Den del av skoldebatten som gäller skolans ramverk — snarare än skolans inre arbete — gäller kommunernas, friskolornas och statens olika roller. Vi har nu en decentraliserad ordning där staten via inspektioner och ett alltmer detaljerat regelverk försöker få kommuner och friskolor att göra vad staten vill. Problemet är att styrningen av en komplex verksamhet som skolan även kräver ett betydande mått av diskretion. Och diskretion rimmar dåligt med det offentligas roll som en distanserad och rättsäker övervakare av formellt jämställda aktörer.
I senaste The Economist finns en inspirerande kolumn om den framgångsrika skolan Paddington Academy i ett socialt mycket utsatt område. När man läser om exempelvis Rosengårdsskolans katastrofala resultat undrar man naturligtvis om inte något liknande kunde provas i Sverige. Visst skulle både kommunala och fristående skolor kunna modelleras efter Paddington, men det finns ett par problem: skolor som dessa är dyra och de har rätt att slänga ut elever som inte följer de ordningskontrakt som man måste skriva under för att få en plats på skolan. Att ge alla skolor möjligheten att lämpa över elever som inte följer reglerna på andra skolor skulle öppna för ett omfattande missbruk. Att ge vissa skolor möjligheten strider å andra sidan mot principen om konkurrensneutralitet. Lösningen heter diskretion, med all den orättvisa sådan för med sig.
Ett relaterat exempel gäller de profilskolor för elever som är särskilt begåvade inom olika ämnen som regeringen öppnat upp för. Här tillåts allltså ett avsteg från det allmänna förbudet mot nivågruppering och antagning via akademiska anlagsprover som finns i den svenska grundskolan. Så länge fenomenet är marginellt ser säkert många ett värde av att särbegåvade barn kan få extra stimulans, men om anlagstester skulle accepteras fullt ut skulle betydligt fler ifrågasätta ordningen. Återigen är lösningen diskretion, där några skolor får ett privilegium som de måste hantera förtroendefullt.
Att dessa exempel dyker upp just i skolan är knappast en slump. I en samhällsnyttig verksamhet med många och svårmätbara mål, kombinerat med skilda lokala förutsättningar, krävs flexibilitet. Regelverket som ska passa alla överallt måste alltså lämna ett betydande utrymme för lokal diskretion, men sådan diskretion öppnar samtidigt upp för missbruk; detta är också anledningen till att jag argumenterat mot vinstintressen i skolan (argument som i viss utsträckning även gäller det kommunala huvudmannaskapet).
Vad gäller särbegåvade elever har regeringen låtit behovet gå före principen och tillåtit avsteg från det generella regelverket. Frågan är om man inte skulle kunna göra liknande avsteg även i andra sammanhang och skapa alternativa skolor med särskilda rättigheter och skyldigheter i områden där sådana verkar behövas?
Ekonomistas 
Jonas, trots vad du säkert tror, förstår jag mycket väl varför du resonerar som du gör. Dina funderingar på lösning är dock en sorts cirkelns kvadratur där utfallet “god skola, ganska lika för alla” ska jämkas ihop med marknadsekonomin.
Människan har en instinktiv motvilja mot “profit” och denna triggas alldeles extra mycket när det gäller skola, vård och omsorg. Dock upphör inte reglerna för hur en marknad fungerar när barn är inblandade. Vill man ha en riktigt bra skola, en skola i världsklass, även för de sämst utsatta, så måste staten hålla sig undan. I synnerhet måste läroplanerna avskaffas och föräldrarna ges ansvaret för att välja skola, betala för den och oroa sig.
Om du lägger åt sidan eventuell motvilja mot mitt resonemang och funderar på om hur det skulle gå om vi alla tyckte det var lika viktigt att “alla ska ha samma mobiltelefon” så ser du nog hur det skulle gå. Den statliga “mobiltelefonutredningen” skulle i demokratisk anda arbeta i 5-6 år på ett förslag som skulle gå ut på remiss och till sist utmynna i MT-2020, en telefon, lika för alla, i bakelit som väger 25 kg. Denna skulle ersätta MT-1982 som vägde 18 kg och som var gjord i plast.
