hade barn är det främst sannolikheten att skaffa ett tredje barn som har påverkats. Eftersom de flesta familjer i Sverige skaffar två barn tyder det ökade antalet tredjebarn på att den totala fruktsamheten ökat och att reformen därmed kommer att ha långsiktiga effekter på barnafödandet. Undrar om Göran Persson anade att hans reform skulle stimulera barnafödandet där den dagen i september?

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With: ,

Torbjörn Becker: Höj a-kassan och sänk inte skatten!

2008-12-10 av 30 kommentarer

Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.

Torbjörn Becker, SITE

Torbjörn Becker, SITE

Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.

Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.

Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.

Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.

Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor Tagged With: , ,

ROT-avdraget visar behovet av skattereform

2008-12-09 av 7 kommentarer

Skattefusk är ett återkommande tema i den svenska samhällsdebatten. När regeringen lanserade ROT-avdraget påpekade Skatteverket att det förmodligen inte kommer kosta samhället någonting eftersom det kan förväntas minska svartarbetet. Precis den insikten om skattesystemets dynamiska effekter lyfte Tino Sanandaji  och jag nyligen påpekade i en debattartikel i Dagens Industri (19/11). Tyvärr delas den inte av alla — allra minst politikerna.

Att skattefusk snedvrider konkurrensen mellan företag och eroderar förtroendet mellan medborgarna är välkänt. Men det som driver politikerna förefaller främst vara att komma åt de pengar som fuskas bort. Enligt Skatteverket uppgår fusk och andra fel till ca 130 miljarder kr, dvs nästan en tiondel av skatteintäkterna. I både socialdemokraternas och miljöpartiets budgetmotioner beskrivs skattefusket som en potentiell intäktskälla. Vänsterpartiets Lars Ohly hävdade nyligen att ökad skattekontroll kan bringa in hälften av skattefusket inom åtta år.

Men dessvärre missförstår Lars Ohly, Thomas Östros och även många borgerliga politiker skattefuskets natur när de tror att enbart ökad kontroll kan komma åt de värden som skattefusket undandrar staten. I deras kalkyl leder en miljard i minskat skattefusk till en miljard i ökade skatteintäkter. Detta är – kanske något förvånande till en början – helt fel.

Anledningen till att politikernas kalkyl slår fel är att den bortser från skatters undanträngningseffekter. Om alla hårklippningar, pizzor, luncher, badrumsrenoveringar som idag utförs svart skulle utföras i den vita, beskattade sektorn skulle priserna öka rejält. När priset stiger trängs efterfrågan undan och färre, eller kanske rentav inga köp blir av. Resultatet är att få eller inga nya skatter betalas in.

Ett exempel på hur stor andel av svartarbetet som skulle bestå ifall det beskattades kan grovt räknas fram utifrån vad vi vet om undanträngingseffekters storlek. Om en person som tidigare sålt en tjänst svart vill få ut samma ersättning efter skatt när tjänsten säljs vitt, måste denne höja sitt pris för att täcka kostnader för kommunalskatt, arbetsgivaravgift och moms. Ett timpris på 150 kr svart skulle därmed bli 360 kr vitt, dvs skatten höjer slutpriset till kund med 140 procent. Utifrån även en blygsam uppskattning av köparnas priskänslighet innebär detta att mellan hälften och två tredjedelar av allt svartarbete skulle trängas undan ifall det beskattades.

Hur ska då politikerna lösa de problem som skattefusket leder till utan att samtidigt kväsa verksamheter som människor är villiga att betala för? En långsiktigt hållbar lösning kräver en kombination av hårdare kontroll och ett reformerat skattesystem. Endast då kan staten hoppas att komma åt de miljarder den idag går miste om. Politiska löften om tiotals miljarder i ökade skatteintäkter enbart genom hårdare kontroll och straff är därför helt orealistiska.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: ,

Bör vi bli oroliga för Handels i Göteborg?

2008-11-24 av 21 kommentarer

 

Vad får en rektor för en Handelshögskola att helt plötsligt gå emot majoriteten av ekonomkåren och propagera för förstatligande av Volvo personvagnar? Klarsyn, enligt honom. Geografi, enligt mig.

