Det här är ett första gästinlägg skrivet av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Telefonförsäljaren hörde nog på mitt tonfall att jag inte uppskattade hans påringning, och han såg säkert även på sin skärm att telefonen var nixad.

– Du prenumererar ju redan på Bamse (undertext: vi har rätt att ringa till befintliga kunder) och på din röst hör jag att du måste vara pappan i huset, vad trevligt! Får jag fråga först, vad tycker barnen om Bamse?

– De tycker om Bamsetidningen (går inte att förneka).

– Vad bra! Då har jag ett erbjudande här. För 99 kronor kan du köpa de sex första numren av Bamse, där det berättas hur vännerna träffade varandra, hur dunderhonungen kom till, och mycket annat – allt samlat i en fin bok med hårda pärmar. Dessutom får du med en DVD skiva med den tecknade filmen Bamse i Trollskogen.

– Och vad är nackdelen?

– Det finns ingen nackdel.

– Inget mer jag förpliktigar mig att köpa alltså?

– Nej inte alls. Däremot får du naturligtvis möjligheten att, om du gillar första boken, att även köpa ytterligare böcker i serien.

– Och det är inte så att jag faktiskt måste göra något för att undvika få dessa böcker?

– Du menar så, jo det krävs ett ”aktivt nej”, men det är inget problem. Jag kan ge dig numret du behöver ringa här och nu.

– Så det är inte möjligt att hos dig beställa den första volymen och avbeställa resten?

– Tyvärr. Det krävs ett aktivt nej.

– Då tackar jag för erbjudandet, men nej tack.

Skalman skulle förstå. Denna försäljningsteknik baserar sig helt och hållet på två insikter om människonaturen. För det första har många av oss en tendens att skjuta upp jobbiga sysslor, som till exempel att ta reda på vad exakt man behöver göra för att stoppa en prenumeration och sedan faktiskt genomföra detta beslut. För det andra underskattar vi graden av detta problem; det vill säga, vi överskattar vår självkontroll. Innan vi kommer oss för att äntligen avbryta prenumerationen är bokhyllan full och barnkammaren tom. Ekonomistas har skrivit om dylika problem förut (vad gäller moral, sparande, Simpson och träning). För aktuella nya bidrag till den akademiska litteraturen, titta exempelvis på hemsidan till Botond Köszegi, som för övrigt opponerade på Robert Östlings avhandling.

Jag misstänker att Bamse själv inte skulle vara alldeles nöjd med hur förlaget på klassisk amerikansk manér utnyttjar prenumeranternas bristande självkontroll och självinsikt. Och jag vågar inte ens tänka på vad Rune Andreasson skulle säga om att hans livsverk numera tycks kontrolleras av Krösus Sork.

I morse rapporterade vetenskapsradion att ”jämlikhet styrs av biologi”. De hänvisar till en studie som idag publiceras i tidskriften Nature och som gjorts av två nationalekonomer, en psykolog och en hjärnforskare (tidigare inlägg om neuroekonomi hittar du här och här). Som så ofta är det dock ett ganska stort gap mellan journalisternas tolkning av resultaten och vad studien faktiskt visar.

Forskarna har i studien använt en magnetsröntgenkamera (fMRI) för att mäta vilka delar av hjärnan som aktiveras när en annan deltagare får mer respektive mindre än en själv. Deltagarna fick också olika mycket pengar i början av experimentet för att skapa ojämlikhet. ”Rika” deltagare blev glada när ”fattiga” fick pengar, medan fattiga blev ledsna när rika fick stålar. Detta gäller dels när deltagarna själva skattar sin tillfredsställelse, men mer intressant är att det också stämde med hur hur två delar av hjärnan (som tidigare visats vara kopplade till belöningar och värdering av utfall) aktiverades.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet. Precis samma sak gäller för övrigt mina preferenser för Apples nya pryl iPad. Jag är säker på att min hjärnas belöningscentra aktiveras när jag ser Steve Jobs presentera den nya prylen, men det betyder inte att jag är biologiskt förprogrammerad att älska iPad.

Svensk vetenskapsjournalistik går i väldigt stor utsträckning ut på att okritiskt direktrapportera från tidskrifterna Nature och Science samt några ledande medicintidskrifter. Man bör dock vara skeptisk även till rön som läggs fram i dessa tidskrifter. I synnerhet samhällsvetenskaplig forskning i Nature och Science har ofta karaktären av ”den första studien om X”. Att en studie publiceras i dessa tidskrifter ska därför inte tolkas som att något ”bevisats”, utan det handlar snarare om att det är en intressant hypotes som vi har goda skäl att ta på allvar och jobba vidare med.