“Vill man ha en riktigt bra skola, en skola i världsklass, även för de sämst utsatta, så måste staten hålla sig undan. I synnerhet måste läroplanerna avskaffas och föräldrarna ges ansvaret för att välja skola, betala för den och oroa sig.”
Oj. det argumentet är väl inte helt underbyggt? Har Finland, t.ex., som av många anses just vara världens bästa skola, avskaffat läroplaner och låter föräldrarna betala för skolgången?
Det är mycket väl underbyggt. Jag kanske ska tillägga att jag till för ett par år sedan faktiskt var helt överens med Jonas om hur man skulle göra. Det är först på senare tid jag insett varför det inte går.
Att kopiera Finland vore förstås en god början. “Allt” man behöver göra är att slänga ut den svenska läroplanen, ersätta den med den finska. Sedan ersätter man svenska lärare och rektorer med sådana som är utbildade på finskt sätt. Till sist ersätter man all personal på lärarhögskolorna med sådana som är utbildade efter finskt manér.
Att ersätta stora delar av personalen är tyvärr nödvändigt. Enligt Dagens Industri så gick det så sent som 1982 nio sökande per plats för att bli lärare. Nu är det en sökande. När min mor var lärare på 60-talet tjänade hon dubbelt så mycket som sin bror som var polis, tre gånger så mycket som en industriarbetare.
Sveriges skola har förfallit i minst 50 år. Om jag jämför vad min mamma lärde sig i realskolan på 50-talet eller vad hon undervisade i på 60-talet, med vad vi lärde oss på slutet av 70-talet var det mycket stor skillnad. Här talar jag om naturvetenskap där mycket lite har ändrats beträffande vad man lär sig i sådana åldrar. Efter detta har man slagit till med “tidigarelärare” och “senarelärare” vilket ytterligare minskade attraktionen för läraryrket.
Jag citerar ur minnet här, men Arne Klum, pappa till Mattias Klum, berättade att de ville visa hur långt förfallet gått redan 1962. De tog 1956 års översättningstext i franska för studentexamina och använde den som översättningstext på franska A (alltså efter en termins heltidsstudier i franska) och kuggade allihop. De ska ha skrivit en debattartikel i DN om detta.
Sverige borde faktiskt kunna skaffa sig en bättre skola än Finland. Men “reform by committee”, vilket är vad vi hållit på med sedan 1900 kallt, fungerar varken i skolan eller annorstädes.
Att lämna över det hela till “marknaden” betyder att man övergår till att prova sig fram istället för att vissa sk “experter” sitter och försöker tänka ut saker och ting.
Experimentell verksamhet istället för skolastiska funderingar om änglarnas natur.
Men den goda svenska skolan på 1960-talet var ju med mycket statligt inflytande också. Och dessutom så är det så att den finska skolan är betydligt mindre experimenterande än den svenska. Du svarar ju inte på någon av frågorna.
1) Ja, man kan kopiera den finska skolan. Den svenska skolan skulle bli mycket bättre då. Frågan är om det skulle vara “politiskt möjligt” för det skulle vara en mycket brutal process. Man skulle behöva avskeda hälften eller 2/3 av lärarna och de som arbetar på lärarhögskolorna.
Man skulle också behöva slänga ut 50 år av läroplaner som tagits fram i “demokratisk anda”.
Men Japan gjorde just detta efter 1853. De hade då samma nivå som Sverige 1625 på alla områden. De kopierade de bästa exemplen från hela världen så att de t ex kunde besegra Ryssland 1905.
2) Skolan är en privat uppfinning. Att den gamla skolan var mycket bättre än den nuvarande beror på att den statliga skolan började som kopior av de privata dito.
3) Den finska skolan är bättre än den svenska just därför att de inte experimenterat så mycket. Varje gång “experter” à la Rousseau ska tänka fram bättre skolor förstör de istället.
4) Den statliga skolan på 60-talet var av samma anledning bättre än den är nu. Färre “experter” hade haft tid att “reformera” den.