Det är rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolff som i en  debattartikel i Dagens Industri skriver att staten borde garantera bilindustrins framtid genom att köpa Volvo. Trots att frågan anses svår av de flesta bedömare är den glasklar i rektor Wolffs värld. Sverige ska ha en bilindustri, kosta vad det kosta vill. Och de som ifrågasätter saknar 1) stöd i forskning och är 2) ideologiskt snedvridna (nyliberaler):

Kan staten äga energibolag kan den väl äga biltillverkare. Kan staten äga och säkra finansbolag, kan den väl göra detsamma med biltillverkare. Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare. I nyliberalisms spår har finansproffs tillsammans med globala managementkonsulter argumenterat för att allt statligt ägande är ineffektivt och av ondo.

Men när det gäller 1), statligt ägande, finns faktiskt hel del forskning som talar om motsatsen (se Andreas Bergh och Niclas Berggren om detta)

Och på tal om 2) att kritikerna av statsägande är ideologiskt snedvridna kan man undra om rektor Wolff inte själv är det:

Kanske blir det äntligen tillåtet att ifrågasätta den amerikanska ekonomiska ideologin utan att bli anklagad för att vara bakåtsträvare.

Rektor Wolffs artikel har förvisso vissa poänger, som t ex att det finns en institutionellt pådriven kortsiktighet i marknaden som inte är ekonomiskt hälsosam. Hans engagemang i Volvo-debatten bottnar dock knappast i forskning, som han själv påstår. Kanske finns där en smula ideologi, men mest av allt förefaller det vara den geografiska närheten till särintressen, i detta fallet Volvo, som ligger bakom utspelet. Och om det stämmer bådar det inte gott för den fria forskningen på Handelshögskolan i Göteborg.

Länktips: Kropotkin, Esbati

Filed Under: Offentlig sektor

John Hassler och Per Krusell: Släpp nedladdningen fri!

2008-11-18 av 77 kommentarer

Gästinlägg av John Hassler, professor vid Stockholms universitet, och Per Krusell, professor vid Princetons och Stockholms universitet

På DN Debatt efterlyser Per Gessle bland andra artister en nystart på debatten om fildelning och upphovsrätten. Gessle & Co verkar dock vilja föra oss tillbaka till en naiv debatt om moraliska rättigheter. Har piraterna ”rätten” att ladda ner gratis eller har musikskaparna ”rätten” att förhindra andra att ta del av musiken?

John Hassler

John Hassler

Per Krusell

Per
Krusell

Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?

Att i sin ensamhet nynna på en av Gessles låtar har ingen samhällsekonomisk kostnad och ett sådant nynnande bör alltså vara gratis. Att ladda ned och lyssna på musik är egentligen samma sak. Musiken kan med hjälp av modern teknik spridas nästan kostnadsfritt när den väl är skapad. Därför talar starka samhällsekonomiska argument för ett nollpris för att konsumera den musik som redan finns!

Men gör inte en fri nedladdning att incitamenten till nyproduktion av musik minskar? Gessle & Co hävdar detta och nämner att musiksektorn nu drar in mindre pengar. Man säger också att det svenska musikundret är ”ett minne blott”. Men var förklaringen till vårt svenska musikunder att det tidigare, och just i Sverige, gick att tjäna stora pengar på musik? Vi tror snarare att huvudskälet till att Gessle & Co pläderar för en stärkt upphovsrätt är att det innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort.

Vad vi måste fråga oss är hur viktiga pengarna är som drivkraft för våra musikskapare. I SVT:s programserie ”Dom kallar oss artister” avvisar en av Gessles egna musiker som ”bara larv” idén att Gessle främst skulle vara en driven affärsman: han beskriver honom istället som ”den maniska musikälskaren som inte kan låta bli att skriva låtar”. Vi gissar att detta stämmer! ABBA och Roxette är nog snarare musikens motsvarighet till Björn Borg—unikum som främst drevs av fantastisk talang och manisk skaparanda, snarare än av unika möjligheter att tjäna pengar. Vi ser inga tecken på att nedladdningen leder till mindre ny musik. Kan inte gratis tillgång till all musik istället inspirera våra unga musiklöften att skapa mer ny musik, precis som de 100 plattor Gessle hade förvärvat vid 10 års ålder gjorde för honom?

