Dags för icke-svenskar i riksbanksdirektionen?

2011-12-06 av 28 kommentarer

En politiskt oberoende centralbank kräver direktionsledamöter med såväl integritet som kompetens. Få personer i Sverige uppfyller dessa betydande krav på integritet och kompetens (även om den nuvarande direktionen och de två senaste rekryteringarna, Per Jansson och Kerstin af Jochnick, gör det). Kanske kommer det i framtiden bli nödvändigt för Riksbanken att överväga rekrytering av direktionsledamöter utanför landets gränser?

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.

Filed Under: Makro Tagged With:

Så tror Ekonomistas läsare om eurons framtid

2011-12-03 av 12 kommentarer

I veckan lanserade Ekonomistas en omröstning bland sina läsare rörande eurons framtid. Frågan löd: “Hur många länder har lämnat eurosamarbetet den sista december 2012″?”. Under tre dagar svarade sammanlagt 398 personer, och på följande sätt fördelade sig svaren.

image

Som figuren visar trodde 37 procent att inget land skulle lämna euron under kommande året medan 63 procent trodde att minst ett land skulle göra det. Men den senare gruppen rymmer olika perspektiv. De flesta tror att mellan två och fem länder kommer att lämna euron, vilket torde antyda en utbredd skepsis gentemot flera sydeuropeiska länders euromedlemskap. En minoritet (10 procent av samtliga) tror att hela eurosamarbetet kommer att rämna under 2012.

Det finns få jämförelsepunkter mellan denna bild och andra bedömningar. Som påpekats pågår parallellt en ganska livlig handel på prognosmarknaden Intrade i ett kontrakt som ger betalt om “minst ett land kommer att lämna euron vid midnatt 31/12 2012”. I skrivande stund (3/12-11) tror 44 procent att detta kommer att ske, vilket är ner från 50 procent tidigare i veckan. Det hade varit intressant med en liknande svensk prognosmarknad för en jämförelse, men det faktum att majoriteten av Ekonomistas läsare tror på en drastisk utveckling pekar ändå åt samma håll.

Filed Under: Makro

Rösta på Ekonomistas om eurons framtid

2011-11-30 av 10 kommentarer

Osäkerheten om eurons framtid är idag högre än någonsin. Ekonomistas lanserar därför en omröstning om vad bloggens läsare tror om eurons framtid. Forskning visar att det stora flertalets samlade bedömning ofta har högre prognosvärde än ens expertbedömningar. Kommer valutaunionen bestå, kommer något eller några länder lämna den eller kommer rentav hela EMU att kollapsa före nästa års utgång? Rösta här:

Filed Under: Makro Tagged With: , , ,

Positiva nyheter om bistånds påverkan på institutioner

2011-11-28 av 4 kommentarer

På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.

I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.

Filed Under: Internationellt, Makro

På väg mot Eurogeddon?

2011-11-25 av 45 kommentarer

De spekulativa attackerna mot euron fortsätter. Allt fler diskuterar vad som skulle hända om euron kollapsar (se t ex här, här och här).

Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.

Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen —  sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.

Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).

Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.

Filed Under: Makro Tagged With: , ,

Åldrande befolkningar i krisländerna

2011-10-31 av 20 kommentarer

Idag sägs världens befolkning bli sju miljarder människor (DN, SvD). Men det är inte överallt som befolkningen ökar snabbt. I många sydeuropeiska länder väntas befolkningensökningen bli låg eller negativ under de kommande decennierna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen minska med 12 procent i Portugal och 2 procent i Italien mellan 2010 och 2050, medan den väntas öka med 16 procent i Sverige och 30 procent i USA.

Befolkningen i Sydeuropa väntas också åldras betydligt snabbare än i andra länder (vilket jag har skrivit om tidigare). I Sverige oroas vi av att antalet personer över 65 år per 100 personer mellan 20 och 64 år kommer att öka från 31 idag till 47 om fyra decennier. I Spanien väntas ökningen bli betydligt mer dramatisk, från 27 idag till 68 år 2050 (se figuren nedan).

Ökad ålderskvot från 2010 till 2050 (antal personer 65 år och äldre per 100 personer i åldersgruppen 20-64 år). Källa: FNs befolkningsprognoser, huvudscenario.

De stora budgetunderskotten och statsskulderna i Sydeuropa utgör de mest påtagliga offentlig-finansiella problemen i regionen. Men problemen förvärras av den långsamma befolkningstillväxten och de snabbt åldrande befolkningarna. En låg befolkningstillväxt gör att det blir svårare att stabilisera skuldkvoten, eftersom skulden då ska fördelas på färre personer. De offentlig-finansiella problem som förknippas med åldrande befolkningar består huvudsakligen av två delar. För det första krymper skattebasen per capita om vi inte arbetar mer i högre åldrar när befolkningen åldras. För det andra kopplar pensionssystemen ofta ersättningar till åldersgränser (eller tjänstgöringsår) som inte förändras med den demografiska utvecklingen. Åldrande befolkningar riskerar alltså att medföra lägre skatteinkomster i kombination med högre pensionsutbetalningar om ersättningssystemen inte är väl utformade.

Ett ytterligare offentlig-finansiellt problem kan utgöras av ökade sjuk- och omsorgsutgifter när befolkningen åldras. Hur problematisk denna utveckling blir beror dels på om den allmänna hälsan vid en viss ålder förbättras i takt med åldrandet, dels på hur ersättningssystem för sjukvården är utformade. I USA blir ökade offentlig-finansierade sjukvårdskostnader en påtaglig konsekvens av den allt äldre befolkningen eftersom alla över 65 år erbjuds gratis sjukförsäkring (via Medicare), men kostnaderna bör inte behöva öka lika dramatiskt i Europa.

