Sociala nätverks ekonomiska betydelse

Att vänner och bekanta kan underlätta ekonomisk aktivitet på en rad sätt skulle nog de flesta skriva under på. Som så ofta är det dock svårt att isolera effekterna av just det sociala nätverket för att på ett övertygande sätt visa hur viktigt detta är. Problemet är helt enkelt att ekonomiska och sociala relationer ofta utvecklas parallellt.

I en väldigt väl genomförd studie (som för övrigt presenterades igår på IIES) lyckas dock Konrad Burchardi och Tarek Hassan isolera den ekonomiska effekten av sociala relationer genom att studera utvecklingen i olika västtyska regioner efter återförenandet med Östtyskland 1990.

Det som möjliggör identifikationen är det faktum att miljontals tyskar efter andra världskrigets slut deporterades eller flydde från områden som idag är delar av Ryssland och Polen. Alla rörde sig samma väg väster ut men vissa av dem stannade i delar som 1949 blev Östtyskland medan andra flyttade vidare till det som blev Västtyskland. Fördelningen över regioner i Västtyskland var mycket ojämn och det som avgjorde vart de flyttade var tillgången på bostäder som i sin tur berodde på vilka områden som bombats under kriget. Bombningarna i krigets slutskede var inte korrelerade med hur ekonomiskt viktiga olika regioner var och därför är det inte sannolikt att besluten om var man bosatte sig påverkades av olika regioners ekonomiska potential.

Sammantaget betyder allt detta att det i slutet av 1980-talet fanns familje- och vänskapsband mellan slumpmässigt valda delar av Västtyskland och Östtyskland, där dessa relationer inte på något sätt formats eller upprätthållits av ekonomiska eller affärsmässiga överväganden. När Öst och Västtyskland plötsligt återförenas öppnas dock även affärsmässiga möjligheter och den exogena variationen i sociala relationer mellan olika regioner gör det möjligt att studera vilken kausal effekt dessa har haft på ekonomiska utfall.

Burchardi och Hassan finner att de områden i västra Tyskland som fått fler flyktingar från öst i slutet av 40-talet både växer fortare, har fler entreprenörer och har dessutom fler företag med dotterbolag i östra Tyskland. Effekterna är ganska stora; en ökning med en standardavvikelse av andelen krigsflyktingar leder till en ökning av inkomster (per capita) med 4,6 procent över perioden 1989-2005 kontrollerat för skillnader i tillväxt i tidigare perioder.

Den precisa identifikationen gör det mycket troligt att dessa skillnader i ekonomiska utfall kan tillskrivas att regioner med fler personliga kontakter i östra Tyskland helt enkelt hade större möjligheter att identifiera goda affärsmöjligheter där efter murens fall. Burchardi och Hassan är försiktiga med vilka generaliseringar som kan göras utifrån det tyska exemplet men jag tycker nog att resultaten på ett övertygande sätt visar hur viktiga flyktingar kan vara för företag och entreprenörskap i landet de flytt till den dag platsen de flytt från börjar växa.

Besynnerligt om styrelsekompetens

Häromdagen släppte Folksam en rapport om börsbolagens styrelser och ledningar. Bakom står bolagets affischnamn i dessa frågor, Carina Lundberg Markow. Rapporten presenterar ett ”kompetensindex” där börsbolagens styrelser och ledningsgrupper graderas uifrån deras sammansättning i termer av kön, ålder, utbildning, och ledningsfunktion. Vid en närmare granskning framgår emellertid att kompetensindexet är en usel skapelse som inte alls återspeglar den riktiga kompetensen i ett företags ledning. Detta intellektuella haveri rör dock knappast Markow i ryggen eftersom hennes syfte i själva verket är att skapa maximal medial uppmärksamhet för sin egen agenda men framför allt sin arbetsgivare Folksam.

Forskningen har länge stött och blött frågan om styrelse- och ledningssammansättning och dess inverkan på företagens prestanda. De flesta anser att det finns en avvägning mellan bredd och kommunikation. Medan olika perspektiv och kompetenser skapar en bredd och komplettering  finns en risk att olikheterna går ut över kommunikationen mellan gruppens medlemmar som i förlängningen fördröjer eller rentav omöjliggör viktiga beslut. En bra forskningsöversikt finns här.

Men i Markows värld finns inga sådana avvägningar. Hon slår nämligen fast hur det ligger till på riktigt: ”Utgångspunkten i Folksams Kompetensindex är att homogena grupper begränsar företags möjligheter att förstå och förhålla sig till omvärlden.” (s. 8).