Med en liberalare upphovsrätt behövs dock förmodligen kompletterande inkomstmöjligheter för artister. Även om artister kanske inte drivs så mycket av vinstmotiv måste de har en rimlig chans att leva på det de gör. En möjlighet skulle vara statliga subventioner baserade på nedladdning—som liksom STIM skulle ge mer åt dem vars musik lyssnas på mest—men en fri nedladdning för musikkonsumenten. Sen finns förstås också konsertintäkter, liksom de sidointäkter som alltid uppstår då en musikskapare blir ”stor”, ”stilbildare” och ”idol”. Men säg nej till de etablerade artisternas krav på större monopolvinster!

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With:

Våga erkänna att folk fuskar

2008-11-11 av 33 kommentarer

Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa valrörelse och frågan om vänsterpartiets medverkan eller inte i en eventuell framtida regering är infekterad. Alliansen i sin tur har fullt upp med finanskrisen, och hur de ska övertyga väljarna om att det ökade ”utanförskapet” som lågkonjunkturen kan väntas leda till inte är deras fel när de nu har hävdat att det minskande utanförskapet har varit deras förtjänst.

Låt oss så här i mellanakten ta tillfället i akt och tänka oss tillbaka till förra valrörelsen. Jag hävdar att ett av de misstag S gjorde var att de vägrade erkänna att det faktiskt finns folk som felaktigt utnyttjar det svenska generösa socialförsäkringssystemet. Det stora flertalet av de sjukskrivna är med säkerhet sjuka och flertalet arbetslösa vill jobba, men detta innebär inte att alla är ärliga. Detta var något som S envist dock vägrade att erkänna.

För visst finns det belägg för att fusk förekommer. I fredags la t ex Erika Lindahl fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet där hon bl a redovisar resultat från ett antal randomiserade experiment inom sjukförsäkringen. I ett av experimenten fick etty slumpvis antal arbetslösa med sjukpenning ett brev där de kallades till ett informationsmöte om vilka rättigheter och skyldigheter som sjukförsäkringen förknippades med. Det visar sig att bara det faktum att detta brev skickades ut minskade sjukfrånvarons längd jämfört med de som inte hade fått brevet.

Nu kan man naturligtvis inte utesluta att brevet skrämde sjuka individer till att friskskriva sig felaktigt. Men det finns flera studier som tyder på liknande mekanismer. Laura Hartman (då Larsson) visar t ex i en rapport från IFAU förra året att arbetslösa är mer sjukskrivna om det är fördelaktigare att få sjukpenning än a-kassa. Även FUT-delegationen  och ett flertal studier av Patrik Hesselius med sällskap visar på avsevärda summor i felaktigt utbetalda bidrag (även om många debatterar de exakta siffrorna).

Min slutsats är alltså att vi måste våga erkänna att ett välfärdssystem alltid kommer att utnyttjas av vissa mindre ärliga individer på samma sätt som att frånvaron av dylika system kommer att leda till utsatta individers undergång. Detta är en konflikt som man måste ta ställning till och inte bara sticka under stolen, då riskerar man att förlora trovärdighet på samma sätt som S-regeringen gjorde inför förra valet.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With: ,

Smakar valfläsk bra?

2008-10-22 av 14 kommentarer

Utbyte av gåvor är ett sätt för människor att knyta sociala band till varandra. Man glädjer andra samtidigt som man förväntar att gåvorna återgäldas, vilket fördjupar relationer. Är det några som verkligen förstått gåvors betydelse är det politikerna. Detta är sannolikt skälet till att vi varje valår översköljs med olika löften som politikerna förväntar att vi återgäldar i form av röster. Men funkar det verkligen så? Stämmer politikernas tro att väljare belönar löften? Svaret är ja, enligt en ny studie av svenska och finska ekonomer.

Det är Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara som studerat socialdemokraternas vallöften om stöd till barnfamiljer i riskdagsvalen 1994 och 1998. Under krisåret 1994 föreslog socialdemokraterna kraftiga besparingar i barnomsorgen medan de 1998 vände om och lovade stora subventioner till barnfamiljer u form av den numera välkända maxtaxan på dagis.

Genom att jämföra röstbeteenden hos barnfamiljer med små skolbarn och barnfamiljer med dagisbarn under de två åren försöker forskarna urskilja effekten av vallöftena på hur folk röstade. Och resultaten visar att barnfamiljer med dagisbarn tydligt svarade på de ekonomiska löften — såväl negativa som positiva — som socialdemokraterna ställde ut.