5) Om vi släppte föräldrarna fria skulle de som konsumenter vara mycket brutala i sin utsållning av vad som fungerar och vad som inte fungerar. De skulle vara precis lika brutala som svenska folket just nu är på mobiltelefonmarknaden. Sony-Ericsson och Nokia går det inte så bra för därför att de inte tillhandahåller vad konsumenterna vill ha.
Om jag som förälder hade 50 000 kr att ge till en lärare skulle jag förvänta mig att efter sex år av franska eller tyska i skolan så ska mitt barn faktiskt kunna läsa, skriva och tala just franska eller tyska. Inte bara som nu kunna säga “jag läste franska i sex år men jag förstår ingenting”.
Att låta föräldrar hålla i yxan skulle snabbt ge mycket större stöd för reformerna än om det blir en abstrakt diskussion bland politiker vilket det skulle bli om vi på ett bräde antog den finska modellen.
Vi skulle sedan inom ett eller ett par årtionden (senast) segla förbi den finska skolan.
Det hade varit intressant om du hade haft annat än anekdotiska belägg för något av det du skriver.
Ser man på internationella tester av PISA-typen så rasar den svenska skolan de sista tio-femton åren. Innan dess ligger den jämfört med de andra deltagande länderna på en någorlunda jämn nivå allt sedan testerna började på sextiotalet.
Vad gäller läroplanen är vi i det goda läget att den finländska motsvarigheten till den svenska läroplanen, “Grunderna för läroplanen”, naturligtvis finns på svenska, så var och en kan hämta pdf:en från den finländska Utbildningsstyrelsen och jämföra med vår.
Jag tror var och en som gör det kommer att bli varse att om det bara hänger på läroplanen så kommer den svenska skolan att vara där den finska är nu när dagens läroplan hunnit verka ut.
Konkurrens i all ära Erik, men hade man inte kunnat förvänta sig lite bättre resultat än vad vi nu har fått sedan friskolereformen om konkurrensen nu hade varit allena saliggörande på skolans område?
Jag köper att föräldrarna hade varit betydligt brutalare som skolkunder om de betalade ur egen ficka istället för med skolpeng och om skolverksamheten de köpte inte behövde leva upp till några som helst statliga regler. Men sen början på nittiotalet har vi haft regleringar som tillåtit i princip vem som helst att starta skola och en läroplan som tillåtit skolan att göra i stort sett vad som helst utom att spöa barnen. Borde vi inte fått lite bättre än knappt mätbara förändringar via konkurrensen?
KTH använde under lång tid samma propedeutiska prov i matematik för de nya studenterna, från 1975 och framåt (de verkar nyligen ha bytt). Resultaten sjönk stadigt i 25 år.
Sedan 1980-talet har barnen i den franska skolan tappat ett år drygt i läskunnighet. En 13-åring kan inte nu mer än vad en 11-12 åring kunde för 20 år sedan. Det är inte bara i Sverige som resultaten sjunker. Att jämföra med andra sjunkande resultat är också missvisande.
9 sökande per plats 1982, en 2011 är väl inte direkt anekdotiska bevis?
1994, när de just genomfört “tidigare- och senarelärare”-“reformen” undervisade jag naturlärare i kurslabbet. Det året var de tvungna att ge efterkall på trea i svenska, engelska, fysik, kemi, matte och biologi för lärarna. Annars kunde de inte fylla platserna i Uppsala.
Jag vet inte hur du karakteriserar den senaste uppgiften, anekdotisk eller inte.
Planekonomi fungerar inte vad beträffar:
-Bilar (Bilarna i östblocket var oftast gjorda i fabriker som köpts från väst, så man fuskade.)
-Telefoner
-Tvättmedel
-Kondomer (I Sovjet använde abort som preventivmedel istället).
-Tandkräm (ibland var hela Sovjet utan tandkräm. Källa Dagens Eko).
På alla dessa, och miljoner (bokstavligen) andra områden är marknadsekonomin överlägsen planekonomi.
Så varför skulle statligt planerad skola vara överlägsen privata alternativ?