Den nyss nämnda studien är både välgjord och intressant och förtjänar att tas på stort allvar. Men vill vi veta något om det biologiska kontra det sociala arvet är det tvillingstudier snarare än fMRI-studier vi bör titta närmare på. Till exempel den här utmärkta tvillingstudien av några svenska forskare som visar att altruism är delvis ärftligt. Men tvillingsstudier är inte heller alltid helt lätta att tolka. Jag skulle exempel kunna tänka mig att ha-begär för en iPad skulle visa sig vara delvis ärftligt om man gjorde en tvillingsstudie (eftersom iPad-begär säkerligen är korrelerat med vissa personlighetsdrag). Den som har möjlighet borde göra en studie som visar att iPad-begär är korrelerat med aktivering i hjärnans belöningscentra och en tvillingsstudie som visar att det är delvis ärftligt. Nature eller Science skulle säkert publicera och Apple bidrar nog med finansiering.

Jag är allra mest intresserad av forskning som jag kan relatera till på ett personligt plan. Förmodligen är det därför jag är så fascinerad av den forskning om självkontroll och tidsinkonsistens som inom nationalekonomin har växt kraftigt under det senaste decenniet. Vanligtvis handlar självkontrollskonflikter om svårigheten att agera i sitt eget långsiktiga intresse (se till exempel tidigare inlägg om svårigheten att spara), men det kan också ha att göra med moraliska beslut.

I en mycket välciterad studie från 1999 visar forskarna i marknadsföring Baba Shiv och Alexander Fedorikhin att risken för att vi faller för en frestelse – i det här fallet en smaskig chokladkaka i stället för fruktsallad – är större om vi ombetts att hålla en svår sifferkombination i huvudet medan vi fattar beslutet. Tolkningen av detta resultat är att den ”högre”, kognitiva delen av hjärnan hålls så sysselsatt av sifferkombinationen att den inte mäktar med att kämpa emot den mer driftsstyrda impulsen att äta kakan.

Men upplever vi inte en liknande konflikt när det gäller moraliska beslut? Om vi ställs inför frågan hur mycket av en hundralapp som vi vill skänka till välgörenhet så får vi kanske en impuls att behålla allt, samtidigt som vårt mer resonerande jag tycker att vi nog borde skänka bort en del. Eller är det tvärtom? När vi ser en tiggare på gatan kanske vi får en impuls att skänka pengar, men hejdar oss när vi tänker mer på saken. Den här frågan dyker även upp i moralfilosofin. Västerländsk moralfilosofi har framförallt betonat den resonerande sortens moral, medan s.k. intutionister fokuserar på att vi har djupt liggande moraliska intuitioner som vi också bör följa.

Den norska nationalekonomidoktoranden Karen Hauge undersöker tillsammans med ett par medförfattare just den här frågan i en serie experiment. Metoden är densamma som i Shiv och Fedorikhins studie, men beslutet handlar om hur mycket av en hundralapp man vill skänka bort. Resultaten är inte helt entydiga och det är överlag väldigt små effekter.

En förklaring till dessa tvetydiga resultat är att moraliska överväganden både handlar om affektiva och kognitiva processer – i många fall handlar det om en kombination av impulser och mer resonerande överväganden. Kanske måste vi därför hitta mer entydiga moraliska dilemman och ”skruva upp volymen” på det moraliska självkontrollsproblemet för att hitta tydliga effekter. Kanske genom att utsätta en nunna för diverse syndiga frestelser?

Att personer i maktställning ibland missbrukar denna för egen vinning är inget nytt. Inte heller det faktum att sådant maktmissbruk kan gå hand i hand med offentliga uttalanden om vikten av att inte bete sig ”omoraliskt”. Vissa skulle till och med säga att just denna kombination av fusk och skenhelighet är kännetecknande för personer med mycket makt (det är t ex tesen i boken ”Political hypocrisy: The mask of power, from Hobbes to Orwell and beyond” av David Runciman).

Denna uppfattning får stöd i ny forskning av Adam Galinsky och hans medförfattare Joris Lammers och Diedrik Stapel som är under publicering i Psycological Science. I fem olika experiment lyckas de på ett finurligt sätt visa en rad intressanta saker. Genom att slumpmässigt försätta personer i situationer där de ”har makt” alternativt ”inte har makt” och sedan låta dessa utföra uppgifter som inte på något sätt relaterar till denna maktposition, men där det i ett fall finns möjligheter att fuska och i ett annat fall handlar om att svara på frågor om ”moraliskt uppförande” finner de intressanta skillnader mellan grupperna. Det visar sig att de som är i en maktposition uppvisar den skenheliga kombinationen av att både fuska mer än dem utan makt, samtidigt som de ställer högre krav på sin omgivnings oklanderliga agerande.

