När goda råd är dyra

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Institutioner och handelsmönster

Inte bara Elinor Ostrom utan även Oliver Williamson har fått årets Nobelpris. En av Williamsons viktigaste idéer berör relationsspecifika investeringar, dvs investeringar som är unika för en specifik affärsrelation. Sådana investeringar påverkas av hur lätt det går att skriva och upprätthålla kontrakt mellan parterna i relationen. Utan trovärdiga kontrakt måste produktionen ske inom ett och samma företags väggar vilket ofta inte är optimalt i andra avseenden.

Nathan Nunn har skrivit en intressant artikel som drar ut implikationerna av detta till internationella handelsmönster. Nunn finner att länder med goda kontraktsuppehållande institutioner tenderar att ha en komparativ fördel i produktionen av varor som kräver relationsspecifika investeringar. Därmed var Nunn tvåa på bollen när det gäller att empiriskt visa att ett lands institutioner kan ge upphov till komparativa fördelar.

Blir LAS en valfråga?

Arbetsrättens är en av de stora ideologiska vattendelarna i svensk politik. Högern anser att Lagen om anställningsskydd (LAS) bl a försvårar nyanställningar, särskilt av unga, fördyrar effektiviseringar, vilket särskilt drabbar små företag, och ökar sjuksrivningstalen. Vänstern försvarar dock arbetsrätten som ett skydd mot exploatering med få bieffekter. Två nya svenska nationalekonomiska forskningsrapporter ger båda sidor rätt.

Doktoranden Martin Olsson har (i en Ekonomisk Debatt-artikel från 2007) undersökt hur ett undantag från 2001 i turodningsreglerna (”sist in, först ut”) för företag med färre än tio anställda påverkade de anställdas korttidssjukskrivningar. Genom att jämföra sjukskrivningstal i de företag som påverkades av reformen med något större företag (med 12-50 anställda) som inte gjorde, finner Olsson att sjukskrivningarna minskade med 15 procent. Effekten visas i Bild 1 nedan. (Snarlika resultat på längre sjukskrivningsperioder av reformen har även Assar Lindbeck, Mårten Palme och Mats Persson funnit).

Bild 1: Turordningsreglerna ökar sjukfrånvaron

image

En annan studie av samma undantag i turordningsreglerna presenterades i senaste numret av IFAU-forskaren Peter Skogman Thoursie. Fokus ligger dock på vilken effekt reformen haft på småföretagens vilja att nyanställa (och avskeda). Bild 2 nedan visar nyanställningsgraden för olika företagsstorlekar (mätta längsmed x-axeln utifrån antalet anställda). Linjerna före och efter reformen är i stort sett parallella, vilket antyder att reformen inte hade någon effekt. Särskilt kan detta avläsas i (den undre) post-reformlinjen där det inte finns något brott i serien mellan företag med 10 och 11 anställda, dvs just den brytpunkt där undantaget upphörde att gälla.

Bild 2: Turordningsreglerna har ingen effekt på nyanställningar

image

Man kan givetis diskutera huruvida dessa effekter av en partiell förändring i LAS (undantaget i turordningsregler för mycket små företag) säger någonting om hur LAS påverkar medelstora eller stora företag. Dessutom utgör turordningsreglerna, och även LAS, endast en del i ett större arbetsrättsligt sammanhang vars inverkan på arbetsmarknadens funktionssätt kan göra LAS mer eller mindre bindande (vilket Ratios Nils Karlson och Henrik Lindberg nyligen skrivit om på DN Debatt).

Kommer LAS bli en fråga i nästa års valrörelse? Ingen vet med säkerhet. Men om svenska politiker läser Ekonomisk Debatt kanske vi får se LAS-debatter där högerpolitiker pekar på hur turordningsregler leder till höga sjukskrivningstal medan vänsterpolitiker hänvisar till forskning som visar att turordningsregler inte påverkar småföretagens vilja att nyanställa. Den debatten ser jag fram emot.

Kan incitament bli för starka?

Finanskrisen brio har inneburit att incitamentslöner har kritiserats hårt. Huvudproblemet med incitamentslöner är att det beteende man vill uppmuntra ofta kan vara svårt att mäta och kvantifiera (mer om detta och mycket annat i rapporten Daniel skrev om igår). Ett mer grundläggande problem med incitamentslöner är dock att incitament inte nödvändigtvis leder till bättre prestation ens i den dimension man faktiskt belönar.

