I en drygt 10 år gammal artikel visade Alberto Alesina med medförfattare att amerikaner är mindre benägna att bidra till kollektiva nyttigheter om den etniska mångfalden är stor. Det finns numera ett antal korrelationsstudier som visar på liknande samband i flera länder. I en ny studie av Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist visas att sambandet även verkar finnas i Sverige och att det är kausalt: det verkar faktiskt vara invandring som påverkar stödet för omfördelning.
I studien undersöker författarna flyktingmottagandet i svenska kommuner 1985 till 1994. Flyktingmottagandet var huvudsakligen centralstyrt under denna period och kommunerna själva hade relativt liten påverkan på hur många flyktingar de var tvungna att ta emot. Studien visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag (frågan i undersökningen var om man vill “minska nivån på de sociala bidragen”). Författarna använder sig av paneldata på individnivå och undersöker hur stödet för sociala bidrag förändrades till följd av flyktingmottagandet, vilket gör det svårare att hitta en annan förklaring än att det var flyktingmottagandet som påverkade bidragsattityder. Intressant nog är den här effekten starkast för de rikaste, vilket tyder på att det inte handlar om att infödda svenskar blir rädda för att invandrarna “tar jobben”.
Min gissning är att det här förmodligen handlar om att den solidaritet som välfärdspolitik bygger på helt enkelt har gränser. Alltför stora olikheter riskerar att underminera den solidariteten. Men det behöver naturligtvis inte vara etniska olikheter i sig som är avgörande, utan andra slags olikheter som kan vara förknippade med etnicitet. Denna tolkning är konsistent med den studie om sambandet mellan olikheter i ekonomisk-politiska åsikter och graden av omfördelning som jag skrev om för ett tag sen. Det är också i linje med den teoretiska modellen i artikeln av Alesina som nämndes ovan — i den modellen spelar etnicitet roll på grund av att olika etniska grupper har skiljda politiska preferenser för vilka kollektiva nyttigheter man bör satsa på. Om vi är måna om att upprätthålla ett starkt stöd för välfärdsstaten skulle denna tolkning av sambandet mellan mångfald och omfördelning tala för en integrationspolitik som bygger på assimilation snarare än mångkulturalism, åtminstone “assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar. (Assimilation kontra mångkulturalism är för övrigt något som diskuteras i en färsk Timbro-rapport vilken fått DN-ledarskribenten Lisa Bjurwald att bannlysa ordet “assimilation”.)
Ekonomistas 
Eller så beror det på att fler förväntas använda sociala bidrag vilket förändar attityden, det måste inte ha med etnicitet eller olikheter att göra.
/J
Jo, det är helt klart tänkbart och det är ett problem med att frågan som ställts är lite luddig. Men om detta är förklaringen borde man se en liknande effekt vid till exempel större nedläggningar i en kommun, och det tvivlar jag på att man gör (jag känner dock inte till någon studie om detta, men det borde kanske finnnas).
Skulle tippa att det motsatta är sant vid nedläggningar, då en stor andel av befolkningen kommer att känna någon som drabbas personligen.
Det kan vara bra att notera att Östling använder en definition av begreppet assimilation (”assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar) som skiljer sig från den som Bjurwald använder (att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle).
Min erfarenhet är att det inte har ett dugg med etnicitet att göra. I Härjedalen, där jag är bosatt, är nog det allmänna synsättet att det kommer för många.
Enligt den vulgära matematiken förhåller det sig så, att varje invandrad kostar ungefär som en pensionär, som jobbat hela sitt liv för att få 10.000 brutto i pension.
Skillnaden är att den invandrade inte jobbat en dag för denna ynnest.
‘
Kan man nog förstå att orsakar knorr i leden, utan att man blandar in någon etnicitet alls.
Av den anledningen tror jag också att många fler pensionärer kommer att rösta på SD i nästa val, oavsett deras personliga förhållningssätt till etnicitet.
Att det fortfarande förekommer gnäll om anhöriginvandring med respektive anhörigbidrag gör inte saken mindre infekterad. De äldre anhöriga har inte heller bidragit med en enda krona.
Att kalla den reaktionen främlingsfientlighet eller rasism är att inte förstå läget.
De som anser sig välmående kanske inte vill dela med en annan grupp?
Att det drabbar sig självt är en annan sak…
http://www.pnas.org/content/early/2011/01/06/1015316108.abstract
Grönkvist, såklart det är rasism.
Dessa människor hjälper sannerligen till när svenskar hamnar i knipa. Vid matborden pratas det om invandrare i rasistiska ordalag (det vet du också), och när dom väller in över gränserna som parasiter ska dom inte ha en krona.
Ett dilemma i all diskussion om segregering, skola, arbetsliv eller i stort sett vad som helst idag, är att saker inte längre kan diskuteras öppet eller förutsättningslöst utan att olika laddade kort slängs in i diskussionen och förstör den eftersom ingen vill dras med en stigmatiserande stämpel i pannan.
