Är nationalekonomernas människosyn verkligen så stötande?

I förra veckan presenterade jag tillsammans med tre kollegor SNS Välfärsråds rapport 2008, vilket tidigare rapporterats här på Ekonomistas. I samband med ”släppet” hölls en konferens där Maria Larsson, Carola Gunnarsson (SKL), Berndt Molin (Af) och Marika Markovits (Stadsmissionen) fick kommentera rapporten. Hårdast var domen från Stadsmissionen. Jag plockar följande citat från SNS referat av konferensen:

”Jag vill rikta en övergripande kritik när det gäller människosynen i rapporten, ordvalen är inte alltid de bästa”

Vad var det då som Marika hade retat upp sig på? När vi efter konferensen diskuterade med henne visade det sig att det var påståendet att en av de faktorer som påverkade individens ansträngningar att bli självförsörjande var hur mycket individen tyckte om fritid. Detta var kallt och hårt och visade att vi inte hade förstått de hjälpsökandes situation.

Men är då vår människosyn verkligen så hård och kall? Tveksamt tycker jag. Det vi säger är att individen i viss mån har ett val och möjlighet att påverka sin situation själv, och inte framför allt är ett offer. Detta borde väl om något snarare ses som en rätt sympatisk människosyn, eller? Med detta inte sagt att samhället och institutioner inte spelar roll och är fria från skuld när det gäller individers utsatthet, men om jag nu som nationalekonom kan erkänna detta så borde de som förfasas över mitt språkbruk kunna erkänna att individer reagerar på incitament och att vissa faktiskt utnyttjar välfärdssystem.

Tack Anna för inspiration

Organisera om arbetet med arbetslösa socialbidragstagare

I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer.  Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.

Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun.  För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.

”Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter 2008-11-26_konf_banner_2:

  • Inrätta en instans med kompetens från socialtjänst, Af och Försäkringskassan som kategoriserar hjälpsökande som arbetsföra och icke arbetsföra, där den första gruppen hänvisas till Af och den andra till kommunens socialtjänst
  • Inrätta ett statligt behovsprövat kontant arbetsmarknadsstöd till oförsäkrade arbetsföra arbetslösa. Detta stöd ersätter försörjningsstödet (det vi kallar socialbidraget) för denna grupp och ska garantera en skälig levnadsnivå
  • Ställ krav på motprestationer i form av deltagande i olika åtgärder för mottagarna till det kontanta arbetsmarknadsstödet
  • Ställ krav på socialtjänsten att upprätta handlingsplaner och erbjuda sociala åtgärder för de hjälpsökande som inte är arbetsföra. Dessa åtgärder ska dock inte vara av arbetsmarknadspolitisk art och man ska heller aldrig ta bort det yttersta skyddsnätet för denna grupp.

Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.

SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.

Våga erkänna att folk fuskar

Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa valrörelse och frågan om vänsterpartiets medverkan eller inte i en eventuell framtida regering är infekterad. Alliansen i sin tur har fullt upp med finanskrisen, och hur de ska övertyga väljarna om att det ökade ”utanförskapet” som lågkonjunkturen kan väntas leda till inte är deras fel när de nu har hävdat att det minskande utanförskapet har varit deras förtjänst.

Låt oss så här i mellanakten ta tillfället i akt och tänka oss tillbaka till förra valrörelsen. Jag hävdar att ett av de misstag S gjorde var att de vägrade erkänna att det faktiskt finns folk som felaktigt utnyttjar det svenska generösa socialförsäkringssystemet. Det stora flertalet av de sjukskrivna är med säkerhet sjuka och flertalet arbetslösa vill jobba, men detta innebär inte att alla är ärliga. Detta var något som S envist dock vägrade att erkänna.

För visst finns det belägg för att fusk förekommer. I fredags la t ex Erika Lindahl fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet där hon bl a redovisar resultat från ett antal randomiserade experiment inom sjukförsäkringen. I ett av experimenten fick etty slumpvis antal arbetslösa med sjukpenning ett brev där de kallades till ett informationsmöte om vilka rättigheter och skyldigheter som sjukförsäkringen förknippades med. Det visar sig att bara det faktum att detta brev skickades ut minskade sjukfrånvarons längd jämfört med de som inte hade fått brevet.