För det första är det inte säkert att högre materiella incitament leder till starkare motivation eftersom inre motivation kan trängas undan. Om jag brukar hjälpa en granne att handla kan jag bli mindre benägen att hjälpa honom om han börjar betala mig en liten slant för besväret. En svensk studie som publicerades förra året visade till exempel att färre donerade blod när de fick 50 kronor än ingenting alls.

För det andra är det inte säkert att starkare motivation leder till högre prestation. Det kan finnas flera orsaker till detta, men en är att högre anspänning kan få oss att prestera sämre. I en studie som publicerades i förra numret av Review of Economic Studies visades just detta. Forskarna gjorde experiment i Indien där incitamenten kan göras rejält höga utan att ruinera forskningsbudgeten. De visade sig att de allra högsta incitamenten ledde till sämre prestation i ett antal minnes-, motorik- och koncentrationsövningar (bland annat i det välbekanta labyrintspelet på bilden ovan).

incitamentDet är förstås svårt att dra några allmänna slutsatser baserat på den här studien och det är knappast spiken i kistan för incitamentslöner. Däremot visar studien att det i vissa sammanhang kan finnas en risk att alltför höga ersättningar leder till sämre prestation.

Hur bör en vd ersättas?

imageI finanskrisens kölvatten har debattens vågor om rörliga ersättningar i näringslivet gått höga. Kulmen nåddes i våras när näringsdepartementet stoppade alla möjligheter till rörlig ersättning och bonus för ledningarna i statliga företag, vilket i en debattartikel i DN motiverades med att ”bonuskulturen” bidragit till finanskrisen.

Men vad vet vi egentligen om incitamentslönernas betydelse för näringslivets utveckling? Inte särskilt mycket, om man ska utgå från hur lite forskning som informerat den svenska debatten i ämnet.

Av den anledningen släpper Institutet för Näringslivsforskning (IFN) idag en ny policyrapport: Rörlig ersättning till vd – vad säger forskningen?, skriven av Joakim Bång, doktorand i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och yours truly. I rapporten sammanfattar vi teorier om incitamentsprogram till vd, deras funktion och syfte samt vad vi empiriskt vet om deras effekter. Vi dristar oss därefter till att  presentera sex rekommendationer till hur vd bör ersättas:

  1. Den fasta lönen är en central motivationskälla
  2. Olika incitamentsprogram passar olika företag
  3. Långsiktigheten bör stärkas i incitamentsprogrammen
  4. Yttre faktorers inverkan bör rensas ut
  5. Bokföringsmått är relativt lättmanipulerade (och bör undvikas som grund för bonus)
  6. Transparensen i incitamentsprogrammen bör vara hög

Vansinnigt bonusbeslut

Bakgrunden till att företag överhuvudtaget betalar ut bonusar är att företagsledningen i regel vet mer om verksamheten än ägarna. Därför är ledningen i en position att gynna sig själv på ägarnas bekostnad. Detta kan vara monetärt men även genom att fatta beslut som gynnar den egna karriären eller ens sociala status. Inte minst kan ledningen undvika att fatta obekväma beslut som att säga upp anställda eller hålla nere deras löner. Rörliga löner är ett sätt för ägarna att hantera dessa problem.

Som inte minst Daniel poängterat har det visat sig svårt att koppla rörliga lönerna till rätt kriterier. Risken är därför att bonusar ger ledningen rent destruktiva incitament. Dessutom har komplicerade lönekonstruktioner ibland varit just det sätt som företagsledningen kunnat föra ägarna bakom ljuset och gynna sig själv. Detta är emellertid inget skäl att slänga ut barnet med badvattnet.

En vettig lönestruktur beror på en mängd faktorer; ägarnas förmåga och vilja att direkt förstå och övervaka företaget, marknadsförhållanden som företaget står inför, verksamhetens natur, den omgivande arbetsmarknadens villkor osv. Föga förvånande är det därför svårt — jag skulle säga omöjligt — att ha en generell hållning för eller emot rörliga löner (se mer här). Lika svårt som att ha en generell åsikt om exempelvis företagens organisationsform.

