Häromdagen hade jag ett ärende till Stockholms universitet. Jag var tvungen att ta med mig min son som är 8 månader och han lyckades förstås tappa sin napp i tunnelbanan. Då jag inte ville riskera ett senare haveri tänkte jag att det var lika bra att gå in på Pressbyrån för att köpa en ny. De brukar ju ha lite sånt där som man behöver lite akut, tänkte jag. Till min stora förvåning såldes inte nappar. Det fanns däremot en del annat man kan behöva lite akut, till exempel ungefär 34 olika sorters kondomer (jag ska inte svära på att det var just 34, men det var ganska många).

Hur är detta möjligt? En första tanke är förstås att efterfrågan på nappar helt enkelt är för liten. Universitetet befolkas trots allt av studenter som betydligt oftare behöver kondomer än nappar. Detta kan dock inte vara förklaringen. Universitetets tunnelbanestation är hållplats för alla som ska till Cosmonova, Naturhistoriska riksmuseet, Bergianska trädgården, 4H-gården i Stora Skuggan, och andra ställen dit människor med barn kan tänkas komma. Dessutom betvivlar jag att marginalnyttan av den 34de sortens kondom ens i sexuella sammanhang är större än en napps.

Alternativt kan man tänka sig att marginalerna skulle vara för små men det verkar inte heller troligt. Kombinationen av brist på konkurrens (det finns inga andra försäljningsställen i närheten) och desperationsnivån hos potentiella kunder ger snarast vid hand att de borde vara mycket goda (jag skulle ledigt ha betalat 100 kronor för en napp vid detta tillfälle). Vidare är inte nappar särskilt skrymmande så lagerhållning borde inte vara ett problem.

De troligaste jag kommer på är att det förekommer någon sorts ”bundling” av varor. Butiken tar helt enkelt inte in enskilda varor utan hela paket med färdiga hyllkoncept där en leverantör kan sköta allt. Eller kanske detta i kombination med en driven säljare (”Jo, men det är klart du ska ha hela hyllan! Det blir skitsnyggt! Så bjuder jag på den blinkande neonskylten…”). Jag vet inte, men så är detta också en sida där det inte bara levereras genomtänkta svar utan också en plats för att ställa de intressantaste frågorna. Är du resande i nappar har du dessutom fått ett tips på vart du ska vända dig härnäst…

Ekonomisk tillväxt är något som ofta missförstås. Många verkar tro – lite som tycks vara fallet med synen på vad ekonomer pysslar med i största allmänhet – att det uteslutande handlar om pengar och konsumtion av materiella grejer. I själva verket handlar ekonomisk tillväxt helt enkelt om att bli bättre på att skapa värden. I abstrakt mening kan man tänka på det mesta som görs som att människor kombinerar sin egen arbetsinsats med resurser i sin omgivning för att skapa något av värde. Sättet på vilket vi kombinerar arbete och resurser är vår teknologi och att bli bättre på detta, alltså kunna skapa större värden givet arbetsinsats och resursåtgång är ekonomisk tillväxt.

Den viktigaste insikten ifrån den mest grundläggande av ekonomiska tillväxtmodeller, den så kallade Solow-modellen, är att det enda sätt på vilket vi kan uppnå långsiktig tillväxt är genom att bli bättre på att kombinera arbetskraft och resurser. Denna insikt har fått modern tillväxtteori – så kallad endogen tillväxtteori – att nästan uteslutande handla om drivkrafterna bakom teknologiska framsteg, det vill säga frågan: “Vad driver den process som gör att vi kan skapa allt större värden med en given mängd resurser?”

På konsthall Magasin 3 i Stockholm pågår för närvarande en utställning som driver denna fråga ett steg längre. En av utgångspunkterna i Tino Sehgals konstnärskap är frågan om värdeskapande utan att använda materiella resurser (lyssna på intervju med Tino Sehgal i Snittet). I hans utställning finns inga objekt. Som besökare möter man istället människor som blivit instruerade av Sehgal, som tolkar det han sagt till dem. Konsten är de konstruerade situationer som uppstår mellan besökare och tolkare. Åsikterna kan tänkas gå isär om i vilken utsträckning Tino Sehgal lyckas fullt ut, men värde skapar han och dessutom ställer han en bra fråga. Det är inte lite.

Evolutionen har givit oss biologiska förutsättningar som förmodligen spelar en stor roll för hur våra samhällen fungerar. Att förklara fenomen i dagens samhälle med evolutionära förklaringar är dock ofta problematiskt — de är svåra eller omöjliga att testa empiriskt. Människor är inte bananflugor och vi kan därför inte testa dem direkt. Mer indirekta empiriska test försvåras av att mänskligt beteende i dag sker under förutsättningar som är väldigt olika de då vi formades av evolutionen.