Nu kan man naturligtvis inte utesluta att brevet skrämde sjuka individer till att friskskriva sig felaktigt. Men det finns flera studier som tyder på liknande mekanismer. Laura Hartman (då Larsson) visar t ex i en rapport från IFAU förra året att arbetslösa är mer sjukskrivna om det är fördelaktigare att få sjukpenning än a-kassa. Även FUT-delegationen  och ett flertal studier av Patrik Hesselius med sällskap visar på avsevärda summor i felaktigt utbetalda bidrag (även om många debatterar de exakta siffrorna).

Min slutsats är alltså att vi måste våga erkänna att ett välfärdssystem alltid kommer att utnyttjas av vissa mindre ärliga individer på samma sätt som att frånvaron av dylika system kommer att leda till utsatta individers undergång. Detta är en konflikt som man måste ta ställning till och inte bara sticka under stolen, då riskerar man att förlora trovärdighet på samma sätt som S-regeringen gjorde inför förra valet.

Ibland kan det vara bra att vara dålig

Vi har här på Ekonomistas i ett flertal inlägg diskuterat hur svårt det kan vara att göra rätt. Men ibland kan det faktiskt vara bra att göra fel.

Kolistin är ett gammalt antibiotikum, som funnits ända sedan 1950-talet. Efter rapporter om allvarliga njur- och nervbiverkningar föll det i vanrykte och slutade nästan helt att användas i början av 1970-talet. Men i och med att allt fler bakterier blev resistenta mot de vanligt använda antibiotika så fick Kolistin en renässans som sista behandling när inget annat fungerar. Hade detta varit möjligt om Kolistin inte hade slutat användas pga sina biverkningar? Jag är ingen medicinsk expert men en rimlig gissning är att bakterierna hade utvecklat resistens även mot denna medicin.

Alltså, ibland kan det vara bra att vara dålig och man kan på så sätt göra rätt även när man gör fel.

Se även rapportering i UNT

Det är svårt att göra rätt

Läser i en liten TT-annons i dagens UNT att Al-Qaida har klarat sig helskinnat undan finanskrisen som drabbat övriga världen. Den ekonomiska bojkott som starade efter 11 september har nämligen inneburit att terrornätverket står utanför de finansiella marknaden.

Detta faktum belyser återigen svårigheten för oss människor att göra det vi tror är rätt, något som tidigare har diskuterats av Ekonomistas-Jonas i ett inlägg om barnarbete.

Se även Sundsvalls Tidning

Den som söker ska finna

Det är allmänt accepterat att generösa arbetslöshetsförsäkringar förlänger tiden tills arbetslösa hittar jobb. Det är även allmänt känt att sannolikheten för en arbetslös att hitta ett jobb verkar gå upp när försäkringsperioden närmar sig sitt slut. Av detta skulle man kunna dra den felaktiga slutsatsen att kortare ersättningsperioder lönar sig från samhällets sida.

Ekonomisk teori (se till exempel Acemoglu & Shimer, 1999) säger oss dock att långa försäkringsperioder kan leda till bättre matching mellan arbetssökande och vakanser och därmed gynna både den enskilde (som får en högre lön) och samhället (som får bättre produktivitet och högre skatteintäkter). Frågan är naturligtvis om denna tes finner något stöd i empiri.

I Norge förlängdes ersättningsperioden från 80 veckor till 156 veckor 1997. Simen Gaure, Knut Roed och Lars Westlie har undersökt effekterna av denna reform på matchningen på arbetsmarknaden. De finner de arbetslösa visserligen sökte längre efter arbete, men när de väl hittade ett så fick de högre löner samt mer varaktiga sysselsättningar som en följd av den förlängda ersättningsperioden.