Vilket naturligtvis gör att saker inte diskuteras för vad de egentligen är, utan för vad de förmodas vara.
Ricky tillhör just de med alternativ intelligens, som när han inte kan komma med konkreta åsikter, bara slänger in ett rasistkort utan att reflektera över vad som sagts.
Jag hade just i inledningen i mitt svar sagt att jag inte alls tror det har med etnicitet att göra. Mycket mer med vanlig avundsjuka, uppfattning om vad som är rättvist, oklar uppfattning om vad policyn är eller vart den skall leda, samt en alldeles självklar uppgivenhet över den censur som tros minska motsättningarna, men istället ökar den.
Vi kan i alla fall med största säkerhet konstatera att nuvarande sätt att hantera dessa frågeställningar inte kommer att minska de reella eller de inbillade motsättningarna.
Svenskar har ju en ganska begransad solidaritet med exempelvis chilenare i Chile, sa det ar kanske inte sa forvanande att detta inte andras totalt nar samma chilenare rakar befinna sig i Sverige.
Nja, alltså, det handlar inte om stigmatiserande stämplar, bara om att en spade borde kallas (och behandlas som) en spade.
Vad förresten är “alternativ intelligens”?
Att inte tror att detta har med etnicitet att göra öht – det skulle jag påstå är ett konstigt sätt att se på problematiken (rent av korkat). Att ha nedvärderande åsikter om ras är extremt vanligt bland människor i allmänhet och i synnerhet på landsbygder där dessa mörka människor är ovanliga. Medias vinklade rapportering gör inte läget enklare.
Tom vår integrationsminister, visar det sig nu i wilileak-dokument, ogillar mörkhyade människor. Att inse hur utbredd rasismen är i Europa ÄR den enda vägen framåt. På 30-talet påpekade liberaler, hela vägen in i det sista, att rasism inte är ett problem i Europa.
Robert:
Tack för ett intressant inlägg.
Som du så riktigt konstaterar finns det numera flera korrelationsstudier som visar på ett samband mellan invandring och stöd för omfördelning. Den studie som Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist gjort går dock väsentligt längre i sina anspråk, när man hävdar att ”we are able to estimate causal effects”. [Även om de svajar lite emellanåt. På s 36, t ex, säger de först att ”increases in immigrant shares of one percentage point … CAUSED the … ”, för att redan i följande mening skriva ”IF this estimate can be interpreted causally …”. Och som nästan är legio I dag använder man ohämmat “explain” när det är uppenbart att det handlar om “statistiskt återförbart på”. Dessa två uttryck är ingalunda ekvivalenta]. Men har de verkligen visat att större invandring KAUSALT leder till minskat stöd för omfördelning?
Jag är tveksam. Studien är ekonometriskt sett varken sämre eller bättre än andra liknande som nuförtiden fyller våra ekonomitidskrifter. Och problemen är också i grunden desamma.
När vi med hjälp av våra regressioner ”förklarar” ∆y i termer av ∆x ”glöms” det ofta bort – eftersom variation är ett sine qua non för att genomföra regressionsanalys – att den fundamentala orsaken kanske är en konstant kraft som vi inte kan detektera i regressions- och variationsanalyser. [Ska en teoris godhet bedömas utifrån hur mycket variation den kan ”förklara”? Observerad variation är oftast inte homogen eller stabil över tid och rum.] Om nästan alla talar svenska kan variation i invandrares inkomster inte ”förklaras” av språkkunskaper. Ändå vet vi att denna kunskap är helt avgörande.
I denna, liksom i de flesta andra liknande studier, används olika ”kontrollvariabler”, z. Normalt tolkar man detta som att detekterandet/skattningen av x inflytande på y därigenom blir bättre och mer tillförlitligt. Men om nu z påverkar x, hur kan man säga det? Måste man inte fråga VARFÖR z påverkar x? Finns det en bakomliggande faktor w som påverkar hur z påverkar x? Om t ex en kommun har många icke-europeiska invandrare och en annan kommun har få dylika invandrare, kan man verkligen då anta att de förra inte skiljer sig från de senare, även efter det att hänsyn tagits till kontrollvariabler (z) som ideologi, partilojalitet m m? [I ett kontrollerat experiment, till skillnad från Haavelmos ”passive observations”, har vi inte detta problem eftersom vi (med rimlig säkerhet) kan se till att z inte påverkar x.]
Som påpekats sedan länge (kanske fr a av Christopher Achen) verkar praktiserande ekonometriker också ofta oproblematiskt utgå från att verkligheten uppfyller linearitetsantagandena i våra regressionsmodeller. Och detta trots att även ytterst små icke-lineariteter kan ha ytterst stor inverkan på parameterskattningarna. Det är möjligt att D/E/L ”kontrollerat för” detta, men det framgår inte av det tryckta arbetet.
Som Ronald Coase påpekat: ”if you torture the data long enough nature will confess”. Men för att visa på en kausal relation mellan x och y måste vi kontrafaktiskt kunna visa att hade x varit annorlunda så hade också y varit annorlunda. Kan vi inte det är relationen mellan x och y strikt sett bara en tillfällighet!