Och här menar jag “privat” i så motto att även läroplanen är konkurrensutsatt.
Bilar, telefoner, tvättmedel, kondomer och tandkräm är ett talande val av exempel. Det är rätt lätt att vara kund om det man är ute efter är tandkräm. Alla innehåller fluor och resten kan kvitta, gillar man inte smaken på den man har kan man byta och om tuben är full av grus förlorar man tjugo kronor och två tandborstningar.
Varför inte jämföra med de dyra, komplexa tjänster man köper en gång i livet? Jag kommer aldrig att få veta om min familj hade kunnat välja en bättre begravningsentreprenör när min far dog. Om vi har hygglig tur behöver vi inte göra om det valet innan “vår” begravningsentreprenör är pensionerad.
Med det menar jag inte att kvaliteten på tjänsterna begravningsentreprenörer står för hade blivit bättre om de var en statlig yrkeskår, utan att konkurrens tar sig olika och olika starka uttryck beroende på bransch.
Med anekdotiska bevis tänkte jag huvudsakligen på stöd för de mer kontroversiella delarna av din tes, att skolväsendet kvalitetsmässigt hade blivit bättre än Finlands på något decennium om staten gav faan i det och det i jämförelse mindre kontroversiella att det gått utför med svensk skola under mycket lång tid.
Att söktrycket, lönerna, den sociala sammansättningen, betygen, statusen och till och med den generella intelligensnivån i lärarkåren har gått ner är välbelagt och okontroversiellt.
Så KTH-siffrorna är intressanta. Ännu intressantare hade det varit om du hade haft belägg som inte kom från ett snävt urval högskolestuderande från en tid då högskolan var i exempellös utvidgning.
Missförstå mig inte, jag säger inte att skolan inte har blivit sämre och sämre sen femtiotalet, jag säger att internationella kunskapsundersökningar inte säger att så är fallet. Jag är genuint intresserad av ämnet så om du sitter på något substantiellt (utöver KTH-siffrorna) får du gärna dela med dig.
Angående jämförelser mellan olika marknader:
I det enda höginkomstlandet med privat och icke-obligatorisk sjukvårdsförsäkring kostar sjukvården nästan dubbelt så mycket som i länder med mer planekonomiska sjukvårdssystem, och åstadkommer en spädbarnsdödlighet knappt i nivå med Kubas.
Varför skulle ett privat skolsystem fungera bättre?
Per S,
Jag antar att du beskriver sjukvårdssystemet i USA. Detta är “privat” men genomreglerat.
Bättre vore att kalla det socialistiskt enligt den tyska (eller Hindenburg-) modellen såsom von Mises kallade det nationalsocialistiska systemet.
Dvs, privata aktörer äger formellt produktionsmedlen, men staten säger vad de ska producera, hur de ska producera det, (i mycket) vad det ska kosta, etc. Sedan har socialdemokraterna i USA, sk “liberals” sett till att man ofta går till två läkare. Du vet kanske att 25% av demokraternas pengabidrag kommer från “trial lawyers”, à la John Edwards.
Till sist så är det där med barnadödligheten att jämföra äpplen med päron. Du kan läsa om det här:
http://www.nationalreview.com/articles/276952/infant-mortality-deceptive-statistic-scott-w-atlas
I många länder så anger man inte att ett barn fötts levande förrän det överlevt en viss tid. I USA anstränger man sig för att rädda även mycket tidigt födda barn, och rapporterar allt.
Det sista påminner mig om vad min bror sade, att det är jättebra att dödsfallen i cancer ökar i Afrika. Något dör alla av, men cancer är en åldersjukdom. Ökad cancerdödlighet innebär att man överlevt malaria, tyfus, difteri, aids, kolera, etc.
De dramatiska ineffektiviteterna i det amerikanska sjukvårdssystemet jämfört med de mer planekonomiska i Europa och Canada beror på (i) enorma informationsasymmetrier mellan producent och andra, (ii) moral hazard genom tredjepartsfinansiering, samt (iii) creamskimming genom icke-obligatorium. (Skadeståndshärket är en ledsam och svårfrånkomlig konsekvens av kombinationen svag konsumentlagstiftning, donationsberoende politiker och vinstmotiverade sjukvårdsaktörer.)