Som så ofta när det handlar om policy-utformning är det alltså en av trade-off mellan längre arbetslöshetsperioder och bättre matchning på arbetsmarknaden. Naturligtvis så kommer det också finnas en punkt när ytterligare sökande knappast är gynnsamt. Det känns dock som om de positiva sidan av arbetslöshetsförsäkringar är något som ofta glöms bort i dagens politiska debatt.

Sänkta arbetsgivaravgifter ger knappast fler sysselsatta

Ett av alliansens verktyg för ökad sysselsättning är att sänka arbetsgivaravgifterna för samtliga arbetsgivare med 1 % samt ytterligare sänka avgifterna för företag som anställer ungdomar. Detta ska förmå företagen att anställa fler och på så sätt minska ”utanförskapet”.

Men kommer detta att fungera så som regeringen tänker sig? Idag släpper Riksrevisionen en rapport som ska ge svar på frågan ”Är den generella nedsättningen och den utvidgade nedsättningen av socialavgifter effektiv och i vilken mån bidrar de till ökad sysselsättning?” Delvis bygger rapporten på en studie från IFAU där Helge Bennmarker, Erik Mellander och Björn Öckert undersöker effekterna av en sänkning av arbetsgivaravgiften med 10 procentenheter i Norrlands inland och delar av inre Svealand. Mellander och Öckert finner att denna, tämligen rejäla sänkning, inte ledde till att sysselsättningen ökade. Istället neutrali­seradesen viss del av sänkningen av löneökningar. Liknande resultat finner Korkeamäki och Uusitalo i en finsk studie.

Det verkar alltså som om regeringen kommer att bli besviken och de sänkta arbetsgivaravgifterna främst kommer att fungera som en inkomstöverföring från skattebetalare till löntagare och företag. Vad gäller de sänkta sociala avgifterna för ungdomar så är det troligt att även dessa till stor del är pengar i sjön, då flertalet ungdomar faktiskt hittar jobb inom en ganska kort period. Det känns vettigare att rikta åtgärder till långtidsarbetslösa ungdomar, vilket är fallet i t ex ”Nystartsjobben”.

Att sporta lönar sig

Det har funnits tendenser till motionsfientlighet i vissa tididare inlägg här på Ekonomistas. Själv har jag t ex ifrågasatt det rationella med att köpa träningskort, medan Ekonomistas-Jonas har anklagat motionärer för att vara miljöbovar.

Nu är det dock dags med lite goda nyheter för den sportige.  Forskaren Michael Lechner har nämligen i en forskningsrapport visat på betydande framtida löneeffekter av sportaktiviteter.  Över en 16-års period då finner Lechner att den som har motionerad flitigt kan öka sin inkomst med 20000 euro.  Vad beror detta på?  Jo, enligt forskningsrapporten så är det framför allt bättre hälsa och ett allmänt bättre välmående som förklarar de ökade framtida lönerna.

Vilken slutsats ska man dra av detta? Kanske att inkomstskatter faktiskt är ett effektivt vapen mot växthuseffekten.

Tankar kring budgetpropositionen

Idag diskuterar undertecknad tillsammans med Ekonomistas-Daniel alliansens budgetproposition (eller vad som läckt ut hittills) i en artikel i veckomagasinet Fokus.

Ökat fokus på arbetsgivarna, ökad styrning av kommunerna och brist på incitament i forskningsfinansieringen är tre trender som vi tycker oss skönja i budgeten.

*** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Detta är precis vad vi skrev i vår krönika, och vi gläder oss åt att det finns fler i forskarsamhället som delar denna åsikt.

Vem har egenligen makten i kommunen?

Idag presenterar IFAU en ny rapport där undertecknad tillsammans Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist har studerat hur hur antalet anställda i kommunerna förändras då det generella statsbidraget blir större. Vi finner att då statsbidraget ökar med 100 kronor per kommuninvånare, vilket innebär cirka 6–7 procents ökade bidrag för en genomsnittskommun, ökar lägre tjänstemännen inom den centrala administrationen med hela 1,5 procent. De höjda statsbidragen verkar däremot inte leda till fler anställda inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.