I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer.  Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.

Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun.  För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.

”Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter :

• Inrätta en instans med kompetens från socialtjänst, Af och Försäkringskassan som kategoriserar hjälpsökande som arbetsföra och icke arbetsföra, där den första gruppen hänvisas till Af och den andra till kommunens socialtjänst
• Inrätta ett statligt behovsprövat kontant arbetsmarknadsstöd till oförsäkrade arbetsföra arbetslösa. Detta stöd ersätter försörjningsstödet (det vi kallar socialbidraget) för denna grupp och ska garantera en skälig levnadsnivå
• Ställ krav på motprestationer i form av deltagande i olika åtgärder för mottagarna till det kontanta arbetsmarknadsstödet
• Ställ krav på socialtjänsten att upprätta handlingsplaner och erbjuda sociala åtgärder för de hjälpsökande som inte är arbetsföra. Dessa åtgärder ska dock inte vara av arbetsmarknadspolitisk art och man ska heller aldrig ta bort det yttersta skyddsnätet för denna grupp.

Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.

SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.