Den senaste veckan har ett stort antal ekonomer undertecknat ett upprop som efterlyser ett europeiskt krispaket liknande det amerikanska (bland svenska undertecknare märks Lars Calmfors och Harry Flam). Deras förslag är vagt och kortfattat men huvudpoängen är att balansräkningarna i de europeiska bankerna på något sätt måste förstärkas genom tillskott av offentliga medel, och att detta måste koordineras inom Europa. Exempelvis skulle alla länders finansdepartement kunna skjuta till medel till en krisfond som administreras av den Europeiska investeringsbanken.

I grunden är tanken god. Europeiska banker har ofta verksamheter i ett flertal länder, och koordinerade räddningsaktioner kan bli nödvändiga. Men i praktiken tror jag inte att de europeiska länderna på kort sikt kan enas om ett effektivt sätt att hantera krisen. Man skulle behöva ta hänsyn till olika nationella särintressen, och det är osannolikt att fokus kommer att läggas på att ge krispaketet en effektiv utformning. 

De risker jag ser är flera. Det är risk att krisfonden utformas så att banker från alla länder kan få stöd, oavsett om de har solvensproblem eller ej. Alternativt kommer länder med mindre problem att kräva kompensation på något sätt. Dessutom krävs att stora mängder kapital skjuts till för att paketet ska bli effektivt. Rimligen måste man redan när fonden bildas ha en plan för hur den ska hanteras på längre sikt. Hur och när ska den avvecklas? Hur ska de ”europeiserade” bankerna säljas ut (om man ens lyckas enas om att de ska europeiseras)? . Hur ska eventuella överskott fördelas mellan länderna? Allt detta kan man kanske enas om, men det kräver viss eftertanke och problemen löses knappast i politiska krisförhandlingar.

Slutligen är det svårt att se att behovet av ett gemensamt krispaket är akut. Dels finns den finansiella styrkan i de enskilda ländernas budgetar snarare än i EU:s budget, dels har länderna redan visat att de kan samarbeta över nationsgränserna, som vid räddningen av Fortis (Nederländerna, Belgien och Luxemburg) och Dexia (Belgien och Frankrike).

När den aktuella krisen har bedarrat bör de europeiska länderna börja planera för hur framtida kriser ska hanteras, och för hur en gemensam övervakning och reglering av de europeiska finansmarknaderna ska utformas. Men i den nuvarande krisen bör de enskilda länderna i stället förbereda sig på att hantera sina egna banker, gärna i samarbete med grannländer när sådana behov finns.

Uppdatering 6/9: Samordningsbehovet verkar tydligast för insättningsgarantierna. Men i och med att flera länder redan har utlovat heltäckande garantier kan koordinering knappast ske på annat sätt än att andra länder följer efter. Även för instättningsgarantierna tror jag att vi måste vänta till efter krisen med att utforma ett gemensamt europeiskt system som är genomtänkt och hållbart.

Den svenska fördubblingen av det garanterade beloppet var välkommen (vi har nu ungefär samma gräns som Danmark, men betydligt lägre än Norge), även om viss kritik tidigare har framförts mot insättningsgarantin här på Ekonomistas. Men jag undrar om beloppsbegränsningen är trovärdig. Kommer inte obegränsade belopp att garanteras vid en mer akut svensk kris?

Länkar: AB, AFV, DN123, SvD123, SydSv

I ett tidigare inlägg påpekade ekonomistas-Daniel att den pågående krisen ännu har haft begränsade realekonomiska effekter. Visserligen har vi sett inledningen på en konjunkturnedgång, men sysselsättningen och produktionen har ännu inte fallit lika påtagligt som efter den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Men finns det anledning att vänta större effekter under kommande år?

Mycket lägligt publicerade Internationella valutafonden (IMF) igår en rapport som undersöker detta. IMF-rapporten bygger på data från 17 OECD-länder under de senaste 30 åren. De identifierar 113 episoder med påfrestningar i det finansiella systemet under den perioden, och konstaterar att ungefär hälften av episoderna följdes av en konjunkturförsvagning eller recession. Det verkar alltså inte alls nödvändigt att en finansiell kris följs av en konjunkturnedgång.

Men IMF-studien tar ett steg till och försöker förstå vilka finanskriser som leder till stora problem, och de finner att kriser som främst har sitt ursprung i banksektorn tenderar att få större realekonomiska effekter än kriser som börjar på aktiemarknaden (t ex börskrisen 1987) eller växelkursmarknaden. Dessutom verkar problemen bli stora om finanskrisen föregås av snabbt stigande huspriser och/eller snabbt stigande skuldsättning. Det finns några förmildrande faktorer, men IMF-studien indikerar ändå att den nuvarande utvecklingen i USA har många likheter med utvecklingen under inledningen av de krisepisoder som fått störst realekonomiska konsekvenser (speciellt Skandinavien kring 1990).

Låt mig avsluta detta dystra resonemang med en ljusglimt. Studien konstaterar att ekonomisk-politiska krisåtgärder kan vara betydelsefulla. Speciellt verkningsfulla är åtgärder för att förstärka banksystemets balansräkningar. Det amerikanska krispaket som förmodligen godkänns ikväll kan alltså förväntas minska risken för en större konjunkturförsvagning.

Länkar om krisens effekter: AB, AFV, DN, Nonicoclolasos