Än mer anmärkningsvärt är dock hur det s k ”kompetensindexet” är konstruerat (s 9-10). Här har Markow samlat information om ålder, kön, examen, år i styrelsen/ledningen samt funktion i ledningen. Därefter har en kvot beräknats för varje variabel och företag:

  • Könskvot: antal kvinnor delat med antal män.
  • Ålderskvot: antal under medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal över median.
  • Examenskvot: antal med antingen ekonomisk eller teknisk examen delat med totalt antal ledamöter.
  • År i styrelsen-kvot: antal över medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal under median.
  • Funktion i ledningen-kvot: antal med ”intraorganisatoriska funktioner” delat med antal med ”interorganisatoriska funktioner”. Den första definieras som havandes begränsade omvärldskontakter (ekonomi, produktion, FoU) medan den andra har frekventa omvärldskontakter (VD, IR, affärsutveckling, marknad/försäljning).

Slutligen har ett ovägt medelvärde beräknats av dessa kvoter, vilket utgör kompetensindexet där 0 är sämst och 1 är bäst. För tydlighets skull har Markow satt ett betyg 1-5 utifrån en normalfördelad betygsindelning av kompetensindexet (topp-7% för betyget 5, nästföljande 24 % får betyget 4, nästföljande 38% får 3 osv).

Det finns en rad besynnerliga inslag i detta. Ett är synen på ålder: ju fler relativt äldre ledamöter desto mindre kompetent styrelse och ledning. Jag undrar vad Marianne Nivert skulle säga om det. När det gäller ledningsfunktionskvoten är jag dåligt insatt i såväl uppdelning som behovet av omvärldskontakter, men för en lekman framstår den som ett typexempel på en skrivbordskonstruktion. Än mer besynnerligt är hur Folksam rätt och slätt klumpar ihop dessa vitt skilda bakgrundsfaktorer till ett ovägt medelvärde som sedan kallas kompetensindex.

Folksams bild av kompetens i näringslivet är fyrkantig och förenklad. Inte på något sätt beaktas huruvida företagen själva vet vilken kompetens just de behöver för att möta sina specifika utmaningar som t ex utländsk konkurrens eller strukturomvandling. Man kan heller inte behandla alla tekniska och ekonomiska utbildningar som en enhet; det finns variationer inom dessa vilka kan passa bättre eller sämre för ett företag. Folksam bortser även från andra viktiga variabler som t ex internationell erfarenhet, tidigare karriär mm.

Det är synd att Markow och Folksam inte ger ett bättre bidrad till den viktiga övergripande diskussionen om företagens styrning och lönsamhet. Frågan är dock om de alls är intresserade av att göra detta. Kanske handlar allt detta i slutändan om att skapa medial uppmärksamhet för det egna varumärket. Och här kommer Markow säkert att lyckas. Tur då att Folksam kommer ut särskilt väl i Markows index: bolaget skulle, om det vore börsnoterat, tillhört de ”tio bästa företagen” enligt Markows index. Man ska inte bita den hand som föder en.

Varför bli egenföretagare?

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Ipred-lagen och skivförsäljningen

När jag var tonåring fick man lov att ge sig iväg till skivaffären om man ville kunna spela de senaste hitsen utan att Kaj Kindwall bröt in strax innan låten var slut. Detta har ändrats i och med internets intåg. I och med Napsters intåg gick det att ladda hem musik grattis via fildelning. Skivbranschen var inte sena att gå till attack mot illegal fildelning och gav Napster och dylika tjänster skulden för att skivförsäljningen backat. Skivindustrin har i Sverige fått gehör av lagstiftarna och sen 1 april 2009 då Ipred-lagen trädde i kraft kan upphovsrättsinnehavare begära ut personuppgifter om misstänkta illegala fildelare.

Stämmer då skivindustrins anklagelser mot fildelare och hade Ipred-lagen någon effekt? I ett nytt Working Paper från IFN gör Adrian Adermon och Che-Yuan Liang ett försök att besvara dessa frågor. De finner att internettraffiken gick ner kraftigt samtidigt som Ipred-lagen trädde i kraft. Samtidigt ökade musikförsäljningen av ”fysisk” musik (dvs cd-skivor) med 27 procent. Efter sex månader försvann emellertid både effekten på illegal fildelning och på musikförsäljning. Att effekterna försvann beror troligen på att ingen illegal fildelare hittills har dömts. Men det som är extra intressant är försäljningen av digital musik ökade i och med Ipred-lagen och att den effekten inte försvann efter sex månader. Det verkar alltså som att det inte bara var det faktum att musiken var gratis via Napster som ledde till dess framgång utan att de tillhandahöll en tjänst som de traditionella skivbolagen inte lyckades med. Så kanske kommer skivbolagen i framtiden inte att vara lika hatiska till illegala fildelare utan snarare tacka dem för att förbättra marknaden.

