De bägge nobelpristagarna Thomas Sargent och Chris Sims har gjort många viktiga bidrag inom makroekonomin. Ett bidrag, som dock verkar ha haft liten betydelse för priskommitténs beslut, har stor relevans för de nuvarande amerikanska budgetproblemen och europeiska skuldkriserna. Både Sargent och Sims har nämligen analyserat hur en ohållbar finanspolitik påverkar centralbankernas förmåga att styra prisutvecklingen. Deras insikter utgår från den offentliga sektorns budgetekvation, vilken kan formuleras som:
Nuvärdet av nominella primära överskott = Initial nominell skuld
I en artikel med Neil Wallace analyserade Sargent hur finanspolitiken kan hindra en till synes självständig centralbank från att föra en framgångsrik inflationsmålspolitik. Den offentliga sektorns primära överskott kan delas upp i två termer:
Primärt överskott = (Skatteinkomster – Primära utgifter) + Seigniorage,
där “seignioraget” utgörs av centralbankens “inflationsskatter”. Anta att finanspolitiken bedrivs utan hänsyn till budgetrestriktionen. Regeringen väljer alltså skatteinkomster och offentliga utgifter utan att reagera på skuldutvecklingen. Om regeringen för en expansiv finanspolitik kommer centralbanken att tvingas generera mer seigniorageinkomster genom att trycka mer pengar antingen idag eller på sikt. En penningpolitisk åtstramning kan då ge upphov till förväntningar om en ännu mer expansiv penningpolitik på sikt, och därmed leda till högre inflation omedelbart.
I en senare analys menade Sims att den offentliga sektorns budgetekvation inte är en restriktion utan en identitet. Om vi bortser från möjligheten att ett land ställer in betalningarna på sina skulder måste något anpassas så att budgetekvationen blir uppfylld. Anta som tidigare att finanspolitiken bedrivs utan hänsyn till budgetekvationen. Anta att centralbanken dessutom vägrar att föra en expansiv penningpolitik. Den återstående variabel som då kan anpassas för att uppfylla budgetrestriktionen är den nominella prisnivån. Om finanspolitiken är alltför expansiv kommer prisnivån att stiga så att det reala värdet på skulden sjunker.
Bägge bidragen visar alltså att en expansiv finanspolitik utgör ett problem för penningpolitikens förmåga att uppfylla ett inflationsmål. Sims analys (ett tidigt bidrag till det som nu kallas The Fiscal Theory of the Price Level) indikerar att även en oberoende och envis centralbank kan förlora kontrollen över inflationsutvecklingen om finanspolitiken inte ser till att stabilisera skuldutvecklingen.
Ett något tekniskt lästips för den som vill fördjupa sig i detta är Christiano och Fitzgeralds Understanding the Fiscal Theory of the Price Level.
Ekonomistas 
Bra att du tar fram detta: “Regeringen väljer alltså skatteinkomster och offentliga utgifter utan att reagera på skuldutvecklingen.”
Det är just blindheten för skuldproblemet som är problemet med dagens nationalekonomer, och som förstås gjorde att de stod där som fån 2008 och inte hade en aaaning. Medans ekonomer utanför huvudfåran som förutsett kraschen ignorerades.
Vår “oberoende” Riksbank har varit med och blåst upp bubblan, precis som Greenspan i USA. Och nu står man här inträngd i hörnet, fasttvingad i att hålla ner räntan för att inte Sverige ska explodera i missnöje.
Räntan ner och börsen ner samtidigt, rätt speciellt, va ?
Före den mening du citerar stod det “Anta att”. Jag tycker att antagandet passar synnerligen illa på de senaste årens finanspolitik i Sverige.
Att börsen och räntan går ner samtidigt är väl varken ovanligt eller konstigt. Riksbanken brukar sänka räntan i dåliga tider.
Du menar att regeringen under senare år valt åtgärder som inte underblåser skuldbubblan ?
Vad åsyftas ?
skuldbubblan? Får en känsla av att du inte läst så mkt makro?