Låt oss ta ett exempel som rapporterades i gårdagens New Scientist och ABC News och dagens Expressen. Michael Douglas fru är 25 år yngre än han. I genomsnitt gifter sig män med kvinnor som är yngre än dem själva. Det är lätt att koka ihop en evolutionär förklaring till varför det är på detta vis. Om denna evolutionära förklaring är riktig ska kvinnor ha incitament att gifta sig med äldre män (och vice versa). Incitament i evolutionära termer handlar om att få fler överlevande barn.

I en artikel publicerad i Biology Letters visade några forskare att det stämmer att par med större åldersskillnad har fler barn. Min kollega Erik Lindqvist har i ett svar på deras artikel i samma tidskrift påpekat att forskarna glömt kontrollera för kvinnans ålder. Det är självklart så att där ålderskillnaden är stor är också kvinnan i genomsnitt yngre och ett sådant par har därför mer tid på sig att skaffa fler barn. Erik visar att det inte är själva ålderskillnaden som spelar roll.

Detta bevisar dock inte att den evolutionära förklaringen är felaktig. Vårt moderna samhälle är väldigt olikt det samhälle då evolutionen formade oss, så det är fullt möjligt att det fanns bonusbarn förknippade med stor ålderskillnad för 10000 år sedan eller så.

Men lika lite skulle en korrelation mellan åldersskillnad och antal barn när man kontrollerar för kvinnans ålder kunna tas som stöd för teorin. Korrelation och kausalitet är förstås inte samma sak, vilket både Expressen, New Scientist och den ursprungliga artikeln i Biology Letters missar helt. Det kan förstås finnas selektionsproblem på grund av att människor som föredrar en betydligt yngre respektive äldre partner inte är representativa.

Om vi verkligen vill leda just den här evolutionära teorin i bevis krävs att den empiriska analysen på något sätt hanterar selektionsproblem samt använder data från människor som lever under omständigheter som liknar de då vi formades evolutionärt. Inte helt lätt, med andra ord.

Hans Mathlein vid den filosofiska institutionen på Stockholms Universitet lyckades för några år sedan övertyga mig om att det inte finns några goda skäl att tro att människan har en fri vilja. Jag brukar dock sällan argumentera för min sak eftersom en hel del blir upprörda och till och med känner sig ifrågasatta eftersom känslan av att ha en fri vilja är så stark. Ett viktigare skäl att jag håller tyst är dock att både världen och vi själva mår bra av (den falska) föreställningen om en fri vilja.

En viktig samhällsfunktion med illusionen om den fria viljan är att den legitimerar sanktioner av icke önskvärda handlingar. Det är bara mördare med fri vilja som vi med gott samvete kan straffa och därmed förhoppningsvis avskräcka fler människor från att begå mord.

Beslutsteoretikern och nationalekonomen Itzhak Gilboa har skrivit en tankeväckande liten uppsats med titeln ”Free Will: A Rational Illusion” om att det också är bra för oss själva att tro på den fria viljan.

Känslan av en fri vilja är intimt förknippad med förmågan att föreställa oss alternativa världar — jag kan till exempel föreställa mig hur det skulle vara om jag hoppade ut från mitt kontorsfönster just nu. Det paradoxala är dock att vi ofta uppvisar ganska stabila handlingsmönster och att många av de alternativa världarna är omöjliga — jag har aldrig och kommer antagligen aldrig att hoppa ut från mitt kontorsfönster. För att kunna uppleva känslan av att jag har en fri vilja när jag står vid mitt öppna fönstret måste jag helt enkelt förtränga kunskapen om mitt eget beteende. För att fatta rationella beslut är det dock precis detta jag ibland måste göra, det vill säga förtränga och ifrågasätta kunskapen om mitt eget beteende och föreställa mig vad som händer om jag gör något jag vet att jag inte att kommer göra.

Gilboa argumenterar för att vi antagligen skulle vara sämre beslutsfattare om vi inte kunde erfara känslan av en fri vilja och evolutionen därmed försett oss med förmågan att uppleva omöjliga alternativa världar. (Något jag länge undrat är dock hur gammal känslan av en fri vilja är — är den evolutionärt kodad eller är det en modern idé?) Den enda nackdelen med den starka känslan av fri vilja är förmodligen filosofiska funderingar kring den fria viljans paradox…