Att regeringen nu börjat styra pensionsfonderna politiskt genom att dra alla bonusar över en kam är upprörande. Eftersom den optimala lönesättningen ser olika ut i olika företag är beslutet dessutom sakligt fel. Till viss del skulle kanske rörliga löner kunna ersättas av ett ansvarsfullt ägarskap baserat på djupgående och detaljerad kunskap om enskilda företag och deras verksamhet. Regeringens beslut bevisar bara att tvivel på politikers kompetens i detta avseende är välgrundade.

SVD1234, DN12, VA

Bonusar och empirins gränser

applen_paronEtt argument mot incitamentslöner som ibland framförs är att forskningen inte kunnat påvisa att de påverkar företagens avkastning positivt. De metodologiska svårigheterna med att undersöka detta samband är därför värda att begrunda. Det grundläggande problemet är att lönestrukturen inte är en restriktion som företaget möter utan något det väljer, ungefär på samma sätt som det väljer antalet anställda. Eller som en konsument väljer mellan äpplen och päron.

Eftersom företag skiljer sig åt ser även de optimala lönenivåerna och bonusprogrammen olika ut i olika företag. Den förväntade avkastningen kommer däremot att vara densamma i företag med olika lönestruktur. Empiriskt kommer det därför att vara omöjligt att hitta ett samband mellan det ena eller andra lönesystemet och företagens avkastning. Slutsatsen av detta är dock inte att lönesystemet är ointressant. Det betyder bara att det inte går att göra systematiskt större vinster med hjälp av en lönestruktur än med en annan.

Parallellen till antalet anställda gör det hela än tydligare. Om små företag systematiskt vore lönsammare än stora skulle de anställa mer personal tills skillnaderna var utjämnade. Empiriskt skulle det därför inte gå att finna något samband mellan antalet anställda och företagens avkastning. Det innebär emellertid inte att alla företag lika gärna kan säga upp alla sina anställda. I bonusdebatten drar man gärna så absurda slutsatser.

Att komma runt dessa metodproblem är inte trivialt. En ansats där man jämför vad som händer i en grupp företag där resultatlöner införs med en grupp där inget händer är tveksam. Valet av lönesystem inte är slumpmässigt och kan mycket väl tänkas bero på förväntade framtida vinster. En regelförändring som tvingar vissa företag att införa eller avskaffa resultatlöner skulle kunna funka som experiment. Men sådana förändringar är ytterst ovanliga (känner någon till en?) och om de skulle finnas är det troligt att en massa andra regler ändrats samtidigt. Dessutom vore resultaten svåra att generalisera eftersom det som är bra för vissa företag kan vara dåligt andra.

Kanske är det bara jag som brister i kreativitet och kanske finns det redan utmärkta studier som undersöker sambandet. I väntan på att finna dessa begrundar jag frågan om äpplen eller päron gör människor lyckligast. Mina regressioner visar att äppel- och päronälskare är lika nöjda med livet. Så vi kan lika gärna sluta sälja äpplen. Eller?

Starka ägare, mer risktagande

Att dagens finansiella kris i grunden är orsakad av frånvaron av starka ägare i den finansiella sektorn verkar vara en

Riskvillig ägare?

Riskvillig ägare?

allmänt accepterad sanning (se här, här, här, här). Argumenten går i princip ut på att svaga ägare gjort att bankernas ledningar kunnat ta för stora risker. Orsakskedjan däremellan är däremot lite otydlig och det är lätt att vända på steken: Om man antar att företagsledningen är mindre riskbenägen än ägarna skulle faktiskt starka ägare orsaka större risktagande.

Eftersom ledningen har sitt humankapital hårt knutet till företaget, vilket gör det svårt att diversifiera, förefaller antagandet rimligt. Dessutom stöds den empiriska prediktionen av flera studier. Luc Laeven och Ross Levine finner att banker med starka ägare tar betydligt större risker än andra banker. Detta är helt i överensstämmelse med en studie av John, Litov och Yeung som visar att ett starkt skydd för aktieägarnas intressen på ledningens bekostnad ökar företags (alltså inte bara bankers) risktagande.

