Idag sägs världens befolkning bli sju miljarder människor (DN, SvD). Men det är inte överallt som befolkningen ökar snabbt. I många sydeuropeiska länder väntas befolkningensökningen bli låg eller negativ under de kommande decennierna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen minska med 12 procent i Portugal och 2 procent i Italien mellan 2010 och 2050, medan den väntas öka med 16 procent i Sverige och 30 procent i USA.
Befolkningen i Sydeuropa väntas också åldras betydligt snabbare än i andra länder (vilket jag har skrivit om tidigare). I Sverige oroas vi av att antalet personer över 65 år per 100 personer mellan 20 och 64 år kommer att öka från 31 idag till 47 om fyra decennier. I Spanien väntas ökningen bli betydligt mer dramatisk, från 27 idag till 68 år 2050 (se figuren nedan).
Ökad ålderskvot från 2010 till 2050 (antal personer 65 år och äldre per 100 personer i åldersgruppen 20-64 år). Källa: FNs befolkningsprognoser, huvudscenario.
De stora budgetunderskotten och statsskulderna i Sydeuropa utgör de mest påtagliga offentlig-finansiella problemen i regionen. Men problemen förvärras av den långsamma befolkningstillväxten och de snabbt åldrande befolkningarna. En låg befolkningstillväxt gör att det blir svårare att stabilisera skuldkvoten, eftersom skulden då ska fördelas på färre personer. De offentlig-finansiella problem som förknippas med åldrande befolkningar består huvudsakligen av två delar. För det första krymper skattebasen per capita om vi inte arbetar mer i högre åldrar när befolkningen åldras. För det andra kopplar pensionssystemen ofta ersättningar till åldersgränser (eller tjänstgöringsår) som inte förändras med den demografiska utvecklingen. Åldrande befolkningar riskerar alltså att medföra lägre skatteinkomster i kombination med högre pensionsutbetalningar om ersättningssystemen inte är väl utformade.
Ett ytterligare offentlig-finansiellt problem kan utgöras av ökade sjuk- och omsorgsutgifter när befolkningen åldras. Hur problematisk denna utveckling blir beror dels på om den allmänna hälsan vid en viss ålder förbättras i takt med åldrandet, dels på hur ersättningssystem för sjukvården är utformade. I USA blir ökade offentlig-finansierade sjukvårdskostnader en påtaglig konsekvens av den allt äldre befolkningen eftersom alla över 65 år erbjuds gratis sjukförsäkring (via Medicare), men kostnaderna bör inte behöva öka lika dramatiskt i Europa.
Ett sätt att minska problemen med lägre skatteinkomster och högre pensionsutgifter är att indexera åldersgränser och ersättningsnivåer till den förväntade livslängden. Men sådana åtgärder angriper endast de offentlig-finansiella problem som orsakas av att vi lever allt längre. I Sydeuropa orsakas de snabbt åldrande befolkningarna i hög utsträckning av att nativiteten har varit låg de senaste decennierna. Där krävs förmodligen mer genomgripande reformer både av pensionssystemen och av de allmänna drivkrafterna att arbeta. Berlusconis ambition att höja den italienska pensionsåldern till 67 år är då ett steg i rätt riktning.
Den som vill se optimistikst på framtiden kan notera att sysselsättningsgraden i dessa länder, särskilt i de äldre åldersgrupperna, är låg i utgångsläget och att det alltså finns stor potential till förbättring (se figuren nedan).
Sysselsättningsgrad för åldersgruppen 55-64 år (procent sysselsatta år 2010). Källa: OECD Labor Market Statistics.
Ekonomistas 
Man kan väl misstänka att sysselsättningsgraden är korrelerad med barnafödandetom folk inte har jobb eller bara den ena kan det vara svårt att se hur man ska ha råd att på ett vettigt sätt försörja ett eller flera barn.
Men sen undrar jag om det verkligen måste vara så dyrt att inte föda så många barn. Barn kostar ju en hel de i tid och pengar, både i skol- och vårdsystemen. Sen finns det ju stora (i viss mån dolda) kostnader som föräldrar lägger på barn som borde kunna läggas på vården av äldre, antingen genom skatt eller egenfinansiering.
Vad gäller tid får man ju helt sjukt mycket mer tid att arbeta på om man inte har barn, VABandet, smittspridning från barn till vuxna samt allt annan tid som läggs på barn kan ju potentiellt göras om till arbete.
Såg att i Kina så kommer år 2050, 100 arbetare få försörja 61 äldre (pensionärer).
kan man inte få ut ner utbildningstiden…. det känns som man borde kunna spara ganska många år där.