Intressant nog verkar inte alla politiker ha insett dessa drivkrafter. I intervjuer om orsakerna till socialdemokratins valframgång 1998 trodde inte dåvarande statsminister Göran Persson att maxtaxan haft någon betydelse. Men där trodde han fel, visar forskarna. Löftet om maxtaxan förbättrade partiets valresultat med 1,5 procentenheter. Valfläsk smakar med andra ord bra!

Tips: Se även SR Ekot idag och Niclas Berggren om detta ämne.

Filed Under: Beteendeekonomi, Offentlig sektor Tagged With:

Ska man äga sin egen forskning?

2008-10-21 av Kommentera

Frågan om hur uppfinningar och forskningsresultat ska omsättas i nya företag och produkter är ett återkommande tema i den svenska politiken. Anledningen är inte svår att förstå. Sverige är sedan länge en framgångsrik forskningsnation, mätt i termer av kronor per forskare, andel forskare i arbetskraften, antal vetenskapliga artiklar och patent per invånare, etc. Samtidigt har Sverige haft problem med att kommersialisera forskningsresultaten. Den i politiska diskussioner antagna länken mellan forskning och ekonomisk tillväxt har brustit.

En speciell aspekt av denna diskussion rör det s.k. lärarundantaget, som i princip säger att anställda vid universitet och högskolor behåller äganderätten till sina uppfinningar trots att de görs inom ramen för deras anställning. Detta sågs av den förra regeringen som ett problem och ses nu av den sittande regeringen som ”en konkurrensfördel för Sverige”. Problemet med båda sidors argument är att man alldeles för ensidigt tycks fokusera på äganderättsfrågan, och dessutom ofta drar felaktiga paralleller till de amerikanska erfarenheterna. Lärarundantaget är naturligtvis viktigt i sammanhanget, men borttagandet av det är lika lite det Alexander-hugg som Thomas Östros tycktes tro för några år sedan, som behållandet av det skulle vara en stor konkurrensfördel för svenska universitet som Lars Leijonborg nu säger.

Jag har tidigare skrivit om varför argumenten för att ta bort lärarundantaget är problematiska. Vad det gäller de nu framförda argumenten för att behålla lärarundantaget, så är dessa dock minst lika problematiska, åtminstone om man ser till effekten på viljan att kommersialisera forskningsresultat. Anledningen till varför lagen skulle vara en konkurrensfördel för Sverige i kampen om globala forskare är gissningsvis att framgångsrika utländska forskare ska attraheras av möjligheten att själva kunna kommersialisera sin forskning. Detta skulle i sin tur kunna generera positiva externa effekter på Svenska forskningsmiljöer. 

Givet att lärarundantaget funnits sedan slutet av 1940-talet kan man förstås undra varför detta inte fungerat tidigare. Problemet ligger främst i att många universitet ser kommersialiseringen av forskningsresultaten som en konkurrerande verksamhet. Enskilda forskare kan använda arbetstid och universitetets utrustning och andra resurser för att sedan sälja resultatet och stoppa vinsten i egen ficka. I värsta fall, från universitetets synvinkel, engagerar sig forskaren i ett företag och försvinner helt från verksamheten.

Nyckeln till framgångsrik kommersialisering ligger i att få alla parter intresserade av framgång. Detta betyder att forskaren, dennes institution och universitetet som helhet ska se att de har något att vinna på processen. Om forskaren har äganderätten, men inte kapacitet att själv ordna med allt praktiskt, så blir det inget. Om institutionen dessutom ser kommersialiseringen som ett problem så är risken att det inte blir något ännu större. Om universitetet har äganderätten, men inte uppmuntrar enskilda forskare att ägna sig åt kommersialisering, så blir det inte heller något. Om universiteten dessutom inte har några ekonomiska incitament att ägna sig åt denna verksamhet så är risken att det inte blir något ännu större. Det viktiga att inse är dock att framgången knappast beror på vem som har äganderätten. Incitamenten för de inblandade måste struktureras på olika sätt beroende på var den initialt ligger men framgången ligger vare sig i lärarundantagets borttagande eller dess behållande. Det ska bli intressant att höra om regeringen förstår detta.

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»