Se även tidigare inlägg på Ekonomistas som argumenterar för att fildelning är samhällsekonomiskt lönsamt.

Garanterat lägsta höga pris?

Inom en del branscher, till exempel elektronikbranschen, är lägsta pris-garantier vanligt förekommande (se till exempel ONOFF:s prisgaranti). En sådan garanti innebär att säljaren förbinder sig att erbjuda dig samma pris som du kan intyga att en konkurrent säljer varan för.

Lägsta pris-garantier är problematiska ur konkurrensperspektiv eftersom det inte är lönsamt för en konkurrent att sänka sitt pris — du kan ju köpa varan till samma pris hos företaget med prisgaranti (se till exempel den här översikten för en bra introduktion till denna litteratur). Enligt denna logik kommer företag att sätta ett litet högre pris som lurar dem som inte känner till konkurrenternas priser och samtidigt erbjuda en lägsta pris-garanti som gör att man ändå kan locka till sig välinformerade konsumenter. Om man stöter på ett fåtal företag inom en bransch som alla erbjuder samma garanterade låga pris kan man därför misstänka att priset är oskäligt högt.

Det här resonemanget förutsätter att konsumenter faktiskt utnyttjar lägsta pris-garantin genom att kräva konkurrentens låga pris eller genom att kräva mellanskillnaden tillbaka. Att utnyttja prisgarantin kräver dock både tid och energi och man kan därför misstänka att välinformerade konsumenter därför föredrar att handla i butiken som från början erbjuder lägst pris. Detta gör att den konkurrenshämmande effekten av lägsta pris-garantier kanske inte är så stor (se till exempel den här artikeln från 1999).

Jag tror dock att lägsta pris-garantier är populära av ett helt annat skäl. Det finns förmodligen många konsumenter som, kanske felaktigt, tror att butiker med lägsta pris-garantier har lägre priser än butiker utan garanti. I så fall kan konkurrenterna också tvingas införa en prisgaranti, men inte nödvändigtvis sätta priserna lägre än konkurrenterna (vilket är dåligt för konkurrensen). Men för en affär med höga priser kan det vara alltför kostsamt att införa en prisgaranti, så i vissa fall fungerar prisgarantier faktiskt som en trovärdig signal för låga priser som kan bidra till att stärka konkurrensen (den här artikeln diskuterar under vilka villkor prisgarantier är trovärdiga). Det senare stämmer med vad som hände när Tesco i Storbritannien introducerade en prisgaranti. Min egen begränsade erfarenhet av butiker med prisgaranti är dock att de förvisso håller ganska låga priser, men sällan erbjuder marknadens lägsta pris.

Den bästa kunden är en lojal lönsam lakej

Jag är en nöjd, men smula livegen, kund i Handelsbanken. Handelsbanken erbjuder nämligen sina bolånekunder en slags livförsäkring som gör att banken skriver av halva bolånet om du eller din partner dör före 55 års ålder. Försäkringen kostar ingenting, men förutsättningen är att man samlar ”alla lån och övriga krediter” hos Handelsbanken. Inte ens ett kreditkort från ICA och kanske inte ens en TV på avbetalning är okej. Har man bundna lån hos en annan bank är Handelsbanken generösa nog att lösa det i alla fall: ”Vi skriver helt enkelt avtal om att du flyttar över lånen till oss när de förfaller.”

För att ett företag ska vara lönsamt gäller det att till varje pris undvika läroböckernas modell för perfekt konkurrens. Ett sätt att göra detta är att göra det svårare för kunder att byta till andra leverantörer. Handelsbanken är förstås inte ensamma om att inse detta. Försäkringsbolag erbjuder rabatter om man samlar flera försäkringar i samma bolag och har varit skadefri kund länge. Flygbolag ger bonuspoäng på gjorda inköp och har dessutom byggt in trösklar som gör att man kan tjäna på att ta sig över vissa nivåer. Många andra affärer ger också bonuspoäng. Till exempel ger Coop 1 procent i återbäring på gjorda inköp. (Märkligt nog har Coop inte valt att likt flygbolagen bygga in trösklar genom att göra procentrabatten beroende av hur mycket man handlat hos dem.) Däremot misstänker jag att Handelsbanken är ganska ensamma om att ställa krav på att man inte får vara kund någon annanstans för att få en viss rabatt. Är nästa steg rabatt på Coca-Cola om man lovar att aldrig dricka Pepsi?