LIte vanskligt att dra slutsatser från befolkningsprognoser, det enda man vet om dom är att dom garanterat inte stämmer. Flera av krisländerna har väldigt snabb befolkningsökning, inte långsam. Enligt Eurostat har befolkningen de senaste fem åren växt med 6.5% på Irland, 5.5% i Spanien, 3.2% i Italien, 1.8% Grekland, 0.6% Portugal jämfört med ett EU snitt på 1.9%.
Att befolkningen växte de senaste fem åren säger ju inte mycket om värdet av prognoserna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen fortsätta att växa under ytterligare några år i dessa länder, trots att den på lång sikt väntas sjunka.
Men jag håller med om att prognoserna är osäkra och måste tas med en nypa salt. Särskilt gäller detta prognosen för den totala befolkningen. Äldrekvoten (65+ i förhållande till 20-64) fyra decennier framåt är förmodligen mer pålitlig eftersom den i mindre utsträckning påverkas av ändrad nativitet.
Kom igen Martin, jag undrar över det jag skrev, vad tänker du om huruvida det faktiskt är så stor kostnad med lågt barnafödande
Ursäkta att jag inte svarat. Det beror på att jag varken har något bra svar eller någon stark uppfattning i frågan… Det är dock relevanta frågor som gärna någon annan får belysa.
Ett delsvar är dock följande: De största (eventuella) offentlig-ekonomiska eller privatekonomiska vinsterna av lågt barnafödande har redan uppstått. I t ex Italien föll det s k summerade fruktsamhetstalet (total fertility rate) mycket kraftigt under 1970- och 80-talen för att nå en botten på 1,2 under senare halvan av 1990-talet. Fruktsamhetstalet ligger nu kring 1,5 och väntas stiga till 1,9 år 2050.
(Som en jämförelse bottnade fruktsamhetstalet på 1,6 i Sverige, också i slutet av 1990-talet. Det är nu 1,9 och väntas stiga till 2,0.)
Att höja pensionsåldern till 65 år är ett slag i luften, speciellt i länder, som Italien, där väldigt få ens orkar eller får jobb då de är över 60 år. Andra reformer på arbetsmarknaden ( det gäller även i Sverige) som gör det möjligt att jobba kvar längre eller som hindrar utslitning på jobbet eller utslagning från arbetslivet har naturligtvis mycket större effekt en symboliska höjningar av pensionsåldern.
Själv är jag över 65 och arbetar deltid och skulle dessutom kunna jobba mer om det inte fanns en åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Fler av mina vänner tvingas – eller har tvingats – jobba kvar i slitsamma jobb trots att de har förslitningsskador eller har nedsatt arbetsförmåga. De ser – har sett fram – fram mot den dag då de kan bli pensionerade eller har tagit ut sin pensions i förtid. De skulle verkligen inte uppskatta att de tvingades arbeta ytterligare två år.
Istället för att höja pensionsåldern måste arbetsmiljön blir mer mänsklig och flexibel.
Dessutom handlar det om ett politiska val om hur stor andel av nationalprodukten som ska användas för omsorg och hur stor andel som ska användas för att öka en redan hög materiell standard. Det är inte en eknomisk fråga.
Men för övrigt håller jag med om innehållet i artikeln. Länderna i Sydeuropa står inför stora problem på grund av ålderstrukturen. Sveriges räddning är än relativt hög invandring.
Hans Hjälte
Eller så kanske dina vänner skulle se till att byta arbete? Varför ska man arbeta med samma sak hela livet? Varför inte låta 65-åringar ta över enklare mindre stressiga sysselsättningar, typ klippa gräsmattor, vara sociala med barn på dagis/gamlingar på hem, arbeta på hunddagis osv. Som en nedtrappning av arbetslivet. Det skulle jag själv tycka vore en bra grej att sysselsätta mig med på 50-75% den dagen det blir aktuellt. Kul att bara vara hemma och kolla på TV resten av livet.
Första mening i min kommentar ska naturligtvis vara: “Att höja pensionsåldern till 67 år är ett slag i luften…”
Hans Hjälte
lg Jag ser ditt inlägg som en ren förolämpning av alla äldre som varit med om att bygga upp Sverige och slitit hårt i kanske över 40 år och som fått betala detta med utslitna kroppar.
De har inget val än att försöka härda ut till 65 års dagen på sina jobb. Om de inte gör detta så kasta det ut i ovisshet och hamnart antingen i fas 3:s vuxendagis ( där de givetvis utan lön kan få klippa gräsmator etc) eller blir beroende av försörjningsstöd. Dessutom blir deras pension sämre.
Det är dessa människor som skulle få det ännu djävligare med en höjd pensionsålder.
Om du tycker det är så kul att klippa gräsmattor, vara sociala med barn på dagis/gamlingar på hem, arbeta på hunddagis kan du ju ta ett sabbatsår och pröva på dessa sysslor.
För övrigt har både jag och mina vänner betydligt bättre aktiviteter att ägna oss åt än att se på tv – då vi inte jobbar.