Och låt oss inte glömma Stanley Liebersons dictum (i hans moderna klassiker “Making It Count “, University of California Press, 1985, s 103): “The difficulty lies in the fact that the fundamental cause will often be a constant force and hence not to be amenable to variation-type analysis.”
Så Robert, det är möjligt att studien, som du skriver, ”visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag”. Men även om studien är välgjord och med råge uppfyller, vad avser teknikaliteterna, de gängse verktygslådekraven, är ännu åtminstone inte jag övertygad om att denna (typ av) analys visar att invånare i kommuner som tar emot många flyktingar PÅ GRUND AV DETTA blir mer negativa till sociala bidrag. Den som vill hävda något sådant måste ha mer på fötterna. Kausalitetsanspråk är krävande.
Nu har jag rensat flera oacceptabla kommentarer i den här kommentarstråden, samt även Lars tillrättavisningar (som jag förstås uppskattade). Lars, jag återkommer med svar på din kommentar.
Lars, ledsen för sent svar. Här kommer några synpunkter.
Jag håller i princip med om dina invändningar och jag tror inte de kommer som någon överraskning för empiriska forskare. “The art of econometrics” handlar i min mening till stor del att bedöma relevansen av den här typen av invändningar. Det finns ofta inget sätt att slutgiltligt fastställa detta objektivt, utan det krävs helt enkelt någon slags omdöme (som förhoppningsvis utvecklas med erfarenhet). Nu till dina specifika argument.
1. Du gör en god poäng att det kan finnas “konstanta orsaker” som vi inte kan upptäcka om vi saknar variation i x-variabeln och relationen mellan språkkunskap och inkomst är ett bra exempel. Jag skulle vilja säga att vi inte “vet” att språkkunskaper är viktiga för inkomster och framförallt vet vi inte HUR viktiga de är. För att besvara den frågan ser jag inget annat tillvägagångssätt än att försöka hitta fall då det förekommer variation i språkkunskaper (helst av exogena skäl). Det kan vara jättesvårt och kanske i vissa fall principiellt omöjligt (till exempel i ett hypotetiskt land där alla behärskar språket lika bra), men hur ska vi söka svaret på den här frågan på annat sätt än att leta efter variation och studera effekterna av den? (Ett alternativt sätt är förstås att skapa variation genom att göra experiment.)
2. Din andra poäng (stycket “I denna…”) handlar om jag förstår det rätt om huruvida flyktingmottagandet är ett giltigt instrument i den här studien. Det väsentliga antagandet som krävs för att vi ska lita på studiden är följande: “We believe it likely that, conditional on the included covariates, the refugee placement was exogenous from the municipalities’ (and thus from their population’s) point of view, as well as from the refugees’ point of view.” Jag misstänker att referees och forskare som lyssnar på en presentation av denna artikel kommer ägna mycket möda åt att diskutera huruvida detta antagande är uppfyllt. För att det ska vara konstruktivt måste man dock diskutera konkreta invändningar och försöka testa dessa. I slutändan blir det dock en omdömesfråga som involverar det jag kallade “art of econometrics” ovan.
3. Visst är det praxis att anta linearitet, men ibland frångår vi ofta detta då vi har skäl att tro att det spelar roll. Till exempel lägger man ofta med kvadraten av olika variabler och för vissa tillämpningar jobbar man mycket med icke-linjära modeller. Den som kan visa att linearitet spelar så stor roll skulle kunna bygga en mycket framgångsrik karriär på att visa hur känslig vår empiriska kunskap är för detta. Det är fritt fram!
4. Invändningen i stycket som börjar med Coase-citatet gäller all empirisk forskning, även perfekt kontrollerade experiment i naturvetenskap. Även där måste vi göra antagandet att resultatet av ett experiment utfört i glasrör x vid tidpunkten t inte skulle bli annorlunda i ett annat likadant glasrör vid en annan tidpunkt. Återigen är det en omdömesfråga att avgöra hur rimligt detta är som måste avgöras från fall till fall.
Men visst har du rätt i att den här studien inte slutgiltigt har visat att invandring påverkar attityder till omfördelning. Det är (bland annat av de skäl du nämner) en rysligt svår fråga att besvara. Den här studien har kommit längre än alla tidigare jag sett, kanske borde jag uttryckt mig på det sättet i stället.
Tack för ditt omdömesgilla svar, Robert.
En liten sista kommentar bara. Du skriver att den “som kan visa att linearitet spelar så stor roll skulle kunna bygga en mycket framgångsrik karriär på att visa hur känslig vår empiriska kunskap är för detta.” Jag skulle nog vilja påstå att Christopher Achen väldigt pedagogiskt och tydligt gjort just detta i sin artikel “Let’s Put Garbage-Can Regressions and Garbage-Can Probits Where They Belong” . Artikeln kan laddas ner på http://www.saramitchell.org/achen04.pdf
Läs den!
Det ska jag göra!