I dagens DN Debatt presenterar Försäkringskassan och FUT-delegationen gemensamma åtgärder mot felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen. Det rör sig om 20 miljarder som varje år betalas ut felaktigt.
Samtidigt kallar Försäkringskassan i allt större utsträckning de försäkrade medborgarna för kunder. Om man t ex går in och läser om Försäkringskassans förnyelse och söker på ordet kund så hittar man detta 11 gånger på 2 sidor.
Försäkringskassans språkbruk är ngt som bl a Språkrådet vänder sig mot. I sin bulletin Klarspråk skriver de bl a att
“De flesta anser att kund inte är lämpligt att använda i myndighetstexter som riktar sig utåt, till allmänheten”
Själv undrar jag hur Försäkringskassans språkbruk och FUT-delegationens siffror om fusk och felaktiga utbetalningar går att förena med den gamla kända devisen
Kunden har alltid rätt!’
Ekonomistas 
Där fick du allt till det 😉 Det kan onekligen få oanade konsekvenser, om inte annat så rent logiskt, när man använder språk och ord på ett oriktigt sätt. Var kommer ohyfset att kalla än den ena än den andra kategorin människor för “kunder” ifrån, kan man undra. Och vad är det ett tecken på? Socialtjänstens klienter – är de kunder? Barn på dagis – dagiskunder? Våra barn och ungdomar i skolan – skolkunder? Arbetslösa människor: A-kasse kunder eller arbetsförmedlingekunder? Man hör ju ibland ordet “fängelsekunder”, men det är kanske ett mer vardagsironiskt epitet för det som tidigare brukade kallas kåkfarare?
Det finns många intressanta exempel på hur språkliga etiketter kan användas, t.ex. politiskt för att styra människors tankar i en viss önskvärd riktning: aktivitetsgarantin, till exempel. Garanterad aktivitet? sug på den ett tag 🙂
ett annat exempel – är sjukvårdens patienter kunder? Det förefaller snart vara så. Man söker allt mer sällan sjukvården för konsultation och diskussion, utan mer för att man via reklam (läkemedelsinformation) hört om det nya migränpreparatet, det nya smärtlindrande preparatet, det nya mot allergi, som oftast är receptfritt i en mindre förpackning, men om kan man få det på recept på en större förpackning blir det oftast billigare för patienten (kunden) inom ramen för läkemedelsförmånen. Men dyrare för skattekollektivet.
Sjukvården ska ju nu ha patienten (kunden?) i centrum som vilken livsmedelsbutik som helst. Därmed inte sagt, att receptfria läkamedel ska kunna försäljas genom andra än apoteken, för då borde vi kunna skilja på patienter och kunder.
Jag instämmer i Malins avslutande rader och i de övriga inläggens kritiska hållning. Språkets makt över tanken. Kalhygge – föryngringsyta. Städare – hygientekniker. Friskola – privatskola o.s.v.
Man kan fundera över när och varför “kund” blev mer vanligt i svenskan jämfört med ord som brukare (brukarinflytande), klient, patient, köpare o.s.v. Fr.o.m. 1980-talet?
Försäkringskassan har säkert språkvårdare som är utbildade språkkonsulter som någon kan e-posta till.