Lotto kan vid första anblick förefalla väldigt ointressant. Det handlar bara om att välja sju nummer och slumpen avgör om du vinner. Människor är dock komplexa varelser, vilket gör lotto betydligt intressantare än så.

För det första har det visat sig att lottospelare inte tenderar att välja nummer slumpmässigt. Jerker Holm har till exempel visat i en artikel Ekonomisk Debatt att nummer 21 var dubbelt så populärt som nummer 36. I andra studier (se Holms artikel för referenser) har det också visat sig vissa kombinationer av nummer är särskilt vanliga, till exempel 1 2 3 4 5 6 7. Så länge andra lottospelare inte väljer nummer slumpmässigt bör man välja nummer som andra inte väljer. Detta ökar visserligen inte chansen att vinna, men det minskar risken för att behöva dela storvinsten med andra om du vinner. Holm visade till och med att den förväntade avkastningen att spela lotto är positiv om man väljer ovanliga nummer  — trots att Svenska Spel bara delar ut 45 procent av alla satsade slantar. (Haken är förstås att det kan ta tid att få sju rätt. Spelar du två rader i veckan tar det i runda slängar 150.000 år innan du kan förvänta dig att dra hem storvinsten.)

Om man ska spela lotto är det därför viktigt att veta vilka nummer — och kombinationer av nummer — som det är särskilt vanligt att folk väljer. Denna information verkar dock inte Svenska Spel dela med sig av. Under rubriken ”Nummerstatistik” på hemsidan (klicka på bilden till höger för att se hur sidan ser ut) bjuder de i stället på betydligt minde relevant information, nämligen vilka nummer som har dragits under de senaste halvåret.

Varför redovisar de denna information? Den välvilliga tolkningen är att de vill övertyga lottospelarna om att dragningarna är slumpmässiga och att det är ungefär lika ofta som varje nummer dras. En mer illvillig tolkning är att Svenska Spel är medvetna om människors tendens att felaktigt tro att nummer som inte dragits på länge är mer sannolika att dras i framtiden (vilket brukar gå under namnet ”gambler’s fallacy”) och att det är för att göra spelet mer attraktivt för spelare som gör detta misstag som de redovisar just dessa uppgifter.

Förra veckan skrev jag om hur konkurrens kan leda till ökat tryck på företag att skapa förvirring hos konsumenterna. Men även monopol kan förstås tjäna på att skapa förvirring genom att utnyttja människors kognitiva begränsningar. Jag låter det vara osagt hur det är i just det här fallet, men Svenska Spels delikata balansgång mellan samhällsansvar och vinstmaximering har varit uppe till diskussion här på Ekonomistas förut.

I morse rapporterade vetenskapsradion att ”jämlikhet styrs av biologi”. De hänvisar till en studie som idag publiceras i tidskriften Nature och som gjorts av två nationalekonomer, en psykolog och en hjärnforskare (tidigare inlägg om neuroekonomi hittar du här och här). Som så ofta är det dock ett ganska stort gap mellan journalisternas tolkning av resultaten och vad studien faktiskt visar.

Forskarna har i studien använt en magnetsröntgenkamera (fMRI) för att mäta vilka delar av hjärnan som aktiveras när en annan deltagare får mer respektive mindre än en själv. Deltagarna fick också olika mycket pengar i början av experimentet för att skapa ojämlikhet. ”Rika” deltagare blev glada när ”fattiga” fick pengar, medan fattiga blev ledsna när rika fick stålar. Detta gäller dels när deltagarna själva skattar sin tillfredsställelse, men mer intressant är att det också stämde med hur hur två delar av hjärnan (som tidigare visats vara kopplade till belöningar och värdering av utfall) aktiverades.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet. Precis samma sak gäller för övrigt mina preferenser för Apples nya pryl iPad. Jag är säker på att min hjärnas belöningscentra aktiveras när jag ser Steve Jobs presentera den nya prylen, men det betyder inte att jag är biologiskt förprogrammerad att älska iPad.