Punkterna (i) och (iii) är synnerligen relevanta även för en hel avreglerad skolsektor; (ii) är relevant i dagens svenska skolsystem, men illustrerar i mitt exempel främst att olika marknader – till exempel för mobiltelefoner, sjukvård och skola – beroende på organisation fungerar på olika sätt.
Per
Vet du mer om medicin eller vad som sker i klassrummet om du betalat direkt eller via försäkringsbolag än om du gjort det via skattsedeln?
Markus,
I denna länk från
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kraven-for-att-starta-friskola-har-skarpts_6795201.svd
av två chefer på Skolinspektionen hittar du följande:
“En annan förklaring till fler avslag ligger i det vikande elevunderlaget och den allt högre konkurrensen om eleverna. Lagstiftningen på området syftar till att ge eleverna möjlighet att välja mellan fristående och kommunala alternativ. Det gör att Skolinspektionen inte kan bevilja en ansökan om den sökta etableringen medför betydande svårigheter för kommunen att organisera sitt skolväsende.”
Så privata skolor har inte rätt att driva kommunens dito i konkurs. Inte särskilt brutal konkurrens i mina ögon. Dessutom måste de granskas innan ansökan och gå med på att granskas fortgående. Annars får de inga pengar.
Följande hittar jag på en av skolinspektionens sidor:
http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillsyn–granskning/Regelbunden-tillsyn/fakta/
“Måluppfyllelse och resultat
Skolornas måluppfyllelse, i form av kunskaps- och värdegrundsresultat, utgör en central del i Skolinspektionens granskning. Utgångspunkten är att alla elever ska nå målen och att skolornas verksamhet genomförs så att alla elever ges denna möjlighet. I Skolinspektionens beslut pekas ut områden där åtgärder är nödvändiga för att förbättra skolornas resultat.”
Vad jag föreslår ska konkurrensutsättas är just målen. Skolinspektionen bör läggas ner. Dess roll övertas av barnens föräldrar.
Friskolorna har inte kunnat driva varje kommunal skola i en kommun i konkurs, det är riktigt.
Men borde inte en friskoleandel på 25% göra märkbara eller åtminstone mer än knappt mätbara avtryck, resultatmässigt?
Läroplanen tillät det mesta, och skolverket ännu mer. Vad är det en driven skolentreprenör hade velat göra i sin friskola som hon har förhindrats?
“Att låta föräldrar hålla i yxan skulle snabbt ge mycket större stöd för reformerna än om det blir en abstrakt diskussion bland politiker vilket det skulle bli om vi på ett bräde antog den finska modellen.
Vi skulle sedan inom ett eller ett par årtionden (senast) segla förbi den finska skolan.”
I Finland är situationen en helt annan. Lärarna åtnjuter ett allmänhetens förtroende och har hög status. Därför är det inte möjligt att bara kopiera en läroplan. I Finland är läroplan och kursplan i princip samma sak och lärarna lämnas i hög grad i fred när det gäller undervisningen. Tråkigt nog tolkade Derwinger inslaget om de finländska eleverena i “Världens bästa skitskola” som att eleverna var otillängliga och passiva. Och att det nog var bättre med de odisciplinerade och pratiga svenska ungdomarna.
I Finland har lärarna hög status och åtnjuter allmänhetens förtroende, och det är ingen enkel sak att åstadkomma. Den nya legitimationen är ett sätt att komma åt status, men legitimationen måste fyllas med ett innehåll. Dvs det ställer krav på lärarutbildningen och på dem som kommer in i den. Som det är nu blir svensk lärarutbildning en utbildning man söker i andra eller tredje hand. ISöktrycket har de senaste åren hållit sig mellan 1,2 och 1,6. I Finland har man, till skillnad från här, ett högt söktryck till lärarutbildningen och man rekryterar från 10% mest välmeriterade studenterna. Dessutom har man ytterligare två test för dem som söker. Läs gärna McKinsey-rapporterna från 2007 och 2010./Stella, gymnasielärare
ps jag hittade min mammas gamla studentskrivningsämnen från 40-talet (i Finland). De rubrikerna motsvarar nog mer dagens universitetsstudier ds
Tack Stella, jag håller med dig och lärde mig en del nytt.
