Häromdagen kom det till vår kännedom att vår skribent Eva Mörk blivit utnämnd till professor. Eftersom hon inte själv annonserat detta till omvärlden passar vi andra på att göra det. Samtidigt gratulerar vi Eva å det varmaste!

Under frukosten på den pågående konferensen i Vaxholm förklarade Chicago-ekonomen Derek Neal varför amerikaner aldrig skulle ta

Godtyckets symbol?

europeisk fotboll till sina hjärtan. Det beror på domarens makt. I fotboll har domaren enväldig makt att påverka resultatet; en felaktigt (bort)dömd straff i slutminuten och saken är avgjord. Amerikaner som gillar maktdelning kommer däremot aldrig att acceptera en sport så öppen för korruption.

Att fotbollen dras med korruptionsproblem där domarna spelar en viktig roll står väl bortom all tvekan. Frågan är då bara varför fotboll är så populärt i länder med utbredd korruption. Kan det vara så att invånarna i sådana länder helt enkelt gillar denna extra dimension av osäkerhet i spelet. Någon sorts masochistisk tillägnad smak för tillvarons godtycklighet. Kanske är det ingen slump att det svenska fotbollsintresset sköt i höjden under 90-talskrisens okontrollerade härjningar med folks privatekonomi. Så vem vet, om finanskrisens efterverkningar blir tillräckligt allvarliga så finns det kanske en framtid för en amerikansk liga trots allt.

I senaste avsnittet av det utmärkta radioprogrammet Spanarna gjorde Göran Everdahl (min personliga favorit tillsammans med Jessika Gedin) en betraktelse över samhällets kontroversknarkande. Idén fångas fint av konstaterandet att det värsta som kan hända i t ex tv-programmet Debatt är att någon skulle komma med ett nyanserat uttalande. Speciellt programledaren blir upprörd och man kan i det närmaste se tanken: ”Förstör inte mitt tv-program med dina jävla nyanser!”

På nätet tar sig kontroversknarkandet ibland en speciell form som resulterat i att många tycker att t ex bloggande inte är seriöst. Om någon försöker skriva ett initierat inlägg så dyker det genast upp en drös kommentarer av typen ”Du suger”, ”Håll käft” (något som ekonomistas.se dock varit relativt förskonat från). Statsvetaren Bo Rothstein skrev i höstas ett debattinlägg där han liknade bloggosfären vid en kloakbrunn och andra har också ifrågasatt möjligheterna för vettiga diskussioner på nätet. (Se också Godwins lag).

Ett av Everdahls belägg för hans span var fenomenet ”trolling”, dvs att någon går in i en seriös diskussion och skriver elakt och sårande om det som framförts. Allt för att skapa konflikter. Ett troll är helt enkelt någon som bara myser av att förstöra när andra försöker komma fram till något, inte sällan med smarta inlägg av typen ”Dra åt helvete jävla kommunist/anarkoliberal/kapitalistsvin/trädkramare”. Allt detta gör förstås att man inte kan annat än bli lite nedstämd då man själv försöker verka i branschen att föra fram balanserade åsikter.

Tack och lov avslutas Everdahls spaning med en positiv framtidsvision. I framtiden kommer man att se allt fler hårda uttalanden av typen ”har ni egentligen inte båda lite rätt”. Å ena sidan, å andra sidan får en pånyttfödelse. Trollen på nätet kommer att överrumplas av tomtarna, alltså dem som försöker framföra mer nyanserade åsikter. Spaningen avslutas med uppmaningen ”Bli en internet-tomte inte ett troll! Glöm trolling, framtiden tillhör tomting!”

…och den ljusnande framtid är vår.

Idag lanserar fem nationalekonomer vid HECER i Helsingfors (Helsinki Center of Economic Research) en blogg som bland annat hämtat inspiration från Ekonomistas. Bloggen heter Akateeminen Talousblogi (ung. ”akademiska ekonomibloggen” eller mer ordagrant ”akademiska hushållsbloggen”). Bloggen är tyvärr finskspråkig, men Google Translate bjuder på en svensk, och ofta oavsiktligt rolig, översättning. Vi på Ekonomistas önskar förstås våra kollegor i Helsingfors lycka till!