Det myckna användandet av bonusar och aktieoptioner i den finansiella sektorn bör alltså ses i ljuset av att VDn helst vill ta mindre risk än ägarna då jobbet är knutet till företagets överlevnad. Eftersom ägarna ur samhällelig synvinkel mycket väl kan vara för riskvilliga — de bär trots allt inte den systematiska risken vid en finansiell kollaps (se även här) — kan starka ägare vara en del av den finansiella sektorns problem, snarare än en lösning.

En annan implikation är att aktieägarna kommer att vara mindre benägna än ”det allmänna” att straffa företagsledningen när banken krisar. Signaler om att ägarna står bakom ledningen blir en del av paketet som förenar VDs incitament med ägarnas; inte minst viktigt för ägare med flera bolag i sin portfölj. Att betala ut en stor del av ersättningen som pension minskar också ledningens beroende av företaget och kan därför åstadkomma samma sak. lönechockerna och pensionsbomberna på SEB kanske inte är så underliga. Banken har ju trots allt väldigt starka ägare…

DN123456, SvD123456, Afv12345, VA123456789, Ekonomisten

Vad är en VD-lön?

I dagens huvudledare ondgör sig Dagens Industri hur Skatteverket ”jagar” chefer i riskkapitalbolagens uppköpta bolag. Anledningen är att dessa personer erhåller aktieposter i sina bolag som en del i sina anställningskontrakt. När bolaget sedan börsnoteras eller personen tillåts byta jobb kan aktierna säljas, ofta till betydande kapitalvinst.

Tvistefrågan är nu: är denna kapitalvinst att betrakta som lön? Skatteverket tycker det, och driver nu en eftertaxeringskampanj. Förutom den högre skattesatsen (ca 55% för löneinkomst mot 30% för kapitalinkomst) vill Skatteverket även få in sociala avgifter. Skattebeloppen är betydande, vilket enligt DI hotar de viktiga riskkapitalbolagens affärsidé.

Oavsett om Skatteverket har rätt eller fel är det tydligt att realiserade kapitalvinster blivit allt viktigare för höginkomsttagare. Bilden visar att deras andel ökat från ungefär häften av topptusendelens inkomster i början av 1990-talet till mer än två tredjedelar idag.

image

Lön eller inte? Så här avslutade Jesper Roine och jag en artikel i Ekonomisk Debatt som de svenska toppinkomsternas utveckling:

I det svenska fallet har lönespridningen som sagt ökat något men den stora ökningen av toppinkomstandelarna framträder när vi inkluderar kapitalvinster. Om dessa kapitalvinster är kopplade till toppinkomsttagarnas yrkesutövning så skulle det tyda på att liknande mekanismer som verkar i USA och England även ligger bakom den ökade inkomstkoncentrationen i Sverige. Men om dessa kapitalvinster inte har någon koppling till toppinkomsttagarnas arbete antyder detta i stället att, precis som i början av seklet, den som blir rik i Sverige blir det genom att göra goda investeringar, inte genom arbete. 

Lästips: Ekonomistas1 (om vad som driver VD-löner), Ekonomistas2 (om att bonusar är en annan form av kapitalvinst som förklarar bildens utseende).

Det våras för den bildade medelklassen!

Jag brukar inte berömma mig med att ha särskilt sofistikerad smak men tillhör nog ändå skiktet ”kulturella finsmakare”. Hellre Axess än Expressen, hellre Doris Lessing än Liza Marklund, hellre Timmarna än Dum & Dummare, liksom. Det gör även att jag tillhör ett skikt av människor som har hyfsat välbetalda jobb, en del ansvar och ganska ont om tid. Och vi gillar bekvämlighet. Detta får mig att misstänka att vi kommer att vara de stora vinnarna i Pirate Bays fildelningssamhälle.

Lång näsa på fildelarna!

Lång näsa på fildelarna!

Anledningen är att vi gärna betalar lite extra för att få den där filmen i originalförpackning och skivan med låttexter och bilder på bandet. Brända DVD-filmer med dåligt surroundljud är inte så kul och vem orkar ladda ner när man har barn att ta hand om? Kort sagt; vi kanske inte konsumerar så mycket kultur men till skillnad från den fildelande generationen är vi villiga att betala för den.

Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.

Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!

SvD, DN23