Ett förtydligande: “segla förbi” bör nog ändras till “mödosamt ro om i hård sjö”.
Ett alternativ som skulle duga långt vore om vi i Sverige reagerade enligt “Hur i h-e kan finnarna ha bättre skola än oss? Nu måste vi göra något.” Konkurrens är bra.
Tyvärr händer detta sällan. Min uppväxtkommun Sollefteå befinner sig kring 270:e plats i Sverige och på bronsplats i kommunalskatt. Så man köper Hallstahotellet för 60 miljoner och “satsar” på turismen istället för på skolan.
Reaktionen är alltså istället att “eftersom eleverna inte pladdrar när de ska hålla käft är de passiva”.
Det låter som om du har gett upp helt om kommunerna. Men kommunerna ar sent om sider börjat komma igång på allvar med sin målstyrning. Detta inte minst på skolområdet där man har hjälp av de stora möjligheterna till benchmarking mot andra kommuner. Poängen med målstyrningen är den bakåtriktade uppföljningen, dvs. uppföljning, som ger möjlighet att lära och korrigera. Skolan är en komplex verksamhet med många aktörer som kräver aktiva huvudmän – kanske kan kommunerna axla den rollen.
Lars: Jag har väldigt svårt att se att kommunerna skulle ha vare sig incitament eller kunskap att göra detta på ett bra sätt. Snarast resulterar det i primitiva och manipulerbara “öppna jämförelser” som i sin tur löper stor risk att sänka kvaliteten i skolväsendet, i synnerhet i händerna på mindre kompetenta huvudmän.
Men, mitt inlägg handlade om spänningen mellan regler och diskretion, vilket dock ingen annan verkar ha funnit spännande.
Förlåt Jonas. Jag håller med om att detta är intressant. Utan regler är det svårt för kreativiteten att ta spjärn mot något.
Mitt relativa ointresse beror på att jag läst om fantastiska exempel på skolor i 25 års tid. Aftonbladet hade en artikelserie om detta i slutet av 80-talet vill jag minnas. Men trots alla goda exempel går medlet bara utför.
Ja, som föräldraledig medan sonen sover middag gäller det att få sin fix snabbt, och då duger det inte med att hålla med i ett nyanserat och intressant resonemang utan man måste gå på de tyngre grejerna direkt.
Nu när svärföräldrarna gullar järnet med telningen finns det utrymme för annat. So here goes:
Du har satt ord och allmängiltighet på något intressant. Jag har under den senaste tiden stört mig på att en del av de nya skolreglerna ger intryck av att utgå från att det är en skojarliga som ska hållas i schack. Men sen jag fick insikt i skolgången för en för mig närstående gymnasist på John Bauer-gymnasiet så kan jag inte säga annat än det nog är välbehövligt. När “undervisning” består av att dela ut laptops till omotiverade 17-åringar, tala om att det finns föreläsningar på youtube, tala om under vilka generösa tider läraren är tillgänglig för enskild hjälp och hålla prov någon månad senare kan jag acceptera att man vill vässa skolinspektionen för att försöka hålla busarna på mattan.
Men där omständigheterna gör John Bauers upplägg kriminellt kan andra omständigheter göra det utmärkt, till exempel kör en gymnasieskola i min hemstad på lektionsfria inläsningsveckor, men då har man också en intagningspoäng som närmar sig det dubbla jämfört med det aktuella programmet på John Bauer och elever som regelmässigt deltar med framgång i internationella tävlingar.
Det är just ganska intressant att regeringen initicierat/tillåtit särlösningar för mycket begåvade/motiverade elever men ingennting(?) för gruppen some har svårast för skolan…
De särlösningar som “regering initierat/tillåtit” för mycket begåvade individer har ju för övrigt funnits mycket längre för idrottsligt mycket begåvade individer.