Givet dessa resultat går de sedan vidare och testar skillnader mellan en grupp där individerna fås att tycka att de hamnat i en maktposition för att de förtjänat den, och en annan grupp andra där personerna i stället lockas att uppfatta sin situation som en där de oförtjänt har makt (alternativt helt rättvist hamnat i en position utan makt). Resultaten är i dessa fall att personerna som uppfattar sin maktposition som rättmätig blir ännu hårdare i bedömningen av sin omgivning medan de inte verkar tycka att motsvarande beteende från deras egna sida är så farligt. För dem som istället uppfattar sin position som oförtjänt tycks istället ställa högre krav på sig själv medan de inte tycker att andras dåliga beteende är så farligt.

Deras resultat tyder alltså på att det finns en förstärkande effekt till en redan ojämlik fördelning av makt (som förstås kan tolkas som en relation som kan finns i en rad olika situationer). De som redan har makt tar sig inte bara större friheter utan verkar också tycka att detta är som det ska vara, samtidigt som de signalerar att andra i deras omgivning ska ”hålla igen”. De som inte har makt agerar däremot på ett sätt där de ytterligare begränsar sig samtidigt som de är mer förlåtande till andras maktmissbruk.

(Se The Economist’s artikel om denna forskning här).

Spelteoretisk analys abstraherar vanligtvis från det faktum att människor har möjligheten att kommunicera med varandra. Rimligtvis borde dock kommunikation underlätta möjligheten att koordinera handlingar så att utfallet blir bättre än om vi inte kunde tala med varandra, åtminstone om det inte finnas några starka intressemotsättningar. Att uttrycka detta teoretiskt har dock visat sig svårt, men i en kommande artikel i American Economic Review gör Tore Ellingsen och jag ett försök (se Farrell & Rabins artikel i Journal of Economic Perspectives för en lättillgänglig översikt över den tidigare literaturen).

I introduktionen till artikeln diskuterar vi ett spel vi valt att kalla sårbarhetsspelet. Det handlar om ett f.d. par som vi kan kalla Robert och Francisco (detta exempel har vi dock utelämnat i artikeln). De har tidigare bott ihop, men nu har Francisco lämnat Robert och de har sålt sin gemensamma bostad. Båda tänker flytta till en ny ort och båda överväger huruvida de ska flytta till Robertsfors (RF) eller San Francisco (SF). Båda två kan tänka sig att bo på båda ställen, men Robert skulle lite hellre vilja bo i Robertsfors medan Francisco lite hellre skulle vilja bo i San Francisco. Robert är dock väldigt arg på Francisco och vill absolut inte bo i Robertsfors om Francisco också bosätter sig där, men han inser att San Francisco är stort nog för dem båda. Matrisen nedan sammanfattar den strategiska situationen.

Standardanalysen (det vill säga Nash-jämvikt eller rationaliserbarhet) av det här spelet är enkel. Eftersom det alltid är bättre för Francisco att flytta till San Francisco kommer att han göra det, och Robert inser detta och flyttar till Robertsfors. ”Verklighetens folk” beter sig dock förmodligen annorlunda. Robert kan tvivla på att Francisco fattar ett rationellt beslut och verkligen flyttar till San Francisco. Minsta tvekan därom kan göra att Robert tar det säkra före det osäkra och flyttar till San Francisco.

Påverkas denna slutsats om spelarna har möjligheten att kommunicera? Robert är som sagt arg på Francisco och lägger på luren så fort han ringer, men Francisco hinner säga ”Jag flyttar till San Francisco!” innan Robert lägger på. Detta skulle förmodligen få Robert att tvivla mindre på Franciscos flyttplaner och öka sannolikheten för att Robert flyttar till Robertsfors. Detta är också vad vi förutsäger i vår artikel om kommunikation.

Kommunikation kan vara betryggande om man är osäker på motpartens intentioner, vilket i sin tur kan underlätta för spelarna att koordinera på en Nash-jämvikt. Tidigare forskning har inte riktigt lyckats fånga denna insikt. Detta är särskilt tydligt i sårbarhetsspelet där alla tidigare teorier om kommunikation skulle säga att jämvikten spelas oavsett om spelarna har möjlighet att kommunicera eller inte. Vi utgår i stället från modeller för strategiskt tänkande som inte förutsätter jämvikt, vilket leder till olika prediktioner för sårbarhetsspelet med respektive utan kommunikation.