Svensk vetenskapsjournalistik går i väldigt stor utsträckning ut på att okritiskt direktrapportera från tidskrifterna Nature och Science samt några ledande medicintidskrifter. Man bör dock vara skeptisk även till rön som läggs fram i dessa tidskrifter. I synnerhet samhällsvetenskaplig forskning i Nature och Science har ofta karaktären av ”den första studien om X”. Att en studie publiceras i dessa tidskrifter ska därför inte tolkas som att något ”bevisats”, utan det handlar snarare om att det är en intressant hypotes som vi har goda skäl att ta på allvar och jobba vidare med.

Den nyss nämnda studien är både välgjord och intressant och förtjänar att tas på stort allvar. Men vill vi veta något om det biologiska kontra det sociala arvet är det tvillingstudier snarare än fMRI-studier vi bör titta närmare på. Till exempel den här utmärkta tvillingstudien av några svenska forskare som visar att altruism är delvis ärftligt. Men tvillingsstudier är inte heller alltid helt lätta att tolka. Jag skulle exempel kunna tänka mig att ha-begär för en iPad skulle visa sig vara delvis ärftligt om man gjorde en tvillingsstudie (eftersom iPad-begär säkerligen är korrelerat med vissa personlighetsdrag). Den som har möjlighet borde göra en studie som visar att iPad-begär är korrelerat med aktivering i hjärnans belöningscentra och en tvillingsstudie som visar att det är delvis ärftligt. Nature eller Science skulle säkert publicera och Apple bidrar nog med finansiering.

Jag är allra mest intresserad av forskning som jag kan relatera till på ett personligt plan. Förmodligen är det därför jag är så fascinerad av den forskning om självkontroll och tidsinkonsistens som inom nationalekonomin har växt kraftigt under det senaste decenniet. Vanligtvis handlar självkontrollskonflikter om svårigheten att agera i sitt eget långsiktiga intresse (se till exempel tidigare inlägg om svårigheten att spara), men det kan också ha att göra med moraliska beslut.

I en mycket välciterad studie från 1999 visar forskarna i marknadsföring Baba Shiv och Alexander Fedorikhin att risken för att vi faller för en frestelse – i det här fallet en smaskig chokladkaka i stället för fruktsallad – är större om vi ombetts att hålla en svår sifferkombination i huvudet medan vi fattar beslutet. Tolkningen av detta resultat är att den ”högre”, kognitiva delen av hjärnan hålls så sysselsatt av sifferkombinationen att den inte mäktar med att kämpa emot den mer driftsstyrda impulsen att äta kakan.

Men upplever vi inte en liknande konflikt när det gäller moraliska beslut? Om vi ställs inför frågan hur mycket av en hundralapp som vi vill skänka till välgörenhet så får vi kanske en impuls att behålla allt, samtidigt som vårt mer resonerande jag tycker att vi nog borde skänka bort en del. Eller är det tvärtom? När vi ser en tiggare på gatan kanske vi får en impuls att skänka pengar, men hejdar oss när vi tänker mer på saken. Den här frågan dyker även upp i moralfilosofin. Västerländsk moralfilosofi har framförallt betonat den resonerande sortens moral, medan s.k. intutionister fokuserar på att vi har djupt liggande moraliska intuitioner som vi också bör följa.

Den norska nationalekonomidoktoranden Karen Hauge undersöker tillsammans med ett par medförfattare just den här frågan i en serie experiment. Metoden är densamma som i Shiv och Fedorikhins studie, men beslutet handlar om hur mycket av en hundralapp man vill skänka bort. Resultaten är inte helt entydiga och det är överlag väldigt små effekter.

En förklaring till dessa tvetydiga resultat är att moraliska överväganden både handlar om affektiva och kognitiva processer – i många fall handlar det om en kombination av impulser och mer resonerande överväganden. Kanske måste vi därför hitta mer entydiga moraliska dilemman och ”skruva upp volymen” på det moraliska självkontrollsproblemet för att hitta tydliga effekter. Kanske genom att utsätta en nunna för diverse syndiga frestelser?