I idrottsgymnasierna finns det ju en mycket längre serie för den som vill fördjupa sig i ämnet. Huruvida dessa har skött det hela med diskretion vet jag däremot inte.
Kanske borde svenska skolor ta efter resultaten i denna studie om decentralisering i 442 skolor och 8 skoldistrikt?
Avskaffandet av central skolbyråkratier som Skolverket och de mycket skadliga detaljregleringarna. Istället ge rektorer och de lokala skolorna autonomi att själva styra sin verksamhet.
“The Secret of TSL: The Revolutionary Discovery That Raises School Performance” (Simon & Schuster; September 1, 2009)
http://www.c-spanvideo.org/program/TSL
William Ouchi talked about his book .
In his book he reports on his research on 442 schools in eight decentralizing urban school districts. Professor Ouchi advocates giving school principals more control over their own schools, including the budget, and diminishing the workload of teachers. The lower the Total Student Load (TSL), he argues, the better students seem to perform. This approach expands on the reform agenda of his book “Making Schools Work: A Revolutionary Plan to Get Your Children the Education They Need” (Simon & Schuster, September 2003).
After his presentation, which was illustrated with slides, he was joined in discussion by Eric Nadelstern and Chester Finn. They responded to questions from members of the audience. Rick Hess moderated.
The event “Total Student Load: The Secret to Boosting School Performance?” was held at 9:00 a.m. on Wednesday, September 23, 2009, in AEI’s Wohlstetter Conference Center.
William Ouchi is the co-founder of the UCLA School Management Program. He is the author of four books, including Theory Z: How American Business Can Meet the Japanese Challenge (1981), and is a distinguished professor in corporate renewal at the UCLA Andersen School of Management
Det finns gott om utrymmet på nätet för den som vill diskutera sina personliga hjärtefrågor och käpphästar. Här ser jag dock att diskussionen håller sig till ämnet och kommer att radera kommentarer som mest verkar vara en ursäkt för skribenten att delge oss andra sin världsbild.
Jonas, jag är säkert utpekad här. Vad jag inte förstår av dina inlägg är hur du själv ser på saken.
Hur går man från nivån i den svenska skolan idag till den finska nivån? (Här har jag underförstått att du håller med om att den finska skolan är bättre, men det kanske du inte gör.)
En neutralare version:
Vad är problemen och styrkorna hos den svenska skolan och vad ska man göra för att förbättra den?
Sedan har jag en historisk undran. Om du inte skriver under på min syn på mekanismerna (konkurrens på en fri marknad följd av kopiering från diverse staters sida), vad är din version av händelseförloppet som ledde till att skolan i Sverige och Finland blev som de blev?
Då jag redan skrivit väldigt mycket om dessa frågor avstår jag från att svara särskilt utförligt. Jag kan dock konstarera att den finska skolan helt avstått från marknadsstyrning. De har även avstått från detaljreglering av den pedagogiska verksamheten och verkar från centralt håll framförallt ägna sig åt konstruktiv kunskapsuppföljning. Detta är i mina ögon ingen slump då marknadsstyrning av en verksamhet med många och svårmätbara samhälleliga mål leder just till skadlig detaljreglering.
Jag ska leta lite efter dina artiklar. Har du någon länk så mottages den tacksamt. Jag har en känsla av att vi nästan helt är överens om händelseförloppet efter ca år 1900.
Om man med “styrning” menar att rationellt sätta upp mål och sedan följa upp dem så vill jag protestera. I så fall är “marknad” och styrning inkompatibla begrepp som inte bör sammanbindas.
I min modell är samhället ett komplext system. Att reglera det med “styrning” ger sidoeffekter. Att fixa dessa sidoeffekter ger ytterligare problem.
Där jag åter nog blir ense med dig är att när politiker och byråkrater försöker mäta vad som är i grunden ett hantverk, att undervisa, så blir det tusentals sidor med regler där man med våld försöker trycka ner något ganska odefiierbart i små fyrkantiga lådor.