Under den, givet innehållet, något genanta rubriken ”Analys” uppmanade DNs ekonomisidor i förra veckan alla att vara mer aktiva i sitt pensionsval. I texten får man veta att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att den som lyckas få en genomsnittlig avkastning på 7 procent i stället för 3,5 procent får betydligt mycket mer i pension. Förvisso så står det också att det ”inte är givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För detta krävs ett visst mått av intresse.” (Jo, det står faktiskt så).

Nu är det ju så att just idén om att man genom att ”engagera sig lite” kan uppnå en avkastning som överträffar marknadens genomsnitt gång efter annan visat sig vara felaktig. Det är till och med så att av alla delar av ”hypotesen om effektiva marknader” så är detta den som står sig bäst, bubblor och ”behavioral finance” till trots. Sedan Michael Jensen, idag professor vid Harvard,  i sin doktorsavhandling 1968 visade att en grupp professionella förvaltare (som vi får anta engagerade sig lite) inte lyckades slå marknaden så har ett otal studier gjorts och utfallet är det samma: marknaden tycks svår att slå (se t ex översikten i JEL av Burton Malkiel eller Richard ”Nudge” Thalers genomgång av ”rational finance” i FT för några veckor sedan).

Ser man mera specifikt till studier av hur personer som gjort aktiva val inom ramen för sitt pensionssparande så tyder inte dessa på att individer utnyttjar möjligheterna på ett rationellt sätt.  Givet svårigheterna att genom aktivt förvaltande har också Harry Flam, professor på IIES vid Stockholms universitet, föreslagit att AP-fondsystemet borde reformeras så att man frångick aktiv förvaltning till förmån för så kallad indexförvaltning. Det är billigare och utfallet är ändå i snitt lika bra.

Allt detta tyder onekligen på att det här med aktivt förvaltande och försöken att slå marknaden bara är bortkastad tid. Men vad skulle hända med marknaden om alla tänkte så? Hela anledningen till att den är ett så bra sätt att aggregera information har ju att göra med att alla frenetiskt informerar sig och försöker förbättra sig för att uppnå ett bättre utfall än andra. Om man tänker så här så blir hela marknadens funktion en kollektiv vara med ett tillhörande ”fångarns dilemma” problem. Alla vill att marknaden ska fungera och detta leder också till det bästa utfallet totalt sett, men givet att marknaden fungerar så skulle alla föredra att inte ägna resurser åt att till ett högt pris söka information som ändå inte blir bättre än index.

Denna teoretiska fundering påverkar förstås vare sig det vettiga i förslaget att minska den aktiva förvaltningen av AP-fonderna eller det faktum att DN borde veta bättre än att påstå att man med ”ett visst mått av intresse” garanterat kan höja avkastningen på sitt pensionssparande. Men ibland undrar jag om det inte på sistone funnits lite för mycket pengar som bara letat efter någonstans att placeras utan något större intresse för i vad.