Robert föreslog i ett tidigare ekonomistasinlägg att benämningen nationalekonomi skulle bytas mot ett namn som bättre beskriver disciplinens innehåll. I en ledare i senaste numret av Ekonomisk Debatt spinner vi vidare på den tanken och föreslår att det nya namnet blir ekonomik, en benämning som är snarlik engelskans economics och som till skillnad från ekonomi antyder att ämnet kännetecknas av viss metodologisk enighet.

Min kollega Michael Lundholm påpekade att även Knut Wicksell har fört detta resonemang. I Föreläsningar i nationalekonomi skriver han¹:

Många författare i nyare tid ha därför från den hävdvunna benämningen nationalekonomi eller politisk ekonomi velat bortkasta prefixet national- eller politisk och tala endast om ekonomi eller ekonomik (economics), eller ock har man hittat på helt nya benämningar (plutologi, katallaktik o. s. v.). I brist på bättre kan ju dock det gamla namnet gärna bibehållas, blott man aktar sig för att däri vilja inlägga föreställningen om en nationell gemensamhet på det ekonomiska området, som i verkligheten icke förefinnes. Nationalekonomiens innehåll blir fastmer, i överensstämmelse med nutidens åskådningssätt, läran om de ekonomiska företeelserna, sedda i sitt inbördes sammanhang och därjämte i stort, d. v. s. försåvitt de på ett likartat sätt röra hela samhällsklasser eller ett helt folk eller till och med sammansättningen av alla folk (vad tyskarna kalla Weltwirtschaft).

Wicksell verkar alltså ha tyckt att benämningen nationalekonomi fungerade tillräckligt bra för att kunna behållas. Men den sista meningen i citatet beskriver knappast den moderna nationalekonomin, där även frågor som inte direkt berör hela samhällsklasser eller folkgrupper studeras.² Kanske skulle även Wicksell nu förespråka en övergång till ekonomik.

—————
¹⁾ 2:a uppl., 1928, s. 2.
²⁾ Roger Backhouse och Steven Medema diskuterar i senaste numret av Journal of Economic Perspectives hur definitionen av ämnet nationalekonomi har utvecklats — och breddats — under ämnets drygt tvåhundraåriga historia.

Frågan om ökad tillgång till vapen orsakar ökad risk för dödskjutningar i samhället är viktig. Dess svar skulle kunna hjälpa både polis och lagstiftare i arbetet mot dödskjutningar i samhället. Men trots ett flertal studier saknas starkt stöd i forskningen för att en hårdare reglering av vapentillgången skulle minska vapenrelaterade dödsfall.

I Australien infördes hårdare regler efter massakern i tasmanska Port Arthur 1996 då 35 oskyldiga sköts ned på öppen gata. Bland annat skärptes licensreglerna och en återköpskampanj av privatpersoners vapen startades. Ett flertal studier hävdar att reformen minskade antalet vapenrelaterade dödsfall, men ingen av studierna förmår belägga att det verkligen var reformen som orsakade minskningen istället för andra parallela samhällsförändringar (se tidigare Ekonomistasinlägg om denna reform).

Desto mer övertygande analys presenteras i en ny amerikansk forskningsrapport om sambandet mellan vapenexponering och dödskjutningar i samhället. Genom att studera de tusentals vapenutställningar (gun shows) för allmänheten som varje år äger rum i USA kan forskarna utvärdera om de påverkat dödskjutningsfrekvensen på de orter där de ägt rum. Bakgrunden är att kritiker har hävdat att utställningarna ger brottslingar ökad tillgång till vapen medan förespråkarna pekat att dessa lätt kan få tag på vapen på andra håll i samhället. Studiens resultat ger den senare gruppen rätt. Det finns ingen koppling alls mellan vapenutställningar och antalet mord eller självmord där vapen använts. Därmed ifrågasätter forskarna att exponering för och tillgänglighet till vapen automatiskt skulle leda till ökad vapenrelaterad brottslighet.

Sammantaget ger alltså forskningen svagt stöd åt att hårdare vapenregler skulle minska vapenrelaterad dödlighet i samhället. Vad säger detta om möjligheterna att förhindra de spektakulära masskjutningarna på skolor och arbetsplatser som vi sett i USA, Australien, Finland och Tyskland? Förmodligen ganska lite eftersom de är extrema händelserna som har föga gemensamt med de ”vanliga” mord och självmord som finns i forskarnas dataset. Fast det är klart, om inte ens de vanliga morden påverkas av hårdare vapenregler så varför skulle massmorden utförda av enskilda ”desperados” göra det?

Länkar: DN123456, SvD12, Exp12, AB123.