Handelsbankens kontrakt skulle förmodligen bara strida mot konkurrenslagstiftningen om Handelsbanken hade varit en dominerande aktör på bolånemarknaden. Eventuellt strider dock den här typen av avtal mot konsumentskyddande lagstiftning (avtalsvillkorslagen), men för att avgöra den frågan behöver vi nog en jurist snarare än en ekonomist. Som ekonomist slutar jag dock aldrig att irritera mig på företags ständiga försök att göra oss konsumenter till lönsamma lojala lakejer.

(Citaten ovan kommer från Handelsbankens hemsida, klicka på ”Bostad och bolån” och sedan ”Låneskydd”.)

Miljarder att tjäna på ny skattereform

Igår var det julafton för alla skattenördar. Då presenterade nämligen Peter Birch Sørensen en ESO-rapport där han diskuterar om det är dags för en ny skattereform i Sverige. Svaret blir ”Ja” och Peter Birch ger också ett recept för hur en sådan skulle se ut: 

  • Avskaffa värnskatten
  • Ersätt den nuvarande kommunala fastighetsavgiften, stämpelskatterna och kapitalvinstskatten på eget boende med en ny fastighetsskatt på 1 procent av en realistisk fastighetsvärdering
  • Reformera den s.k. 3:12 regeln
  • Inför samma moms på alla varor och tjänster
  • Sänk kapitalinkomstskatten till 25 procent
  • Sänk bolagsskatten till 25 procent
  • Höj avkastningsskatten på pensionssparande till 25 procet

I mycket är Peter Birchs reformförslag en återgång till de två  principer som var grundläggande för det som har kommit att kallas århundradets skattereform; neutralitet och likformighet. Det som höjer rapporten utöver det vanliga är att Peter Birch också presenterar en ny beräkningsmodell för att räkna ut i vilken grad olika skattesänkningar är självfinansierade. I denna modell tar han även hänsyn till att en sänkning av skatten på arbete även kommer att få följder för storleken på skattebaser för andra skattetyper, t ex sparande och konsumtion. Med hjälp av denna modell visar Peter Birch att hans föreslagna skattereform inte skulle kosta något i förlorade skatteintäkter. Tvärtom så finns över 30 miljarder att hämta hem och det utan några avsevärda fördelningskonsekvenser.

Vill du också fira julafton? Då kan du se en websändning av hela konferensen här 

Ska företagarna försäkra entreprenörerna?

Baumol och Wetterstrand tänker lika

Miljöpartiet har tagit upp det förslag som NYU-ekonomen William Baumol kastade fram för några år sedan. Idén går ut på att arbetsgivarna ska vara skyldiga att ge sina anställda tjänstledigt för att få prova på nyföretagande.

Hur mycket man än uppskattar småföretag måste man ställa sig frågan om det verkligen är en ännu striktare arbetsrättslagstiftning som ska få företagandet i landet att blomstra? Ovanpå föräldraledighet, sjukledighet, studieledighet och medfinansieringsansvar vid sjukdom, ska alltså företagen tvingas ge dem som vill testa att starta eget ledigt.

Det är alltså de företag som är tillräckligt framgångsrika för att anställa folk som ska försäkra entreprenörer in spe mot ett misslyckande. Det är svårt att se hur detta skulle göra företagen mer benägna att expandera sin verksamhet. Snarare ser man en utveckling där företagen drar sig för att anställa driftiga och initiativrika personer – när de fått fast jobb kan de ju få för sig att testa om den där idén de grunnat på verkligen flyger.

Jag hoppas verkligen att ingen utanför Miljöpartiet tycker att detta är ett bra förslag.

Aktier ger inte automatiskt vd rätt incitament

En lärdom från debatten om vd-ersättningar är att belöningen till vd bör göras långsiktig. Fokus på t ex ett års sikt är alltför kort i förhållande till ett företags livscykel och forskning visar att årsbonusar som kopplats till årsvinster kan ge upphov till sofistikerad frisering av företagens räkenskaper.

Hur kan då långsiktigheten i vd:s ersättning ökas? Aktier är idag ett av de populäraste svaren. När en vd köper aktier i det egna företaget knyts hans intresse knyts närmare ägarnas intressen att maximera företagets långsiktiga värde (läs mer om varför här). Men det finns undantag från grundregeln om aktiers incitamentseffekter.