Ett sätt att minska problemen med lägre skatteinkomster och högre pensionsutgifter är att indexera åldersgränser och ersättningsnivåer till den förväntade livslängden. Men sådana åtgärder angriper endast de offentlig-finansiella problem som orsakas av att vi lever allt längre. I Sydeuropa orsakas de snabbt åldrande befolkningarna i hög utsträckning av att nativiteten har varit låg de senaste decennierna. Där krävs förmodligen mer genomgripande reformer både av pensionssystemen och av de allmänna drivkrafterna att arbeta. Berlusconis ambition att höja den italienska pensionsåldern till 67 år är då ett steg i rätt riktning.

Den som vill se optimistikst på framtiden kan notera att sysselsättningsgraden i dessa länder, särskilt i de äldre åldersgrupperna, är låg i utgångsläget och att det alltså finns stor potential till förbättring (se figuren nedan).

Sysselsättningsgrad för åldersgruppen 55-64 år (procent sysselsatta år 2010). Källa: OECD Labor Market Statistics.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Exportmålet lever vidare

2011-10-17 av 7 kommentarer

För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt ”ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.

Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)

Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

EU, euron och krisen

2011-10-14 av 19 kommentarer

Igår deltog jag på ett seminarium om EU, euron och krisen, anordnat av Sieps och riksdagens finansutskott. I mitt bidrag (bilder) menade jag att ECB  bör ta en aktivare roll i hanteringen av skuldkrisen. Istället för att med otydlig motivering köpa sydeuropeiska statsobligationer borde ECB köpa obligationer utgivna av räddningsfonden EFSF. På så sätt ges räddningsfonden större — kanske obegränsade — resurser att bidra med utlåning till krisländerna och rekapitaliseringen av deras banksystem.

Marknaden måste nu övertygas att krisinsatserna är tillräckligt omfattande. Räddningsfondens nyligen stärka utlåningskapacitet är 440 mdr euro, vilket figuren nedan visar är relativt lite i förhållande till det finansieringsbehov som kommer att uppstå i krisländerna under 2012. Dessutom tillkomer att figuren inte har inkluderat problemen med rekapitalisering av banksektorn i finansieringsbehovet.

Offentliga sektorns bruttoskuld 2011, budgetunderskott + förfallande skuld under 2012 samt den europeiska räddningsfonden EFSFs utökade utlåningskapacitet. Källa: IMF Global Financial Stability Report September 2011 och egna beräkningar.

Det är naturligtvis inte särskilt attraktivt att låta ECB bidra med likviditet till krisländerna. Men jag ser inget alternativ som kan återskapa förtroendet för ländernas betalningsförmåga. Min misstanke är att andra alternativ kommer att medföra att ECB motvilligt tvingas till ännu större stödköp av sydeuropeiska statsobligationer. [Read more…]

Filed Under: Makro

Sargent och Sims om inflationsrisker vid budgetkriser

2011-10-10 av 4 kommentarer

De bägge nobelpristagarna Thomas Sargent och Chris Sims har gjort många viktiga bidrag inom makroekonomin. Ett bidrag, som dock verkar ha haft liten betydelse för priskommitténs beslut, har stor relevans för de nuvarande amerikanska budgetproblemen och europeiska skuldkriserna. Både Sargent och Sims har nämligen analyserat hur en ohållbar finanspolitik påverkar centralbankernas förmåga att styra prisutvecklingen. Deras insikter utgår från den offentliga sektorns budgetekvation, vilken kan formuleras som: [Read more…]

Filed Under: Lästips, Makro

Ekonomipriset till Sargent och Sims

2011-10-10 av 11 kommentarer

Christopher Sims, Princeton University

Thomas J. Sargent, New York University

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går i år till de amerikanska makrokonomerna Thomas Sargent och Christopher Simsför deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin.

Det pristagarna har gjort är att utveckla empiriska metoder som gör det möjligt att ta hänsyn till att såväl privata aktörer som ekonomiska beslutsfattare har förväntningar om vad den andre kommer att göra i framtiden i åtanke när de fattar sina beslut. Med hjälp av dessa metoder kan vi bättre förstå sambandet mellan olika makroekonomiska variabler (så som ränta, inflation och BNP) och därmed kan beslutsfattare också få bättre beslutsunderlag.

Med hjälp av Sargents metod, som bygger på strukturella makroekonometriska modeller, kan vi analysera effekter av regimskiften, t ex ett inflationsmål eller ett överskottsmål på ekonomin. Sims metod å andra sidan kan användas för att förstå hur tillfälliga förändringar i ekonomisk politik påverkar ekonomin. Ett av de mer allmänt kända slutsatserna från sådan VAR-analys är att om centralbanken höjer räntan så kommer BNP gå ner omedelbart medan det dröjer 1-2 år innan inflationen börjar gå ner.

Trots att både Sargent och Sims disputerade på Harvard 1968 och därefter tillbringade tid vid Minnesota så har de egentligen aldrig publicerat något tillsammans. Däremot ger de för tillfället en gemensam kurs i Princeton och det är bara att gratulera de studenter vars föreläsning idag nog kommer att bli något ofokuserad.

Filed Under: Kuriosa, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»