Hans Hjälte
Hans hjälte
Varför byter de inte arbete och sliter på någon annan del av kroppen? Man kan ju variera sig lite och ibland slita fysiskt och ibland slita mentalt. Det är ingen mänsklig rättighet att ha samma arbete hela livet eller bli försörjd av någon annan. Det är inte ens rekommendabelt att ha samma arbete hela livet.
Jag gillar dig lg. Alltid spot on och ren i din kritik. Håller med, och undrar samtidigt vaför de svältande somalierna inte äter bakelser, om de nu har slut på bröd?
Somalierna kanske man kunde fråga varför de skaffar barn när de inte kan försörja dem? Sedan skiljer sig svensk arbetsmarknad rätt mycket från villkoren på afrikas horn. Finns inget som tvingar, eller ens gör det svårt att byta, någon att vara kvar med samma arbetsuppgifter hela livet här.
Min avsikten var inte att inleda en debatt om problem på den svenska arbetsmarknaden för äldre personer och svårigheten att kunna jobba ända till 65 års ålder inom många yrken ( Även om detta är en viktigt fråga). Vad jag ville kommenterar var att problemet med att man löser inte problemen i till exempel Italien genom att höja pensionsålder. Det är bara en symbolhandling. Det är mycket viktigare att istället öka andel människor under 66 år ålders som arbetar. Det är detta jag vill att Martin Flodén ska kommentera.
Hans Hjälte
Visst är det viktigt att få italienarna att arbeta mer i åldrarna under 65. Men i takt med att vi lever längre bör vi även gå i pension senare. Att höja pensionsåldern till 67 år om två decennier låter därför inte orimligt.
Notera dessutom att det finns två aspekter av en höjd pensionsålder: höjningen gör förmodligen att vi arbetar mer i högre åldrar, men även om så inte är fallet förbättras de offentliga finanserna eftersom pensionsutbetalningarna blir lägre. En höjd pensionsålder är därför knappast “ett slag i luften”, även om man kan ha olika uppfattning om hur önskvärd åtgärden är.
“Men i takt med att vi lever längre bör vi även gå i pension senare” skriver du som en självklarhet…varför då?
Vi har en produktivitetsutveckling som rimligen borde kunna svälja en bibehållen pensionsålder trots en ökande livslängd, eller?
Jag tycker att påståenden om vår ökande livslängd och pensionsålderns nivå ofta är löjligt överförenklade. Att vår medellivslängd ökar säger inte speciellt mycket utan en djupare analys. Inte heller huruvida vår arbetsförmåga i olika yrken följer med upp i åldern. Det senare är något jag starkt betivlar, och trots lg:s omskolningsoptimism så tvivlar jag på att det finns några ekonomiska vinster att göra på att äldre människor väsentligen skall byta yrke, eller ens att det är genomförbart i någon relevant omfattning. Nu är det väl så att man ser på världen utifrån sin egen situation och där är det väl i ekonomistas fall mest fråga om pappersvändande, skrivbord och datorer. Där gör väl ett år hit eller dit mindre skillnad i pensionshänseende. Detsamma kan knappast sägas om alla de människor som har yrken där kroppen måste vara i trim för att resultatet skall bli vettigt.
Det finns en kraftig trend idag att skjuta upp etableringsålder och barnafödande. Där finns det stora tappet. Att ens fundera i banor av höjd pensionsålder när ungdomsarbetslösheten är rekordstor och det blivit normaliserat att inte ha en tillsvidaretjänst förrän vid 30+ och dessutom första barnet vid 35+, det är helt enkelt inte rimligt.
Jag menar att vissa yrken inte kräver så mycket annan utbildning än livserfarenhet, typ jourhavande kompis, och vore ideala för 65-åringar som ska trappa ned yrkeslivet.
För övrigt äts en stor del av produktivitetsutvecklingen upp av högre levnadsstandard.
Det är lite märkligt det här pratat om att “man är tvingad att arbeta til 65”. Det är man naturligtvis inte. Däremot saknar man den ovillkorade rätten att leva på frukten av andras arbete innan pensionsåldern. Om det nu medelst någon semantisk vurpa kan betraktas som tvång.
Sen så har jag svårt att sympatisera med inställningen att dagens pensionärer, eller 40-talisterna, “byggde” Sverige. För det första så har statsskulden kontinuerligt ökat sedan 60-talet, vilket innebär att den generationen som nu går i pension har tagit ut mer pengar ur det offentliga än vad de har betalat in. På toppen av det kommer den enorma kostnaden som följer med pensioner och vård.
Att vi unga ens har mage att inte vilja gå i pension vid 75 för att kunna återbetala de skulder vi ärvde från den tidigare generationen! Vet hut, för de byggde faktiskt Sverige!