För det första krävs att vd inte kan sälja aktierna under en viss period, t ex fem år. Anledningen är att aktierna annars i praktiken blir ett altannan sorts kontantlön eller bonus. Långt ifrån alla aktierelaterade vd-ersättningar har idag dessa försäljningsrestriktioner, och i flera fall gäller de inte längre än 1-3 år.

För det andra spelar det roll på vilket sätt aktierna förvärvas av vd. På senare tid har gratisaktier (aktierätter vilka ger ett antal gratisaktier för varje egen aktie, dvs ersättning utöver den fasta lönen) blivit allt vanligare i Sverige. Grundtanken är säkert god — ju fler aktier till vd äger desto mer långsiktig och ägarvänlig blir han — kan incitamentseffekten bli den motsatta, vilket ersättningsforskarna Michael Jensen och Kevin Murphy konstaterat.

Vi bryr oss mindre om sådant som vi fått gratis än sådant som vi surt förvärvat.  för egna medel. Men det finns även mer krassa skäl till varför gratisaktier kan ge fel incitament. Antag en vd som köper aktier för 1 miljon kr och att hans alternativa avkastning (med samma riskprofil) har en förväntad avkastning på 10 procent. Om aktierna efter ett år ökat i värde med 50 000 kr, dvs 5%, innebär detta att investeringen var dålig eftersom han faktiskt har förlorat pengar i förhållande till vad investeringen skulle ha kunnat avkasta.

Om vd istället fått sina aktier gratis skulle en uppgång med fem procent inte innebära att vd förlorat någonting. Istället är han nöjd eftersom hans gratisaktier stigit i värde till 1 050 000 kr. Faktum är att även om aktiernas värde faller med fem procent kommer vd att vara nöjd, eftersom hans inkomstökning är som utgångsläget, 950 000 kr istället för en miljon kr.

Med andra ord bör företagen noggrannt utvärdera vd:s aktieprogram.Det finns ingen automatik i aktiers incitamentseffekter. Hur länge de ägs och hur de förvärvats spelar stor roll för hur långsiktig och ägarorienterad vd kommer att vara i slutändan.

Staten är inte flygbranschens bank

Inte många dagar av lamslagen flygtrafik hann gå innan röster höjdes för statligt stöd till de flygbolag som drabbats av det isländska vulkanutbrottet. Det är svårt att förstå dessa krav.

En grundläggande invändning är att privata företag med likviditetsproblem men som är i grunden solventa bör återfinansiera sig hos sina ägare (som betalar in mer pengar) eller banker (som lånar ut pengar). Den offentliga sfären, och därmed ytterst skattebetalarna, kan knappast avkrävas någon sådan återfinansieringsroll för den privata vinstdrivande industrin (förutom i de fall staten självt är ägare).

Men kanske om det råder brist på kapital hos ägare eller banker skulle man eventuellt kunna motivera en tempoär statlig aktion. Är detta fallet? Absolut inte. Det finns gott om starka kapitalägare i både väst och öst. Och bankerna i västvärlden åtnjuter just nu extremt billiga upplåningsmöjligheter hos centralbankerna, så de har definitivt möjligheter att ge krediter till företag som är kreditvärdiga på sikt. Faktum är att detta ju är själva urtypen för en relation mellan banken och dess kunder; när kunden råkar i tillfällig penganöd kan banken med sitt längre tidsperpsektiv gå in och överbrygga problemen.

Någon menar kanske att vi just nu upplever en naturkatastrof (vulkanaska som sprids) och att detta motiverar att skattebetalarnas pengar ska ges ut till industrin. Men inte heller det är en hållbar ståndpunk. Varenda bonde har sedan urminnes tider varit tvungen att försäkra sig mot såväl förutsedda som oförutsedda naturproblem. Till och med jordbävningar och andra stora katastrofer finns det försäkringar för. Om flygbolagen saknar adekvat försäkringsskydd mot naturkatastrofer bör den snarare rannsaka sig själv för sin dåliga framförhållning än att begära statligt stöd.

Sammantaget är det svårt att se hållbara skäl till varför den offentliga sfären ska agera bank, eller mecenat, åt illikvida (och förmodligen underförsäkrade) privata företag vilka lika gärna kan söka finansiellt stöd i den privata sektorn — om de förtjänar det. Hoppas nu bara att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) också inser detta.